Jag vill alltid vara snabbare, starkare, snyggare, mer pedagogisk, mer påläst. BÄST. Och när jag nått dit vill jag bli ännu mer. Så har det varit hela livet.
Efter Bodyjampasset idag träffade jag lilleman som hade varit och styrketränat. Vi pratade om hur man tittar på andra och jämför oss. Jag tycker att det är rätt coolt att vara 18 år och sätta ord på den där känslan av värdelöshet såna jämförelser leder till. Det är framför allt modigt att våga prata om det.
Ett vanligt ställe för den här företeelsen är gymmet. Andra personer som lyckats med något jag själv kämpar med, accentuerar bara det jag inte lyckats uppnå. Jag är nöjd med mina ben, och jämför sällan benmuskler med någon annan. Skulle någon annan ha större ben än jag så känner jag inte alls samma grej som när någon har större axlar, eller större bröstmuskler, eller plattare mage eller något annat jag själv inte är (helt) nöjd med.
När jag jobbade i friskvårdsbranschen lärde jag mig att desarmera den här känslan av misslyckande som en jämförelse med andra förr innebar. Det var antingen det, eller att göra en Britney. (Alltså inte raka av sig håret, utan bli lite wacko light)
Jag måste samla mina tankar i det här ämnet, eftersom jag håller på med en text till en antologi om kroppssyn och ätstörningar, men just nu är jag så trött att jag inte tänker klart. Att försöka tänka är som att försöka fiska upp kokande spaghetti med en tesked. Varje gång jag får fatt i en tanke och försöker dra upp den, glider den tillbaks ner i grytan och blandar sig med de andra.
Nu ska jag sova. Imorrn har jag coachingdag med coacherna.
Andra bloggar om: kroppssyn, träning, nojor, overachievers, gym
