mike – Being Micke Kazarnowicz

Jag behöver din hjälp

Jag ska ge mig ut på mitt livs hittills största äventyr och jag vill be dig som känner mig, digitalt eller analogt, om tre minuter av din tid.

Jag brukar göra något läskigt med jämna mellanrum. Något som ger mig perspektiv på tillvaron och påminner mig om att den enda som står i vägen för att vara vad och vem jag vill, är jag själv. Jag har länge klassat mitt första fallskärmshopp (och många av de som följde) som det läskigaste, men jag har tagit ett beslut som jag tror toppar det.

För tre månader sedan hade jag svarat ”näe!” på frågan om jag skulle sluta på Björn Borg. Sen hände livet. Jag träffade Mike.

Lång historia kort: jag och Mike har nu tre alternativ.

Vi är ifrån varandra ett år
Mike slutar på sitt jobb och flyttar till Sverige
Jag slutar på mitt jobb och

spenderar ett år på resande fot, med frekventa besök i Cleveland
skaffar ett jobb hos en arbetsgivare som kan sponsra ett arbetsvisum

Konsekvensen av alternativ 1 är att vår relation inte får utrymme att växa. Ingen av oss är beredd att välja det. Konsekvensen av alternativ 2 är att Mike, som investerat tid i en karriär, slutar något år innan han får en befordran han har jobbat för. Att säga upp mig är ett stort steg, men karriärsmässigt förlorar jag mindre än Mike gör. Därför är alternativ 3a eller 3b det scenario vi väljer. Egentligen var 3b inte ens ett alternativ tills jag såg Björn Alberts twittra ut länken till tjänsten på Mag+. Beskrivningen av den tjänsten är en perfekt beskrivning av min kompetens och det jag gör bäst och brinner för. Jag hoppas kunna övertyga Björn och gänget på Mag+ att välja mig och stationera mig i New York. Och det är här jag behöver din hjälp. För jag kan säga att jag är bra på att engagera folk och att skapa innehåll och allt annat, men budskapet kommer att bli så mycket starkare om jag får dig som referens. Så om du har följt mig ett tag, i bloggen, på Instagram, på Facebook, Twitter eller någon annanstans, oavsett anledning, och har lust att rekommendera mig så skulle jag bli mycket tacksam. Det behöver inte vara mer än ett ”jag har följt Micke och tycker att han passar för tjänsten” eller någon annat. Vill du hjälpa till kan du göra det så här:

Twittra en kommentar till @bjornalberts (du får gärna lägga till mig i tweeten så jag kan samla ihop alla tweets sen)
Kommentera på detta blogginlägg. Jag ber Björn kolla kommentarerna här.
Maila Björn på bjorn@magplus.com (med eller utan CC till mig)
Be andra som du vet känner mig, men som kanske inte nåtts av budskapet, att hjälpa till.

Nedan är min, med traditionella mått okonventionella men passande, ansökan till tjänsten:

Oavsett vad som händer har 2012 ett gäng äventyr med sig i bagaget för min del, och jag lovar att du kommer att kunna följa dem här.

Episod 4: den där långdistans blir till närhet

« Episod 3: Den där cheerleadern börjar spela

”När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon”

Det här favoritcitatet från Astrid Lindgren har alltid funnits långt bak i mitt huvud, och när jag tänker på min historia med Mike kommer det hela tiden upp till ytan. Men det är långt mellan att fatta tycke för varandra till att älska. Framför allt om man dessutom har ett fysiskt avstånd; det är 6651 kilometer och sex timmars skillnad mellan Stockholm och Cleveland.

Det var inte en uttalad strategi till en början, att betrakta avståndet som en vän istället som en fiende, men vi kommunicerade. Text saknar en massa dimensioner, men vi skickade ändå över 150 000 tecken till varandra. Telefonkommunikationen blev lite halt av tidsskillnaden, men vi spenderade ändå över 10 timmar i telefon. Youtube saknar gensvar i realtid, men ändå skickade vi över 9 timmar videomaterial till varandra.

Varje meddelande mellan mig och Mike var ett steg som minskade avståndet. Vi pratade mycket om känslor, rädslor och förväntningar. Och ibland handlade det om lolcats.

jag: [skickar en bild på en lolcat till Mike]

Mike: Lolcats???

jag: Lolcats! I haz very madd lolcat speek skillz!

Mike: Oh good put that on your cv

Mike: If you try to seduce me w lol speak you are going to find yourself up shit crick without a paddle

jag: Would never do that. Sex is not comedy. I mean, sex is fun, just not haha-fun.

(senare)

jag: You really are my skatt. [han hade plockat upp ordet ”skatt” i Danmark, och det hade blivit vårt ord]

Mike: U are mine too

jag: Hey, you speak lolcat too!

Mike: I haz u 4everz

jag: <3

—

Jag funkar inte i långdistansrelationer på lång sikt. Jag misstänkte det redan i början, och varje dag som jag spenderar här i Cleveland får jag kvitton på att det viktiga för mig i en relation är vardagen ihp. Som att åka och handla ingredienser till söndagsmiddagen med vännerna, och sen göra ett långkok för att fixa carnitas (3 kilo fläskkött som kokas i 10 timmar för att bli så mjukt att det smälter i munnen). Eller att vakna upp tillsammans och ligga och dra sig en stund och känna hans varma, mjuka hud mot min några dyrbara minuter innan det är dags att gå upp. Att gå på en baseballmatch tillsammans med vänner och prata om allt från relationer till baseball-regler. Att tvätta våra kläder tillsammans.

Mitt livs första baseball-match, Indians vs Tigers.

Vännerna är så klart viktiga. Jag vet att Mike kommer att gå väl ihop med mina nära vänner, men var lite nervös över hur hans skulle förhålla sig. Det är en omställning att han inte bara kommer ut, utan också presenterar personen som är hans pojkvän inom loppet av några veckor. Jag är glad att de ganska omgående kände sig så bekväma med mig att de kunde driva med min svenska brytning som lyser igenom ibland.

Visst kommer det stunder ibland när jag tänker ”det här kommer aldrig funka” och får panik. Arbetstillstånd i USA är väldigt svårt att få generellt, och en juristutbildning i USA är inte så användbar i Sverige. De här stunderna är korta och sker alltid när jag på egen hand funderar på hur vi egentligen ska göra i framtiden. De första dagarna hade vi en regel om att inte diskutera framtiden utan bara vara med varandra. Det enda som är etablerat är ”somebody’s moving somewhere”.

Episod 3: Den där cheerleadern börjar spela

« Episod 2: Den där sommarromansen tar slut

Jag har alltid ansett mig själv vara en modig person, och till mångt och mycket har jag oftast agerat modigt. Vare sig det gäller att hoppa ut ur ett flygplan, säga åt någon att sluta röka i tunnelbanan eller ställa mig och föreläsa för 200 personer så har jag sällan tvekat och aldrig bangat. Jag har alltid föredragit att göra och delta framför att titta på och teoretisera.

Det var väldigt smärtsamt att inse att jag i relationer varit antitesen till min självbild: den fega åskådaren.

”När det gäller relationer har du inte bara suttit på läktaren. Du har recenserat andras spel, och du har också varit cheerleadern som mässat ’vad var det jag sa?’ när någon ramlat och slagit sig”. Det är bara ens riktigt nära vänner som säger sånt man egentligen inte vill, men behöver, höra. Irritationen och skammen jag kände över att höra det var ett kvitto på att det stämde. Jag såg hur jag använt logik och rationalisering för att kontrollera, förklara och ursäkta inför mig själv och andra att jag har andra känslor än ilska och glädje.

Jag låtsades vara Spock i Star Trek när jag egentligen är typen som gråter när stråkorkestern börjar spela.

Plötsligt hängde allt ihop: att jag inte gråter inför andra människor, att jag inte berättar för folk som jag älskar att jag faktiskt gör det, att jag har lättare att ha sex med människor jag inte hade emotionella band till.

Oavsett vad som händer mellan mig och Mike så är det här en av de bästa sakerna jag kunde lärt mig vid 34 års ålder: det är inte logiskt, rationellt eller starkt att inte visa eller agera på andra känslor än ilska och glädje. Det är som att alltid gå klädd i svart Filippa K-kostym när man egentligen vill bära en knallröd t-shirt med shorts pga ”vad ska andra tänka”?

Jag har funderat på varför det är så lätt att bejaka mina känslor för Mike. En anledning är för att det inte finns något som helst dömande mellan oss. En annan är att språket skapar en distans, ett slags krockkudde som gör att jag lättare kan hantera. En tredje handlar om var vi varit och var vi befinner oss just nu – det är som om vår bakgrund skapat ojämnheter i oss som den andre fyller ut på precis rätt ställen.

Cheerleadern jag hade motvilligt accepterat att jag gett mig ut på spelplanen, men när jag efter två veckor ändrade min status på Facebook till ”i ett förhållande” freakade han ur.

”Vad är du, ett fjortonårigt emo? Vad ska alla andra tänka? Det här är beyond irrationellt, det är galet!” Som alltid var jag själv min hårdaste domare. Men jag var ute på spelplanen och det kändes alldeles för härligt för att klättra tillbaka upp på läktaren igen. Visst finns det massor av människor som sitter där och recenserar mig. De dömer och väntar på chansen att säga ’vad var det jag sa?’. Det gör mig inget. Antingen sitter de kvar där och tittar på livet istället för att leva det, eller så kommer de förr eller senare ge sig ut och spela – och då kommer de att förstå.

Episod 4: den där långdistans blir till närhet »

Episod 2: Den där sommarromansen tar slut

« Episod 1: Den där allt började

Torsdag 4 augusti, utgående meddelande:

Hey Mike! My thoughts exactly. I wish you were here right now. About the onslaught of feelings: Sometimes I guess that we’re… aligned for lack of a better word. Aligned both in feelings and openness. When two people who both are aligned meet, and you add that awesome attraction, both mentally and physically, that’s when the stuff that good stories are made of happens.

—

Torsdag 4 augusti, strax efter 21, på väg till Bögjävlarnas underklädesfest:

Det fanns många likheter mellan min filmliknande sommarromans med Arnaud, men något här var annorlunda. Kanske det faktum att vi fick mer tid tillsammans. Kanske handlade det om att vi sågs på min hemmaplan. Kanske var det en starkare attraktion mellan mig och Mike.

Jag hoppades på en fortsättning, men visste rent rationellt att det första steg som någon av oss måste ta för att det här inte skulle blekna i takt med att sommaren övergick till höst var för stort. Vad skulle vi göra? Han bodde i Cleveland, jag bodde i Stockholm. Det är ju inte så att man bokar en resa över Atlanten för att hälsa på en person man träffat under 35 timmar.

Hur stor var chansen att vi skulle träffas? Han ska egentligen på bröllop i Köpenhamn, men passar på att besöka Stockholm under tre dagar. Jag är på Golden Hits för första gången för att de råkar ha Pride-fest. Han råkar passera och se regnbågsflaggan, vilket får honom att gå in.

Jag bestämmer mig för att vara glad för det vi haft istället för att sörja att det tagit slut.

[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/kazarnowicz/status/99197735814705152″]

—

Söndag 7 augusti, inkommande meddelande:

”Just told my friends that I met a great guy in sweden. They were happy for me. The wedding was great. I’ve decided that I will be seeing you again, no maybes.”

Han kom ut för sina vänner genom att berätta att han träffat mig? Det var mer än stort. Ibland är det inte längden på mötet som spelar roll, det är intensiteten.

—

Måndag 8 augusti, inkommande meddelande:

”Sitting in the airport and dreading the fact I am traveling so far away from you. In good news I got upgraded to first class.”

—

Onsdag 10 augusti, utgående meddelande:

”I have the tickets. Will be at Cleveland International on the evening of the 1st. I hope you’re not too tired today. Talk to you after you’re done with work!”

Det här var inte längre en sommarromans. Det var mer än så. Den rationella delen av min hjärna skrek förtvivlat att det här var emotionellt och galenskap, men jag brydde mig inte.

» Episod 3: Den där cheerleadern börjar spela

Episod 1: Den där allt började

Onsdag 3 augusti, strax efter midnatt på Golden Hits:

”I’m going to kiss you”
”Where?”
”Right here”

Vi hade börjat prata fem minuter tidigare; han hette Mike och var på besök från USA.

Jag hade lagt märke till honom tidigare på kvällen. Han var på väg uppför trappan på Golden Hits när våra blickar möttes. Ett litet leende gav hans läppar en fin krökning. Han såg ut som en ung och snyggare Ed Harris, med en nyfiken blick och ett öppet ansikte. Senare, när han stod i baren några meter från mig såg jag att han också hade väldigt fina händer. Våra blickar möttes igen, vi log bägge två och där någonstans var det klart.

Det var lite som om allt annat blev oviktigt och försvann när vi kysste varandra. Min hjärna stängde av och nästa morgon var jag glatt överraskad av att jag tagit med honom hem. Det var första gången på nästan tio år som jag tagit hem någon på fyllan. Än mer (positivt) överraskande var att min bakfylleångest inte projicerades på honom – tvärt om dämpades den av hans närvaro. Vi åt frukost och spenderade ett par timmar i sängen med prat och hångel.

—

Onsdag 3 augusti, strax efter 19:00 på Tunnelgatan vid Hötorget:

”I’m sorry that I was weird this morning. You kissing me in the subway threw me off. I’m not used to public displays of affection and got uncomfortable”.

—

Torsdag 4 augusti, strax efter 9 i min lägenhet:

”So do your friends and family know about you?”
”No”

Han stod naken i mitt kök och diskade upp efter frukosten. Jag stod och tog in bilden och lät min hjärna friflöda. Det fanns en försiktighet i hur han hanterade porslinet och glasen. Jag lade märke till hur fina ben han hade. Det syntes tydligt på solbrännan att han burit shorts som går halvvägs ner på låret. Jag gick fram till honom, lade armarna om honom och kysste honom i nacken.

—

Torsdag 4 augusti, 10:55 utanför Kulturhuset:

”Brace yourself, there’s going to be a public display of affection. I’m going to kiss you.”
”Okay”

Några sekunder senare:
”So, I guess this is it?”
”It’s not the last time we see each other”
”I hope so”

Det tog inte många sekunder att ställa om hjärnan för dagens första seminarium. Kanske var det lika delar flykt och fokus. Det var inte förrän framåt kvällen, när sömnbristen och tröttheten efter dagens seminarier på Pride Sergel kickade in som jag på riktigt blev ledsen över att han var borta.

Episod 2: Slutet på sommarromansen »