Ovan: mitt livs första parkeringsbiljett. Betalad med kort, såklart.
Nu när jag inte ens behöver mynt för att kunna parkera, började jag fundera på vad jag kan och inte kan betala med kort, och på vilka problem kortbetalare i Sverige egentligen stöter på. Mina läkarbesök betalar jag med kort. Alla mina körkortskotstnader är betalade med kort (well, utom avgifterna till Vägverket). Om man är lagd åt det hållet kan kollekten betalas med kort (i ett monster till möbel, kallad kollektomat) och till och med sex kan köpas med kort i (lagliga) bordeller i Las Vegas.
Så vad är problemet?
Jag sökte runt på nätet. Förutom många historier om småbutiker, frisörer och pizzerior som inte tar kort – och det senare kan vara ett nog så stort problem en bakissöndag när närmaste bankomat är stängd – så är det bara köp av bil som verkar vara knepigt; Varken kort eller kontanter är välkomna, postväxel är istället det vanligaste betalningsmedlet.
På den (göteborgs-)humoristiska sidan kan vi konstatera att fotografer inte tar kort, i alla fall inte på fotomässan i Nacka Strand 2007.
En ännu roligare historia hittade jag på ett nätforum:
”Min flickvän har precis fått VISA kort och efter dragit kortet så har står det ”VISA KORT”, alltså att man har just ett VISA. Men hon höll fram kortet och visade kassören.. hon trodde att hon skulle visa kortet helt enkelt och detta har tydligen gjort flera gången innan jag sa åt henne.”
Sen hittade jag det jag sökte efter. Det mest pikanta av alla historier om ställen som inte tar emot kort:
Nordea utfärdar Visa-kort, och ett av försäljningsargumenten är kortet kan användas på 24 miljoner inköpsställen över hela världen. Nordeas egna kontor räknas uppenbarligen inte dit.
Andras blogginlägg om cash is not king, nordea, visa-kort, kortbetalning