Kategori: i mina skor

Vardagsliv, berättelser och anekdoter ur min privata tillvaro

Ett enklare kontantlöst liv

De tio dagarna utan kontanter är till ända. Idag är sista dagen. (Det är bara tidig morgon här i Kalifornien, så tekniskt har jag hela sista dagen framför mig.)

Det är inte svårt att leva utan kontanter i Sverige (eller Los Angeles, för den delen). På sin höjd småirriterande, och det skulle kunna bli mer friktionsfritt. Under de här tio dagarna har jag sett ett gäng punkter som skulle göra livet enklare för oss som aldrig har cash:

  • Möjlighet att få kvitton elektroniskt när jag betalar med kortet – en av anledningarna till att jag inte ids med kontanter är att de tar plats. Med kort räcker ett tunt fodral där jag har Visa-kortet, körkortet och SL-kortet. Om jag ska samla på alla kvitton försvinner hela den här vinsten. Papperskvitton tappas bort, bleknar, slits. Elektroniska är för evigt.
  • Enklare småsummehantering – en av anledningarna till att vissa önskar kontanter framför kort är att kort tar lite längre tid i hanteringen. De nya korten med chip har informationen krypterad, vilket är bra ur säkerhetssynpunkt. Problemet är att vissa terminaler är lite långsamma på dekrypteringen, vilket gör att det skulle gått snabbare att läsa magnetremsan. Lägg till momentet ”slå in kod” eller ”skriv under” och det kan ta längre tid. Ta bort all verifikation på köp under, säg, 100 kronor på samma sätt som 7-eleven och Starbucks i Los Angeles gör. Inför biometrisk verifikation istället för kod för köp över 100:-
  • Luffartecken för kontantlösa – Jag skulle älska om Visa tryckte upp klistermärken med luffartecken som man kunde sätta upp på dörrposter till ställen för att berätta för kommande kontantlösa vilket bemötande de kan räkna med.
  • Integrera ID-kort i Visa-kortet – Jag kan få ett ID-kort utfärdat av min bank. Jag kan få ett Visa-kort utfärdat av min bank. Det bästa vore om dessa två integrerades i ett. Det skulle bli svårare att utnyttja någon annans kort, och plötsligt skulle man klara sig med ett kort mindre.

Det liksom inte bonuspoäng och fringisar som billigare hyrbil som är det intressanta. Det är enkelheten.

Andras blogginlägg om , , ,

Korthantering, LA style

Jag har döpt The GPS Lady till Cynosura.

Det bästa med Cynosura att hon är grymt lösningsorienterad. Istället för att bli sur när jag missar en avfart eller högersväng så konstaterar hon torrt ”Recalculating” och ger mig den nya rutten. Jag hade inte tänkt ta en GPS från början. Förmodligen hade det kostat mig två-tre timmars extra bilkörning per dag i Los Angeles.

Saker som har förändrats sedan jag senast var här: det är lättare att äta hälsosamt. Igår, när jag trött, groggy och jetlaggad behövde middag på kvällen var ”Jerry’s Diner” det enda alternativet som inte krävde bil. Eftersom jag riskerade att somna bakom ratten var bilen inte ett alternativ. Alltså: en diner i en bowlinghall. Jag såg framför mig friterad ost med gräddsås och knaperstekt bacon, och andra varianter av friterad mat. Jag hade inte räknat med att de skulle ha grillat kycklingbröst med salsa, avocado och ångade grönsaker. (”Low fat”-alternativet på Virgin Atlantic var förresten stekt kycklingbröst utan sås eller kryddning, med ångkokta grönsaker. Low-fat, no-taste.)

Att klara sig utan kontanter i Los Angeles är inte svårare än i Stockholm, med undantag för dricks som inte betalas i samband med en nota. Jag var lite orolig för parkering, eftersom de fortfarande har gammaldags myntmatade, individuella parkeringsmätare på många ställen. Det var dock inga större problem: jag hittade en parkering som tog betalt med kort, och på ett fiffigt sätt. Jag noterade bara vilket nummer min parkeringsruta hade, matade in numret i parkeringsautomaten, drog mitt kort och behövde sedan inte gå tillbaka till bilen med en biljett. Nästan som att använda kortet som parkeringsbiljett.

7-Eleven tog kort utan att ta signatur, kod eller legitimation. Det gjorde Starbucks också. Andra ställen tog både leg och signatur (möjligen för att jag svarat ”No, I don’t live in the States” på frågan ”Would you like a membership card?”). Jag gillar enkelheten i Starbucks- och 7-eleven-fallet, men jag gissar att kortutgivarna och bankerna inte är lika nöjda.

Dagens roligaste: lyckokakan jag fick på den japanska lunchrestaurangen sa ”You will travel far and wide”. Nu är det dags att släpa mig ner till hotellgymmet för att inte somna. Min kroppsklocka envisas med att klockan är strax efter fyra på morgonen, men hon är i själva verket bara drygt sju på kvällen.

Andras blogginlägg om , , ,

Kortsvårigheter

Lustigt nog inträffar mina kortsvårigheter i det land där kreditkorten föddes. På flyget kunde jag ringa och sms:a direkt från min flygstol, det var bara att dra kortet i den kombinerade fjärrkontrollen slash telefonluren. När jag kom ut från flygplatsen möttes jag av en välkomstkommitté av ”volunteers” som stod och samlade in pengar till fattiga barn genom att hjälpa nyanlända resenärer med ett välkomnande och information.

I USA är välgörenhet större, vanligare och viktigare än i Sverige. Jag kände mig som, well, Grinchen, när jag sa att jag inte hade kontanter på mig.

Dricks på restauranger verkar inte vara något problem. Igår kunde jag lägga till 5 dollar på kort-slipen på samma sätt som i Sverige. Däremot är dricksen på hotellet värre. Om jag har förstått det rätt så är det kutym att dricksa städarna, och det är en utmaning utan kontanter.

En sak är säker: utan kort är det omöjligt att göra en sån här resa. På biluthyrningen var man mer intresserad av mitt Visa-kort än av mitt körkort, som lika gärna hade kunnat vara en inplastad teckning ritad av en femåring vad dem anbelangade. På hotellet kollade de inte min identitet överhuvudtaget, men de kollade mitt kort.

Nu följer två kontantlösa dagar i USA. Det ska bli spännande.

Andras blogginlägg om , , , ,

The GPS Lady

Klockan är tjugo i sju och solen håller på att gå upp över Studio City, där mitt hotell ligger. Jag har varit vaken sen halv fem och suttit och jobbat. Jag är i Los Angeles, och snart ska jag och the GPS Lady ge oss iväg till första mötet. Men först måste jag berätta om en upplevelse från igår.

När vi lyfte från Heathrow mot Los Angeles var solen på god väg ner. Vi flög i gränslandet mellan solnedgång och skymning. Det var som om natten jagade planet, som i sin tur jagade solen. Efter Grönland verkade det som om mörket skulle vinna, men just då vände vi söderut och det blev ljusare. Ett tag. Sen slukade natten oss.

Det var tur. Att befinna sig 10 kilometer över Las Vegas nattetid är en upplevelse. Mitt i en becksvart öken ligger en ö av blinkande ljus. Det var inte svårt att urskilja the Strip, och blinkandet från neonskyltarna syntes hela vägen upp. Jag kunde till och med identifiera ett av hotellen. Det var surrealistiskt.

Över Los Angeles kom mer surrealism. Stadsplaneringen här i USA är rätvinklig, och uppifrån ger allt ett ganska fyrkantigt intryck. Men mellan dessa kvadrater av ljus går motorvägarna, som inte är räta utan slingrar sig, vägrar falla in i det fyrkantiga mönstret. Motorvägarna var fulla med bilar, så tättpackade att det såg ut som artärer fyllda med ljus som långsamt, trögt, flöt fram.

På transfer-bussen till hyrbilsstället slog det mig hur annorlunda, men ändå samma allt är. Det är precis som dialogen i Pulp Fiction mellan Vincent och Jules:

Vincent: Yeah baby, you’d dig it the most. But you know what the funniest thing about Europe is?
Jules: What?
Vincent: It’s the little differences. I mean, they got the same shit over there that they got here, but it’s just – it’s just there it’s a little different.
Jules: Example?

Trött och sliten efter flyget, lite groggy av att kroppsklockan inte stämde med världen drabbades jag av bluff-syndromet. Jag började undra hur länge det skulle dröja innan någon ställde sig upp och pekade på mig och avslöjade att jag egentligen inte kan det här. Att jag inte är vuxen, utan att jag fejkar.

Två minuter tidigare hade jag satt på mobiltelefonen. Plötsligt började sms strömma in. Det var vänner, familj och arbetskamrater som önskade mig lycka till. Sist in var ett sms från mr L med samma budskap. Kanske var det tajmingen, men det kändes som om var och en av dem kommit fram och kramat mig. Det här skulle bli så grymt bra.

Jag valde att ta en GPS till bilen. The GPS Lady – jag måste komma ihåg att döpa henne – är ett välkommet sällskap. Hon säger precis var jag ska svänga av, vilket behövdes i havet av femfilig motorväg där blinkers verkar vara ”optional”.

Klockan är strax efter sju nu, och det är dags att ge sig iväg. Det här ska bli spännande!”

Andras blogginlägg om , ,

Låt oss prata vänlighet

Låt oss prata vänlighet.

Det här är första gången jag är ute och reser helt på egen hand sen jag var 16 och flög till New York. När jag kommit fram till Heathrow, hämtat bagaget från SAS-flighten och checkat in det igen på Virgin Atlantic satte jag mig och funderade på trygghetsbehov och vänlighet medan jag väntade på flyget till Los Angeles. Jag uppfattar mig själv som en person som har lätt att lämna min trygghetszon och ge mig ut i det okända. Det jag inte förstått tidigare är hur stort kliv bort från trygghetzonen det innebär att åka ensam till ett främmande land; Det är mycket skräckblandad förtjusning över den här resan.

Här, på Heathrow, bland människor av en massa olika nationaliteter, ursprung och destinationer, förstod jag varför det bildas ställen som Chinatown, Rinkeby eller Little Italy. Ett svenskt par som varit med på SAS-flighten från Stockholm passerade förbi mig och plötsligt kände jag en helt irrationell samhörighet med dem. De här två var inte mindre främmande för mig än vilken annan random resenär som helst, men kulturellt och språkmässigt har vi samma referensramar. När allt är främmande, från infrastruktur och myndighetspersoner, språk och omgivningar så finns det en enorm trygghet i att vara med främlingar som pratar samma språk och upplever samma konstigheter. Motmedlet mot den här typen av kluster baserade på utanförskap är såklart inklusion. En viktig form av inklusion är vänlighet från dem som redan hör hemma.

Några som inte är duktiga på att vara vänliga är SAS. Vid incheckningen vägde min väska för mycket. Kvinnan som satt i incheckningen hade en lätt mästrande ton när hon nöjd skickade mig för att betala för övervikten. Tydligen är det inte så vanligt, då en arbetskamrat till mannen bakom specialbagage-disken frågade ”Va? Tar du betalt?” vilket gav en urskuldrande axelryckning till svar.

Virgin Atlantic däremot påpekade att min väska var lite för tung, men att de bjöd på övervikten den här gången, och rekommenderade mig att skaffa en resväska till eftersom jag då skulle få ta med mig mer vikt. Vänlighet.

Flygplatser kan vara de vänligaste platserna på jorden, i alla fall när det gäller att betala med kort. På Arlanda hittade jag inte ett enda ställe som inte tog kort. Inte på Heathrow heller. Däremot finns det saker man inte kan fixa utan ett kort. Som att betala för övervikt på SAS.

(Kortläsare behöver däremot bli mer användarvänliga. Inte minst för synskadade. Jag kan på rak arm komma på fem olika varianter av sätt att dra eller stoppa in mitt VISA-kort i de vanligaste kortterminalerna i Sverige idag.)

Andras blogginlägg om , , , ,

Klockan är knappt 18, men det känns som 02:44

Monica: (entering from her bedroom) Pheebs, you’ve been up for 24 hours! Go to sleep, honey. Th-this isn’t healthy.
Phoebe: No, no, I’m fine, and y’know why? ‘Cause of all the riboflavin.

– Vänner, S03E22, ”The One With The Screamer”

Jag har snart varit uppe i 24 timmar, och känner
a) att det inte är någon idé att lägga mig, jag kan lika gärna börja gå på Los Angeles-tid redan nu.
b) mig ungefär lika vass som en tegelsten (men jag har inte fått i mig mitt betakaroten)

Jag är färdigpackad. Det här är de tre viktigaste detaljerna.

Så länge jag har dem kan jag tackla det mesta. Bortkommet bagage, vilseåkning, you name it. Om två timmar och fyrtiosex minuter kommer taxin. Nästa inlägg kommer från utlandet.

Andra bloggares inlägg om , , , ,

Nyårskyss i förskott

I morse omkring femsnåret badade min granne i diskhon. Det var i alla fall min fantasi när jag vaknade av att det tjöt i rören bakom kokskåpet. Först trodde jag någons brandlarm gått och tänkte ”det var just typiskt, jag ska ju åka imorrn”. Lyckades inte somna om.

Lika bra. Det var en tidig, och hektisk, dag på jobbet. Från coachande samtal till extrovert välkomnande av gäster till introvert processuppföljning och reflektion. Vid fyratiden kände jag mig zonkad och ingen sömn fanns i sikte. Däremot tvättstuga, packning och tusen småsaker att fixa inför resan. Jag bestämde mig för att pausa världen en stund.

Jag drog ett sms till mr L och frågade om han visste något bra ställe där jag kunde träffa en snygg, brunögd kille med ett charmigt leende. En stund senare kom svaret: Judit & Bertil. Det var bara en dryg timme, men under den timmen lyckades jag totalt koppla bort resfeber, stress och krav. Jag fick en nyårskyss att spela upp i minnet på tolvslaget på nyår, och jag gav en tillbaka. Ingen av oss vet vad det här är, vi är tagna på sängen och det är läskigt och spännande och … pausat. Tajmingen på min resa är perfekt. Sen kastade jag mig tillbaka ut i världen igen.

Hem för att slänga in två tvättmaskiner, till stan för att hämta min kvarglömda klocka hos massören och sen en snabb catch-up slash hej då-fika vid Stureplan. Det blev en lång fika, och taxi hem för att hinna till tvättstugan.

När jag klev in i taxin (en 020) och sa ”Mörbylund, tack” frågade chauffören om jag ville ta det på fast pris.
”Hur mycket?”
”Hmm. 150?”
”Okej, kör på det”
”Du har kontanter och så?”
”Eh, nej. Jag har bara kort.”
”Vill du stanna och fixa det på vägen?”
”Nej tack. Vi kör på taxameter, jag vill betala med kortet”
”Okej”

Jag gissar att chauffören tänkt köra en svartkörning. För varför skulle man annars insistera på kontanter?

Andra bloggares inlägg om , , , , ,

En måndagkväll regisserad av livet

När jag gjorde mitt ofrivilliga kontantuttag undrade jag vad jag skulle göra av tjugolappen och femman jag fått. Jag tänkte på kvinnan som tigger på tunnelbanan och tänkte att jag inte sett henne på länge. Jag tänkte skriva något om henne i avslutet, men det kändes så pretentiöst att avsluta inlägget med att jag skulle ge dem till en tiggande kvinna – om jag träffade henne – att jag lät bli.

Jag hade snabbt glömt det hela när jag gick till gymmet för att köra Bodycombat och Bodypump. Att instruera är skönt, det är extremt mycket medveten närvaro. Ju mer det bränner, desto mer fokus på att känna det och känslan av att vägra ge upp till deltagarna. Det behövdes idag, när min kollega Petter hetsade mig till att lasta på extra på rygglåten. Det var ganska darriga ben som bar mig ut från gruppträningssalen.

En snabb-bastu, dusch och ett ombyte senare befann jag mig på Indian Garden på en efter träningen-middag som sakta förvandlades till en dejt. Någonstans på vägen slutade vi visa styrkorna, det som vi kan beundras för. Vi visste redan att de fanns där. Istället gläntade vi försiktigt på dörrarna till det som gör oss värda att tycka om: blåmärkena och ärren efter att ha fallit och rest oss igen. Jag behövde inte ens flytta på mig för att se den nya dimensionen i hans fina, bruna ögon.

De bästa av bra dejter avslutas med en bra kyss. Det här platsade på topp-tio listan. På väg ner i tunnelbanan kändes benen inte alls så skakiga som de borde efter två hårda pass.

När jag kliver på tunnelbanan är hon där. Klädd i en vit, sliten jacka och en kjol som inte ser så varm ut. Men hon ser ut att må bra. Hon stannar till vid sällskapet framför mig. Jag blir glad när de gräver i fickorna och ger hene pengar. Hon fortsätter fram. Jag sitter och pratar i telefon, hon tittar snabbt på mig med en igenkännande blick och fortsätter, vill inte störa. Men jag har redan tjugolappen och femman från konditoriet i handen. Jag lägger ner dem i hennes kopp, och ler tillbaka när hon ler och säger ”Tack, jag uppskattar det verkligen”.

Kanske räknas det här som ”att ha använt sig av kontanter”, vilket betyder att jag är diskad. Det är okej. Även om 10 000:- är rätt mycket pengar, så går det inte att köpa känslan av att ha delat med mig av glädje och hopp. Och en bra kyss efter en bra dejt är en större vinst än pengarna.

Nästa gång ska jag fråga vad hon heter, och hur det kommer sig att hon är där.

Andra bloggares inlägg om , , , , ,

Kreativ lösning

Jag slank in på ett gammaldags hederligt konditori för att jobba innan det är dags för Bodycombat + Bodypump. Jag går in, och vid kassan ser jag skylten ”Vi tar inte kort under 50:-”, samtidigt som servitrisen ställer sig bakom kassan och frågar
”Vad får det lov att vara?”
”Äh, inget, jag ser att ni inte tar kort under 50”, svarar jag och vänder för att gå ut.
”Du kan betala med kort, det går bra även om det är 20” kontrar hon snabbt

Wow, tänker jag lite imponerat. ”Okej, jag tar en latte, tack”

Hon sätter igång att göra min latte. När den är klar ställer hon sig vid kassan.
”Det blir 25 kronor”

Jag ger henne Visa-kortet. Trettio sekunder senare står jag med en slip på 50 kronor, en latte och 25 spänn i kontanter. Men jag saknar logiken i hennes handling.

Andras blogginlägg om , , ,

Kontantlöst = biljettlöst = ♥

Vad har flygbolag, SF Bio och Hötorgets parkeringshus gemensamt?

De har alla tillfört ytterligare en dimension till att handla med kort.

Idag knäckte jag ytterligare ett gäng ”firsts” när jag både tankade hyrbilen och parkerade den i Hötorgsgaraget. Jag har inte känt mig så här vuxen sen jag fick min första egna lägenhet.

Att parkera i Hötorgets parkeringshus görs biljettlöst när du gör det med kort. Istället för att trycka på biljettknappen stoppade jag in mitt Visa-kort, och det blev min parkeringsbiljett. Inga extra papperslappar att hålla reda på, och lika enkelt när jag åkte ut: jag stoppade in samma kort, det debiterades och ut kom ett kvitto. Här har kroggarderober något att lära sig.

Jag insåg att jag var kissnödig när jag kom ner i garaget. Det var inte ett problem, låsen på såväl parkeringsentré som gästtoalett öppnas med de sex sista siffrorna kortet jag parkerat med.

Flygbolag har i olika grad tagit till samma princip. När jag på onsdag flyger med Virgin Atlantic till Los Angeles är biljetten knuten till kortet. På SAS kan jag till och med boarda planet med samma kort som biljetten betalades med.

Köper jag biobiljetterna över nätet behöver jag inte köa när jag kommer till biografen, istället drar jag kortet jag betalat med i biljettautomaten och får ut mina biljetter. Det där extrasteget med biljetterna ger stora minuspoäng, men grundprincipen är rätt.

Det finns många appliceringsmöjligheter på det här. Förutom alla ställen som faktiskt har biljettsystem (färjor, tåg, muséer, teatrar och så vidare) så har vi alla könummer. Informationen på kortet innehåller förutom kortnummer också namnet på innehavaren. Istället för att ta ett könummer när man kommer till banken, skulle man kunna dra sitt kort. Istället för att trycka fram ett anonymt nummer trycker personalen fram namnet på den som ska komma fram till kassa 8. Inte lika kul på mottagningen för veneriska sjukdomar kanske, men ett trevligt alternativ på mindre pinsamma ställen.

Det enda tveksamma med Hötorgets parkeringshus är det sista du ser på skärmen när du ska åka ut. Orden säger ”TREVLIG RESA”, men gubben som ser ut som något mellanting mellan en döden-smiley och en varning för radioaktivitet ger meddelandet en känsla av att du är på väg ut i Twilight Zone:

Andra bloggares inlägg om , , , ,