Det är lördag, och då är det tillåtet att klä ner sig lite. Det intressanta med kortbyxor i det här fallet är att kortbyxor i mjukisbyxematerial många gånger ser propra ut på ett sätt som inte mjukisbyxor gör. Jag skulle till exempel aldrig gå runt på stan i mjukisbyxor, men dagens shorts (Björn Borg) funkade utmärkt.
Dagens shorts är ett par Björn Borg-shorts i ledigt utförande och tjockt bomullstyg á la mjukisbyxor
T-shirten, från Emperor’s New Clothes har ett riktigt snyggt print som är gjort i hög kvalitet. Synd att inte resten av t-shirten (som jag hittade på Urban Outfitters i Toronto) är i lika bra kvalitet. När jag skulle ta på mig den såg jag att den vridit sig och blivit sned. Jag behöver inga sneda t-shirts, jag är queer nog själv.
Dagens kortbyxor är ett par ljust gråvita chinosshorts från Björn Borg.
Dagens shorts 10 juni: chinos-shorts från Björn Borg
Skjortan är vintage: buren av någon soldat (private, first class om man ser på gradbeteckningen på ärmen) under en tid när syntetmaterial ansågs bättre än bomull. Jag förstår varför man då också bar undertröjor/wifebeaters under skjortorna för tyget är inte speciellt skönt mot kroppen. Second hand-butiken där den är införskaffad hade några fler arméskjortor, vissa hade till och med den forna ägarens namn inskrivet.
Shortsoffensiven fortsätter. Kortbyxor FTW! Det jag gillar med skatemärken som DC är att de gör det mesta oversized och baggy, och sen gör de rätt dressade shorts.
Jag har förstått att det finns människor som tycker att män inte kan bära shorts i innerstan. Det jag inte har förstått är varför. Under min USA-resa köpte jag på mig tre par shorts och bestämde mig redan där att det här skulle bli sommaren när jag nästan uteslutande bar det plagg, som näst efter kilt, måste vara det skönaste att bära en varm sommardag.
Idag när jag uppdaterade min Facebook-status om shortsoffensiven blev det diskussioner. Dels om håriga ben, dels om att män ska bära shorts hemma eller på stranden – aldrig i stan eller på jobbet.
Jag förklarar härmed krig mot modereaktionärerna och hatare av håriga ben. Jag kommer att bära shorts varje dag fram till sista augusti. Varje dag kommer jag att posta #dagensshorts och samlingshashtaggen för offensiven är #shortsmaffia
Här är dagens shorts: Dagens shorts: chinosshorts från Björn Borg
X på Twitter i november: ”Det är så jävla kallt i Sverige på vintern!”
X på Twitter i maj: ”Det är så jävla varmt, jag orkar inte!”
Vem X egentligen är spelar ingen roll. X lyckas symbolisera gnällspiken som finns i dig, mig, arbetskamraten, grannen och kompisen. Gnällandet är enkelt och bekvämt, det ger oss något att samlas kring och att prata om. Lite gnäll kan vara kul, men märker vi när lite lagom jag-har-inte-fått-kaffe-än-negg övergår i Lyckliga Kompisarnas hit ”Allting är skit”?
Jag tror att många fastnar i neggoträsket, inklusive mig själv. Det är klart att det finns människor som har rätt att negga. Livet är inte rättvist, och vissa människor drabbas av mångdubbelt fler motgångar än de statistiskt sett borde; en av föräldrarna dör i förtid samtidigt som man blir arbetslös och ena barnet får cancer och partnern lämnar en. Dessa personer neggar dock sällan, de har fullt upp med att hantera sin sammandrabbning med livet.
Eller, för att uttrycka det i min favorittyp av diagram:
Venn-diagram över folk som neggar
Igår gick jag på Götgatan och såg ett studentflak på avstånd. Plötsligt kom jag på mig själv med att tänka ”åh fuck – studentflak. Orka. Jävla idioter som spelar hög musik och blir fulla på flak. Hoppas ni trillar av och bryter båtbenet allihop.”
Studentflak, bild av Tobias Björkgren
Jag tror att vi väljer väldigt mycket av vår syn på livet. Jag kunde där och då välja att störa mig på det, rycka på axlarna eller bejaka det. Vilket känns mest konstruktivt? Faktum är att jag, när jag tänkte efter, hellre tolererade. Så länge de inte kör studentflaken utanför mitt sovrumsfönster på natten så kan jag hantera det. Det minsta jag kan göra är tolerera det, om inte annat så för min egen mentala hälsa. Att gå runt och vara småsur på saker jag ändå inte kan påverka känns som ett bra sätt att förkorta livet.
Men jag vill ta det ett steg längre: jag vill bli ännu bättre på att bejaka. När jag nyligen var i USA aktualiserades en generalisering jag håller för sann: amerikaner är generellt bättre på att bejaka andra människor än vad vi svenskar är. Tänk dig att en kille endast iklädd kalsonger och högklackade skor skulle dansa poledance i Stockholms tunnelbana. Vad skulle reaktionen bli? Jag sätter pengar på att den inte skulle bli så här:
Min utmaning är alltså att under hela juni bejaka allt sånt som folk gör för att ha kul eller trevligt, eller för att visa hur annorlunda de är och som inte direkt påverkar mina val och min frihet att göra som jag vill. Det ska bli ett intressant experiment som jag tror kommer att göra mig till en ännu gladare och trevligare människa. Hakar du på?
Om du gör det och har Twitter eller blogg: hjälp till att inspirera andra genom att berätta vad du bejakat istället för att negga. Hashtaggen #bejaka känns självklar. Bloggar du och länkar hit (eller skickar länken till mig) så sammanställer jag historierna.
PS. Saker som är undantagna: personer var inkompetens i vilket yrke de än må ha, drabbar mig och personer som spelar dragspel eller fiol på tunnelbanan. Men här kommer jag, istället för att negga tyst, knyta näven i fickan och vara småsur, ta upp det med dem direkt.
Jag blev mest glad över Astrid Lindgren, som är min personliga favorit, hamnade på tjugokronorssedeln och inte på tusenkronorsdito som Bonnie uppenbarligen gärna sett. När använde du en tusenkronorssedel sist? Tjugolappen är betydligt vanligare tusenlappen. 31 december 2010 fanns 86 900 000 tjugokronorssedlar i omlopp, jämfört med 28 565 000 tusenkronorssedlar.
Tittar vi ytterligare på sedlarna så fanns
24 880 000 femtiokronorssedlar (kommer att ha en man, Evert Taube)
94 140 000 hundrakronorssedlar (kommer att ha en kvinna, Greta Garbo)
116 226 000 femhundrakronorssedlar (kommer att ha en kvinna, Birgit Nilsson)
Nu är det svårt att beräkna vad som händer med hundra- och femhundralapparna när en tvåhundralapp introduceras, men med dagens siffror innebär det i runda slängar 297 miljoner sedlar med kvinnor på och 53,4 miljoner med män på. Även om det skulle komma 100 miljoner 200-kronorsedlar, och motsvarande antal tas bort i 100- och 500-kronorsvalörer har männen 153 miljoner sedlar, och kvinnorna 197 miljoner.
Och skulle det vara så att Bonnie ändå inte är nöjd finns alltid 40 000 000 000 000-kronorssedeln:
PS. Pär Ström, om du läser det här så innebär detta inte att män är diskriminerade på de nya sedlarna i Den Verkliga Världen. Det är bara i ditt huvud!
Macej Zaremba skriver i DN om skolor, skolpersonal och skolpolitik som fallerar. Bland annat ”Så sänkte skolan kravet på läskunnighet” och ”Så vandaliserade kommunen en skola”. Det handlar så vitt jag förstår om bilder av hur det svenska skolväsendet (inte) fungerar i tider när temat ”katederundervisning” skapar höga debattvågor. Jag vet för lite om hur den svenska skolan fungerar idag för att ta ställning till huruvida den är bra eller inte. Det finns säkerligen många anledningar att göra en översyn och förändra. Men där Macej ser sin tid i polsk skola som ett exempel på framgångsrik skola, har jag annorlunda erfarenheter.
Jag är född i Polen. Där bodde jag också fram tills jag var sju år gammal, vilket innebär att jag gick ett och ett halvt år i grundskolan där. Man började skolan när man var sex år gammal i det som kallades för ”nollan”. Första klass var alltså för sjuåringar, ungefär som i Sverige.
Bedömingar, betyg, ordning, reda och katederundervisning var rutin ända från första skoldagen. Inte bara i slutet av terminen – vi hade en liten blå bok i vilken läraren kommunicerade med vårdnadshavarna.
Betygs- och kommunikationshäfte från en polsk skola anno 1984
Vi fick gå i skola i skift. Jag kan varken minnas eller utläsa exakt hur länge vi gick, men morgonskiftet började 07.30 och eftermiddagsskiftet gick på någon gång runt klockan 13. Dagarna för eftermiddagsskiftet slutade någon gång 17.30-18.00. Schemat ändrades från vecka till vecka, mycket av kommunikationen i häftet verkar handla om att lektioner flyttas och schemat ändras.
Schema nedskrivet av mig som sjuåring. Notera den prydliga handstilen och att det är skrivet med bläckpenna. Blyerts fick inte användas.
Det var ordning, reda och motion: på rasten fick vi inte gå ut. Istället fick vi gå runt i en ring inne i skolans entréhall. Vi gick parvis, men prat och skratt var förbjudet. En lärare var utsedd att vaka så att motionen skedde ordningsamt. Jag vet inte hur det var med lagstiftningen kring barnaga i Polen på den tiden, men att bli luggad eller dragen i örat var inte ovanligt för dem som inte skötte sig. Lika stolt som jag blev över hedersfemman nedan, lika förkrossad blev jag den gången jag blev hårt luggad för att jag pratat med en av mina bänkgrannar.
En röd urklippt femma med en krona, beröm för att jag skött mig föredömligt. Läraren satt och handklippte dessa. Jag minns att jag var stolt som en tupp när jag fick den. Texten under är min mamma som ber läraren att jag ska slippa gymnastiken för att jag hade gjort illa foten.
Betyg gavs i ämnena man läste, samt i uppförande. Betygen gavs dels som siffror från 1-5 där 5 var bäst, och dels som omdömen. Sifferbetygen kunde vara många, till exempel fick jag 19 stycken sifferbetyg i ”polska”. Det handlade ett betyg för varje prov, läxförhör och hemarbete. Matematik är det ämne jag minns mest. Dels för att det är det enda ämne som jag kunde jämföra mellan ettan i polen och ettan i Sverige (jag kom hit i februari 1985 och gick således halva ettan här), dels för att kontrasten mellan nivåerna i Polen respektive Sverige var enorm. I Polen började man med förstagradsekvationer redan i ettan. Plus, minus och gångertabellen var bokstavligt talat lekskolenivå. Extra intressant var att vi var tvungna att skriva med bläckpenna i såväl matte som alla andra ämnen. Blyertspennor var förbjudna, då dessa kunde suddas ut. Vi skulle skriva prydligt och rätt redan från början.
Betyg från första klass i Polen. Detta är ett samlat omdöme från läraren. Betyget ovan är "väldigt bra" i samtliga ämnen och "exemplariskt" i uppförande. Jag vet inte vad skalorna var här.Betyg i siffror från första klass i Polen, 1984. Siffrorna anger resultat på prov, läxförhör och hemarbeten i respektive ämne.
Vad fick jag ut av det här? Jag kunde redan läsa och skriva när jag kom till skolan, och kunde således hänga med i tempot. Jag är helt övertygad om att polska skolan som den såg ut på den tiden fostrade individer som redan i sjätte klass slog svenska gymnasielever i ren faktakunskap. Jag är också övertygad om att den fostrade invidider som är sällsynt dåliga på att arbeta i grupp och kreativitet var inte intressant. Det fanns visserligen kreativa ämnen, men det är svårt att vara verkligt kreativ när man är beroende av dikotomin Rätt och Fel. Om Fel inte är något du kan lära dig av, utan något tabu som du inte får göra kommer du aldrig att våga ta ut svängarna. Den skolan skapade individer som satte stor tilltro till auktoriteter och sällan tänkte kritiskt.
Allt det här får följder för självkänslan. Egenvärdet blir direkt kopplat till antal gånger man gjort rätt/fel. Jag är glad att jag hade den mentala kapaciteten att spring i den takt som krävdes och att jag fick börja min skolgång med ett halvår i Polen. Det gav mig ett försprång som jag behöll i princip hela skolgången. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte haft förmått att lära mig saker i den takt som krävs när man i första klass förväntas stava rätt och skriva prydligt, att läsa förstagradsekvationer och lära sig saker i den takt skolan krävde.
Jag kallar det ”katederskada”; känslan att jag är mindre älskvärd som människa, som infinner sig varje gång jag gör fel. Jag vet att den inte enbart kan skyllas på polska skolan; katolicismens skuldbeläggande uppfostran (söndagsskola med nunnor var snudd på obligatoriskt vid den här tiden också) har sin beskärda del av det, liksom andra faktorer. Jag vet att katederskadan hade blivit än mer påtaglig för varje år i det polska skolväsendet anno 1984.
Jag känner mig inte som ett offer. Jag skulle inte vilja göra något ogjort. Men om jag skulle få barn så skulle jag aldrig någonsin utsätta dem för den skolan jag gick i.
Jag är säker på att det finns många fel på skolan i Sverige idag. Jag tror absolut på att ställa krav på barn och ungdomar och att man kan lära sig väldigt mycket mer som sjuåring än vad svenska sjuåringar gör idag. Men att romantisera ”den andra sidan” är inte lösningen. Man ska vara försiktig med hur mycket styrka man applicerar när man vill slå över en pendel som slagit för långt åt ett håll; det är lätt att man tar i så hårt att man istället hamnar på andra sidan. Ur askan, i elden som det brukar heta.
Min handstil i början av första klass. Det dröjde inte länge innan jag skrev som på fotot med schemat längre upp.
Jag har två anledningar att gilla Paulina Neuding trots att jag aldrig träffat henne: för det första är hon chefredaktör för Magasinet Neo, som är galet bra om man är intresserad av samhälle och är någorlunda liberal.
För det andra är hon en av få personer som förstår den ångest som infinner sig i mig när jag skriver en tweet och stavar fel i den. Eller på något annat sätt gör Fel. Just kopplingen mellan självkänsla och att göra Fel är för mig delvis ett resultat av skolgången, därav ”katederskada” eller ”Tyska Skolan-trauma”. Idag har jag lyckats bearbeta det så pass mycket att ångesten blir hanterbar, men det kommer att dröja något hundratal år till innan jag är helt kvitt det brännande självföraktet varje gång jag inte gör Rätt.
Det finns en annan sida av myntet också, och det är älskvärdheten som infinner sig när jag får högt betyg, en guldstjärna eller något annat som tyder på att jag gjort Rätt. När jag överträffar mina egna förväntningar. Jag blev förvånad hur stark den känslan var när jag här om dagen fick tillbaka resultaten från IELTS-testet jag gjorde i april. Låt mig säga så här: det är inte mitt fel att Sverige är sämst i Skandinavien på engelska.
IELTS är ett internationellt erkänt test på engelskakunskaperna. Det testar tal, hör- och läsförståelse samt skrift. Resultaten kommer tillbaka i form av betyg för respektive del, och ett samlingsbetyg. Skalan är 1-9, där 9 är ”expert user: has fully operational command of the language: appropriate, accurate and fluent with complete understanding” och 1 är ”Non user: essentially has no ability to use the language beyond possibly a few isolated words”. Mitt sammanfattade resultat blev 8.5. Det intressanta är att jag var mer bestört över att få en 7:a i skrift än jag var nöjd med 9:an i tal eller totalen 8.5.
Nå. Nu förstår du lite av min situation, vilket är en förutsättning för att förstå följande konversation. Jag hade på Facebook blivit tipsad av Fredrik, som i sin tur blivit tipsad av Johan Norberg, om remixen av Daft Punks soundtrack till TRON Legacy. Den var så bögiskt bra att jag var tvungen att tipsa om det på twitter. Tyvärr blandade jag ihop Johan Norberg med Johan Ingerö, som jobbar på Magasinet Neo.
Jag har just genomgått en så intensiv influensa att jag lugnt kan säga att mitt allmäntillstånd bara varit sämre vid ett tillfälle. Den gången var det blodvite, en andra gradens hjärnskakning och sex stygn i pannan, alla orsakade av en sportincident som inte ligger långt bort från Fredriks permobilorienteringshistoria. Om man nu kan kalla ”curling” för ”sport”.
Den här influensan kom och gick så plötsligt att jag lätt kunnat misstänka voodoo om jag varit vidskeplig. Den dök upp mitt under första passet förra söndagen och tvingade mig att ställa in Bodypump-passet eftersom jag knappt orkade ta mig till omklädningsrummet, än mindre ens sitta i salen en timme och prata gruppen igenom passet.
Patient Zero
Sen spenderade jag tre dygn i ett feberlimbo, någonstans mellan vakenhet och sömn. Två Alvedon som jag tog nån gång under tredje dygnet lyckades inte få bort febern, bara sänka den ner till 37,8 (jag har så låg kroppstemperatur normalt att 37,3 är feber). Den mest ofräscha detaljen var en hostattack som gav mig något slags slempropp i luftvägarna; det gav mig en helt ny respekt för allergiker. Att kämpa för att få ner varje andetag och inte få tillräckligt med syre är vidrigt. Jag fick flashbacks från min drukningsincident när jag tog dykcert 2004.
Det bästa med att vara så sjuk att det tar en halvtimma att gå och handla i matbutiken 200 meter bort är just kontrasten mot att vara frisk. Ibland behöver man köra huvudet i väggen för att uppleva hur skönt det är när det slutar göra ont.
