Så kan du hjälpa inför ”lila 27 oktober”

I skrivande stund har 60 942 personer tackat ”ja” eller ”kanske” till att delta i ”Bär något lila för att säga en självklarhet”. Nästan 280 000 är inbjudna. Det har gått fyra dagar sedan evenemanget skapades – det är sex dagar kvar tills det går av stapeln. Det är mer än jag hoppats på och nu är drömmen att försöka slå 500 000.

Jag är helt övertygad om att vi har nått en punkt där det kommer att märkas, och där det kommer att göra en skillnad. Elin förklarar på ett konkret sätt hur. Men ännu är det inte klart.

Det gäller att sprida evenemanget över hela Sverige. Framför allt till skolpersonal och elever. Du kan hjälpa till genom att berätta om det för vänner som inte har Facebook, maila dem en länk till inbjudningstexten som även finns här. Tipsa lokaltidningar, skriv blogginlägg. Berätta!

Jag har kontaktat lektion.se och skolporten.com och frågat om de kan tipsa. Jag har fått en kontakt på Lärarnas Riksförbund. Har du andra idéer om hur budskapet kan spridas, berätta gärna. Eller sprid själv. Jag skrev inbjudningstexten, men alla som deltar äger evenemanget.

Ju tydligare du bär lila på onsdag 27 okt, ju tydligare säger du ”it gets better” till en osynlig grupp:

Ställen som skriver om 27 oktober (tipsa gärna om fler som du sett)
Medier:
Arbetarbladet
Nyheter 24
Bloggar:
Anders Wallner
Elin Grelsson
Karin Långström Vinge
Malin Svedjeholm
Smulgubbe
Erik Laakso
Elias Giertz
Gustav Almestad

Bär något lila den 27 oktober för att säga en självklarhet

På senare tid har fem unga amerikanska pojkar begått självmord efter att ha blivit mobbade på grund av sexuell läggning. Det är lätt att avfärda som något som bara händer ”over there” i religiösa bibelbältet, men så sent som 2009 pratade FHI om unga HBT-personers hälsa. Fysiskt mår de bra, psykiskt mår de sämre. Självmordsförsök är 2,5 gånger vanligare bland unga kvinnor som är osäkra på sin sexualitet, och mer än 5 gånger vanligare bland dito unga män.

På onsdag 27 oktober vill jag uppmana alla – och framför allt dig som jobbar med ungdomar – att bära något lila. Det räcker med en näsduk synligt virad om handleden, ett halsband eller en mössa. Det viktiga är att det syns. När jag var ung och inte öppet homosexuell önskade jag ibland att det syntes på alla som var homosexuella på något sätt, så jag kunde veta hur många andra som var som jag. Den önskan slog aldrig in, men det näst bästa hade varit om alla som inte såg homosexualitet som något sjukt, konstigt eller äckligt på något sätt visat det. Om så bara för en dag.

Förhoppningen är att så många ska delta och att det ska bli så uppmärksammat att det syns och hörs över hela Sverige, och inte bara i storstäderna. Till dig som undrar vilken konkret skillnad det kommer göra, rekommenderar jag Elin Grelssons blogginlägg som på ett mycket bra sätt konkretiserar evenemanget. Tack Elin!

Bär något lila den 27 oktober för att säga något självklart
(cred till Kenneth Lanneskog som gjorde logotypen)

Evenemanget på Facebook. Gå gärna med där och tacka ja, och bjud in vänner. Har du inte Facebook, men tänker vara med får du gärna skicka ett mail till mig och berätta det, eller säg det i kommentarfältet nedan.

Här är min – vår – chans att göra det verklighet för ungdomar idag.

Här är en längre bakgrund:

Jag lever i en lyxbubbla. Jag är öppet homosexuell och har förmånen att kunna vara just öppen. Så har det inte alltid varit. När jag var 14 läste jag i min biologibok att många ungdomar upplever ”homosexuella känslor” och att det går över. Som jag då hoppades, väntade, längtade efter att vakna upp och vara normal. Som alla andra. Som tur var hände det inte. Det som skiljer mig nu från mig då är att frågan ”skulle du vilja bli straight?” idag är ungefär densamma som ”skulle du vilja bli lobotomerad?”

En kombination av en massa saker gjorde att jag hittade styrkan att omfamna det som samhället såg som ett freak. En av de enskilt viktigaste personerna här var min mellanstadielärare, Barbro Lundqvist på Storholmsskolan, som var en av mycket få vuxna som nämnde homosexualitet. Hon var också den enda person jag träffat före 17 års ålder som nämnde det i neutrala ordalag.

På senare tid har fem unga amerikanska pojkar utsatts för mobbing, på grund av att de setts som homosexuella, till den grad att de tagit livet av sig. Har du inte sett detta filmklipp, där Joel Burns pratar om dessa undomar och till andra som befinner sig i samma situation, så rekommenderar jag dig att göra det:

En stor del av utanförskapet och mobbningen har sin grund i att den stora massan är tyst. Inte av ondska, eller för att man håller med dem som ogillar homosexuella, utan för att det för de flesta av oss – inklusive mig själv – är så absurt att behöva säga att ”jag har inget mot homosexuella”. Det känns lite som att säga självklarheter som ”jag är mot krig” och ”jag har inget mot svarta”. Men om den självklarheten hjälper en enda person att omfamna sitt inre freak istället för att fundera på om alternativet är självmord, så gör jag det gärna. Det kostar mig ingenting. Jag hoppas att du hakar på.

Evenemanget är inspirerat av R.I.P. ;; In memory of the recent suicides due to gay abuse, wear purple. och av Fredrik Berggrens ”Toppluva mot Sverigedemokraterna”.

En presentation värdig 2010

Ett problem med att ragga/dejta via nätcommunities är att bilder är platta. De visar inte en persons kroppsspråk, röst, de säger inget om vokabulär eller alla de andra små sakerna som gör at en person på en bild kan vara nästan helt och hållet olik den person man sen träffar.

Därför ger jag er en presentation värdig 2010: så klart i videoformat. Den här ligger numera på min profilsida på Qruiser. Vadslagning om vad som händer på raggfronten sker i kommentarerna.

En sågning av QX chefredaktör Anders Öhrman

Det här inlägget handlar om yrkespersonen Anders Öhrman. Jag känner inte Anders privat, och har inte heller någon önskan att lära känna honom. Jag önskar jag kunnat skriva det här utan att blanda in hans personliga egenskaper, som smak, men det hade krävt att han själv kunnat ta sitt ego ur bilden och se ett större perspektiv. I klarspråk: om Anders Öhrman gjort den tidning han tror sig göra (en tidning för en bred målgrupp HBT-personer i Sverige) istället för den tidning han egentligen gör (en tidning som bara medelmåttigt begåvade och hyfsat oinsatta mellanmjölksbögar finner upphetsande) så hade det varit enkelt att hålla sig enbart till yrkespersonen.

Hur mycket jag än försöker frasera det fint så kommer kontentan av detta inlägg vara denna: Anders Öhrman är som bäst en medelmåtta i det yrke han har nu, och det är sällan han är så bra.

Låt mig illustrera min analys med urvalda inlägg ur hans blogg. Det lustiga är att när jag gick igenom hans blogg valde jag att ta skärmdumpar av de inlägg jag ville kommentera. Jag litade inte på att Anders skulle vara villig att ge sig in i en debatt. Idag skulle jag kolla det mest pikanta av inläggen, ett som jag lämnade en kommentar på direkt i Anders blogg, för att se om han svarat. Då visade det sig att han raderat inlägget. Vi återkommer till det specifika inlägget längre fram.

Jag har tidigare skrivit om hur Anders Öhrman och Magda Gad satte Paolo Roberto och Petter på omslaget till ett QX-nummer. Bara det att majoriteten av de som skulle gifta sig i ”QX Drömbröllop” var straighta säger mycket om Anders Öhrmans chefredaktörskap. Att samtidigt i förbifarten förlåta Paolo Roberto för att han var ett av två dragnamn för kampanjen ”Rädda äktenskapet” – en kampanj som ville att homosexuella inte skulle få rätten att gifta sig – är att spotta i ansiktet på alla som kämpade för att könsneutrala äktenskap skulle bli verklighet.

I det inlägget insinuerar jag att det handlar om Anders Öhrmans egen önskan att förföra en straight kille. Vid en genomläsning av Anders blogg ser jag att han postat bilder från just plåtningen med Paolo Roberto och Petter. Antal bilder från andra omslagsplåtningar på Anders blogg: 0. (Antal omslag som plåtats sedan han började blogga: 6. Antal av dessa som har tjejer på omslaget: 2).

Anders Öhrmans inlägg från omslagsplåtningen med Paolo Roberto och Petter

Jag lägger ingen värdering i att Anders som privatperson tänder på tanken att omvända en straight bad boy (eller i alla fall bli påsatt av en). Men när han låter denna önskan (förmodligen omedvetet) gå ut över sitt yrkesliv ser jag att den ställer till med skada.

Att tidningen inte fått någon som bevakar lesbiska frågor på allvar är inte heller en slump. Det beror inte på att det finns brist på begåvade lespisar med skrivtalang. Det beror på att QX är en mellanmjölksbögtidning som anställer en symbolisk flata. Magda Gad var mer intresserad av att gå på stora fester än att bevaka frågor som ligger flator nära.

Mellanmjölksbögen tycker att det blir ”lite jobbigt” när man kommer dragandes med ”T”-begreppet i HBT. Han förstår inte hur det kan vara så svårt. Det finns killar, tjejer, straighta och homos – vad är problemet? Det kan så klart inte chefredaktören för nordens största gaytidning tycka, och officellt så är Anders Öhrman ”all about the T”. Men i sin blogg avslöjar han att han i grund och botten har en rätt kristdemokratisk syn på det hela. Jag tror att Erik Slottner är mer åsiktsfrände med Anders Öhrman än, säg, Tiina Rosenberg.

Ta till exempel Öhrmans inlägg om ”Tjejmiddag”. I grund och botten ganska harmlöst, men när man ändå skriver om det hade man kunnat påpeka att det är synd att något som kallas ”Tjejmiddag” direkt exkluderar lesbiska och bisexuella kvinnor, genom att i många frågor slänga sig med ordet ”pojkvän”. Och då har jag inte läst mer än två kort i spelet när jag såg det i butik. Men Anders ser det som att ”Tjejmiddag” lika gärna kunnat vara ”Bögmiddag”. (Och det är klart att om man har den synen så vill man helst bli påsatt av en straight kille).

Anders Öhrman om att Tjejmiddadg lika gärna kunnat vara Bögmiddag

Nu kanske du tänker att jag drar för stora växlar på det hel. Läs nu nedanstående inlägg. Det är det jag kommenterade på, och det är det som Anders Öhrman raderade istället för att svara på kommentaren på.

Anders Öhrman ifrågasätter straighta killar som tänder på muskler

Tänk dig nu att det är en fjollig bög som är där på bilden. Kanske en av mina favoriter, han som ofta syns i flygvärdinneuniformer i Pride Park. Tänk att frågan är ”Hur homosexuella är de då undrar jag?” om de bögar som tänder på den fjollige bögen. Straighta killar har bara ett slags smak och sexualitet i Anders Öhrmans värld. Om de straighta killarna tycker om något utanför denna smak, som kroppsbyggande kvinnor, så är det helt okej att ifrågasätta deras sexualitet (och en öppning för att de kanske är beredda att sätta på en kille).

Men det bästa, det har jag sparat till sist. Minns nu att Anders Öhrman har skrivit en bok om att komma ut, där han pratar om hur viktigt det är att så många som möjligt kommer ut.

Anders Öhrman vågade inte komma ut för sin PT

Frågan är bara om han skäms för att han jobbar på ”gaytidningen QX” eller för att han är bög?

Jag tror att QX har enorm potential. De flesta personer som skriver för dem skulle med rätt chefredaktör kunna göra en bra tidning, för hela gruppen HBT. Tyvärr är Anders Öhrman bara 40 och har 25 år kvar till pension. Det lär inte finnas någon som vill ha en halvkompetent chefredaktör vars största tillgång är att han har rätt sexualitet, så såvida inte Anders Öhrman väljer att sadla om (vilket han är för bekväm för) kommer han sitta på den posten tills QX går i graven.

What you see is what you get

Det är mycket underhållande att surfa på Qruiser. Jag kommer att skriva hur man gör en effektiv presentation av sig själv, men först några inte helt lyckade exempel. Som till exempel detta:

Dagens profilfail
Jag säger bara: o rly?.

(När jag frågade honom hur han tänkte svarade han att han skaffade profilen för flera år sen och har bytt bild sen dess.)

Recap av Stockholm Pride 2010

Årets paradögonblick:
”Stolta föräldrar till homosexuella” rev som vanligt ner mest applåder från (den mestadels straighta) publiken, tätt följt av Gaypoliserna. Det i sig är en intressant företeelse, som om heterosexuella som accepterar sina barn som de de är förtjänar mer beröm än barnen själva. Eller som om HBTQ-personer med ett klassiskt maskulint yrke förtjänar mer beröm än dito personer som jobbar som sjuksköterskor (som också hade ett eget ekipage). Jag blir mest berörd av sektionen ”Marching for those who can’t” och budskapen från den angränsande sektionen HEF (Humanetiska föreningen)
Marching for those who can't

Dock var det största ögonblicket för mig att folk slutade applådera när Migrationsverkets sektion passerade. Det var knäpptyst på Strandvägen nära Djurgårdsbron, där jag stod. När sektionen passerat mig hörde jag några i publiken bua. Att jobba på Migrationsverket och bidra till att andra HBT-personer blir utvisade till tortyr och död är inget annat än total jävla ryggradslöshet, och att gå i paraden med den sektionen är att pissa på det som Pride står för.

Årets fest: Bögjävlarnas underklädesfest
Visserligen var jag inte på någon annan av festerna, men det var mest för att bespara mig själv besvikelsen att jaga samma upplevelse av prestigelöshet, dekadens och kärlek som präglade Högkvarteret på tisdagen. Det är väldigt avväpnande och avslappnat att gå runt bland en massa människor när alla är mer eller mindre halvnakna och svettiga. (Ska vi lägga med privata fester här så vann den privata efterparaden-festen jag var på över Bögjävlarna på ren dekadens, men mer om det i ett annat inlägg.)

Årets besvikelse: 90’s-kvällen

Precis som Dee Lites ”Groove is in the heart” riskerar det här att bli en one hit wonder om man inte skärper sig rejält till nästa år. 2009 var den här kvällen välregisserad och visade potential att bli en riktigt värdig arvtagare till Edvard af Silléns schlagerkvällssuccé. Man lade ribban högt, artisterna fick ta plats baserat på deras totala bidrag till 90-talets musik. Duetten mellan Dr Alban och Haddaway var fantastisk, och E-Type lyckades verkligen engagera publiken. I år var det hjärnsläpp i princip hela vägen. Di Leva med fyra låtar är den minsta missen. Att släppa upp Rednex på scen i närmare en timme och låta dem göra Cotton Eye Joe två (eller var det tre?) gånger är som att servera sushi med den syltade ingefäran som huvudingrediens. Sash! session var bra och lagom lång, och även om jag hellre sett Venga Boys placerade före Sash! så funkade det okej. Men att efter Sash! och Venga Boys släppa upp Diamond Dogs på scen för att låta dem göra kackiga efterapningar av 00-talslåtar av Madonna och Lady Gaga är som att låta, well, Diamond Dogs vara förband åt Lady Gaga. Den trötta, edgelösa dragshow som Diamond Dogs pysslar med idag hör hemma på finlandsfärjor och som pikanta inslag på dansbandsfestivaler. För er som inte var där så var showen i princip en kackig rip off av videos och koreografi som originalartisterna gjort utan anslag till parodi eller egen kreativitet. Att sen avsluta med Darin istället för att spara honom till lördagen var körsbäret på grädden på moset. Känslan var mest ”men orka”.

Årets meh: den officiella Pridelåten med Ankie Bagger feat. Bonde-Peter
Jag hade fel i min förutsägelse, den här låten var inte årets sekundärskamchock. Både låten och uppträdandet var så menlösa att jag är förvånad om någon annan än Ankie Bagger och Bonde-Peter kom ihåg den här menlösa sörjan efter att tonerna avklingat på onsdagskvällen.

Årets paradbild:
Soldater på väg ut i paraden
Jag gillar verkligen den här bilden. Soldater på väg ut till Pride. Posen och blickarna på killarna hade lika gärna kunnat vara från en tågvagn som lämnar random tågstation 1940, och samtidigt finns detaljer som påminner om att det är ett Pridefirande. Jag gillar påminnelsen att Pride fortfarande är en kamp.

Årets Pride-insikt: ibland får man bara svälja.
Jag är inget schlager-fan, och tyckte inte att någon del av schlagerkvällen var direkt rolig ens när den var på sin topp. Däremot inser jag att schlagerkvällens framgångar finansierat mycket av andra saker på Pride som kanske annars inte skulle ha varit möjliga. Till exempel Pride House med alla seminarier och ett inträde på 80:- för ett dagspass för alla som inte vill eller kan lägga 800:- på ett veckopass.

Årets bästa: flytten av Pride park till Sjöhistoriska.
Själva området utanför Sjöhistoriska kanske inte var så mycket större om man räknar med skogspartiet utanför grusgropen i Tantolunden, men det kändes öppnare och fräschare. Att det var byggt i lite etage bidrog till känslan, liksom att det var luftigt mellan tälten. Prideexpressen från och till Sergels Torg bidrog till att Pride Park kändes mer centralt beläget än när det låg i Tantolunden.

Bilder från Prideparaden 2010

Här är ett urval av mina favoriter bland de fotografier jag tagit av Prideparaden i Stockholm med efterföljande firande i Pride Park. Samtliga 299 fotografier finns på Flickr, där de också kan hämtas i hög upplösning. Ytterligare Pride- och prideparadmotiv finns på bilderna från Pride 2006, Pride 2007, Europride 2008 och Pride 2009.

Det här är femte året i rad jag fotograferar Prideparaden. I år hade jag en mycket vassare kamera (Nikon D300) med riktigt bra objektiv. De 299 foton jag har tagit finns tillgängliga på mitt Flickr-konto och är tillgängliga under Creative Commons ”BY-NC-SA” (i praktiken betyder det att du får använda dem i icke-kommersiella syften så länge du anger mig som fotograf och länkar till min blogg).

Dyke on bike
Dykes on bikes inledde traditionsenligt Prideparaden
Marching for those who can't
Marching for those who can't

Prideparaden 2010

Cowgirl

Stolta föräldrar till homosexuella barn
Stolta föräldrar till homosexuella barn
Manifestation mot hatbrott
Manifestation mot hatbrott
Paradglädje
Paradglädje
Sköna ungar
Sköna ungar - helt oberörda som gjorde de sånt här varje dag
Gay Doctors
Gay Doctors
Funktionshindrade HBT-personer
Många funktionshindrade HBT-personer deltog i årets prideparad
Hon är inte glad åt att se dig, hon har bara en pistol i handen
Hon är inte glad åt att se dig, hon har bara en pistol i handen

Prideparaden 2010

Flirt med kameran
Flirt med kameran
Silvrigt lidande
Jag vet inte om det ska vara "Jesus" eller bara "Silvrigt lidande"
Pasties!
Pasties!
Paradjävlar
Paradjävlar
Tjejen Abba sjöng om?
Tjejen Abba sjöng om?
Bobby Onducu viftar med sin stav
Bobby Onducu viftar med sin stav

Tre glada paraddeltagare

Kärlek i Prideparaden

Omaskerad främling
Omaskerad främling
Liten paraddeltagare rider på axlarna på en stor
Liten paraddeltagare rider på axlarna på en stor
Centerpartiet körde med gröna clownnäsor
Centerpartiet körde med gröna clownnäsor
Miss Centerpartiet x 2
Miss Centerpartiet x 2
Kunglig pride
Kunglig pride
Lars Ohly och Maria Wetterstrand
Ser inte Maria W lite kär ut i Lars O på den här bilden?
Little miss Blue
Little miss Blue

Fyra extatiska tjejer

Super Mario
Super Mario (även Luigi gick i paraden och finns på Flickr)
Babsan
Babsan
Babsans vagndragare
Babsans vagndragare. Oklart om han får betalt eller är slav. Klart att han är rätt het.

Snyggt i svart-vitt

Galen vetenskapsman eller naziinspirerad sjuksköterska?
Galen vetenskapsman eller naziinspirerad sjuksköterska? Det är gummihandskarna och glasögonen som gör det.
Golden ladies <3
Golden ladies <3
Polis med pridefärger
Polis med pridefärger

Prideparaden 2010

Tunga kronor?
Jag undrar hur tunga de där kronorna är, och hur mycket nackspärr de här hade efter tre timmars promenad med dem på. Vill man vara fin och allt det där.

Prideparaden 2010

Lärare med prideflagga
Lärare med prideflagga
Rullskridskoåkande Legalize Gay-förespråkare
Rullskridskoåkande Legalize Gay-förespråkare
Martin balanserar på SLM:s ekipage
Martin balanserar på SLM:s ekipage
Soldater på väg ut i paraden
Kanske den bästa bild jag tagit på paraden. Andra världskriget möter Prideparaden.
Dominatrix?
Dominatris? Det är i varje fall en nådig blick varje härskarinna måste behärska.
Drag queens
Mad Hatter och Hjärter Dam
Mad Hatter och Hjärter Dam
Gay Star Wars - Darth Vader
Gay Vader?
HoF, Homo- och bisexuella i försvaret
Homo- och bisexuella i försvaret
”Han

Pride 2010

Prideängel
Prideängel
Manifestation mot avrättningarna av bögar i Irak och Iran
Manifestation mot avrättningarna av bögar i Irak och Iran
Miniburka
Kärlek i sex färger
Kärlek i sex färger
En av dansarna framför QX-ekipaget
En av dansarna framför QX-ekipaget
Norska flaggan i prideparaden
Norge var välrepresenterat bakom QX ekipage
Pose till "Bad Romance" med Lady Gaga
En av de gladaste paraddeltagarna
Den här påminner mig om att jag saknade någon som gick som Heath Ledgers version av Jokern i årets parad
Svenska flaggan tillsammans med regnbågsflaggan vid Djurgårdsbron
Svenska flaggan tillsammans med regnbågsflaggan vid Djurgårdsbron
Homomaffian
Två torpeder från Homomaffian. Do NOT fuck with them!
Vem säger att sminket måste av bara för att paraden är slut?
Vem säger att sminket måste av bara för att paraden är slut?
David jobbade på Chakula och sa sig inte vara fotogenique
David jobbade på Chakula och sa sig inte vara fotogenique
Mats Strandberg
Allas vår Matsy (aka Mats Strandberg)

Pastor Phelps son berättar om sin uppväxt

Fred ”God hates fags” Phelps är även känd som ”God hates America”- och ”God hates Sweden”-pastorn. Eftersom bögar och liberal inställning till allt bögrelaterat är grundorsaken till att Gud hatar typ allt, borde pastorn förenkla för sig själv och alla andra och köra sin slogan som ”God hates you, your mom and pretty much everything else because of the fags”. Hans församling består mestadels av hans familj, som är extremt duktiga på att yngla av sig. Där har vi ”breeders” i ordets rätta bemärkelse. Det jag inte visste var att det fanns några avhoppare, bland annat hans son Nate som har ställt upp på en halvtimmeslång intervju. Intressant och sevärt!

Joytv-The Standard-Nate Phelps INVU from Jonathan Roth on Vimeo.

Tack till Åsk (@dabitch) för tipset!

Homoerotiska sportögonblick

I januari tipsade en av mina läsare (tack Nicke!) om den här bilden, som förutom att den är fin också är väldigt rolig i komposition och tajming.

Amerikanska fotbollsspelare
Amerikanska fotbollsspelare

Nu har Huffington Post gjort en sammanställning över de mest homoerotiska fotografierna i sportens historia. Den är episk med guldkorn som dessa:

Vem sa att wrestling är gay?
Vem sa att wrestling är gay?
Rad bromance feat Ronaldo och Rooney
Rad bromance feat Ronaldo och Rooney

När vi ändå är inne på sport och homoerotik: det finns homoerotik i sporten, och det finns brottning. Det enda som skiljer en bildgoogling på ”turkish oil wrestling” från en bildgoogling på ”homoerotic” är att den förra består mest av amatörmodeller, den senare mest av proffs.

Tipstack till @mymlan och @kingasanden