Under min vecka i New York träffade jag mina drömmars man, shoppade så mycket att mitt kreditkort blev avstängt och lärde mig att jag gillar de mer bohemiska södra delarna av Manhattan mer än det posha uptown.
Det jag framför allt gillar med New York är att allt kan hända. Ett Facebookinlägg om att jag för tillfället befann mig i New York resulterade i att jag hängde med Åsa och senare även Fredrik. Det i sin tur ledde till att jag var på ett takparty på lower east där jag träffade en kille som lätt fick 9,5 på den tiogradiga Jake Gyllenhaal-skalan (och när jag berättade det för honom sa han att det var ett lustigt sammanträffande, eftersom han bodde i samma hus som Jake). Det hade varit kärlek vid första träffen om han inte varit straight. Nu blev det en härlig påminnelse från livet om att det finns alternativ om/när jag tröttnar på singellivet.
Det blev också ett tillfälle för reflektion för min egen del. Varför tyckte jag att han var så attraktiv? Han såg bra ut, men var inte den snyggaste killen jag pratade med under min resa. Jag kom fram till att det var komplexiteten och kontrasterna: han är finansman med en filosofiutbildning och kunde slänga sig mellan allt från popkultur till politik, han har självdistans som aldrig korsar gränsen till självförminskande och kunde skämta både med sig själv och andra, och han kunde gå på väsentligheter framför kallprat (det vill säga prata om ”vem är du?” snarare än ”vad gör du?”, där det senare annars är både svenskars och amerikanares standardsamtalsämne när man träffar någon under ett informellt tillfälle). Jag tror att jag för många, inte minst för mig själv, är svår att placera i ett enda fack. Tar man min blogg som exempel så är ämnena jag skriver om så olika att en allmängiltig etikett inte finns. Uppenbarligen är det likadant på Twitter, vilket en kompis uppmärksammade:
[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/mthornqvist/status/38232296494612480″]
Jag tror att det (bland annat) är det som gör att jag attraheras av människor som har många lager: jag kan få motstånd på flera plan. Ett snyggt ansikte/en snygg kropp räcker för sexuell attraktion och ett wham – bam – thank you mister, men om jag inte kan få samma motstånd mentalt som jag får fysiskt är det där det stannar. Och tvärt om, mentalt motstånd utan sexuell attraktion är en utmärkt platonisk relation. Det är klart att man kan (o)medvetet kan tänka ”jag nöjer mig”, men för mig är singellivet just nu värt mer än en ”jag nöjer mig”-relation.
Något annat som förvånade mig är hur öppet killar flirtar på gatan i New York. Min ovana gjorde att jag inte hann reagera när killen jag hade lite ögonkontakt med nickade och sa ”what’s up” när vi passerade varandra.
Slutet av juli och hela augusti är inte den bästa perioden att besöka New York. Temperaturen under veckan jag var där pendlade mellan 33 och 37 grader. Tunnelbanan är alltid några grader varmare än det är utomhus, det enda som gjorde det uthärdligt var att man hade riktigt bra AC i tunnelbanevagnarna (till skillnad från Stockholms vagnar som knappt har fläktsystem). Det som gjorde mig förvånad var hur många butiker som körde AC på fullt blås och hade dörrarna vidöppna, vilket resulterar i att kall luft strömmar ut på gatan. Tillfälligt skönt för gående som passerar butiken, men helt jävla uppåt väggarna ur ett energiperspektiv. New York har inte riktigt ett långsiktigt perspektiv på miljön, däremot har man fullt fokus på njutning i sin närmiljö. New York var bland de första städerna i världen att förbjuda rökning på krogen, och nu har man gått ett steg längre och förbjudit det även i parker.
För ett tag sedan röstades äktenskap för samkönade par igenom i New York, och i söndags var första dagen som samkönade par kunde gifta sig. Många var intresserade, och man hade genom lottdragning valt ut 750 par som fick gifta sig. Det var storsamling utanför city hall, med massor av journalister och fotografer, avspärrningar och folk som stod och hurrade varje gång ett nygift par kom ut. Känslan var som under Pride-paraden, full av kärlek och uppmuntran.
Jag fick äntligen tillfälle att besöka Stonewall, vilket känns extra relevant så här i Pride-tider. Den finaste dörren hade dock Nowhere (som är ett grymt namn på en bar för övrigt). Jag gillade inget av ställena, bägge var lite mörka och skumma – som en relik från en tid när det var skamligt att gå på gaybarer. Jag kan förstå att Stonewall valt att behålla den känslan (om det nu var så på sextiotalet), men annars är Boxer Bar favoriten hittills bland gayställen i New York.
New York är en sån stad som man aldrig kan upptäcka klart. När man är klar med en stadsdel har en annan förvandlats så mycket att ma måste upptäcka den på nytt. Här är ytterligare lite bilder (märker ni att jag upptäckte det fantastiska med Instagram under min resa?). Jag hoppas att det blir mer New York framöver, nu när jag börjat lära mig staden på riktigt.
