De flesta tror att min syn på min kropp och på mat är balanserad.
Det stämmer.
Min syn på mat balanserar på knivseggen mellan en ortorektikers matfixering och en bulimikers hetsätning. Min syn på kroppen går på en tunn lina mellan en anorektikers fettvalks-spotting och en kroppsbyggares mardrömmar om försvinnande muskler. Fördelen med att vara en antingen-eller-personlighet är att jag kan balansera ytterligheterna mot varandra och för det mesta vara framstå som en frisk och balanserad person. Det kräver inte ens någon energi, det sker automatiskt. Ungefär som att gå, stå eller andas.
Sensommaren 2001 var jag en rätt genomsnittlig kille. Jag hade förlorat trindheten som satt sig under det år jag levde på Big Bite med räksallad, men jag var fortfarande lite mjuk och degig; Jag var en pommes frites-människa, en person som till anblicken ser smal ut men egentligen är fet. Jag var inte bara en pommes frites-människa, jag hade taskig kondition också. Den hade blivit bättre sen jag slutat röka efter åtta år, men den var ännu långt ifrån bra.
Förändringen började en dag i augusti. Jag och Wicke stod på Korsvägen i Göteborg och väntade på spårvagnen för att åka in till stan. Samtalet kom in på träning, och vi garvade åt att vi bägge hade träningskort som vi inte utnyttjade. Det ena ledde till det andra: jag hävdade att ”jag kan bara jag vill” och helt plötsligt hade vi slagit vad. Jag skulle gå upp sju kilo fettfri kroppsmassa under ett år. Insatsen var hög, om jag vann skulle jag få en resa till Australien. Året som följde medförde förändringar hos min kropp och i min syn på träning, men min syn på min kropp bestod. Min självbild hade inte förändrats.
Snabbspola fram till idag, fem år senare. Min kropp har förändrats ytterligare. Idag väger jag 87 kilo. Jag består av mindre fett än jag gjorde den där augustieftermiddagen för ganska exakt fem år sedan. Jag har kondition nog att orka leda ett intensivt pass eller springa två mil utan att någondera blir en nära döden-upplevelse. Min kropp har förändrats både utanpå och inuti, men min självbild hänger kvar.
Med jämna mellanrum får jag frågan ”Varför tränar du?”. Jag brukar alltid svara ”För att må bra”. Inte för att det är det politiskt korrekta svaret (för det är det). Inte heller för att slippa ifrån diskussionen om fåfänga som en viktig motivationskraft (för det är den). Jag mår verkligen bra av träning. Varje träningspass är en dos motståndskraft mot ortorektikern, mot bulimikern, mot anorektikern och mot den förtvinande kroppsbyggaren. Dosen varar i två, kanske tre, dygn, sedan måste jag fylla på igen.
Annars kommer de smygande: Bulimikern med sitt mantra ”Det spelar ingen roll, du har redan blivit fet ändå” sagt med en munfull Ben & Jerry’s Cookie Dough. Anorektikern som hulkar och skriker hysteriskt varje gång jag passerar en spegel utan att vara iklädd något säckigt. Kroppsbyggaren som föraktfullt säger ”du har ändå tappat det mesta av det du byggt upp”. Ortorektikern som sitter i ett hörn och apatiskt spelar på läpparna.
På ytan är min bild av mig själv vältränad, men precis så långt under ytan att han kan dyka upp när som helst bor den genomsnittliga, degiga killen från sensommaren 2001. Han finns där varje gång jag tar på mig skinnjackan jag köpte för åtta år sen. Han finns där när jag provar jeansen på Levi’s Store. Han finns där när jag ser mig själv naken i en spegel. Tyst står han och betraktar mig medan jag försöker ignorera honom. Han pratar aldrig. Han ler inte. Han bara tittar tillbaka på mig, allvarlig som graven, och hans ögon säger ”vad var det jag sa?” varje gång jag ätit något onyttigt.
Jag har blivit kompis med honom, för trots allt är han en av motivationskrafterna som driver mig till gymmet när jag är slut efter en jobbig arbetsdag och de andra motivationsfaktorerna väger lätt som en fjäder mot soffans tunga härlighet. Nån dag kanske han också blir vältränad och snygg, precis som jag är.
