Etikett: homosexualitet

Apropå Anton Abele: en anekdot om Franska Skolan

Idag kom nyheten att Anton Abele får en riksdagsplats. Det som finns att säga om det sägs bra av Viktor Barth-Kron på SVT Debatt. Det jag kan tillägga är att vissa kör med argumentet ”men har är ju bara 18 år”. Att hävda att jag ska ha lägre förväntningar på Anton bara för att han är 18 är en skymf mot alla 18-åringar som faktiskt är vuxna och smarta. Intelligens hänger inte ihop med ålder.

Nåväl. Jag insåg att Anton har gått (eller går?) på Franska Skolan, och då föll en pusselbit om honom på plats. Här är historien som för alltid kom att färga min syn på Franska Skolan:

Runt år 2000 arbetade jag som skolinformatör för RFSL Stockholm. Jag åkte runt i olika skolor i Stockholms län oftast tillsammans en partner. Tanken var att ungdomarna skulle få träffa en kille och en tjej som inte var straighta och som kunde berätta om det ur ett personligt perspektiv.

Jag fick en bra inblick i skolorna i Stockholm. Jag var på en fordonsteknisk linje i norra delarna, jag var ute på en grundskola i Bålsta. Jag träffade sjätteklassare på söder, och gymnasieelever i Täby. Ett par gånger var jag på ungdomsgårdar och någon gång till och med hos en konfirmationsgrupp. Det pratas ofta om skillnader mellan friskolor och kommunala skolor, eller om skolor i rika områden (Danderyd, Täby) och fattiga (Fittja, Norsborg), och visst fanns det skillnader i lokaler och utrustning. Men frågorna från ungdomarna, nyfikenheten var densamma även om den kläddes i olika ord.

Det handlade alltid först och främst om relationer. Frågorna rörde sånt som de kunde relatera till, som ”Vad sa din mamma när du berättade?” eller ”Vad sa dina kompisar?”. En annan vanlig fråga var ”När visste du att du var homosexuell?”, som för att kunna dra en lättnadens suck om man var förbi åldern där man en dag kunde vakna upp och vara homo. I andra hand var det frågor som var uppe på tapeten i den allmänna debatten som giftemål/partnerskap och framför allt barnadoption.

Sex var egentligen det ämne ungdomarna var mest nyfikna på, framför allt från åttan och uppåt när majoriteten befann sig i puberteten och därmed också börjat upptäcka sin egen sexualitet. Vissa hade börjat kolla på porrfilm, vilket märktes när de ställde frågor om lesbiskt sex. Deras fantasi kring vad man kunde stoppa upp var övergick min, och var på det hela charmig och roande. Vi pratade så klart aldrig ur ett personligt perspektiv här, utan mer om vad man kan och inte kan göra och att olika människor gillar olika saker.

Fittjaskolan
Fittjaskolan

Jag minns speciellt Fittjaskolan, en åttondeklass. Det var andra informationen på dagen, och jag var ganska trött. Klassen var ganska engagerad, förutom en tjej som satt och klottrade i sitt block och såg ut att inte bry sig. Inte på ett frånvarande sätt, utan mer ”jag är för cool för det här”. Jag minns att jag tänkte på tjejen som spelar Vasquez i Aliens.

Efter ett tag började de kretsa som katten kring het gröt. De ville uppenbarligen ställa frågor kring sex, men ingen vågade riktigt. ”Vilka andra frågor har ni?” frågade vi, och det var tyst. Alla skruvade på sig, kollade ner i bänkarna, slängde förstulna blickar på varandra. Frågan hängde i lufen, men ingen vågade. Den coola tjejen bara fortsatte att klottra. Sekunderna gick.

Plötsligt drar coola tjejen en suck, kollar på oss och säger ”Men de vill veta hur ni knullar, fattar ni väl”. Sen fortsätter hon klottra. Alla andra skrattar nervöst och tittar lite förväntansfullt; ”vad tänker ni berätta för hemskheter för oss, hoppas vi?”

Under mina år som skolinformatör blev jag aldrig generad. Visst, frågorna kunde vara väldigt grafiska och målande, men oavsett var vi var så fanns där en respekt och nyfikenhet. Bäst var åttonde- och niondeklassare, som ännu inte fått vuxenvärldens polityr och kunde ställa de flesta frågor. Vuxengrupper kunde dölja sina fördomar för att ”vissa saker kan man ju inte fråga”.

Franska Skolan
Franska Skolan

En enda gång i min karriär blev jag överraskad och förvånad av en fråga. Det var på Franska Skolan. Det var en gymnasieklass, första ring. De hade förberett frågor tillsammans med lärarna, och den första var:

”Vad har de avantgardistiska konstnärerna betytt för homosexuellas rättigheter?”

Kristna som ber om ursäkt i Prideparaden

Chicagos pridefirande hölls för någon vecka sedan. Deras prideparad hade en kristen församling som åskådare. Det i sig är inte ovanligt, däremot var deras budskap det. Istället för budskap som hotar med helvetet, skärselden och evig plåga om man inte gör bot (tänk Maranata i Stockholm, Livets Ord i Göteborg eller Phelps församling i USA) bad de om ursäkt. Emanuel Karlsten, tidigare webbredaktör på tidningen Dagen och därför nätverkad inom de svenska frikyrkorna, frågar på sin blogg om inte svenska kristna borde ta efter: ”Kanske borde vi säga ”förlåt”?”

Det är en fin tanke. I teorin. I praktiken kommer det inte att fungera.

Pridefärger i regnvåt asfalt
Pridefärger i regnvåt asfalt

Jag tror inte det. Ett ”förlåt” är nämligen inte bara en ursäkt, det är också ett löfte att man inte ska göra om det man ber om ursäkt för. Utan det löftet är ”förlåt” bara tomt och hånfullt självförhärligande.

De flesta kristna som har något mot homosexualitet brukar säga ”Vi älskar individen, men fördömer handlingen”. Beroende på hur konservativ och bokstavstrogen Bibeln församlingen är, kan ”handlingen” vara allt från att öppet erkänna att man är homosexuell (utan att vilja omvändas/botas) till att ha sex med en person av samma kön. Hur som helst spelar det mindre roll hur konservativ man är om man har denna inställning, för oavsett vad säger man ”vi älskar individen, men fördömer homosexualitet”. Friheten att vara den man vill utan att få leva som man vill är som friheten att vara svart så länge ens hudfärg är vit.

Så vilka församlingar lämnar det här som kan be om ursäkt? De som redan välkomnar homosexuella fullt ut. De som inte har något att be om ursäkt för i det här sammanhanget. Enskilda individer som är med i de konservativa församlingarna kan be om ursäkt hur mycket de vill, deras ”förlåt” blir inte allvarligt menade förrän de aktivt börja jobba för att förändra sin församling (alternativt lämnar den).

Det finns inga gråzoner här. Det finns få personer som skulle tycka att det var okej att vara med i en församling som tycker att rödhåriga inte ska få gifta sig, eller att lite invandrarfientlig tolkning av Bibeln är okej för att församlingen står för så mycket annat bra. Du har ett val, och ditt val att vara med i en homofob församling blir inte rättfärdigat bara för att du ber om ursäkt i Prideparaden.

Socialstyrelsen: Ditt bögblod är okej, så länge du inte bögar

En ändring i reglerna kring bloddonation är på väg. Vid första anblick kan man tycka att det är en liberalisering, men tittar man på konsekvensen av regeländringen går Socialstyrelsen från att säga ”bögar är opålitliga lögnare” till att göra samma ställningstagande som Påven och Sverigedemokraterna: ”vi fördömer inte individen, vi fördömer bara handlingen”.

Bögblod? Ja tack! ... men bara om du inte bögar
Bögblod? Ja tack! ... men bara om du inte bögar

Igår rapporterade såväl DN som SvD om att homosexuella män får ge blod. Olyckligt är att ingen av dem nämner att det handlar om att Socialstyrelsen nyanserar sin homofobi snarare än att de liberaliserar regelverket.

Regelverket för bloddonationer säger att heterosexuella som har en ny sexpartner måste vänta i tre månader innan de får ge blod. Det är en karenstid för att eventuella sjukdomar skall kunna upptäckas. Man utgår alltså från att heterosexuella klarar av att leva i monogama förhållanden (jag har inga illusioner om att regelverket är skrivet med tanke på polygama exklusiva relationer). Under dessa tre månader finns ingen gräns för hur mycker sex de får ha med sin nya partner.

För homosexuella säger de nya reglerna reglerna att man får ge blod om det gått ett år sedan senaste sextillfället [med en annan man]. Det spelar ingen roll om du lever i en monogam relation. Du behöver leva i celibat.

Intressant att notera är att det i utredningsarbetet föreslogs en sexmånadersgräns. Den har alltså ökat till ett år. Det finns ingen rationell anledning ur smittosynpunkt till att ha ett års karenstid för bögar, och det finns framför allt ingen rationell anledning till att kräva att bögar ska leva i celibat för att få ge blod. Såvida man inte har ideologiska ställningstaganden som på ett obehagligt sätt liknar Påvens och Sverigedemokraternas.

En intressant parentes är rubriksättningen i DN (”Även bögar får bli blodgivare”) respektive SvD (”Även homosexuella män får bli blodgivare”).

Andras blogginlägg om , , , , ,

Öppet brev till alla heterosexuella

Kära heterosexuella person,

Jag vet att heteronormen ligger som en blöt filt över de flesta av dina sinnen. Jag vet att du inte ser att Bitten, när hon nämner sin man i sin presentation, samtidigt kommer ut som heterosexuell.

Jag vet att du inte tänker på att varje gång reklamfilmen för MER visas på bio, så är det samtidigt en reklampelare för heterosexualitet, eller att filmer som Romeo & Julia och Casablanca är filmer med heterotema.

Jag vet att du inte en enda gång behövt fundera på om du kommer att bli nedslagen när du håller din respektive i handen en sommarnatt i Malmö, eller att du behövt känna frustrationen när folk runt dig hör HETEROSEXUELL när du bara försöker berätta att du tillsammans med din partner var och seglade i helgen.

Jag vet att du inte har den blekaste aning om hur det är att som fjortonåring inte kunna prata med kompisarna om vem som egentligen är snyggast i skolan av rädsla att bli stämplad som EN JÄVLA ÄCKLIG BREEDER.

Jag vet att du aldrig behövt sucka uppgivet för att du på grund av din sexualitet pekas ut som incestuös pedofil av svenska riksdagsledamöter, och att du aldrig behövt förklara för dina bekanta om vissa heterosexuella företeelser (som varför det nästan bara är heterosexuella som begår våldtäkter).

Straight

Jag vet att du aldrig behövt få din kompetens eller lämplighet som yrkesperson ifrågasatt bara för att du råkar ligga med eller bli kär i personer av motsatt kön. Jag vet att du inte behövt fundera på om du kommer att bli utfrusen ur hockeylaget ifall det skulle komma fram att du dras till folk med en annan uppsättning könskromosomer.

Jag vet att heteronormen i din värld är lika osynlig som en kamouflerad superstealth-ninja, och att du istället för att se ninjan ser allt som inte är ninjan.

Men det finns en sak jag vill att alla ni heterosexuella ska veta:
Pride är inte till för er. Det är inte en tillställning under vilken vi visar upp oss för er. Det är inte ett tillfälle för er att tycka till om oss och undra varför vi inte kan vara lite mer som ni är. Det är inte en möjlighet för er att nådigt deklarera att ni minsann accepterar oss.

Pride är till för oss som varje annan dag på året, på gott och ont, befinner oss utanför heteronormen. Det är några dagar när vi får prova på den frihet att ”vara normen” kan innebära. En vecka när den svårbesvarade standardfrågan ”har du flickvän?” blir till befriande ”har du pojkvän?”. Att ni sen inser att det finns många av oss, och att vi kommer i alla färger, former och yrken och att vi kan göra allt ni kan (men på många fronter mycket bättre) är en bonus. Men det är inte huvudsyftet.

Kom ihåg det nästa gång du känner för att berätta vad du tycker om Pride.

Mina bästa,
Micke Kazarnowicz

PS. det blir inte bättre, men mycket mer sorgligt, om du använder homosexuella vänner eller en straight dotter som alibi, men om du menar allvar med din stolthet över att vara heterosexuell kan du köpa t-shirten med straight pride motivet ovan hos t-shirthell.com.

Andras blogginlägg om , , , ,

Jag vägrar att vara homosexuell

Jag har länge funderat på det absurda i att klassa sig som homosexuell. Inte för att det är mindre absurt att klassa sig som heterosexuell. Snarare tvärt om. Det är är absurt för att man lider av något slags översexuell/överemotionell störning om man verkligen ser potentiella partners i samtliga individer av ett visst kön. Sett i det här ljuset skulle bisexuella bara vara snäppet över ”jag tar vad som helst bara det har två ben, någorlunda kroppsvarmt och inte alltför drabbat av rigor mortis”.

I förrigår gick jag runt och räknade alla killar jag såg under en timma, och hur många av dessa som hade potential att bli engångsligg, pojkvänner eller någonstans däremellan. Genereröst räknat är det ungefär 15 av 100 som funkade. Nu kanske du tänker ”han är extremkräsen” eller ”alla snygga killar har såklart flytt Karlskrona och bara lämnat kvar de fula”. Jag tror att både min kräsenhet och Karlskronas fuckable vs two bags fugly-ratio är rätt genomsnittliga.

Att peka ut halva befolkningen som potentiella ragg, när majoriteten av dessa är lika ointressanta som vore de tjejer, är … trubbigt. Det är som att använda en slägga för att slå i småspik. Det är en grov lupp för att titta på något finmaskigt och intrikat, ett fack där man kan stoppa folk för att bringa en droppe ordning till det hav av kaos som livet är.

Bara så att det är tydligt: Jag har inte blivit straight. Jag har ännu inte varit i närheten av en fitta (jag har inte ens haft den runt halsen, då jag är kejsarsnittad) och som jag känner för tillfället så kan jag leva i trehundra år utan fittkontakt och dö sjukt onyfiken. Jag tänker inte klassa mig som icke-heterosexuell eller unstraight (även om jag gillar det sistnämnda ordet av andra anledningar). Jag skulle kanske kunna klassa mig som ”sexuellt annorlunda” om jag inte vore ganska vanilla i mitt sexuella utövande.

Ah. Såklart. Nu slog det mig. Jag är Jake-sexuell.

Andras blogginlägg om , , , ,

Poetiskt om kroppsöppningar

Cuntstunts tipsar om Tobias Struck, som verkar vara en … intressant man. Hans teorier om onödig (onaturlig) kontra oundviklig (naturlig) homosexualitet är klart underhållande. Inte så pålästa, men underhållande. Nu finns det många personer med spännande teorier och åsikter om homosexualitet, men det är få som kombinerar det med en poetisk ådra:

Kroppens öppningar är som portar i en borg eller gränser runt en nation. De sluter sig mot fiender och öppnar sig för vänner. De kastar dessutom ut fiender som har trängt sig in och bildar nyttiga relationer med sina vänner.

Tobias teori går ut på att en del homosexuella är oundvikligt homosexuella eftersom de är (eller har?) ”en ande [som fötts] med fel kropp” och en del är onaturligt homosexuella eftersom de råkat ut för övergrepp i barndomen och sedan lever ut övergreppen som homosexualitet med inslag av BDSM.

Nu skulle jag kunna argumentera mot Tobias med argument som att övergrepp som upprepas i vuxen ålder inte är kopplade till sexuell läggning, att BDSM inte har så mycket med övergrepp att göra överhuvud taget, eller att ”en ande [som] föds med fel kropp” snarare handlar om könsidentitet än sexuell läggning. Men det känns så futilt att komma dragandes med såna argument när en kommentator redan sammanfattat det hela:

[… ] du behöver ju inte försöka göra homosexualiteten rumsrent när det i själva verket är extremt perverterat. […] Tänk på all den karma som alla homosexualla får när de går emot universum. Och du bryr dig inte ett dugg.”

Andra bloggar om: , ,