Etikett: mem

Lolcats för VD:ar

Att jobba med ”sociala medier” i en organisation som grundades på förra sidan 2000-talet handlar för mig inte bara om att sätta och implementera strategier. Det handlar också om att få organisationen att förstå vad vi gör och varför vi gör det. Ett sätt är att förse människor med konkreta verktyg som underlättar deras vardag. Till exempel att införa Evernote för mötesanteckningar.

Ett annat är att på ett kortfattat och enkelt sätt utbilda om den kultur som finns på internet. Idag fick jag tillfälle att författa ett mail om lolcats. Det skickades till hela organisationen, inklusive VD och ledning. Jag återkommer med reaktionerna.

Tanken var att sammanfatta lolcats i ett mail som tar max tre minuter att ta till sig. Så här blev det:
—

Hej,

Jag hoppas att det här är värdefullt för dig. Jag ser att en av sakerna jag kan hjälpa till med i organisationen är att sprida kunskap om verktyg och internetkultur. Om du känner att du inte behöver hänga med i internetkulturen och de mem den ger upphov till så kan du definitivt bortse från det här mailet. Hur som helst får du gärna ge feedback till mig. Även om ämnet i sig är humoristiskt på gränsen till fånigt så är fenomenet gigantiskt och värt att känna till om man befinner sig på internet.

LOLCATS
Någon försöker lansera 24 februari som ”internationella om-nom-nom-dagen” och när jag nämnde det för mina kolleger här uppe kom vi kom in på lolcats. Jag insåg att många inte känner till detta gigantiska mem. Här kommer en kort sammanfattning så ni kan hänga med i slangen på teh interwebz (vilket är lolcat-slang för “the internet”)

“Om nom nom” kommer från lolcat-kulturen. Lolcats är bilder på katter i roliga/annorlunda/extrema situationer med en beskrivande text skriven på något som numera kallas lolcat-slang. Den första virala lolcat-bilden hade ”i can has cheeseburger?” som text.

I can has cheeseburger?
En av de första stora virala lolcat-bilderna

Texten är har grammatiska fel (det borde vara “Can I have a cheeseburger?”) som sedan plockats up i lolcat-slang, som i princip bygger på grammatiskt felbyggda meningar (tänk lite åt Yoda i Star Wars-hållet) och fonetisk stavning där man ofta ersätter “S” med “Z”. Till exempel:
Why = Y
Your/you’re = ur
Is = iz
New = nu

Lolcat

Lolcat

Lolcatkulturen behöver nödvändigtvis inte längre vara katter. Den har utökats till att innehålla alla möjliga djur. Genren heter dock fortfarande “lolcat” även om djuret är till exempel en panda:

Lolcat-bild med panda

Det finns även rörliga videos med lolcats. “om nom nom” är en fonetisk omskrivning som låter som om någon äter något gott, till exempel denna kattunge:

/M

—

EDIT: Daniel Swedin påpekar i kommentaren att Kakmonstret från Mupparna så klart är en del av det hela.

Må ni få lepra i könsdelarna

Jag hatar människor som konstruerar såna här listor och tycker att de är roliga och fyndiga. På riktigt, jag hatar dem. Dessa människor förtjänar att straffas, och straffknull med kaktus och grovsalt räcker knappast som förrätt till vad den här imbecilla idioten förtjänar. Straffknull med pneumatisk borr doppad i saltsyra börjar likna något, men till och med det är lindrigt. Denna person är ett levande exempel på att kondomer inte bara räddar liv, utan också förebygger lidande.

Jag hoppas alla ni som svarat på det här testet och tycker att det är en kul grej drabbas av fläckvis håravfall, lepra i könsdelarna och grava hormonrubbningar. Sedan får ni spendera resten av era sorgliga planksteksliv med permanent skräck för folks reaktioner när de inte kan avgöra om ni är män eller kvinnor. Ni förtjänar inte jämställdhet, ni förtjänar att för evigt vara fångna i de könsroller ni så desperat klänger er fast vid på grund av osäkerheten för vad ni skulle vara om ni inte var ”män” eller ”kvinnor” i första hand. Ni förtjänar att ha lägre lön för lika jobb, att få er sexualitet ifrågasatt om ni sminkar er och att gå runt och tänka ”ja, de där av andra könet förstår jag mig inte på, vi är nog från två olika planeter”

Föraktfull? Jag? Det är inte riktnumret. Det är inte ens landskoden.

Andra bloggar om: , , ,

Kullad

Jag önskar också att rubriken innehöll ett ”n”, men det handlar alltså om en utmaning från Pojkfröken. Därmed är första frågan besvarad. Andra är

Vad lyssnar du på för sorts musik?

Jag vet inte om det är många som är funtade som jag, men jag lyssnar på musik med humöret. Alla låtar jag lyssnar på blir till bilder, och om bilden stämmer överens med mitt humör så gillar jag den. Jag gillar hip-hop och rap, men föredrar laid back rap med attityd och självdistans framför gangstarap. Mer Missy Elliott, Snook och Bubba Sparxxx än Half a dollar och P-diddy, alltså. Jag lyssnar gärna på vocal house, electro, mainstreampop, eurodance, grunge och light postgrunge-rock (Linkin Park, till exempel). På jobbet alternerar jag mellan min Pandora-kanal baserad på ”Rapture” med IIO och SR:s webbradiokanal ”Mozart”. Till och med E-Type har en plats, i alla fall om man är Bodypumpinstruktör som jag.

Förresten är ”Jag är allätare när det gäller musik” en av de värsta klyschorna jag vet. Jag har ännu inte träffat någon som säger det och som spontant lyssnar på både opera, happy hardcore, acid trance, modern klassisk musik och barbershop.

Vad heter favoritartisten/artisterna

Jag har aldrig suttit som på nålar när någon ska släppa en ny singel eller nytt material. Det kommer när det kommer, och är det bra lyssnar jag på det. Tills dess finns det hur mycket musik som helst som jag inte hört och som kan underhålla mig. Nä, jag har ingen favoritartist.

Låtar som gör dig glad

Glad:
Snook, svett & tårar – Snook
Ja, de e lika bra å streaka – Viba Femba
Samb adagio – Safri Duo
Outrun – Instant Remedy

Feeling på dansgolvet:
And then we kiss (Junkie XL Remix) – Britney Spears
Sorry (Man with guitar mix) – Madonna (PSB Remix funkar också bra)
Insomnia (valfri dansmix) – Faithless

Träningsglädje:
Wasabi – Lee Harding
Vogue – Paffendorf
Valfri låt – E-type

Bästa låten:

Bästa låten till vad? Allvarligt, såna här frågor gör mig alltid lika uppgiven. Det är som att tvingas välja vad man ska äta till middag idag om ett år. Fan vet vad jag kommer vara sugen på då.

Sämsta låten:

Pass. Eller nej, förresten. Det är dags för mig att komma ut nu. Jag hatar Per Gessle. Allt solomaterial han gjort är smörja. Ulf Lundell goes kärlekskrank, filosofisk fjortis. Och jag gillar inte Ulf Lundell heller (nej, inte ens Öppna Landskap).

Bästa partyhiten:

Vad fan. Se ”Låtar som gör mig glad”. Men bög som jag är så funkar hela disco-genren utmärkt på mig.

I min mp3:

En shuffle i min iPod ger de här tio artisterna:
K.D. Lang
Madonna
Placebo
Shirley Bassey
George Michael
Technotronic
Red Hot Chili Peppers
The Lively Ones (Pulp Fiction)
Linkin Park
Margaret Cho (inte musik, men den dök upp, och den är ”i min mp3” så rent tekniskt är det rätt svar)

Andra bloggar om: , , ,

Blogg-staging: personliga bloggar som suger

De flesta personliga bloggar suger.

Även om personerna kan stava, formulera hyggliga meningar och kan sin interpunktion så kommer deras bloggar aldrig bli mer än en siffra i statistiken över hur många bloggar som finns.

De suger, därför att de som skriver vill bli lästa, men kan inte (eller vill inte, eller vågar inte) synas på riktigt. Dessa bloggar kommer bara bli lästa av vänner, familj och möjligen bekanta; Bara personer som redan har ett (irl-)intresse för bloggaren i fråga kommer uppskatta gråbloggar.

Mats Strandberg säger i en intervju på Bloggportalen.se:

Och så, let’s face it, det finns ju exhibitionism i det här. Det gör det i alla som skriver bloggar. Vi är inte ett spår bättre än de som söker till Paradise Hotel. Inte på den fronten, iallafall.

Förutom att ordvalet ”bättre” är olyckligt, eftersom det förutsätter att exhibitionism är dåligt, så har han rätt. Både dokusåpor och personliga bloggar handlar om exhibitionism, och bägge företeelserna är som att gå på lägenhetsvisning ur betraktarens synvinkel. Visst är det snyggt med homestaging, medvetna val av märkesmattor, doft av kanelbullar och välvalda magasin i tidskriftssamlaren, men det är när mattan har en fläck av tomatsås som inte gått att tvätta ur, när det finns lite smutstvätt i tvättkorgen och när diskmaskinen inte är tömd som man känner att det på riktigt bor någon här. Inte Joe Schmoe-Medelsvensson, utan en person.

(En enkel variant av blogg-staging är att komplettera med ett populärt ämne, som mode. Fler besökare betyder dock inte att den personliga delen i bloggen blir bättre.)

Silverfisken (aka Jonas) gav upphov åt ett mem som utgör en rätt bra skiljelinje mellan ”personliga bloggar med potential” och ”bloggarnas grå massa”: 100-listan. De flesta mem som tidigare cirkulerat är halvt intetsägande, därför att de handlar om anonyma saker. ”4 saker jag har i bilen” eller ”10 slumpade låtar från min iPod” säger i princip noll om människan. I 100-listan däremot, får personen själv skriva 100 punkter som antingen blir en fantastisk presentation av en mänsklig varelse eller en prettoposering som kan appliceras på majoriteten av befolkningen.

En riktigt bra personlig blogg visar upp det fina och det skrynkliga, det välsmorda och det gnissliga, det stereotypa och det udda. Då finns chansen att besökaren kommer tillbaka.

[För att klargöra en sak som jag förstått att folk utläser: jag säger inte att alla ska skriva en 100-lista, 100-listan är bara ett exempel på en konkret sak som utgör en skiljelinje. Läs mer i mitt svar i kommentarerna.]

Andra bloggar om: , , ,