Lotta Holmström, ansvarig för Bloggvärldsbloggen och redaktör på Aftonbladets ”Läsarbladet”, är både journalist och författare. Två yrken som är avhängiga av yttrandefrihet. Censur är yttrandesfrihetens motsats, och det är svårt att föreställa sig en kompetent journalist eller en seriös författare som gläder sig när det inträffar. Ändå gjorde Lotta det när pedofil.se blev censurerat.
I sitt inlägg på Bloggvärldsbloggen om hela pedofil.se-debatten skriver hon
Det är med glädje jag konstaterar att den vidriga pedofilsajten nu är stängd. Bloggarna här på Aftonbladet Blogg har stor del i det, och ni ska ha all heder.
Eftersom jag hade svårt att förstå hennes glädje, skickade jag ett par frågor till henne. I kort version löd frågorna så här:
Jag undrar hur du kan förena [yrkesrollerna som journalist och författare] med åsikten att det är bra att någon som uttrycker en åsikt, som måhända är obekväm och mycket inkorrekt, men inte olaglig, blir censurerad?
Jag undrar också vilken skillnad du ser på den här typen av censur och Kubas censurering och fängslande av journalister (för att ta ett exempel)?
Enligt Lottas svar var det bilderna som var det hon först och främst reagerade mot. Bilderna föreställde unga (påklädda) flickor – tänk promotionbild för någon Hallmarkfilm. I mailet skrev hon att även om själva texten på sajten äcklar henne så är den inte brottslig. Hon måste på något sätt få ihop det med gläjen över censuren. Skälet till glädjen sammanfattas bäst av följande rad:
Därför tyckte jag att det var bra att sajten stängdes, så att [flickorna på bilderna] inte åsamkades lidande på grund av publiceringen som strider mot alla etiska regler.
Lotta undvek alltså frågan om censur genom att få det till att det var bildpubliceringen som var olaglig, och därför rättfärdigade en nedstängning av sajten. Dock blandade hon här ihop korten – upphovsrättsintrång föranleder inte censur om felet rättas till. Bilderna från sajten försvann redan på torsdagen (sajten stängdes ner under fredagen).
Frågan om hur hon får sin yrkesroll som journalist och författare att gå ihop med censur svarade hon på som om jag frågat huruvida det skulle vara Aftonbladets officiella ståndpunkt. Jag förtydligade, omformulerade och ställde samma frågor än en gång. Den här gången blev svaret så här:
Hej igen!
Jag tycker jag svarade på sakfrågan. Jag är glad att sajten stängdes ner så att barnen slapp bli uthängda. Du får det till censur av åsikter. Det är din tolkning.
Jag tvivlar på att Lotta anser att upphovsrättsintrång rättfärdigar censuren av en hel sajt, framförallt då det rättats till efter tillsägelser. Aftonbladet Blogg stänger till exempel inte ner bloggar som felaktigt publicerat bilder om bloggarna tar bort bilderna.
Du själv försvarar sajtens rätt att publicera åsikterna, men verkar bortse från bildpubliceringen. Eller tycker du att även den ligger inom yttrandefriheten? Var går i så fall gränsen? Hur lättklädda, sexifierade bilder barn ska man få publicera på en pedofilsajt?
Notera insinuationen: Jag försvarar sajtens rätt att publicera bilderna. Bilderna var ”lättklädda, sexifierade bilder”. Sajten var en pedofilsajt. Helt plötsligt är det jag som är ifrågasatt, trots att jag ingenstans hävdat att det var rätt att publicera bilderna. När det gäller bildernas natur så var det sammanhanget som gjorde dem smaklösa, i vilket annat sammanhang som helst var de något bara föräldrar och morföräldrar skulle bli begeistrade över.
[Jag har klippt bort slutet på mailet, som rörde Lottas åsikter om min publicering av fejkintervjun med Motherwitch.]
Jag påpekade att bilderna tagits bort från sajten innan den censurerats, och fick ett svar där hon återigen backar från att det skulle ha varit censur:
För mig var aldrig detta en yttrandefrihetsfråga, utan en fråga om att skydda oskyldiga barn som hängts ut i ett pedofilsammanhang.
Lotta svarade aldrig på frågan hur hon får sin yrkesroll som journalist och författare att gå ihop med det faktum att hon gläds över nedstängningen av en laglig sajt. Förmodligen insåg hon redan från början att det skulle vara detsamma som att erkänna att hon är inkompetent, då journalism och censur inte fungerar ihop. Samtidigt kan hon inte ta avstånd från åsikten att hon är glad, eftersom hon då måste ta debatten om yttrandefrihet med Motherwitch-bloggarna. Det skulle resultera i en storm där hon och Aftonbladet riskerar bli utpekade som pedofilpåhejare. Precis som debatten kring pedofil.se har visat bildas lynchmobbar snabbt, och de lyssnar inte till argument eller reson. En tillräckligt stor lynchmobb skulle kunna sänka Aftonbladet Blogg, eller ännu värre: Aftonbladets upplaga. Det vore en katastrof för Lotta.
Att jag förstår Lottas handlande reparerar dock inte skadan den här historien har tillfogat hennes trovärdighet, inte heller återställer det den respekt hon tappat i mina och flera andras ögon.
Hela mailkonversationen i sin helhet.
En sammafattning av historien kring pedofil.se
Andra bloggar om: yrkesetik, censur, samhälle, demokrati, media, yttrandefrihet, lotta holmström, bloggvärldsbloggen, aftonbladet blogg, pedofil.se
Jag tycker inte att du ska döma andra människor så himla hårt för att de inte lyckas uppnå till den nivå i etik du kräver. Att någon är ’journalist och författare’ betyder väl inte att de inte har en personlig åsikt om något, eller hur? Att du är beredd att gå i döden (iaf ger du det intrycket) för de Principer du valt att helga, innebär knappast att andra måste leva upp till dina mål, eller ens till dina idéer om hur ett jobb ska skötas. Torped är dels något som går rakt på målet, eller torpederar storslagna fuskbyggen, men också någon som använder råhet och bufflighet för att påtvinga andra sina åsikter, dvs precis det du svartmålar som ’censuriver’ hos andra.
Tomas: Jag sågar inte Lottas åsikt. Hon får gärna tycka att pedofil.se är smaklöst. Det tycker jag också. Men i sitt yrke får hon inte vara glad över censur. Punkt.
Tja antingen är man för yttrandefrihet eller så är man inte det.
Hon är uppenbarligen inte för yttrandefrihet. Det kan inte finnas några magiska undantag.
Begrepp som ”yttrandefrihet” och ”censur” har blivit så fullständigt synonyma med ”rätten att häva ur sig vad som helst oberoende av vem man skadar” och ”ful lust att täppa till andras munnar” att jag tycker att dom har blivit så urvattnade att dom inte säger mig nånting längre.
Fria tillhyggen att använda för att banka folk i huvet.
Jag finner det så mycket intressantare att ta del av folks inställning om jag slipper de generaliserade slagord jag upplever att ”yttrandefrihet” och ”censur” har blivit i svensk mediedebatt. Roligt nog tycks jag vara allt annat än ensam om det :-)
Interwebs: Precis. Lotta försöker göra det här till en gråzon för att komma undan. Men någon gråzon är det inte.
HJ: Jag är inte riktigt med på om det där var kritik eller beröm, så jag tar det som det senare. Tack!
Ledtråd: jag tycker det är ihåliga slagträn att banka andra i huvet med.
HJ: Det säger mig ingenting. Vad ska man annars använda som uttryck? Jag förstår uppriktigt inte.
Förlåt, jag ska försöka vara tydligare: personligen tycker jag att begreppet ”yttrandefrihet” i mediedebatten används helt urskillningslöst. Så fort man kan skälla någon för att ”vara emot yttrandefriheten”, implicit ”för censur”, har man tagit nåt slags heligt vapen i sin hand som liksom inte får ifrågasättas.
För mig har de blivit lika tomma som andra slagordsliknande paroller som låter fina oavsett vem eller vilka man använder dem för (eller för all del emot): ”frihet!” (jaha, för vem/vilka? från vad? när då? förutsatt att motsvarande ansvar att vad då tas? av vilka? i beaktande av konsekvenserna vilka då?).
Det är, erfar jag, ett sätt att slippa ta in diskussionspartnerns skäl för att tycka och tänka som h*n gör. Mycket lättare att dräpa till med ”jaha, då är du mot yttrandefrihet och alltså för censur”. I mina ögon är det den ultimata inskränktheten i öppenhetens förklädnad. För vilka krav ställer yttrandefriheten på den som vill åtnjuta den? Något slags tanke eller ansvar gentemot dem man yttrar sig om eller tar sig rätten att skildra? Är inte det i sig början av diskussionen istället för den snöpliga slutpunkten?
När det gäller den aktuella debatten (och nu menar jag pedofilsite-debatten och inte ditt meningsutbyte med Holmström) tycker jag mig urskilja två riktningar där den ena försöker hävda icke-utövande pedofilers rätt att uttrycka sin sexualitet och den andra som hävdar det bristande ansvaret mot både utövande och ickeutövande pedofilers tänkta eller reella målgrupp, en målgrupp som själva får det svårt att hävda sin upplevelse och som i laglig mening inte ska vara någon målgrupp öht.
Det blir så fattigt, tycker jag, att låta det hela handla om ”yttrandefrihet” kontra ”censur” som begrepp som inte behöver definieras vidare, och att hitta dem på site efter site, i dialog med hobbypeddon såväl som med etablerade journalister.
Som du ser förklarar jag vad det är jag personligen tröttnar på. Jag förstår ju att du är av en helt annan uppfattning och jag är inte så jätteintresserad av att försöka få dig att ändra ståndpunkt, din är säkert välförankrad i ditt medvetande liksom min är det i mitt. Tycker däremot att man som nätskribent kan vara betjänt av lite feedback på sin argumentation ibland och nu har du fått min alldeles subjektiva syn på saken. Tack för platsen i ditt kommentarsfält.
HJ: Om jag förstått dig rätt så tycker du att debatten inte borde ha polariserats lika mycket, med ena sidan som förespråkar ”stoppa censuren” medan andra förespråkar ”stoppa pedofilerna”. Eller att sidorna borde ha använt sig av mer nyanserade inlägg i sin debatt.
Jag kan inte säga att du har helt fel. Jag behöver låta den karamellen marinera lite, och jag tackar för feedbacken och ett välformulerat inlägg. Det är en fröjd att få feedback när den är så välartikulerad, även om jag inte direkt kan svara hur mycket jag kommer ta med mig.
(Och till alla andra som läser dessa kommentarer så handlar det alltså om pedofil.se-debatten. I fallet Lotta Holmström anser jag det fortfarande vara skadligt för såväl trovärdigheten som den respekt man åtnjuter när man applåderar censur och undviker debatt.)
Då Lotta tidigare valt att inte låta publicera någon av de kommentarer jag lämnat så väljer jag att utveckla min frågeställning här.
En av de personer som kritiserat pedofil.se och polisanmält den (för vad, kan man undra) är Anna-Karin Granberg som har bloggen http://akgranberg.blogspot.com/. På sin hemsida skriver hon till exempel:
”Jag har hört flera kvinnor i min egen ålder och äldre säga att det är ingen vits att försöka hitta på något för flator på RFSL därför att det då bara kommer tonårstjejer. Som om de vore farliga nästan! Men jag vägrar fanimig att låta mig grupperas efter ålder, vi har ju allt att lära av de unga, vi kan inspireras av deras energi, livsaptit, nyfikenhet, de vet så mycket om nuet som vi inte vet […]”
vilket ju i princip är samma som de hemska pedofilerna och vi lika hemska hebefiler brukar säga. Jag tycker om att umgås med unga kvinnor, eftersom jag håller med om att vi har mycket att lära av dem. Men när jag skriver det så är jag äcklig, hemsk, vidrig och får kommentarer som ”dö din pedofil” på min blogg. A-K verkar klara sig undan sådant, verkar det som.
Dessutom har hon på sin hemsida lagt upp hundratals och åter hundratals bilder som objektifierar kvinnor – bilder som i de allra flesta fall är upphovsrättsskyddade. Till exempel har hon flera bilder från filmen ”Caligula” – och det var just filmbilder som pedofil.se blev anmält för, inte för texternas skull. Även här verkar hon klara sig.
Jag ser konstigt nog ingen mediastorm över att en medelålders, feministisk, lesbisk, kristen queerkvinna skriver om hur hon tycker om att umgås med unga tonåringar, eller över att hon stjäl bilder från filmer.
Var är nästa Motherwitch? Fatherwarlock, kanske? Var är mediastormen, bloggosfärens vrede? Var?
”The Ministry of Truth, which exercises complete control over all mass media in Oceania”
-George Orwell (1984)