Etikett: bokrecension

Bögjävlar anamma

”Bögjävlar” har fått marinera i ett par dagar, sedan jag läste ut den i helgen. Det mesta som behöver sägas om den sägs av Dexo.

Till exempel att det egentligen är såna här texter en bra svensk gaytidning borde innehålla. Det här är inte lika mycket en bok som en samling riktigt bra artiklar från en tidning som skulle kunna vara riktigt intressant.

Eller att det är intressant att Karl Andersson och Destroyer inte kommer till tals i boken, vilket vore helt naturligt. Det roliga är att Anders Wallner hade då fått det mycket svettigt om öronen och hade fått skriva den ena bortförklaringen efter den andra för det faktum att Prides ”kulturdel” ägnar sig åt moralisering. Vilket är vidrigt mycket värre än om programmet bara bestod av Anna Book och Samatha Fox. (Anders, om du läser det här ser jag fram emot ditt resonemang i frågan.)

Hur som helst är Pride bara ett symtom, inte ett problem. Ett symtom för att gayvärlden i Sverige är en liten ankdamm där det inte finns plats för något annat än mainstream. Marknaden är för liten. Jag är lika ledsen som Bögjävlarna är för att Backroom Matches (som låter mindre bra på skiva, men som är suveräna live) får så lite publik att de är förvisade till lilla scenen strax innan midnatt, eller för att tidningar som Straight och Sylvester inte överlever.

Bögjävlar som bok är klart läsvärd oavsett. Alla texter är smarta (och alla Bögjävlarna ligger högt på min brainfuck-lista), och även om samtalen ibland känns … stylade, så innehåller även de guldkorn. Om jag fortfarande vore inblandad i utbildningen av skolinformatörer för RFSL Stockholm så skulle den bli obligatorisk lektyr på kursen.

Däremot tror jag att Bögjävlar som blogg kommer bidra med mycket mer till gaykulturen i Sverige än boken gör.

(Boken Bögjävlar har ISBN 9173893129)

Andra bloggar om: , , ,

Gå bort-presenter

Det värsta med att vara hembjuden till någon på middag är den där lilla, lagom prissatta presenten man behöver hitta. Den som säger mycket om din fantasi och din koll och/eller en hel del om din uppfattning om värdparet. Att ge bort en Alladin-ask, till exempel, säger att man antingen är totalt fantasilös, eller att man tycker att värdparet är så tråkiga att fröken ur somnar varje gång de ringer. En ask ”Merci” säger i princip detsamma, men med en antydan om noll koll och smaklöshet. Rödtjut är okej om man går upp några prisklasser, men ger få kreativitetspoäng, medan en krukväxt kan vara allt från genidrag till osmickrande antydningar om värdparets sexliv.

Boken ”Tidningsankor” ((ISBN 9185476390)) uppfyller alla kriterier för en gå bort-present, samtidigt som den effektivt undviker de flesta av ovanstående fällor. Jag läste den på tunnelbanan och skrattade så att tårarna rann och medresenärerna lämnade lite extra utrymme kring mig, vilket kanske är klokt i dessa vi-sparar-pengar-på-psykiatrivården-tider.

Boken innehåller rubriker och formuleringar som förekommit i svenska tidningar och tidskrifter. Några guldkorn:

”Många som köper Harley Davidson är rika. Väldigt många har också varit tjejer de senaste åren.” (DN)

”All köttfärs skall slängas i Norge” (också DN)

”Hundratals människor protesterade igår mot Israels bombningar i Brunnsparken” (Göteborgs-Posten)

”Potensmedel stals från kåta” (Norrbottens-Kuriren)

”Våldtäkt – lär dig rätta knepet.” (Expressen)

”25-åring uppträdde våldsamt, ordningsvakt satte på honom och kallade på polis” (Tidningen Ångermanland)

”Säljes: Lovande taxvalpar. Strävhårig, gärna till jägare och långhårig dvärg.” (Enköpings-Posten, annons)

”Tidningsankor” finns för under en hundring hos flera internetboklådor.

Andra bloggar om: , , ,

Maskrosungen

Jag har just slagit igen Maskrosungen av Sandra. Eller egentligen Sandra Gustafsson, men det känns konstigt att hänvisa till Sandra med efternamn, på samma sätt som jag inte refererar till mina andra kompisar med efernamn. Jag har aldrig träffat Sandra, men efter kommunikationen i blogginlägg, kommentarer och efter att ha läst boken så känner jag Sandra bättre än många ytligt bekanta.

Jag är ingen bra recensent. Jag får en helhetskänsla som ligger nånstans mellan toppbetyg och bottennapp, och jag har svårt att sätta fingret på enstaka saker som gör skillnaden. När jag har sett en film tillsammans med kompisar är det enklare, för då kan jag prata mina tankar i ordning, men när man läser en bok är man rätt ensam.

En av de första sakerna som slog mig med ”Maskrosungen” är hur svårt det är att läsa när ögonen tåras. Första kapitlet, när Sandra berättar om när hennes man får diagnosen MS var jobbigt att läsa, och jag tänkte att om resten blir lika jobbigt så kan jag inte läsa det här på tunnelbanan. Jag gråter inte när andra kan se.

När historien övergick till Sandras barndom och hennes föräldrar ändras också något annat. Det märks att Sandra har bearbetat och skapat distans mellan sig själv och sin uppväxt. Boken är ingalunda fri från känslor, men den är skriven på ett neutralt och skildrande sätt befriat från bitterhet och syndabockar. Varje gång jag stängde igen boken för att jag skulle av tunnelbanan eller bussen tänkte jag hur enkelt det hade varit att ta på sig en offerkofta och bara skylla allt på sin uppväxt och barndom i Sandras fall. Och hur skönt det är att Sandra inte gjorde det. Historien har ett bra flyt, och det är en lättläst bok. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag sjönk in i historien och glömde bort att det var en en verklig historia som upplevts av en verklig människa, för att sedan plötsligt slås av just den tanken. Jag har läst självbiografiska böcker tidigare, men när man har en relation till författaren blir verkligheten så mycket mer påtaglig.

”Maskrosungen” är också berättelse om hur medberoende fungerar och en bra skildring av hur det går till när någon blir hemlös. Det är skillnad på att förstå det på ett teoretiskt plan, och på att få en verklig historia återberättad för sig. Återigen är just avsaknaden av pekpinnar och syndabockar något som gör historien lätt att ta till sig.

Jag är glad att jag läste boken. Sandra, du är fantastisk. Och alla gånger du skickat en virtuell kram betyder ännu mer nu när jag läst ”Maskrosungen”.

Andra bloggar om: , ,

Vad sjunger Bananflugornas Herre?

Jag sjöng om vilda, jonglerande nunnor istället för stridsvagnar (finns det något bättre svenskt ord för ”juggernaut”?) och kom på att jag det finns minst en felhörning i ”Bananflugornas Herre” av Fredrik Eklund.

I pocketupplagan står det på sidan 36:

[Christina Aguilera] skrek ”Wanna get dirty, sweat all over my body, wanna get randy, it’s time for my own album”

Personligen har jag hört något helt annat och var tvungen att kolla upp det. Texten går

It’s about time that I came to start the party
Sweat drippin’ over my body
Dancin’ gettin’ just a little naughty
Wanna get dirty
It’s about time for my arrival

Jag hade kunnat tro att det var ett artistisk grepp att låta sitt alter ego höra fel, om boken i övrigt inte varit så full av stavfel, felsyftningar och konstiga meningsbyggnader att jag var tvungen att läsa den två gånger. Första gången försvann budskapet i de konstiga liknelserna och språkfelen, andra gången upptäckte jag att det egentligen inte fanns något budskap. Det handlade mest om posering. Jag förstår inte hur kritikerna kunde ge boken så bra recensioner, men jag gissar att rädslan för att bli utpekad som heteronormativ idiot som inte fattar något om gayvärlden spelar in, liksom det faktum att någon som är bror med Sigge Eklund inte kan vara helt talanglös. Till kritikernas försvar skall sägas att boken säger så lite att den är som en sån där tyst kille som man i sitt huvud kan projicera alla möjliga fantasier på, istället för att bara inse att han förmodligen är tyst för att han är skittråkig.

En intressant bieffekt av boken är att Fredrik i mitt huvud tappade all sin attraktionskraft som sexobjekt.

Jag ska också tillägga att jag tycker att Fredrik ibland visar att han har talang för skrivandet. Bland alla liknelser som krupit ut från Twilight Zone-avsnitt finns där några som är riktigt fina, och vissa av hans observationer om Sverige och gayvärlden har en poäng. Herr Eklund behöver bara massor med träning, följd av finslipning, toppad med en språkkunnig redaktör som är hård på gränsen till sadism.

Andra bloggar om: , , ,