Etikett: bekräftelse

Uppraggad i San Francisco

Bilen var inget alternativ när jag skulle ta mig till Castro igår, till restaurangen jag blev så imponerad av när jag var här för två år sedan. Jag mindes en cocktail gjord på soju, hallon och champagne och även om promillegränsen här i Californien är 0.8 (!) så håller jag mig till de svenska reglerna.

Det räckte med att komma till utkanten av Castro för att jag skulle börja se killpar och tjejpar som gick och höll varandra i handen. Regnbågsmärket finns överallt: flaggor, klistermärken, kläder. Om West Hollywood är en tillfällig utpost så är Castro en permanent tillflyktsort.

Tangerine såg ut som det gjort för två år sedan. Det var till och med samma (snygga) servitör (aka Fabiano). Gästerna var en salig blandning av kandelaberbögar, björnar och butchflator. Där var den unga bögen med sin faghag och föräldrarna som åt middag med sin son och hans pojkvän.

Red Devil. Så hette min cocktail, och den här gången fick jag en extra stor eftersom jag kommit ihåg Tangerine. Tyvärr blev det för mycket soju i den, och alkoholsmaken tog över, men i det här fallet var det verkligen tanken som räknades.

Ostronen (i sina originalskal, och inte serveringsskal som jag först trodde) var precis så bra som jag mindes dem. Täcket består bland annat av rostad vitlök, och jag tänkte ”tur att jag inte ska hångla med någon de närmaste dagarna”. Jag skulle däremot ha hållit mig till de mer asiatiska rätterna på menyn, eftersom New York-biffen var väldigt ordinär.

Något annat som var lika bra som jag mindes var servicen. Och den här gången fick jag en bonus.

Jag vet inte om det var drinken, maten, bekräftelsen eller känslan av att höra hemma som gjorde att de fyra kilometerna hem till Chinatown kändes som en enkel match.

Jag vet inte om det Fabiano gjorde var modigt med amerikanska mått mätt. Jag kan inte se det här hända i Sverige, och i min värld förtjänar det ett erkännande. I morse skickade jag ett sms till Fabiano:

Hey Fabiano! This is mr New York steak from yesterday. I was surprised at getting your phone number like that, in Sweden that would never happen. A bold move, and a turn on. Actually, it wasn’t only the cocktail I remembered from my last visit, I did remember you too. I’d love to take a drink! However, I’m dating a good guy back in Sweden, so it’d have to be a platonic kind of date. I’m here for work until the 22nd and have most nights off. Your call. /Mike

Ikväll ska jag gästinstruera på University of California. Det ska bli skönt att få köra Bodypump och Bodycombat!

Andras blogginlägg om , , , , ,

Bekräftelse 1: Strandbergs Syndrom

Roger: Now, now, now, what’s wrong, come on?

Phoebe: OK. It’s, I mean, it’s nothing, I’m fine. It’s just, er, it’s my friends. They, they have a liking problem with you. In that, er, they don’t.

Roger: Oh. They don’t.
[…]
Roger: Well, I’m not, I’m not at all surprised they feel that way.

Phoebe: You’re not? See, that’s why you’re so great!

Roger: Actually, it’s, it’s quite, you know, typical behaviour when you have this kind of dysfunctional group dynamic. You know, this kind of, co-dependent, emotionally stunted, sitting in your stupid coffee house, with your stupid big cups, which I’m sorry, might as well have nipples on them, and you’re all, like, ”Oh, define me! Define me! Love me! I need love!”

– Friends, S01E13, ”The one with the boobies”

Jag döper det härmed till Strandbergs Syndrom, tillståndet när självkänslan är som solsvedd hud, och all kritik är örfilar. När varje diss eller kritisk kommentar är en blydank i vågskålen, och de positiva kommentarerna väger kolibridun i motvikt. När det inte spelar någon roll hur högt hyllningskören sjunger, för de giftiga viskningarna är det man hör.

Så fort en Strandbergsdrabbad hamnar i en situation där prestationen bedöms, där det inte finns något facit som kan användas för att sätta prydliga bockar eller kryss i kanten, sätter symptomen in. Kreativa yrken eller hobbies är för svårt Strandbergsdrabbade ungefär vad ”solbada” är för albinos. Att dejta (”Hej, kan du bedöma mig som potentiellt pojkvänsmaterial, tack?”) är som att smörja in sig med saltsyra inför solbadet.

Andra symtom på Strandbergs Syndrom: over-achiever, lätt för verklighetsflykt (tevespel, någon?), prestationsångest, kill your darlings stavat ”genocide”.

Som vän eller anhörig till en person med Strandbergs är det lätt att alltid bejaka och berömma den drabbade för att undvika att utlösa symtomen. Det är ett grymt beteende, i längden leder det bara till att syndromet förvärras.

Min Strandbergs gör mig lätt bipolär. Min logiska sida inser exakt hur intetsägande jag måste vara för att bli älskad av alla, medan den andra kräks på kritiken och äter sen upp den bara för att återigen kräkas upp den i en oändlig slinga. I praktiken kan det se ut så här: för fem år sen lärde jag mig ordet ”pekoral” när jag fick det som kommentar på en grej jag skrivit. Där fanns fjorton andra positiva kommentarer, och överlag fick grejen betyg över medel, men den enda kommentar jag minns ordagrant är den med pekoralet.

Det har hänt mycket på de fem åren. Sakta men säkert blir min Strandbergs bättre. Idag måste jag få hård (eller elak) kritik på något som är viktigt för mig för att symtomen ska utlösas. Jag hade aldrig kunnat göra de här framstegen på egen hand. Jag vill tacka mina vänner för att de är ärliga och inte bara bejakande, min mamma för min uppväxt som gjort mig till en reflekterande person och Gud för att hen inte finns.

(Det här har legat som ett utkast ända sedan Mats Strandberg, som också fått låna ut sitt namn till syndromet, släppte sin första bok och sedan nojade över varje kritiker som var minsta negativ i sin recension. Att jag irriterade mig så mycket över den sidan hos honom säger mer om mig än om Mats.)

Andra bloggar om: , , ,

Automatiserad bekräftelse

Säg att du är Mensa-medlem och jag rodnar för din skull. Jag behöver skämskudde när någon berättar att hen är medlem där. Jag menar, en förening för ”oss som är så bra på att lösa progressiva matriser att ingen annan förstår oss”? Hyra ut ”genier”? Hahaha. Jag skulle vilja se ett av Mensa-genierna försöka rådda en filmproduktion, vara lärare för en förskoleklass eller laga en riktigt bra måltid för en jobbigt kräsen matkritiker. Jag tror de är ungefär lika (o)lämpade för det här som genomsnitts-svensson.

Jag gjorde det riktiga Mensa-testet en gång. I ett rum någonstans på Karlavägen, en helt vanlig vardagseftermiddag 2002 löste jag en massa progressiva matriser. Jag hoppades få tillräckligt högt för att få räcka dem valfritt höger långfinger när jag blev erbjuden medlemskap. Tyvärr räckte min förmåga bara upp till 118. Så det var väl jag som fick ett artigt finger från Mensa. Jag skulle ha tränat mer (att lösa progressiva matriser kan, liksom andra problemlösningar, tränas upp).

Hur som helst, en annan grej jag behöver Mensa-kudde för, är när folk gör små enkla webbtest och med något slags allvar använder resultatet som referens för att de är smarta. Det är som att använda horoskop för att bevisa att man har en fin personlighet.

Om man bortser från mina pet peeves med snäv definition (och snudd på monopolisering) av begreppet ”intelligens” och föreningar för inbördes beundran så kan testen vara kul. Om de är välgjorda. Nu är Illustrerad Vetenskap inte det jag direkt förknippar med ”välgjord” (däremot är det en utmärkt tidning för unga tonåringar), men jag måste erkänna att testet de har inte är så banalt som jag först trodde. Det testar både logik, visuell förmåga, språk, matematik och minne. Som den sucker för bekräftelse jag är så blir jag såklart glad när en maskingenererad sida säger att jag fick bättre resultat än majoriteten av befolkningen.

Eller så behöver jag bara ligga, jag vet inte.

Testet finns hos Illustrerad Vetenskap, och länken kommer via Emma.

Andra bloggar om: , , , ,

Lektioner från Lino

1. Jag trodde att jag var värsta stealthflörtaren, där bara jag och måltavlan var medvetna om vad som hände. Uppenbarligen var jag lika diskret som en seriekrock på E4:an i rusningstrafik. ”Halva inne, eller?” retades Aronson i schlagerdunket på Lino i natt, när vi stod ett gäng och snackade och jag alltså trodde att jag var värsta flirtninjan.

2. Jag må ha illusioner om mina flirtskills, men jag har inga som helst om mina raggnings-dito. En gång var jag intresserad av en kille, som just då hade ett förhållande. I efterhand har han berättat att han trodde jag var intresserad av hans pojkvän och inte av honom. Jag behöver hjälp. Finns det typ Viagra, fast för raggning?

Hur som helst, killen på Lino flirtade tillbaka. Eller, han kollade rätt intensivt och log, vilket borde vara ungefär samma sak. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte gjorde något, och eftersom det finns få saker jag ogillar så mycket som att behöva ångra mig så gick jag fram till honom.

(Okej, kom nu ihåg att jag är lika duktig på att ragga som en blind är på att färgkoordinera)

Jag: Det här låter lamt, men du har sjukt snygga ögon (Vilket han alltså hade. Blå ögon på mörkhåriga killar är galet fint.)
Han: Tack! Hur är läget?

Konversationen fortsatte ett tag, ända tills ….

Han: Och så skulle jag gärna vilja bo i en stuga typ vid vattnet. Nära Stockholm, men vid vattnet.
Jag: Fortsätt säga sådär bra grejer och jag kommer fria till dig.
Han: Bäst jag håller tyst då.

Ridå.

3. Jag hatar att bli fotograferad. Jag vet att typ halva Sverige delar min uppfattning, och att få personer tycker att de själva blir bra på kort. sen finns det ett fåtal som tror de blir sjukt snygga bara de gör en Zoolander, men jag blir inte bra på kort. Igår träffade jag Kim live för första gången, och han kände inte igen mig. Nada. Niente. Nichts. Vilket i sig är en komplimang eftersom jag på bild oftast ser ut som någon som är nästan totalt, fast inte helt och hållet, olik mig själv. Kim tyckte jag skulle framhäva min hunkiga kropp mer. ”Flattery will get you everywhere”, säger jag och här är följdaktligen min nya överkropp-goes-Zoolander-presentationsbild på Qruiser: overkropp1.jpg

Tänk vad rätt plagg, rätt ljussättning och rätt vinkel kan göra. Förhoppningsvis får jag ligga massor nu. Jag kommer behöva köpa familjepack kondomer och glidmedel by the gallon.

Nä, folks, måste fortsätta prokrastinera. Jag har en deklaration och disk som behöver nixas, och att blogga är way för seriöst för att räknas som prokrastinering.



Andra bloggar om: , , ,