Kategori: bloggar

Om bloggar, bloggande och bloggliv

Sponsrade vardagsbetraktelser?

Igår var det bloggträff hos Mahir ((Som förresten inte verkar ha något RSS-flöde på sin blogg, vad är dealen med det, Mahir?)), där de presenterade resultaten av sin undersökning om bloggläsande, medievanor hos bloggläsare och deras syn på reklam i bloggar. En intressant siffra är att 6 av 10 bloggläsare köpt någon produkt efter att ha läst om den på bloggar. Dessutom diskuterades bloggarnas egen syn på dessa saker.

En diskussion som uppstod var huruvida trovärdigheten påverkades av reklam, och det är en intressant diskussion. Men det är inte därför jag är här. (Jag är inte heller här för att dricka klorin och sjunga De Lyckliga Kompisarnas superhit ”Hockeyfrilla”). När det gäller ämnesspecifika bloggar, som mode, träning, böcker eller mat är det ganska lätt att veta vilken typ av företag som kan vara intresserade av dessa bloggar, och det är ganska lätt att tänka sig flera typer av samarbeten företag och pr-byråer skulle kunna inleda med dessa bloggar.

När det gäller allmäna bloggar, såna som kategoriseras i ”vardagsbetraktelser” eller ”personligt” är det svårare. Ämnena på inläggen varierar oftast väldigt mycket, och målgruppen är inte entydigt intressserad av ”snabbmat” eller ”tidningar och media”. Däremot vågar jag påstå att stamläsarna på dessa vardagsbetraktelsebloggar fäster mer vikt vid vad personen bakom bloggen tycker om, säg, en mobiltelefon än vad en (professionell) prylblogg skriver om den. Dels därför att den personliga bloggaren inte skriver ur ett proffs-perspektiv, utan ur ett konsumentperspektiv. Dels för att det ligger i personliga bloggars natur att man i alla fall delvis är åsiktsfrände med dem vars personliga bloggar man läser, och därför har lättare att ta till sig när dessa rekommenderar något.

Problemet är att detta fungerar minst lika väl åt andra hållet. Ponera att ett företag skulle låta ett gäng bloggare i kategorin ”vardagsbetraktelser” vara testpiloter för en produkt, och några av bloggarna sågar produkten på ett sätt som får Idol-juryn att framstå som känslig och konstruktiv. Helt plötsligt har det suveräna verktyget blivit ett vapen som är riktat mot en själv.

Jag tror att Mahir sonderar terrängen och försöker komma på hur man skall kunna använda bloggar som en kanal. Det är smart av dem, och det är ännu smartare att ta en dialog med bloggare.

Hur som helst så medförde kvällen en annan positiv grej: jag fick ansikten på flera bloggare, bland annat Rosie på Kulturbloggen, Johnny på Stationsvakt och Annica Tiger (Som jag visserligen känner sedan tidigare genom en mailinglista) på bloggen med samma namn.

Andra bloggar om: , , ,

Sanningen om din blogg

Beta Alfa tipsade i ett inlägg om Google Webmaster Tools

Hen kunde lika gärna tipsat om var jag hittar foton på när mina föräldrar har sex, vilken färg klägget inuti en fågelspindel har eller något annat jag absolut inte ville veta. Det är inte ett verktyg, det är en virtuell Pandoras Ask för bloggare.

De flesta saker som Webmaster Tools ger dig kan du själv hitta genom att söka på Google. Till exempel så hittar du alla sidor som länkar till dig genom att söka på link:www.adressen-till-din-blogg.se

Det visste jag väl.

Det jag inte visste var att ”related:www.adressen-till-din-blogg.se” berättar vilka andra sajter som liknar din enligt Googles index ((Tar du med i beräkningen att Googles serverfarm är den punkt som idag är den mest sannolika födelseplatsen för en äkta artificiell intelligens så blir det ännu mer deprimerande)). Sanningen om mig är: Jinge och Karolina Lassbo. En korsning mellan en judehatande fanatisk rättshaverist och fröken ”Positiv Nazism”.

Jag skulle just begå blogg-seppuku när jag insåg att jag trots allt fått även Popkultursjunkien, Läget Just Nu! och Citronmuffin. Och Sigge Eklunds gamla, nedlagda privatblogg. Det var lite balsam för en sårad själ.

Trodde du förresten att sökorden folk söker på för att hamna på din blogg säger något? Inte jämfört med ”Top Search Queries”. Här visas de vanligaste sökningarna där resultatet innehåller en träff på din blogg. De som söker har alltså inte nödvändigtvis klickat sig vidare till din sajt, men de har fått upp den i listan över resultat.

Jag ligger i snitt på nionde plats när man söker på ”hångel”. Hoho. Jag har hånglat exakt en gång i år. Och ja, det är skrivet med bitterhet.

Då är ”kukar”, där jag i snitt hamnat på en hedersam sjuttonde plats, en mer rättvis beskrivning. Jag menar, jag har ju i alla fall en. Singular. ”Kuk”.

”Koprofil” ger mig en hedersam femte plats. Smaka på den. När någon söker på ”koprofil” på Google så hamnar jag i snitt på femte plats. FYI: jag är rätt open minded när det gäller sex, men just den grejen är inte min kopp te. Inte ens med Jake.

”Bög bilder” (särskrivet) och ”Jag är bög” ger mig bägge en sjundeplats, medan några söktermer ger mig första plats: åsiktstorped, paniktourettes, påbögad, mäffdag och … (fanfar) ”illaluktande tvätt”.

Så, för att sammanfatta Googles bild av mig: en judehatande fanatisk glamourprinsessa med koprofila tendenser och illaluktande tvätt.

Jag har brutit ansiktet på tre ställen, jag har skallat både is och asfalt med hjärnskakning som resultat, jag har varit med i smärtforskning – men det här gjorde ont på riktigt.

Andra saker du kan få reda på via Webmaster Tools är om Google lyckas indexera din sajt ordentligt, när Googles spindel senast besökte din blogg och vilka ord andra använder för att länka till dig.

Andra bloggar om: , , , , ,

Blogg-widget för Xbox-lirare

Det kan inte bli mer tevespelsnördigt än så här.

Om man har blogg och Xbox 360 kan man lägga upp en widget med sin spelarprofil på sin blogg. Ungefär så här:

Man kan se vilka spel jag spelat, när jag spelat dem och hur mycket av dem jag klarat. Men det är inte det som höjer nördstatusen till skyarna: det är att man kan se om, och i så fall vad, jag spelar just för tillfället.

Jag antar att man måste vara tevespelsnörd och ha en Xbox 360 för att uppskatta det här. Hör du till den kategorin så hittar du allt du behöver på mygamertag.com

Andra bloggar om: , , ,

Födelsedagsbarn

Idag fyller Åsiktstorped ett år. För 365 dagar sedan postade jag första inlägget, Asylkineser.

Samtidigt vill jag passa på och säga tusen tack till stammisarna som läser bloggen, och en miljon tack till alla som dessutom kommenterar. Det betyder mycket mer än ni tror.

Sista texten handlar såklart om hela komma ut-processen. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan på ”när jag kom på det”, men nångonstans kände jag att det behövdes en text som beskrev hela processen.

Just ja. En miljon tack, var det (helt oironiskt).

Slasherfilm + två mördade älsklingar

Du vet den där känslan av att stå i videobutiken (jag bävar för den dag jag pratar med en ungdom som säger ”Vadå videobutik?”) och inte ha något bra att välja på? Du står där med en skräckfilm i handen och undrar om du vågar spela rysk roulette med din filmkväll – det finns porrfilmer med bättre storylines än många slasherfilmer.

Jag kommer aldrig mer uppleva den känslan, för jag har vaccinerat mig. Camp Slaughter är på sitt sätt ett mästerverk. Budgeten bestod av en halvtrasig videokamera, ett paket Toy (tuggade) och fem liter jordgubbs-saft. Sen snodde någon sin mormors klänning, drog ihop sina polare och lånade en sommarstuga för att göra en slasherfilm. Den hade gjort vilken 13-åring som helst stolt, om det varit ett specialarbete i nån kreativ klass på högstadiet. Den är så dålig att den snott 29:e platsen på IMDb:s lista över de hundra sämsta filmerna någonsin om den bara fått fler röster.

Men det är inte det mest tragiska. Det mest tragiska, om trivian på IMDb stämmer, är att en av gick skådisarna upp tio kilo för sin roll. Att ta en sån här roll på sånt allvar är ungefär som att ge Nobelpriset i ekonomi till Paris Hilton för att hon är så rik.

Till min förvåning såg jag att regissören hette Martin Munthe och är gift med den sköna bloggaren Emma Gray Munthe. Nu väntar jag med spänning på storyn bakom filmen, för det måste finnas någon.

Eftersom jag spenderade helgen med att hänga på Torget, vara bakis, ignorera städningen, spela Gears of War och mixa världens bästa aerobicskiva så kommer två slaktade älsklingar på en gång:

Eftersom jag är bög så handlar många inlägg om homorelaterade grejer. Som till exempel när en pastor går ut och påstår att öländska ungdomar är latent homosexuella (plats 4). Som incitament för de där latenta ungdomarna att utveckla sina homokrafter skrev jag om det bästa med att vara bög:

”Vad sa dina föräldrar när du berättade?”

”Hur knullar ni?”

Det var den typen av frågor som eleverna ställde till mig när jag var ute i olika skolor och informerade om homo- bi- och heterosexualitet. Det är bra frågor, eftersom de ställdes av uppriktig nyfikenhet, med en vilja att veta. Den bästa frågan jag fått kom från en gymnasieelev: ”Vad är det bästa med att vara homosexuell?”

Jag fick tänka en stund innan jag svarade att ”det bästa, det är att jag är friare än heterokillar”. Om en heterokille gillar att dansa och blir aerobicinstruktör så riskerar han att få sin sexuella läggning ifrågasatt. Jag får min könsidentitet bekräftad när jag gör klassiskt macho saker, och jag får min sexuella läggning bekräftad när jag gör klassiskt omanliga saker. Vinst varje gång.

Såklart finns det nackdelar också, som att alltid förväntas kunna svara på varför (vissa) homosexuella beter sig som de gör. Nästa gång någon oförhappandes frågar mig om ”varför alla bögar gör si eller är så”, ska jag kontra med att fråga ”Vad är dealen med heterosexuellas våldtäkter hela tiden? Man läser ju bara om killar som våldtar tjejer, är det genetiskt tror du?”

Andra nackdelar är att alltid behöva komma ut eftersom jag antas vara hetero tills jag säger motsatsen. Och, som Robin sa häromdagen: ”Jag pratade med en kompis som undrade varför det finns stadsdelar för homosexuella utomlands. Jag sa åt henne att se sig omkring. Hon kan flirta i matbutiken, på gatan, i krogkön. Hela Stockholm är hennes lekplats. Vi bögar har Lino.”

(Nu är det inte riktigt sant. Vi har Mälarpaviljongen och Torget också.)

Egentligen är hela Stockholm också vår lekplats, men utbudet är inte detsamma. När man väl hittar någon så kommer en annan grej: hålla handen på stan. Det är sjukt att det ska kännas som ett politiskt ställningstagande att hålla sin pojkvän i handen. Det är galet att behöva överväga riskerna att bli nerslagen innan man pussar den man är tillsammans med. Det är helt sjukt att individer som inte har ett skit att göra med vem jag blir kär i eller knullar med anser sig ha rätt att tycka till om eller fördöma mitt liv.

Men fördelarna överväger. Inga förväntningar på barn eller giftemål. Om man får barn så är det resultatet av planering och aldrig efter ett oskyddat semesterligg på Mallis. Det är okej att objektifiera män: jag får uppskatta Abercrombie & Fitch och Franklin & Marshall utan att bli kallad för sexist. Jag får kolla på porr av samma anledning.

Det är klart skönt att vara bög, och jag skulle inte vilja byta bort det. Såvida inte jag fick Angelina Jolie på köpet, då kan jag börja tänka på saken.

(Det där med Angelina är inte riktigt sant. Jag har inget sexuellt intresse för tjejer whatsoever. Men jag skulle bra gärna vilja ha det.)

Andra bloggar om: , , ,

Att blogga om andra (Killing my darlings: 5)

Det är när andra personer kommer in i bilden som det blir en svår balansgång mellan att vara helt ärlig och samtidigt använda bloggen som minneslåda. Hur mycket kan man skriva om en annan person i sin blogg innan man passerat gränsen för vad som är okej?

Dilemmat rör egentligen kompisar och familj, och det finns inga regler. Det är magkänslan som får avgöra varje gång. Personer jag inte känner är inget problem, där är det oftast historien i sig som är intressant. Personen kan anonymiseras helt och hållet. Som i historien på plats fem, till exempel. De enda som vet vem som egentligen drog en tarzan i duschen är de som var där. För alla andra är det bara en rätt kul historia.

En av sakerna jag gillar med att vara försöksperson i medicinska studier är att jag får ett kvitto på att jag är fullt frisk, om man med ”fullt frisk” menar ”inga fysiska sjukdomar”. Polarna har spekulerat kring min mentala hälsa när jag berättat att jag är med i medicinska studier, men om jag uppfyller kraven för några av diagnoserna i DSM IV så har det inget med medicinska studier att göra.

Sista studien jag var med i handlade om smärta. Trots ämnet var den mestadels behaglig. Tre och ett halvt dygn på AstraZenecas försöksavdelning, i två omgångar, plus tre besök för kontroller gav mer än 18 000 före skatt. Nu innebär visserligen deltagande i studier vissa restriktioner, bland annat när det gäller träning, alkohol, nikotin och kosttillskott, men såvida man inte är hardcorenikotinist, alkoholist eller elitidrottare så innebär ingendera restriktion något allvarligt problem. Förutom själva smärtstudien som tog drygt en arbetsdag fick vi disponera tiden på försöksavdelningen fritt. Tre sällskapsrum med tv-spel, biljardbord, uppkopplade datorer, dvd-filmer och pingisbord gjorde tillsammans med sällskapet från personalen och de övriga försökspersonerna att tiden förflöt löjligt fort.

Det mest obekväma under studiens gång var såklart smärtan, men den varade inte ens i två timmar. På delad andraplats kom katetern för blodprover som ibland skavde i armvecket, och EKG-telemetrin. Telemetrin innebar att vi som var försökspersoner hade fasttejpade elektroder för EKG, kopplade till en sändare som i sin tur skickade datat till en central server. Kurvorna visades sen på tft-skärmar som hängde i nästan varje rum, så alla kunde hela tiden se varandras puls och EKG-kurvor. Det var småbökigt att duscha med apparaturen, och så fort någons utrustning strulade larmade det i lokalerna. Signalen var oftast av typen diskret dörrklocka, och betydde ”svag eller störd signal”. Ibland fick sändaren för sig att någon saknade puls, då blev larmet mer akut. Liksom personalens respons. Något ingen av oss visste var att systemet också larmade om pulsen steg till en viss nivå. Att vi inte visste det berodde på att vi inte utövade någon större fysisk ansträngning.

Under första omgången på forskningsavdelningen gjorde en incident oss bekanta med pulsnivå-larmet.

En av killarna som var med i den här studien tyckte (uppenbarligen) att det var lite jobbigt att gå i flera dygn utan att få runka. Det fanns få tillfällen för sånt, framförallt med tanke på att det både toalett- och duschdörrar saknar lås. Om något skulle hända oss försökspersoner något så skulle hjälpen aldrig bli fördröjd av en låst dörr. Telemetrin berättade också för personalen var vi befann oss för att kunna hitta oss snabbt i ett nödläge.

Till saken hör också att när man duschade så larmade sändarna oftast, eftersom man kunde komma åt elektroderna medan man tvättade sig. Jag antar att killen i fråga tänkte att duschen var ett utmärkt tillfälle att dra en handtralla, men det han inte tänkte på var att pulsen stiger rätt bra när man är på väg mot orgasm. I hans fall blev det rätt extremt, han lyckades faktiskt uppnå över 180 slag i minuten under själva orgasmen. Hans sändare började larma när han nådde 135, och istället för ”unknown signal” eller ”missing beat” i röd text var larmet ”rapidly increasing heart rate” med pulssiffran blinkandes i orange/rött. Två-tre slag per sekund ökade hans puls till 182, sedan sjönk den med något högre hastighet till hans normala puls. Det rådde ingen tvekan om vad som var på g inne i duschen, varken bland försökspersonerna eller personalen. Killen i fråga var lyckligt ovetande. Inte ens när han kom ut ur duschen och en sköterska frågade �Gick det bra?� med glimten i ögat fattade han. Det var först när glirlingarna från de andra försökspersonerna kom som poletten föll ner. Stackarn blev enormt generad, och det gjorde det såklart roligare att fortsätta med glirlingarna. Att han faktiskt drog en tarzan var coolt. Tyvärr brände han alla statuspoäng genom att skämmas för det.

Visst innebär medicinska studier visst obehag och biverkningar, men det är övergående. På det hela taget är de positiva bitarna klart övervägande, och jag ställer gladeligen upp på fler studier. Om du är inresserad, kan du anmäla dig till AstraZenecas försökspersonsdatabas på www.healthyvolunteers.com

För övrigt …

… så har GE inte haft så mycket fantasi när man designat telemetri-sändarna. Knappen för att kalla på sjuksköterska pryds av en stiliserad bild av en kvinna. Lätt fantasilöst.

Andra bloggar om: , , , ,

Blogs don’t lie (Killing my darlings: 6)

Det är lätt, så lätt att maskera skavanker eller minska skämskuddegraden i saker genom att skönmåla sanningen. Det är enkelt att undvika konflikter genom att ducka bakom lögner. Bloggen funkar som en virtuell låda med minnen, men jag använder den också att bearbeta saker jag tycker det är svårt eller pinsamt att prata om. När jag väl formulerat orden, vare sig det är i skriven text eller i tal, så blir det så mycket lättare nästa gång. Och nästa.

För att det här skulle funka var en av förutsättningarna när jag började blogga att jag skulle vara ärlig i alla inlägg. Minns ni hundra-listorna som gick runt i bloggosfären för ett halvår sedan? De startades (i den svenska bloggosfären) av Silverfisken. Min hundra-lista var en genomärlig presentation av mig själv (hej då, chansen att bli minister!), men det var inte det svåraste jag publicerat. Första gången jag kände mig riktigt utlämnad på allvar var när jag skrev om min första kärlek. Jag hade innan dess aldrig någonsin pratat om den här incidenten med någon, inte ens med bästaste Maria som egentligen kände till alltihopa.

På plats 6: En annan Johan

Jag gick igenom hela högstadiet och väntade på att Biologiboken skulle få rätt; Att det här jag kände för killar skulle visa sig vara en fas. En fas som en dag skulle gå över. Det vände på gymnasiet, när jag träffade Johan. Jag var fortfarande rädd för att jag var bög, men jag väntade inte längre på att det skulle gå över. Jag sökte nu efter ett sätt att vara den jag var.

Johan var min första kärlek. Hemlig, såklart, för ingen visste att jag var bög. Vi blev kompisar, och den bitterljuva känslan av att få vara nära men aldrig någonsin få gensvar på samma plan var ibland outhärdlig. Jag har bara skrivit en enda dikt i mitt liv, och den var så klart till honom. Han fick aldrig läsa den.

Han åkte till USA och jag trodde mina känslor skulle svalna, men vi brevväxlade och pratade i telefon och känslorna bestod. Vi pratade om att jag borde komma och hälsa på honom. Jag trodde han menade allvar, för honom var det mest snack. Jag var 16 år och flög till USA. Jag kunde inte avgöra vilket som var större: äventyret i att ensam åka till USA, eller glädjen över att snart få se honom igen. Han var 16 år och krossade mig totalt när han förklarade att han inte hade tid att umgås när jag väl var där. Jag var tillitetgjord och ensam i en liten håla vid namn Youngstown, Ohio. Jag bokade om min biljett hem, och hittade på en ursäkt å hans vägnar. Inte så mycket för att skydda mig från hans svek, för jag var inte dum. Ursäkten var för omvärlden, för jag stod inte ut med skammen att ha varit så kär och dum.

Jag har idag, tolv år senare, fortfarande aldrig riktigt pratat med någon om det här. Sextonåringen sitter fortfarande kvar på motellrummet och tittar på repriser av Pantertanter, medan hans väsen är en herre-på-täppan-lek mellan skammen och känslan av att vara tillintetgjord. Han får fortfande mig att rodna varje gång jag tänker på honom. Jag har aldrig varit speciellt bra på att prata om mina egna intima känslor. Känslor är svaghet. Det är så mycket lättare att raljera och vara elak. Cool. Oberörd.

Någon gång under de här tre åren hittade jag en text på nätet som berörde mig – och fortfarande berör mig – något enormt. Men bra texter är som glädje: de blir bättre när man delar med sig, så, hatten av för den anonyma person som skrev och publicerade detta:


Suck. Jag är så innerligt trött på att vara olyckligt kär för jämnan. Jag bor i en studentkorridor och det har hänt flera ggr nu att jag har kärat ner mig i någon grabb på korridoren. Varför kan jag, mitt förbannade pucko, inte lära mig? Varför kommer jag inte ut och börjar träffa bögar istället?

Det gör verkligen så ont. Allt detta stjälande av de små ögonblicken: att se sin älskade djupt in i hans ögon och aldrig släppa dem med blicken under samtalet, att förlora sig i deras varma färg och känna leendet leka på ens läppar när lyckan sprider sig i kroppen,
att med yttersta svårighet lyckas förstå samtalet; att godmodigt och med kärlek reta honom och sedan, när han låtsas bli arg få njuta av fysisk närhet genom att boxas eller brottas lite; att ge honom ett kilowatt-leende och värmas inombords av hans leende tillbaka; att titta på honom när han inte ser, beundra hans kropp och längta efter en öm kyss av hans fräckt leende läppar. Om inte en kyss, så åtminstone en kram av hans starka armar. Om inte det så åtminstone få krama honom – jag behöver inget gensvar…och det räcker om jag bara får krama honom lite, kanske bara hans ena ben? Men kan jag inte i alla fall få lägga mig runt hans fötter och värma dem åt honom när han behöver? Snälla? Gud?

Det är också jobbigt med den ständiga påminnelsen; att se honom komma ut i korridorsköket varje morgon med ett härligt sömndruckna ögon och rufsigt hår. Se honom gäspa och sträcka på sig som ett behagfullt djur. Eller se honom skratta och vara glad, se hans leende stråla värme. Se honom festa och ha kul. Charmas av hans skämt och fräcka upptåg, förföras av hans pojkaktiga lekfullhet. Eller bara se honom i vardagliga situationer; studera honom när han diskar, älska honom för hans sätt att gå…

Och så skammen, skammen över att utnyttja honom, att utge mig för att vara vän, men i själva verket vilja ha honom på ett sätt han inte har godkänt eller samtyckt till. Att göra honom försvarslös genom att inte berätta. Att utnyttja hans vilja att vara en god vän. “Kan en man inte vara vän med en bög?”.

Andra bloggar om: , , , ,

Foton och minnessaker (Killing my darlings: 7)

I min bokhylla har jag en vit kartong märkt ”Foton & minnessaker”, där jag har handskrivna brev som utväxlats med kompisar på utbytesår, diplom från ishotell och bungyjump, skolkataloger från högstadiet, tidningar från kollo och tafatta försök att skriva fantasyhistorier som trettonåring. De flesta av dessa minnen har gått i ide och väcks bara när jag rotar igenom lådan för att sedan sakta blekna ner i sömn igen.

Bloggen är till stor del en förlängning av denna papplåda: ett av de viktigaste syftena med bloggandet är att minnas. De flesta av mina upplevelser har inga fysiska saker att klänga sig fast vid. Det går inte att ta ett foto av en dröm. En fantastisk måltid skickar inga vykort. Hade jag kunnat måla eller skapa musik hade det kunnat vara ett sätt att kapsla in upplevelserna för framtiden, nu är det språket som fyller min kreativa ådra.

Bloggen är därför ett fotoalbum med textade bilder av upplevelser.

På plats sju kommer förmodligen den enskilt bästa text jag publicerat här på Åsiktstorped. Det är också, mig veterligen, enda gången jag med en text kunnat beröra någon så pass mycket att personen börjat gråta. Kärlek kan vara en så sanslöst stark upplevelse.

Verklig kärlek

Vi kysstes. Längtan, åtrå, lycka och passion slogs om vem som var starkast i den känslostorm jag aldrig tidigare upplevt. Det var konstigt att de abstrakta känslorna kunde orsaka en sån stark fysisk förnimmelse, ett sådant tryck i mitt mellangärde. När han kysste mig på halsen lättade trycket i vågor av skratt. Han tittade upp med ett leende. Hans ögon tindrade med ett eko av mitt skratt. Jag blåste lätt i hans öra och han kunde inte heller hålla skrattet inne. Jag tittade på honom, ömsint förbluffad över hur lycklig han såg ut när han skrattade i mina armar. Hans ögon var stängda, men jag visste att de under ögonlocken glittrade med hela den pojkaktiga charm han besatt. Hans skrattande mun, flankerad av smilgroparna. De varma, lena läpparna som för några sekunder sedan varit pressade mot mina. För första gången slog det mig hur lik han var Johan. Mitt livs första kärlek. Minnet av att stå där ensam, trasig, övergiven flöt upp till ytan och frös allt annat till svart is. Just då öppnade han ögonen och tittade på mig. Med ens klarnade isen och smälte. Minnet drunknade tillsammans med mig i de brunaste, vackraste ögonen i världen. Han var inte Johan. Han brydde sig. Han älskade mig.

Någonstans långt bak i hjärnan noterade jag att vi befann oss i mitt barndomsrum i Vårberg. Det var egentligen bisarrt, men precis som minnet drunknade allt sånt i vågorna av kärlek. Vi kysstes. Det finns inga ord som kan beskriva den eufori som ordlöst viskades av våra läppar. Vi var allt, hela världen, bortom oss fanns ingenting.

Det gick för honom. Så stark var hans åtrå, att bara den antydan om sex som våra kyssar innebar, bara känslan av mina fingertoppar mot den lena huden på hans överkropp räckte för att ge honom orgasm. I samma ögonblick försvann det monotona pip som var tvivel från mitt inre, och det var först i tystnaden jag hörde att det funnits där. Han tittade lite osäkert på mig och jag drunknade en sväng till i hans mörkbruna ögon. Vi kysstes igen. Det ögonblicket varade för evigt.

Kvällen därpå satt jag på en middag. Vi satt i en jättesal med tiotals långbord. Det måste ha befunnit sig minst femhundra personer på middagen, men tanken bara fladdrade förbi i utkanten av mitt medvetande. Jag lyssnade på mina bordskamraters konversation, men jag hörde inget. Med jämna mellanrum hotade den där jordbävningen av lycka att återigen bryta ut. Jag kämpade ned den, för jag hade en vag aning att det kanske inte var helt lämpligt att börja skratta nu. Konversationen verkade allvarlig.

När middagen var uppäten och dryckerna uppdruckna började folk lämna salen i klungor. Jag satt kvar med mitt sällskap och tittade på människorna som strömmade förbi. Jag visste, kände att han befann sig nånstans där.

Snart kom han gående. Mitt hjärta svällde tills jag fick svårt att andas när han såg på mig och log. Det var på riktigt. Jag log en spegelbild av hans fåniga, lyckliga min. Han stannade till vid mig och sa
– Jag måste umgås lite med de där personerna men jag …
Han blev avbruten när en av “de där personerna” tog tag i honom.
– Kom nu rå, hörde jag personen säga, lite halvt otåligt. Han blev meddragen, men innan han försvann i klungan tittade han tillbaka och sa
– Jag känner mig fullständigt …
Det sista ordet drunknade i ljudet från de förbipasserande människorna, men det gjorde inget. Det behövdes inte. Jag visste, och jag kände precis likadant.

—

Jag gick i solen när telefonen i min ficka gav ifrån sig sms-pip tillsammans med en glad liten vibration. Jag insåg att jag betedde mig på det där dumsnälla, fåniga sättet som jag alltid hatavundats förälskade personer, men allt det där spelade ingen roll längre. Meddelandet var såklart från honom. Han kunde inte bärga sig tills vi sågs ikväll. Bara han och jag, ytterligare ett ögonblick som skulle vara för evigt.

Jag vaknade och den där euforiska lyckan fyllde mig på nytt. Ikväll … ikväll vad? Jag tittade på klockan. 06:23. Under ett förvirrat ögonblick släppte drömmen sakta släppte taget om mig och jag miste något jag aldrig haft. Lyckan en solig eftermiddag förbyttes till ordlös saknad en gråblek, regnig lördagsmorgon. Det är lustigt att en så lycklig dröm kan efterlämna en så verklig sorg.

[Den här drömmen hade jag för tre år sedan. Jag har varken innan dess, eller senare, haft en dröm som varit lika verklig och påtaglig. Den här texten skrev jag samma dag för att försöka hålla kvar minnet av känslan. Det funkade, även om det är svårt att för någon annan förmedla styrkan i känslorna, men jag kommer ihåg. Varje gång jag läser den så minns jag hur fantastiskt det kändes. Om det verkligen är så här det känns så är kärlek det bästa knarket i världen.]
Verklig kärlek

Vi kysstes. Längtan, åtrå, lycka och passion slogs om vem som var starkast i den känslostorm jag aldrig tidigare upplevt. Det var konstigt att de abstrakta känslorna kunde orsaka en sån stark fysisk förnimmelse, ett sådant tryck i mitt mellangärde. När han kysste mig på halsen lättade trycket i vågor av skratt. Han tittade upp med ett leende. Hans ögon tindrade med ett eko av mitt skratt. Jag blåste lätt i hans öra och han kunde inte heller hålla skrattet inne. Jag tittade på honom, ömsint förbluffad över hur lycklig han såg ut när han skrattade i mina armar. Hans ögon var stängda, men jag visste att de under ögonlocken glittrade med hela den pojkaktiga charm han besatt. Hans skrattande mun, flankerad av smilgroparna. De varma, lena läpparna som för några sekunder sedan varit pressade mot mina. För första gången slog det mig hur lik han var Johan. Mitt livs första kärlek. Minnet av att stå där ensam, trasig, övergiven flöt upp till ytan och frös allt annat till svart is. Just då öppnade han ögonen och tittade på mig. Med ens klarnade isen och smälte. Minnet drunknade tillsammans med mig i de brunaste, vackraste ögonen i världen. Han var inte Johan. Han brydde sig. Han älskade mig.

Någonstans långt bak i hjärnan noterade jag att vi befann oss i mitt barndomsrum i Vårberg. Det var egentligen bisarrt, men precis som minnet drunknade allt sånt i vågorna av kärlek. Vi kysstes. Det finns inga ord som kan beskriva den eufori som ordlöst viskades av våra läppar. Vi var allt, hela världen, bortom oss fanns ingenting.

Det gick för honom. Så stark var hans åtrå, att bara den antydan om sex som våra kyssar innebar, bara känslan av mina fingertoppar mot den lena huden på hans överkropp räckte för att ge honom orgasm. I samma ögonblick försvann det monotona pip som var tvivel från mitt inre, och det var först i tystnaden jag hörde att det funnits där. Han tittade lite osäkert på mig och jag drunknade en sväng till i hans mörkbruna ögon. Vi kysstes igen. Det ögonblicket varade för evigt.

Kvällen därpå satt jag på en middag. Vi satt i en jättesal med tiotals långbord. Det måste ha befunnit sig minst femhundra personer på middagen, men tanken bara fladdrade förbi i utkanten av mitt medvetande. Jag lyssnade på mina bordskamraters konversation, men jag hörde inget. Med jämna mellanrum hotade den där jordbävningen av lycka att återigen bryta ut. Jag kämpade ned den, för jag hade en vag aning att det kanske inte var helt lämpligt att börja skratta nu. Konversationen verkade allvarlig.

När middagen var uppäten och dryckerna uppdruckna började folk lämna salen i klungor. Jag satt kvar med mitt sällskap och tittade på människorna som strömmade förbi. Jag visste, kände att han befann sig nånstans där.

Snart kom han gående. Mitt hjärta svällde tills jag fick svårt att andas när han såg på mig och log. Det var på riktigt. Jag log en spegelbild av hans fåniga, lyckliga min. Han stannade till vid mig och sa
– Jag måste umgås lite med de där personerna men jag …
Han blev avbruten när en av “de där personerna” tog tag i honom.
– Kom nu rå, hörde jag personen säga, lite halvt otåligt. Han blev meddragen, men innan han försvann i klungan tittade han tillbaka och sa
– Jag känner mig fullständigt …
Det sista ordet drunknade i ljudet från de förbipasserande människorna, men det gjorde inget. Det behövdes inte. Jag visste, och jag kände precis likadant.

—

Jag gick i solen när telefonen i min ficka gav ifrån sig sms-pip tillsammans med en glad liten vibration. Jag insåg att jag betedde mig på det där dumsnälla, fåniga sättet som jag alltid hatavundats förälskade personer, men allt det där spelade ingen roll längre. Meddelandet var såklart från honom. Han kunde inte bärga sig tills vi sågs ikväll. Bara han och jag, ytterligare ett ögonblick som skulle vara för evigt.

Jag vaknade och den där euforiska lyckan fyllde mig på nytt. Ikväll … ikväll vad? Jag tittade på klockan. 06:23. Under ett förvirrat ögonblick släppte drömmen sakta släppte taget om mig och jag miste något jag aldrig haft. Lyckan en solig eftermiddag förbyttes till ordlös saknad en gråblek, regnig lördagsmorgon. Det är lustigt att en så lycklig dröm kan efterlämna en så verklig sorg.

[Den här drömmen hade jag för tre år sedan. Jag har varken innan dess, eller senare, haft en dröm som varit lika verklig och påtaglig. Den här texten skrev jag samma dag för att försöka hålla kvar minnet av känslan. Det funkade, även om det är svårt att för någon annan förmedla styrkan i känslorna, men jag kommer ihåg. Varje gång jag läser den så minns jag hur fantastiskt det kändes. Om det verkligen är så här det känns så är kärlek det bästa knarket i världen.]

Andra bloggar om: , , , ,

Allt handlar inte om mig (Killing my darlings: 8)

När jag tittar på kategori-molnet i arkivet är kategorin ”I mina skor” överlägset störst, med ”Vardagsliv” som tvåa. Det reflekterar avsiktligt mängden inlägg, och oavsiktligt de bästa inläggen. Det är bara två av inläggen i min lista över favoritinlägg som inte direkt handlar om mig.

Det är texter som kommer ur mitt eget liv, som handlar om saker jag gjort, känt och upplevt som berör folk mest. Ju mer personligt, desto bättre. De övriga inläggen utgör fluffet som bäddar in pärlorna.

När det gäller diskussioner – framförallt i skrivna forum – kan jag lätt bli raljant. Ibland blir det roligt, ibland bara elakt, och ibland både och.

På plats 8: ett raljant stycke jag skrev när jag läst en korkad presentation för mycket på sajter som Qruiser och Sylvester.

Jag började ju raljera lite igår, så jag kan lika gärna raljera lite till.

”Bögar är så snygga”
”Bögar är så smarta”
”Bögar är så kreativa”

Bullshit. Det finns en del kreativa, smarta och/eller snygga bögar. Det en stor massa bögar som är rätt genomsnittlig. Och sen finns de riktigt småkorkade bögarna, som knappt kan stava till sitt eget namn (förmodligen för att det är ett dubbelnamn med specialstavning, typ Claëz-Davide). För några år sen spenderade jag ohemult mycket fritid på Sylvester, och då samlade jag på mig den här listan. Enjoy!

Funkar sjömansuniform också?

Jag älskar killar i sailor uniform….
Jag älskar att själva bära denna uniform…

Så straightacting att han är ful?

Jag är 186/76 ser bra ut…ingen skulle nog tro att jag är nyfiken på det här med killar .

Han vill inte knulla, han vill starta en modellagentur

Jag är en snygg invandrakille som gärna vill lära känna fler snygga killar i min ålder.
Jag gillar killar som är snygga o som inte bara tänker på att knulla så fort dom träffar mig!!!!!
Söker just nu snygga o sjyssta killar som jag vill ha kontakt me o som man kan hitta på nåt roligt me…………
SNYGGA INVANDRARE ÄR SPECIELLT VÄLKOMNA!!!
(men ni andra är oxå välkomna så ni behöver inte känna er mobbade, he he)
Om du är en kille i min ålder som är snygg/trevlig o nyfiken på att träffas så hör av dig……….du kommer inte ångra dig!!!

Ja, men punkter, utrops- och frågetecken används i alla fall med måtta!

Snygg,Läcker,Deffad,Tränad,och HUNK, missbrukas en aning här på sylle……har jag fel?????

Du får diskretion, men på ett villkor:

Du lutar dig tillbaka i min fåtölj, kollar lite p-rulle och får en skön behandling utan krusiduller…Gör det bra och 100% diskretion krävs och ges.

Det här är det mest positiva avslut han kunde komma på:

Jag är kanske hemskare än jag låter eller så ljuger jag bara. Vad är sant? Fråga mig!

Identitetskris på gränsen till illamående:

frågar du vad jag söker eller vem jag är så spyr jag

Wentworth (Miller) har tydligen ingen chans:

Helst ska du heta i stil med:
Johan
Anders
Thomas
Kalle
Patrick
Joel
Erik
Magnus
Peter
Då brukar det stämma ganska bra in med den sorts killar jag dras till .

Det här skrevs av en smal kille. Med ett BMI som överstiger hans IQ:

Tar emot komplimanger från äldre men svarar ej. I vilket fall som helst, skriv gärna.

Andra bloggar om: , , ,

Bloggnamn eller varumärke? (Killing my darlings: 9)

Det svåraste med att börja blogga är att hitta ett namn till sin blogg. Hela bloggprojektet gick under kodnamnet ”Ripley” under planeringsfasen, medan jag funderade på om bloggnamnet ska vara ett varumärke i sig (typ ”Shoot me while I’m happy” eller ”Ett liv i exil”) eller en identitet (”Deltidsharmonisk” eller ”embryo”).

Det var i ett ganska sent stadium som jag kom att tänka på en före detta arbetskamrat till mig. Hon kallade sig idétorped, en titel hon fått av en smart gemensam kompis. Jag snodde helt fräckt efterledet och kompletterade med ett förled som passade både mig och bloggeriet.

23 januari 2006 gav Google 0 träffar på ”åsiktstorped”
17 januari 2007 ger Google 51 100 träffar på samma ord

På nionde plats: en text som är skriven innan jag började blogga. Den sammanfattar en stor del av min livsfilosofi, att det jag ångrar mest är chanser jag inte tog. Shame is temporary, regret lasts for ever. Det känns passande att Marina, som alltså har titeln Idétorped, är en av arbetskamraterna i historien nedan.

En flirt, två cheesecakes och ett brunnslock

Den dagen hade jag på mig en knallorange kortärmad skjorta.

På lunchen var jag och två arbetskamrater på ett fik i närheten av jobbet. Vi skulle köpa lyx-fika, vilket oftast innebar cheesecake. Mojo, som fiket hette, brukade ha flera olika sorters cheesecake och halva nöjet bestod ofta i att välja sort.

Bakom disken i fiket stod en ovanligt söt kille; Blondrufsig, smilgropar, förträffligt bruna ögon. Han var så söt att jag intresserade mig betydligt mer för honom än för vad jag skulle ha. Cheesecake-sorterna var olämpligt nog placerade längst ner i kyldisken, och då den blonda killen inte var dvärg såg jag följaktligen ingen cheesecake alls. När jag fick frågan om vad jag ville ha valde jag snabbt det första jag såg i periferin, vilket var jättekakorna ovanpå kyldisken.

Kakorna kallades chocolate chunk cookie, vilket var ett ganska missvisande namn. Själva “chocolate chunk” delen var en träffsäker beskrivning av innehållet, däremot är jag tveksam till att såna enorma föremål får kallas �kakor�. �Brunnslock� vore både mer poetiskt och mer passande.

Det låter kanske som om jag stod och stirrade ut den stackars killen, som stod och skruvade på sig bakom disken, men grejen var att han kollade tillbaka. Och log. Inte just då, men väl senare när vi var på väg ut. Jag slängde en blick tillbaka när jag öppnade dörren för Marina och Gunnel, och såg att han tittade. Vi log bägge två.

Där vi befann oss i historien var han mest upptagen med att ta beställningen från min arbetskamrat som skötte beställningarna. Hon ville bjuda eftersom det var min arbetsdag på projektanställningen. Under tiden Gunnel beställde försökte jag verka oberörd samtidigt som jag slängde lagom intresserade blickar och lyckades med största sannolikhet bara se rejält skitnödig ut. Marina och Gunnel märkte inget, sa de senare, men jag tror de bara ville vara snälla.

Jag vet inte om han log för att han flörtade tillbaka eller om han bara kände igen mig någonstans ifrån. Han kan ju också ha tänkt “om jag ler så kanske han försvinner härifrån, och kommer inte tillbaks förrän jag har slutat för dan”. Nu tänker du kanske att “det kunde du väl ha sett på blicken?”. Jag är förtrogen med den desperata glimten hos någon som ler maniskt medan han letar efter ett tungt föremål att kasta, men varken blicken eller leendet såg speciellt maniskt ut. Det var ju ett gott tecken.

Det är dumt att missa en sån här chans. Samtidigt har jag svårigheter att agera vid såna tillfällen utan att framstå som en fullkomlig, lallande idiot med bägge fötterna i munnen. När min hjärna vaknade ur sin koma och började forma något slags cool fras till killen var jag tillbaka på jobbet och åt på traktorhjulet till kaka.

På väg ut från Mojo hade vi tagit varsitt reklamkort från en hållare vid utgången. Det var ett vykort också, och på högst upp på det stod �Raggningskort�. Jag fick en snilleblixt. Jag skulle adressera kortet “Till den snygga killen som stod bakom disken vid lunchtid igår, Mojo, Adolf Fredriks Kyrkogata, 111 31 Stockholm” och på det skulle jag skriva att han skulle höra av sig, “hälsningar från killen i orangea skjortan”. Jag skulle inte ens behöva gå in på caf�et i fråga och framstå som en skitnödig stalker vars kommunikationsrepertoar består av att rodna och säga �ööööh�. Skönt.

På eftermiddagen var jag på gymmet. Mitt i en övning insåg jag att jag glömt skicka kortet. Inte bara det, jag hade dessutom glömt att skriva det, och kortet låg kvar på jobbet. Fan! Det var ju min sista dag, så jag hade inga nycklar längre. Halva grejen var ju att det stod just “raggningskort”. Nu skulle jag ändå få sitta där och ångra mig. Jag hatar att ångra mig.

Jag vägrade. Efter gymmet gick jag tillbaka till Mojo. Jag tog ett nytt kort, och bad om att få låna en penna. På kortet skrev jag

[mitt telefonnummer]

hör av dig!

/killen i den orangea skjortan

Sen gick jag fram till tjejen bakom disken och sa
– “Det här kommer nog verka lite konstigt. Jag är inte desperat, och bara hälften så galen som du tror. Det jobbade en kille här vid lunchtid, vet du vad han heter?”
– “Vid lunchtid? Kan det ha varit Freddy?” frågade hon med en vänligt nyfiken min.
– “Han är blond och ungefär lika lång som jag” sa jag, och fyrade av mitt bästa jag-är-inte-en-psykopat-leende.
– “Jo, men det är Freddy” sa hon och nickade

Jag skrev “Freddy” tvärs över adressraderna på kortet. Sen gav jag det till henne och sa “Kan du se till att han får det här?”. Hon log överraskat när jag sträckte fram kortet. Jag vände och gick ut, med hennes nyfikna som följeslagare.

Jag kände mig glad. Oavsett om han ringde eller inte så kunde jag inte förlora. Det är klart jag hellre såg att han ringde än lät bli, men jag kunde inte förlora eftersom insatsen � att känna sig lite borgjord � redan var betalad. Och den var småsmulor jämfört med glädjen i att ha vågat. Om inte annat så hade jag förgyllt personalens dag med en “Vet du vad som hände idag?”-historia.

Det var en vacker sensommarkväll, och livet kändes riktigt, riktigt härligt.

(Historien fick för övrigt en oväntad uppföljning under pride förra året)

Andra bloggar om: , , , ,