Det sinnestillstånd jag varit i de senaste veckorna är förmodligen vad folk avser när de pratar om att vara färdig med livet på ålderns höst. Känslan har funnits där länge, men det först idag insikten kom; den avatar jag lever nu, den femte i ordningen, är på väg mot sitt slut.
Min första avatar tog slut när jag var sju år gammal. Det är den enda avatar som jag inte avslutat genom ett eget, om än omedvetet, beslut. När vi flyttade från Polen till Sverige var det ganska naturligt att ett helt annat liv tog vid där det gamla tog slut. Jag tog med mig nyfikenhet, ansvarstagande och en förnumstighet som bara kan besittas av sjuåringar som läst för många böcker.
Min andra avatar dog åtta år senare, samtidigt som jag gick ut nian. Med den dog också det namn jag burit ända tills dess, Przemyslaw (fast det förkortades Przemek) eftersom jag redan då förstått att man inte kommer någon vart i Sverige med ett svåruttalat förnamn av icke-anglosaxisk börd. Ett udda efternamn är okej så länge du kompenserar för det med ett svenskklingande namn. Jag började på Frans Schartaus Gymnasium inne i stan, EG-linjen. Jag tog med mig en tro att jag kan göra det mesta bara jag sätter manken till, ett frö till misstro mot auktoriteter och en fantasi som fortfarande var kvar på barnsliga nivåer.
Den fjärde tog vid ytterligare åtta år senare, någon gång 2003. Jag lämnade bakom mig min tredje avatar – en överviktig datornörd som varit rankad som en av de 10 bästa i världen på Counter-Strike och levde på en diet av Jolt, 7-Elevens korvar med räksallad och rostad lök, cigaretter och snus. Jag tog med mig en gedigen kunskap om teknik, datorer och internet, en insikt att egoism är en stark och positiv drivkraft hos människan och en stolthet över att vara homosexuell.
Min fjärde avatar var kortlivad. Kanske för att den var så intensiv. Jag spenderade de flesta av mina vakna timmar på gymmet där jag tränade och jobbade. Livet kretsade kring kost och träning. Jag förändrades fysiskt på ett sätt jag inte hade förändrats sedan puberteten. Någon gång framåt slutet av 2007 gick jag över i min nuvarande avatar. Jag tog med mig träningen, insikten att det läskigaste inte är att hoppa fallskärm/att säga upp sig utan att ha ett jobb/att stå framför 200 personer och föreläsa utan själva rädslan i sig, och insikten att det sällan är för sent och aldrig att man har för lite tid; allt handlar om vilja och prioritering.
Insikten att min femte avatar är på väg mot sitt slut kom när jag funderade på varför mina tankar kretsade kring dystopier med öppna slut; filmer som handlade om att mänskligheten stått inför en händelse som nästan raderat ut dem, men i sista stund räddat sig med en slutscener som i stort sett gick ut på ”jaha, och nu då?”. Samma känsla som förmdelas i musik som Daft Punks soundtrack till Tron: Legacy (Spotify-länk). Något nytt, något annorlunda. Något oprövat.
Det är det här som gör att jag har så svårt för personer som säger att man är densamma när man är 50 som när man var 20. Jag tror att man förändras ganska mycket. De flesta förändras motvilligt och bara av kriser eller stora passioner. Min passion är livet självt. Upplevelser. Erfarenheter. Jag förändras för att jag vill. Jag har en kropp, ett medvetande och jag vill prova och utforska dem i alla tänkbara sammanhang (och många otänkbara). Jag vill ta med mig det som funkar och lämna allt som är överflödigt. Jag kommer snart att levla till nivå 6, och jag vet inget om den avatare än. Annat än att den kommer att bli legen – wait for it …
