Etikett: I mina skor

Distansföreläsning på distans

”Nä, men gör den gärna extra stark”svarar jag när cafédamen frågar om jag vill ha något på min latte.
”Ska du ha den dubbel’rå?� frågar hon på bred värmländska, och jag nickar efter en kort tvekan. Det är tur det, för den blir inte speciellt stark ändå.

Latten får sällskap av årets första glass medan jag väntar på tåget hem till Stockholm. Det känns smått bakvänt att behöva åka till Karlstad för att hålla en telebild-föreläsning. Framförallt som det inte fanns några deltagare på plats i Karlstad, de satt istället i orter som Motala, Arvika och Linköping. Men solen skiner trots väderprognosens hot om 2 grader och halvmulet, och latten är väldigt bra om jag låtsas att den är gjord på en enkel shot. Jag klagar inte.

Att föreläsa via telebild är väldigt speciellt, framförallt om man inte har några deltagare i rummet man sänder från. Att hela tiden se sig själv på ena teveapparaten är ett störningsmoment, och det är svårt att se hur engagerade deltagarna egentligen när när man bara kan se en ort i taget. Samtidigt är det häftigt att se hur bra tekniken för teleföreläsningar är. Whiteboarden är inte längre en whiteboard, utan en touchscreen som man kan skriva på med en speciell penna. Overhead-apparaten är inte det där gamla åbäket där lärarna aldrig mindes om stencilen skulle vara upp- och ner och/eller bak- och fram (rätt svar: rättvänd), utan en kamera som projicerar bilden ute hos deltagarna. Teknik kan vara som att lösa ett supersvårt sudoku-kryss efter att ha sköljt ner ett gäng triangelmärkta piller med en dunk hembränt, eller så är den som en bal på slottet (alldeles … alldeles underbar!). I det här fallet lutar jag definitivt åt det senare, fast det var ju det där med att åka till Karlstad …

Efter föreläsningen har jag två timmar innan tåget hem går. Jag käkar lunch på universitetsrestaurangen och sitter och studerar människorna. Jag har själv aldrig gått på högskola, och trots att jag har föreläst här fler gånger än jag kan räkna på fingrarna och tårna tillsammans så är det med en främlings ögon jag ser på universitetslivet. En sak som slår mig är hur homosocial miljön på högskolan verkar vara. De flesta sällskap består av bara killar eller bara tjejer. De få blandade sällskap jag ser utspridda i matsalen verkar främst bestå av lärare och personal på universitetet, alltså arbetskamrater. Jag kollar runt och gör en snabb överslagsräkning. De enkönade sällskapen verkar utgöra ungefär tre fjärdedelar av alla lunchätare. Det må vara många år och allehanda erfarenheter och tonårsvåndor som skiljer andraklassare från studenter, men de sociala reglerna kring umgänge har de fortfarande gemensamt. Pojkar leker med pojkar, och flickor med flickor.

För övrigt …

… gick Stockholm City på Slipsgossens aprilskämt, vilket är rätt pinsamt. Att de skriver om ”nyheten” tio dagar senare gör det extra pikant. För att strö lite extra saltsyra i såren så hade Metro en ”Hallå där …” med någon från Slipsgossen om att det där med slipsar för hundar var ett aprilskämt. Stockholm City: ”Koll på Stockholm”? Kanske. ”Koll på mode”? Nja. ”Koll på konkurrenten”? Nope.

… har QX fått hybris och jämför Gaygalan med GLAAD Media Awards i USA. Det är ungefär som att säga att New York Times är USA:s (lite större) version av DN.

Stockholmare kan (inte) köa

Jag är tillbaka i Kista på dagarna, nästan tio år efter förra svängen. Nästan, men inte riktigt. Då var det dataingenjör på Ericsson Radio Systems, nu är det projektledare på IBM. Det är lika spännande nu som då, men av andra anledningar.

Buss är den smidigaste vägen mellan Danderyd och Kista, och buss nummer 178 har snabbt blivit min favoritbuss. Dels är den blå. Av någon, förmodligen helt irrationell, anledning gillar jag de blå bussar mer än de röda. Dels passerar den Sörentorp, där Polishögskolan ligger. Av busspopulationen att döma är det fortfarande övervägande killar som pluggar till polis, vilket gör att det finns oftast något snyggt att vila ögonen på. Sjukt trevligt.

Svenskar i allmänhet är bra på att köa. Kanske är det Jante som gör att vi snällt intar vår plats i de flesta köer. Det är sällsynt att någon försöker tränga sig. De få gånger något sådant händer handlar oftast om missförstånd. Stockholmare skiter totalt i Jante när det gäller bussköer. Där är det accepterat att gå förbi kön och ställa sig längst fram. Inte helt sällan bildas en separat kö från andra hållet med nyanlända passagerare, likt VIP-kön på Patricia en söndag kväll. Hade det varit i matbutiken hade dessa, rätt oartiga, personer säkerligen fått sig en skrapa av dem som köar. Eller i varje fall en arg blick och en suck, för det känns lagom hårt. I busskön är man däremot osynlig när man tränger sig. Det är konstigt att de gånger stockholmarna skiter i Jante är när de är oartiga.

Bubblare på vi-köar-inte-här-listan: rulltrappor.

Jag har precis sett klart första säsongen av Desperate Housewives. Jag var lite skeptisk först, men visst är det en suverän serie. Men Jesse Metcalfe är klart överskattad. Han är inte snygg, han är bara ung, slät och välpumpad. Det kommer man visserligen långt med en söndagkväll på Patricia, men därifrån till Wentworth Miller är steget långt. Sjumilalångt.

Jag är en koprofil kvinnohatare med pedofila tendenser

Jag är inte känd. Skulle jag, mot förmodan, bli det är det lika bra att jag erkänner direkt: jag är gravt korprofil, och kvinnohatare. Jag gillar inte män heller, och har flera gånger uttryckt en önskan om att lemlästa småbarn och värnlösa djur. Jag har fläckvis pedofila tendenser. Jag är potentiell massmördare, bedriver tidelag, incest och säljer gärna mina småsystrar till högstbjudande. Jag är typen som skulle få dig att hellre sova sked mellan Hannibal Lecter och Juha Valjakkala än att ta mig i hand.

Jag blir upphetsad av att avslöja kända kollegers och bekantas sexuella äventyr, deras otrohet, deras knark- och alkoholvanor. Jag uppmuntrar människokränkning, angiveri, hat och personförföljelse. Jag har ett behov av hat, förtal och snaskigt skvaller, och jag ser dessa tre bregrepp som synonyma med storhet. Jag tillfredsställer Alexander Bards perversioner – men även mina egna.

Jag har undgått upptäckt genom några förlåtande egenskaper som gör att du gillar mig ändå. Till exempel min fysiska och mentala perfektion, mitt stora självförtroende och mitt intresse för att föra diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.

Ovanstående kan styrkas med citat från privata samtal och mailkonversationer jag fört med vänner, arbetskamrater och bekanta. Givet är att citaten måste presenteras och tolkas av Mustafa Can och/eller i Dagens Nyheter.

Brokeback Mountain, juli 1989

Den dagen hade jag kommit hem från min tredje sommar på kollo. Jag var 12 år gammal, och det var första gången jag kände den där känslan av enorm saknad som annars är förbehållen kärlek.
Jag grät nog lite redan där, i bussen, när en av mina favoritledare springades längs med bussen skrek ut ett sista hej då, samtidigt som han frustrerat bankade på bussplåten med handflatorna. Jag antar att han skulle sakna oss lika mycket som vi saknade honom.

Det var först på kvällen som jag kände riktig, blödande saknad för första gången. Som något inuti gått sönder, försvunnit, men istället för blod så rann det tårar och de tog aldrig slut. De fyllde upp hela bröstkorgen och själen. Pojkar ska inte gråta, så jag försökte tappert trycka ned dem, fylla ut avgrunden med dem istället. Men de fick inte plats. Jag var 12 år, och för första gången kände jag de där okontrollerade hulkningarna, som om tårarna försökte ta med sig delarna av mitt trasiga hjärta på vägen ut.

Ikväll såg jag Brokeback Mountain. Det är svårt att förmedla känslan att för första gången se en film som jag kan relatera till utan förbehåll, utan avbrott. När skådespeleriet är så bra att karaktären och skådespelaren blir en och samma person, när karaktären är så trovärdig och sann att gränsen mellan honom och mig suddas ut. Kärleksscenerna, där jag tidigare nergraderats från deltagare till betraktare, tog ikväll steget från illusion till verklighet.

Ikväll fick jag för första gången vara deltagare hela vägen. Jag kunde identifiera mig med åtrån, passionen och saknaden på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare. Jag har under 28 år lyssnat på sångerna. Ikväll kunde jag för första gången själv sjunga med.

 

Så det var så här det kändes den där julikvällen 1989.

En flirt, två cheesecakes och ett brunnslock

Den dagen hade jag på mig en knallorange kortärmad skjorta.

På lunchen var jag och två arbetskamrater på ett fik i närheten av jobbet. Vi skulle köpa lyx-fika, vilket oftast innebar cheesecake. Mojo, som fiket hette, brukade ha flera olika sorters cheesecake och halva nöjet bestod ofta i att välja sort.

Bakom disken i fiket stod en ovanligt söt kille; Blondrufsig, smilgropar, förträffligt bruna ögon. Han var så söt att jag intresserade mig betydligt mer för honom än för vad jag skulle ha. Cheesecake-sorterna var olämpligt nog placerade längst ner i kyldisken, och då den blonda killen inte var dvärg såg jag följaktligen ingen cheesecake alls. När jag fick frågan om vad jag ville ha valde jag snabbt det första jag såg i periferin, vilket var jättekakorna ovanpå kyldisken.

Kakorna kallades chocolate chunk cookie, vilket var ett ganska missvisande namn. Själva ”chocolate chunk” delen var en träffsäker beskrivning av innehållet, däremot är jag tveksam till att såna enorma föremål får kallas ?kakor?. ?Brunnslock? vore både mer poetiskt och mer passande.

Det låter kanske som om jag stod och stirrade ut den stackars killen, som stod och skruvade på sig bakom disken, men grejen var att han kollade tillbaka. Och log. Inte just då, men väl senare när vi var på väg ut. Jag slängde en blick tillbaka när jag öppnade dörren för Marina och Gunnel, och såg att han tittade. Vi log bägge två.

Där vi befann oss i historien var han mest upptagen med att ta beställningen från min arbetskamrat som skötte beställningarna. Hon ville bjuda eftersom det var min arbetsdag på projektanställningen. Under tiden Gunnel beställde försökte jag verka oberörd samtidigt som jag slängde lagom intresserade blickar och lyckades med största sannolikhet bara se rejält skitnödig ut. Marina och Gunnel märkte inget, sa de senare, men jag tror de bara ville vara snälla.

Jag vet inte om han log för att han flörtade tillbaka eller om han bara kände igen mig någonstans ifrån. Han kan ju också ha tänkt ”om jag ler så kanske han försvinner härifrån, och kommer inte tillbaks förrän jag har slutat för dan”. Nu tänker du kanske att ”det kunde du väl ha sett på blicken?”. Jag är förtrogen med den desperata glimten hos någon som ler maniskt medan han letar efter ett tungt föremål att kasta, men varken blicken eller leendet såg speciellt maniskt ut. Det var ju ett gott tecken.

Det är dumt att missa en sån här chans. Samtidigt har jag svårigheter att agera vid såna tillfällen utan att framstå som en fullkomlig, lallande idiot med bägge fötterna i munnen. När min hjärna vaknade ur sin koma och började forma något slags cool fras till killen var jag tillbaka på jobbet och åt på traktorhjulet till kaka.

På väg ut från Mojo hade vi tagit varsitt reklamkort från en hållare vid utgången. Det var ett vykort också, och på högst upp på det stod ?Raggningskort?. Jag fick en snilleblixt. Jag skulle adressera kortet ”Till den snygga killen som stod bakom disken vid lunchtid igår, Mojo, Adolf Fredriks Kyrkogata, 111 31 Stockholm” och på det skulle jag skriva att han skulle höra av sig, ”hälsningar från killen i orangea skjortan”. Jag skulle inte ens behöva gå in på caf?et i fråga och framstå som en skitnödig stalker vars kommunikationsrepertoar består av att rodna och säga ?ööööh?. Skönt.

På eftermiddagen var jag på gymmet. Mitt i en övning insåg jag att jag glömt skicka kortet. Inte bara det, jag hade dessutom glömt att skriva det, och kortet låg kvar på jobbet. Fan! Det var ju min sista dag, så jag hade inga nycklar längre. Halva grejen var ju att det stod just ”raggningskort”. Nu skulle jag ändå få sitta där och ångra mig. Jag hatar att ångra mig.

Jag vägrade. Efter gymmet gick jag tillbaka till Mojo. Jag tog ett nytt kort, och bad om att få låna en penna. På kortet skrev jag

[mitt telefonnummer]

hör av dig!

/killen i den orangea skjortan

Sen gick jag fram till tjejen bakom disken och sa
– ”Det här kommer nog verka lite konstigt. Jag är inte desperat, och bara hälften så galen som du tror. Det jobbade en kille här vid lunchtid, vet du vad han heter?”
– ”Vid lunchtid? Kan det ha varit Freddy?” frågade hon med en vänligt nyfiken min.
– ”Han är blond och ungefär lika lång som jag” sa jag, och fyrade av mitt bästa jag-är-inte-en-psykopat-leende.
– ”Jo, men det är Freddy” sa hon och nickade

Jag skrev ”Freddy” tvärs över adressraderna på kortet. Sen gav jag det till henne och sa ”Kan du se till att han får det här?”. Hon log överraskat när jag sträckte fram kortet. Jag vände och gick ut, med hennes nyfikna som följeslagare.

Jag kände mig glad. Oavsett om han ringde eller inte så kunde jag inte förlora. Det är klart jag hellre såg att han ringde än lät bli, men jag kunde inte förlora eftersom insatsen ? att känna sig lite borgjord ? redan var betalad. Och den var småsmulor jämfört med glädjen i att ha vågat. Om inte annat så hade jag förgyllt personalens dag med en ”Vet du vad som hände idag?”-historia.

Det var en vacker sensommarkväll, och livet kändes riktigt, riktigt härligt.

(Den här historien skrev jag ett par dagar efter att den inträffat, i augusti 2001. Ursprungligen publicerades den på Sourze, det här är en redigerad version. Och helt och hållet sann!)