Kategori: i mina skor

Vardagsliv, berättelser och anekdoter ur min privata tillvaro

Uppdraget Singel: Kontaktannonsen

Vi kan ju konstatera att mitt dejtande är varierat. I alla fall i graderna av misslyckande. Men eftersom bitterhet är lika attraktivt som spetälska, och då offerkoftan är mer eller mindre bitterhetens uniform så känner jag att det inte är rätt väg att gå. ”The Game” i all ära, men ”Uppdraget Singel” verkar roligare. Dessutom finns ju framgången inbyggd i undertiteln: ”Boken som förändrar ditt singelliv”.

På första sidan med innehåll står det

Här ska du fylla i siffror som du får genom diverse uppdrag. Siffrorna bildar ditt kärlekstelefonnummer. När detta är komplett skall du ringa personen med detta nr. Sedan skall ni gifta er.

Right. Första uppdraget:

Svara på en kontaktannons.

Ahem. Vad? 2006? KONTAKTANNONS? Nästa uppdrag kommer säkert vara att ringa heta linjen. Eller att gå ut på stan endast iklädd benvärmare, midjekort jeansjacka med axelvaddar och pudelfrilla.

Det är något suspekt med människor under 40 som skriver kontaktannonser. Antingen är de fullblodspsykon, jag tänker mig en korsning mellan the Cable Guy och Hannibal Lecter, eller så är de amish. Ingendera av dessa står på topp 10-listan över önskade egenskaper hos en eventuell pojkvän. Samtidigt ska jag ju vara öppen för nya intryck, så jag läser snällt kontaktannonserna i Stockholm City.

”Ung passiv kille söker svensk, rik, generös man för mysiga träffar. Jag är 160 svart hår bruna ögon mullig. Jag väntar på ditt svar. Puss” (Tre äpplen hög köttbulle som ligger och stirrar i taket medan du kliver på, och sen äter upp din lever medan du sover.)

”Dominant maskulin kille söger ug killar i alla åldrar f häftiga möten o ev relation”
(Binder fast dig, dominerar dig och äter sen upp din lever medan du ser på.)

”Snygg fräsch grabb söker hantverkare grovjobbare byggnarb f diskr träffar”
(Patrick Bateman-lookalike med försmak på lever från grovjobbare.)

”Söt o busig kille söker polis väktare el brandman som vet var skåpet ska stå”
(Trettiofemåring som tror han är tretton och vill att du äter upp hans lever medan han ser på.)

Nä. Jag kan inte läsa kontaktannonser utan att på höra Hannibal Lecters smackande. Räknas Qruiser-sidor som kontaktannonser? Isåfall är uppdraget tråkigt, enkelt och slutfört.

Tur att nästa uppdrag är betydligt mer spännande.

Andra bloggar om: ,

Sony Ericsson blir urmakare

MBW-100 från Sony Ericsson
Tanten i mig må vara tillfredsställd ett tag med sin avocadoskärare, men prylbögens begär är som en löpande katthonas när det gäller Sony Ericssons kommande klocka. I samarbete med Fossil kommer de lansera en klocka, som via bluetooth kommer interagera med mobiltelefonen. Klockan vibrerar när telefonen ringer, piper när man kommer för långt från mobilen, visar nummer på den som ringer och kan styra mp3-spelaren mobilen. Frågan är om mobilen kan vara uppkopplad mot flera bluetooth-enheter samtidigt, för tillsammans med bluetooth-handsfree (till exempel dessa lurar från Motorola) kan vi nästan börja prata om buzzordet ”PAN” (Personal Area Network). Jag har länge känt mig blåst över att bilarna inte flyger nu när vi är på 2000-talet, men det här skulle kunna skänka ett visst mått av science fiction-flair till min vardag.

Så, snälla tomten, julen är här om tre månader.

Min K800i önskar sig:
MWB-100 (såklart i svart)
HT820

Jag önskar mig:
En egen krönika i en bra tidning
Obscent mycket pengar
Jake Gyllenhaal

Andra bloggar om: , , , ,

… från Göteborg

När mitt alter ego ändå sitter i biktstolen och har kommit ut som Geektant Prylbög (det är ett namn) så kan jag lika gärna berätta att Geektant Prylbög är från Göteborg. I alla fall när det gäller humor. Jag vet inte vad som gör mig lyckligare: fiffiga prylar, McSteamy’s käklinje och sängkammarblick eller ordvitsar. Notera dock att dessa inte nödvändigtvis är kompatibla. Tanken på sex med McSteamy medan han – eller någon annan – drar ordvitsar är som tanken på att äta Ben & Jerry’s Cookie Dough med laxnigiri i. Var för sig är det underbart, tillsammans ett libidots/smaklökarnas Hiroshima.

En gång i månaden har vår reklambyrå pubkväll för att smörja umgås med sina kunder. Varje kväll genomsyras av ett tema. Igår kväll var temat ”Tomater”, vilket innebar Bloody Marys i baren, tomater på borden, ”Attack of the Killer Tomatoes” på bioduken och tomatposters med tomatskämt på väggarna. Jag gick runt och skrattade förtjust åt den ena ordvitsen efter den andra. De tre bästa:

Q: Why did the tomato turn red?
A: Because it saw the salad dressing

Q:What goes up a fruid and comes down a vegetable?
A: The tomato. Throw it up and it comes down with a squash.

Q: A faucet, lettuce and a tomato were in a race. What happened?
A: The faucet was running, the lettuce was ahead, and the tomato was trying to ketchup.

Jag måste komma ihåg att berätta för dem om avocadoskäraren ifall de skulle ha avocadotema nån gång. Fast drinkar med avocado låter … kinky.

Hur som helst, rätt svar på frågan är alltså avocadoskärare. Direkt in på topp tre-listan över grejer man älskar att ha men aldrig använder. Jag är impad av Peter och Magnus som kunde svaret.
Avocadoskärare

Andra bloggar om: , ,

Geektant Prylbög

Jag kan bli sjukt lycklig av att gå runt i butiker som Designtorget och hitta prylar som jag inte visste jag behövde förrän jag såg dem. Som kreditkortsformade vitlöksrivare, tvålar i rostfritt stål som tar bort fisklukt från händerna och kapsylåterförslutare. Med andra ord: jag är en tant. En prylbög-tant med geektendenser, eftersom jag också blir glad åt saker som handvevade mobilladdare, klockor som visar tiden i binärtalsform och myrfarmer för rymdbruk. Jag tror att Geektant Prylbög, eller ett anagram på det kommer bli mitt hemliga alter ego.

Hursomhelst, häromdagen var jag ute på NK och hittade något som gjorde tanten i mig glad. Kan du gissa vad det är till för?
Ett verktyg, men vad används det till?

Dagbok från en dejt, del 4

« Dagbok från en dejt, del 3

Onsdag 20 september
Vad var dealen, egentligen? Jag vet att jag ibland har lätt att bli betagen i personer, men det här kändes löjligt. I alla fall för den rationella delen av mig. Samtidigt kunde jag inte släppa det. Jag gjorde mitt bästa för att kliva av berg- och dalbanan, men den här gången satt jag fastbultad i karossen och fick sköta arbetet medan hjärnan malde. Tur att arbetsuppgifterna innebar mycket rutinjobb. Jag ringde och anmälde mig till streetfunk-klasserna 18.00 och 20.30 på Danscenter, jag behövde något som tvingade hjärnan att jobba med annat.

Jag visste ju egentligen vad problemet var. Ovisshet. Ovisshet är ett långtsamt och effektivt gift för kontrollfreak. Och egentligen visste jag ju också hur det låg till med intresset från M:s sida. ”Fatta vinken” skrek den lilla, lilla rationella delen av mig, och tog i ända från tårna i hopp om att nå fram. Men resten av mig hade förvandlats till Mr Tönt och höll nu för öronen sjungandes ”LALALALALA”. Jag vet att det är klyscha att ”hoppet är det sista som överger en”, men det är sjukt sant i mitt fall. Varje gång jag ser om Brokeback Mountain hoppas jag att Ennis ska gå med på Jacks förslag om att flytta ihop på en gård.

Att inte ringa är den enklaste utvägen för den ena parten, och den svåraste för den andra. Samtidigt kan man ju fråga sig vad man är skyldig efter en dejt. Men i ögonblicket gjorde ovissheten att jag inte hade distans, och kontrollfreaket spelade sin roll väl. Medan jag satt och åt en hälsotallrik på caf?t i hörnet av Götgatan och Folkungagatan mellan lektionerna bestämde jag mig för att sluta låtsas som om jag hade någon stolthet. Hade jag någon, så åt helvete med den. Jag skulle byta bort den för ett avslut.

Jag ringde igen.

Han svarade.

”Tja, det är Micke, hur är läget?”
”Tja! Det är lugnt, jag jobbar”
”Ah, då ska jag inte störa. Jag ville bara höra om du kände för att hänga lite nån kväll?”
”Visst. Jag jobbar nu, lägger du dig tidigt ikväll?”
”Jag är på söder och har en klass till vid 20.30, sen är jag uppe till midnatt i alla fall”
”Okej, jag ringer efter jobbet”

Lektionen gick sjukt bra.

Och nu är klockan 23:41, och han har inte ringt. En rationell sida av mig inser det absurda i situationen. Jag menar, FATTA VINKEN. Det skulle inte kunnat vara tydligare om han så semaforerat budskapet från Globen samtidigt som tio nakna nymfer tolkade det i en dans på Sergels Torg. Tyvärr är den rationella sidan bara passagerare, den kan bara titta på medan något slags masochistiskt överjag har tagit kontrollen och satt kursen på ”MAXIMAL FÖRNEDRING – HÖGSTA HASTIGHET”.

Så vad gör jag? Jag skickar ett meddelande till honom:

hörru marcus, jag vet att jag redan lämnat över bollen till dig, (för att inte tala om att jag med största sannolikhet framstår som en needy jäkel, fast stolthet har å andra sidan aldrig varit min starka sida heller) men jag är inte mycket för att låta saker bara rinna ut i sanden.

jag kan ta ett nej, jag är inte gjord av porslin. men jag har svårt när man ska höra av sig och inte gör det. det lämnar en liksom hängande i ingenstans ett tag.

Den här gången fick jag ett avslut.

hej. förlåt att jag inte är så angelägen. tycker att du verkar vara mkt trevlig och snäll. känner kanske att vi är lite olika. hade en trevlig lördag med trevlig avslutning på den. hoppas att vi kan ses mer ute och hittas på ngt kul.
just nu är jag inte i läge för att starta något nytt än så länge. hoppas att du inte känner att jag är orättvis. ha det så bra. vi ses. kram

Jag säger ju det. När det gäller dejtning så är jag Dr Micke och Mr Tönt. Men jag är i alla fall bra som Mr Micke.

Andra bloggar om: ,

King och reklamen

Senaste numret av King innehåller reklam från Dressman.

De enda personer som kan bära Manunderwear med värdighet är fjortonåriga killar vars mammor handlar kalsonger åt dem. Manunderwear är lika sexigt som Crocs och midjeväskor. Minns ni de speedoliknande kalsongerna i grälla pastellfärger man köpte på tub på H&M förut? De är ungefär lika coola som Manunderwear.

Bortsett från vad märken som Gucci och Dior tycker om att bli exponerade tillsammans med ett märke som får Överskottsbolaget att verka hett, så vet jag inte om jag vill läsa en tidning som vill visa mig Dressman-annonser.

Något jag gillade däremot var Hugo Boss annons med deras nya parfym, Euphoria. Doftprovet var jäkligt snillrikt i form av en liten våtservettsliknande sak som låg under ett tunt skyddande lager. Jag älskar fiffiga nya sätt att göra gamla saker på.

Jag ska snart sluta tjata om King, men en sak till: de har två insändare apropå homovänlighet och att King inte använder (halv-)nakna brudar. En (straight?) kille som gillar King eftersom den lyckas krossa fördomarna om att modetidningar är ”fjolliga”, och en från en bög som hyllar King för att den inte är sådär tonårsbrölig som Caf? och Slitz blir på grund av brudarna. Det må vara som det vill med den saken, men King är fortfarande heteronormativ och smått ängslig när det gäller homobiten. Man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig, helt enkelt. Ta bara testet om fåfänga i förra numret, där man lyckades undvika att fastna i heternormativa fällan fram till sista frågan, där man föll dit så det skvätte.

Hur som helst. Kan man bli sunkstraightare än Dressman? Sunkstraighthet som dessutom smittar av sig på King.

Andra bloggar om: , , , , ,

Komatos service

Nyligen uppdagades det att personer som ligger i koma kan vakna till liv av en sömnmedicin. Louis, som legat fem år i koma fick sömnmedicin mot spasmer i en arm, men istället för att somna vaknade han till liv i ungefär två timmar. Nu har han fått medicinen i sju år med följden att han under två timmar varje dag kan prata och röra sig. Medicinen har testats på 150 patienter, och 60 procent av dem har blivit bättre.

Tydligen har man kört dessa experiment i Stockholm, och numera släppt ut patienterna för att se hur de klarar sig i arbetslivet.

Ta till exempel tjejen som jobbade på Waynes Coffee i Konserhuset igår. Hennes koalasnabba service kan bara vara ett resultat av kombinationen hjärnskada och sömnmedicin. Jag tror hon måste sniffa lim också, eftersom hon lyckades glömma ”latte på SOJAMJÖLK” under den sekund det tog att vända sig från kassan till kaffemaskinen. Det var långt ifrån fullsatt, men kön var rätt lång på grund av hennes oförmåga att fungera. ”Man blir lite hjärnslö av att stå här en hel dag” sa hon ursäktande när hon misslyckades med min beställning. En dag? Hon måste stått där en vecka i sträck.

Jag är inte lika säker på om Roxypersonalen är hjärnskadad, om de bara knaprar Zolpidem i förebyggande syfte eller om de bara är allmänt söderflummiga. De verkade något smartare än tjejen på Waynes, men deras takt fick Kristina Lugn att framstå som Piff & Puff på speed. När jag skulle beställa min andra öl stod jag i baren med pengarna i handen och tittade på när en i personalen tog en kvart på sig att göra två dry martinis. Den andra irrade vilset runt och studerade kassan noga innan han slog in en stor stark och en tredje hade fullt sjå med att verka upptagen utan att verka göra något alls.

Lägg till tanten på NK Kök som var snorkig som fan och inte hade koll på deras sortiment så har du triss i kackig service.

Stockholmsk service i ett nötskal: antingen är den släpig och hjärndöd, eller så är den snorkig. Men den är mycket sällan bra.

Andra bloggar om: , ,

Dagbok från en dejt, del 3

« Dagbok från en dejt, del 2

Måndag 18 september
Frågan nu var: hur skulle jag göra? Hur länge är lagom att vänta? Jag hatar tredagarsregeln och jag är inte bra på dejtingspelet. Hur Carrie Bradshaw-van jag än kan vara när det gäller andra så är sanningen att Linda Rosing är bättre på Sveriges statsskick än jag är i såna här situationer. Måndagen spenderade jag i något slags trötthetskoma. Jag ledde pass på kvällen som gjorde ont redan under uppvärmningen. Är huvudet dumt, får kroppen lida. Huvudet led visserligen en hel del också, men det hindrade mig i alla fall från att överanalysera.

Tisdag 19 september
Tisdag eftermiddag bestämde jag mig för att det fick vara nog nu. Jag skulle ringa. Det är lustigt, jag har stått framför 200 högskolestudenter och föreläst, jag har hoppat fallskärm fler än 150 gånger och jag har suttit i morgonteve och pratat, men sällan har jag varit så nervös som när jag slog numret (okej då, första fallskärmshoppet var värre, men det här kändes verkligen vidrigt). Djupt andetag. Sitt ner. En signal. Två signaler. Telefonsvarare. Var cool.

”TjenadetärMickejagtänktebarahörahurlägetärochkollaomduvillhittapånågotnånkvälldukanväl-
slåensingalnärduhördtehärsåsnackasvitjena!”

Så mycket för coolhet.

Jag fick en utvärdering från beställaren av mitt gigantiska projekt jag skött under mina första sex månader på jobbet. Toppbetyg rakt igenom. Fantastiskt resultat, inte minst med tanke på hur omfattande projektet var och faktumet att jag aldrig jobbat med evenemang tidigare, men kontrollfreaket hindrade mig från att njuta. Jag vet inte om någon som inte är kontrollfreak fattar exakt hur jobbigt det är att lämna över kontrollen till någon annan. Skulle han ringa överhuvudtaget? Hur länge skulle det dröja isåfall? Det krävdes mycket energi för att kliva av den emotionella berg- och dalbanan och istället fokusera på arbetsuppgifterna. Tack och lov innebär tisdagkvällar Bodycombat och Bodyjam. Tack och lov, eftersom det annars hade varit triathlon i telefonbevakning. Som hade gjort mig spritt språngande galen, för telefonen ringde inte alls den kvällen. Fan.

Dagbok från en dejt, del 4 »

Andra bloggar om: ,

Dagbok från en dejt, del 2

« Dagbok från en dejt, del 1

Lördag 16 september, kväll
På kvällen skulle jag och Christel hem till Wille och ha en soft hemmakväll. Mysbyxor, Ben & Jerry’s, pizza, snack och bra film. När jag gjorde mig i ordning satte jag på mig jeansen som min häck blir så snygg i, den nya bruna skjortan som sitter snyggt över bröstkorgen och min nya svarta mc-inpspiererade jacka. Mys my ass, vi skulle ut till stället där M skulle spela, och Wille och Christel skulle med om jag så fick släpa dit dem i öronen. Att gå dit själv skulle vara så needy och desperat att jag inte skulle återhämta mig före pensionsåldern, men att gå ut med två kompisar var just the thing. Ingen av dem var svårövertalad, som tur var.

Vi hade några timmar att slå ihjäl med vin, drinkar, prat och pizza hemma hos Wille innan vi drog till stället i fråga. När vi kom in var det lagom fullt med folk, och det var fullt ös. M stod i DJ-båset och jag tror att Christels exakta kommentar när hon fick se honom var ”Mikey, att se er två hångla vore som att se Brad och Angelina hålla på”. En vacker komplimang är en trovärdig överdrift.

Kvällen var suverän. Jag var lagom berusad för att känna en skön buzz i hela kroppen, musiken var verkligen bra (och det tyckte jag inte bara för att jag ville hångla upp DJ:n), och människorna var roliga. När Justins ”Sexy Back” spelades fick jag feeling igen.

Lång historia kort, Christel och Wille gjorde mig sällskap till stängningsdags. Christel drog vidare, Wille drog hem och jag skulle på nattpromenad med min coola DJ. Nattpromenaden blev oplanerat en natt-taxi följt av riktigt bra sex. Natten som följde var inte vilsam – jag är ovan att sova bredvid någon annan, och jag hade sprit i kroppen – men den var trevlig. Dagen efter blev hård och kvällen efter blev värre, men det var det värt.

Dagbok från en dejt, del 3 »

Andra bloggar om: , ,

Dagbok från en dejt, del 1

Jag har lovat mig själv att alltid vara ärlig i bloggen. Ibland är det riktigt svårt. 100-listan var tuff, trots att jag delade upp den i tio delar. Likaså kände jag mig mer naken än någonsin när jag publicerade historien om verklig kärlek. Det här leker i samma bollpark. Samtidigt är det här det mest spännande inlägg jag hittills krivit. Jag börjar skriva på den här historien idag, lördag 16 september och jag har ingen aning hur den kommer sluta.

Lördag 16 september, eftermiddag
När man går på dejt med någon man träffat över nätet spelar det egentligen ingen roll hur långa brev jag växlat och hur många foton jag sett. Den bilden jag har stämmer sällan helt överens med verkligheten. Ofta är skillnaderna tillräckligt små för att övergången ska bli smidig, men ibland är de stora nog för att jag ska snubbla mentalt på dem.

Jag har märkt att jag redan de första tre sekunderna på dejten bestämmer mig för ”ja”, ”nej” eller ”kanske”. Tidigare när jag dejtade folk blev det oftast ”nej”. Numera är det ”kanske” som dominerar, medan ”ja” är lika sällsynt nu som då. För att komplicera det lite kan kan såklart ett ”nej” bli till ett ”kanske”, ett ”kanske” kan bli ett ”ja”, och ett ”ja” kan bli ett ”Jag äter hellre en burk plåster”.

Dejten med M idag var ett ”ja” som blev ett ”ja!”. Det där jobbiga, pinsamma ”jaha, det var så här du ter dig irl, och nu då?”-ögonblicket försvann lika snabbt som det kom. Det var inte tyst speciellt långa stunder under vår promenad från Hötorget till Kungsträdgården via Djurgården och Gamla Stan. För mig kändes det som om vi vid en första anblick hade tillräckligt gemensamt för att fungera ihop, och samtidigt var tillräckligt olika för att det inte ska bli ospännande.

Jag är normalt rätt avslappnad och laidback när det gäller sociala kontakter. Men så fort det gäller dejter så är det som om jag skulle lida av personlighetsklyving, men istället för Dr Jekyll och Mr Hyde så är det Micke och Herr Tönt. Jag är så jävla ocool när det gäller dejter.

Vi hade pratat om bra låtar just nu och jag nämnde Justin Timberlakes nya singel, ”Sexy back”, som jag trodde han skulle gilla. Dejten avslutades med en sväng till Megastore, där han köpte singeln och vi sa hejdå på T-centralen med ett ”Vi hörs!”. ”Jag hoppas verkligen det”, tänkte jag.

Dagbok från en dejt, del 2 »

Andra bloggar om: ,