Kategori: Inlägg av privat natur

Viva Las Vegas!

Vi är här nu.

Hotellet är alldeles nybyggt, men det ligger en bit bort från ”the Strip”, vilket förklarar hur rummen kan vara så stora och så billiga. Rummet är större än min 24 kvadratmeters etta hemma i Stockholm, och utsikten är också snäppet bättre.

Vägen hit var som på film. Långa raksträckor, vidsträckta vyer, värme, hägringar, bilolyckor och shopping.

Bilolyckan var rätt otäck. Den vita bilens däck exploderade och den åkte av vägen. Alla fick bromsa in kraftigt, och en bil bakom oss höll för hög fart. Föraren valde att köra av vägen för att inte köra in i bilarna framför och åkte istället istället in i vägdelaren och voltade. Körmönstret är väldigt speciellt på vägen, folk som tränger sig in i luckor tvingar alla andra att hålla mindre avstånd, vilket leder till just såna här kedjeolyckor.

Shoppingen var fantastisk. Wilsons Leather: En läderjacka i bra skinn för 100 dollar. Billabong: Snygg somrig skjorta för 28 dollar. Quiksilver: två shirts och snygga flip-flops i läder för 48 dollar. Den som sa att man inte kan köpa lycka för pengar har aldrig varit på en riktigt bra factory outlet.

Fler foton från dagen finns här. Nu är Wicke och Fredrik här, vi ska ut och göra Vegas.

Andra bloggar om: , , ,

33 timmar på ett dygn

Ska du flyga över Atlanten i boskapsklass rekommenderar jag Virgin Atlantic. Servicen är varken den bästa eller den sämsta, men käket var med vardagsmått hyggligt (vilket motsvarar ”suveränt” med flygplansmått). Underhållningen på ekonomiklass hos Virgin Atlantic skulle funka i vilken förstaklass-avdelning som helst. Ett trettiotal filmer att välja på som du kan starta, spola och stoppa som du vill plus teveserier (Simpsons, Scubs, The Office) och reseguider. Dessutom fanns en del spel, även om tanken var bättre än utförandet. För alla som minns Battlemail från -99 kallt så lever och frodas det på Virgin Atlantic.

Jag såg bland annat ”Lucky Number Slevin” som räddades från totalflopp av den rappa dialogen. Jäklar vad Josh Hartnett ser ut som om han vore Brad Pitts och Tommy Lee Jones okände son i vissa scener.

Jag lyssnar alltid på säkerhetsgenomgången. De som är uppmärksamma vid genomgången och läser säkerhetsfoldern har större chans att klara sig vid en eventuell olycka. När de pratar om nödlandningar är det alltid ”in the unlikely event of an emergency landing”, vilket är förståeligt. Men idag hörde jag ett nytt sätt att få passagerarna att känna sig omhändertagna: ”The cabin is pressurized for your comfort”. Nästa steg är att säga ”We will not choke you, or spill hot coffee on you, for your comfort.”

Ingen Jake Gyllenhaal än, men däremot flög Woody Harrelson i samma plan som vi. Han är kortare och snyggare än jag trodde han var. Imorrn drar vi til Las Vegas via Barstow. Nu ska jag sova så rummet slutar gunga.

Andra bloggar om: , , ,

Resfeber rörande roadtrip

Resväskan står packad.

Jag har länge tänkt på hur menlöst det är med snygga klistermärken, man har ju ingenstans att sätta dem när man fyllt femton och det inte längre är coolt att pryda pojkrumsdörren med ett klistermärkespotpurri. Nu kom jag på ett av få ställen man som vuxen kan sätta snygga klistermärken på: resväskan. Jag satte ett Apple-klistermärke på min väska. Jag hoppas inte någon PC-fanatiker har sönder den nu.

Jag har äntligen dammat av cd-samlingen och laddat Ipodden med favoritlåtarna.

Musik är viktigt för mina reskamraters mentala hälsa. Jag har en musiksmak spretigare än håret på en sjuttonårig rejvare, och är kinkigare än ett hungrigt tremånaders kolikbarn, när det gäller att anpassa musik efter humör. Pulp Fiction, Bodies Without Organs, Alice in Chains, George Michael, Audioslave, Shirley Bassey, Black Eyed Peas, Madonna och Nirvana. Bland annat. Sigge frågade för något tag sedan vilka klyschor jag inte skulle använda om mitt liv så stod på spel och jag kom inte på några då. Nu kom jag dock på en jag hatar: ”Jag är allätare när det gäller musik”. Skitsnack. Jag har ännu inte träffat någon som säger så och gladeligen lyssnar på happy hardcore, folkmusik, dansband och Enya. Mainstreampop är bra, men det innebär inte att man är allätare, lika lite som man är globetrotter bara för att man varit i New York, London och Paris.

Egentligen skulle det varit häftigare med en rosa buss, köpt från tre svenskar som heter Lars, Lars och Lars, men det närmaste uthyrningsföretaget hade var en enorm stadsjeep med kaptensstolar. Den står någonstans i Los Angeles väntar på att få ta mig, Wicke och Fredrik på en roadtrip i Kalifornien, Nevada och kanske så långt som Mexico.

Jag hoppas att det här innebär att Jake Gyllenhaal är singel igen. Funkar inte tröjfipplet på någon hona så funkar det garanterat på mig. Det mesta som Jake gör funkar på mig. Förutom en stass bestående av flip-flops, midjeväska och två postit-lappar över bröstvårtorna. Fast om han ber snällt och ler lite charmigt … Jag har datorn och videokameran med för att dokumentera eventuellt Jake Gyllenhaal-hångel och andra sevärdheter.

En hemläxa: Om du skulle få ta med dig två bloggare du inte känner IRL på en roadtrip, vilka skulle det vara? Och varför?

Andra bloggar om: , , ,

Tjuvlyssnat en lunch för länge sedan

Oswald skrev för ett tag sedan om lunchhomofobi. Jag mindes att jag råkat ut för en liknande grej för länge sedan, och när jag gick igenom min nätdagbok från 1998 hittade jag originalet:

Onsdag 21 oktober 1998. Satt och käkade lunch bredvid två killar som satt och diskuterade först gitarrer och sen musik. De kommer in på Christina från Duvemåla.
Kille 1: ”Fan vilken bra sångröst killen har. Synd bara att han är fikus.”
Kille 2: ”Hur menar du då, synd?”
Kille 1: ”Nä, jag vill bara att han ska vara normal.”

Normal. Jajustdet.

Andra bloggar om: , ,

En oangenäm tidsresa

Jag hittade min gamla nätdagbok från 1998 och upptäckte att den, likt kärnavfall från samma år, borde grävas ner och märkas med ”Do not open until year 101 998”. Jag vet inte om jag var som folk är mest när de är 21, eller om jag var speciell. Och med ”speciell” menar jag ”labil drama-queen med fläckvis borderlinesymtom”.

Jag vet inte om det kanske är kontrasten mellan det eutanasi-trista i en vanlig dagbok:

Både måndag och tisdag var trötta dagar. Just nu känner jag mig helt slut och klockan är bara 19.45

och de häftiga känslostormarna hos någon som mest är kär i tanken på ett förhållande:

Marcus. Marcus, killen med de otroliga ögonen. Marcus, killen som fick mig att känna mig som ett barn med vissa saker han sa [Ursäkta, men vad ville jag säga med det här? Att han har pedofila tendenser eller att jag har infantila diton?]. Marcus, killen som var rolig, smart, trevlig och snygg. Marcus, killen som jag hade en date med igår. 6 timmar. Entrec�te, en flaska vin, samtal, bio, promenad och ännu mer samtal. Ögonen, de otroliga ögonen. Wow.

”Men det där är ju inte så farligt”, tänker du kanske. Jag vet inte, jag kan inte se objektivt på saken. Jag träffar killen i mitten av juli, förklarar min förälskelse efter en dejt, hamnar sedan i säng med honom två veckor senare, och ondgör mig till sist över att han är ett svin som inte ringer. Allt inom loppet av fyra veckor.

Jag skulle inte heller ha ringt mig. Jag skulle ha begärt besöksförbud.

Jag var inte bara tråkig och pinsam om vartannat, jag var bakfull också:

Det var ungefär som om tusen småjävlar satt i skallen och spelade Beethovens 5:a i otakt på bongotrummor. Som om inte det vore illa nog så försökte min spritförvirrade mage att dansa macarena till det hela, med resultatet att det hela kändes mycket otrevligt. Jag försökte koncentrera mig en stund på att dö, men då det inte fungerade så bestämde jag mig för att somna om. Jag har aldrig haft en värre baksmälla i hela mitt liv.

När jag läser resten är det uppenbart på ett rätt pinsamt och ganska smärtfyllt sätt att jag trodde att jag gillade vem jag var, när jag i själv verket ogillade mig själv. Idag skulle jag kunna tycka om den 21-åriga Micke, om det inte vore för min fullständiga skräck för att jag fortfarande är exakt samma person. Ungdom är en ursäkt för dumhet, men vad skyller man på när ungdomen gått över?

Jag känner att jag kommer få anledning att komma tillbaka till det här.

Andra bloggar om: , , ,

Glamour-nazism?

Det har blivit en liten storm i bloggosfären ett vattenglas. Ett försiktigt ifrågasättande blev till ett bloggdrev light. Debatten ger mig bara en bild i huvudet: Karolina Lassbo och Lars Ohly i samma båt, ivrigt paddlande mot strömmen som bara för dem längre ner hur mycket de än kämpar.

Lars Ohly försökte ju med retorik i stil med ”Jag är ju inte en sån där Gulag-kommunist”. Karolina kanske ska omformulera ”Positiv nationalsocialist” till ”Inte en gaskammar-Nazist”?

Skämt åsido: Lars har ju gjort avbön, även om få tror att det rör sig om mer än läpparnas bekännelse. Lassbo försöker förklara, men ena stunden blandar hon ihop nationalsocialism med nationalromantik, andra försöker hon förklara att ordet nationalsocialist kan ha olika värderingar och till sist säger hon att hon inte alls varit intresserad av att skapa en ny innebörd för ordet nationalsocialist.

Det blir en krokig väg som leder runt i en cirkel, och det är då jag inser att Karolina inte alls är någont förtäckt nazi-sympatisör. Hon bara delar en av mina mer oattraktiva egenskaper: att hellre fortsätta diskutera med argument tunna som halmstrån, än att säga ”fan vad tokigt det blev, jag hade ju helt fel”.

Andra bloggar om: , ,

Må bloggdöden rädda intressant.se

UPPDATERAD Donnie Donut har redan konstaterat att politiska bloggare är mänsklig andrasortering. Joel Malmqvist skriver att politska bloggar suger. En bild kan säga mer en tusen ord, och här är tredje sätt att sända budskapet till sveriges politiska bloggare:

Arguing on the internet

Hittills har jag tänkt ”lev och låt leva”. De skadar ju inte mig. Det är upp till var och en om man vill förlora på bortaplan mot folk från Idiotien, eller om man vill minimiera sitt människovärde genom att gå in på några av de svenska fundamentalisterna politiska bloggarna. Men nu har de politiska bloggarna skitit i det blå skåpet. De har i princip kapat Intressant.se, med följden att ”Intressant.se isn’t”.

Intressant.se har en sida där de populäraste (mest klickade, antar jag) inläggen listas. Hälften av inläggen har etiketten ”politik”. Merparten av dessa är så ointressanta att de borde förses med röd varningstriangel (”Kan orsaka dåsighet, akut trötthet och grav intelligensimpotens”). Det finns visserligen några guldkorn varje gång, men balansen ska vara tvärt om: mycket av det intressanta och lite av det trista.

Att det är just de politiska inläggen som dominerar har inget att göra med att de är intressantast. Det har att göra med att alla politiska bloggare spenderar hela dagarna med att kasta bajs argumentera med varandra och klicka på varandras inlägg för att bli lite skönt upprörda och då få något att blogga om. Den politiska debatten i bloggarna är på samma nivå som en nedkissad femåring med lågt blodsocker och sömnbrist: det finns inga logiska argument som biter på gnället och skriket, att försöka resonera gör det bara än värre.

Jag kan visserligen välja att lista alla de senaste inläggen, eller inlägg etiketterade med ett specifikt ämne. Men det är inte detsamma som att se vilka inlägg förutom de som rör politik som folk tycker är intressanta.

Jag hoppas att Niklas på Deep Edition har rätt i att en hel del bloggar kommer somna av i sommar, för att aldrig vakna igen. Jag hoppas också att det blir just de politiska bloggarna. Det skulle rädda Intressant.se från att bli sin egen antites. Tyvärr är det valår och de politiska bloggarna är som skabb: det räcker med att några överlever för att det ska bli en epidemi igen.

Eftersom bloggdöden alltså inte kommer rädda intressant.se så har jag en plan B:

Låt användare skapa egna profiler och få personliga sidor över de populäraste inläggen med samtliga etiketter utom de man uttryckligen valt bort. Låt index-sidan innehålla samtliga etiketter, det finns ju de som bryr sig, men snälla Johan, låt mig ha en egen profilsida där jag slipper valda etiketter. Och låt mig gärna se andra användares profilsidor, se vilka inlägg som de får upp som mest intressanta.

Tänk vad skönt om intressant.se återigen blev det.

Uppdatering: Jag älskar när folk tar åt sig, det betyder att jag har träffat rätt (Hej ”Det progressiva USA!”). Jag ser dock att jag har varit otydlig på en punkt: jag läser väldigt få politiska bloggar. Anledningen till att jag vet att det finns många tråkiga politiska bloggar är just för att tre av fyra pingar till intressant.se har etiketten politik, och ingresserna till dessa är ungefär lika spännande som Bo Lundgren.

Andra bloggar om: , ,

Det här är inte en bokrecension av en science fiction-bok

Åh nej. Inte en bokrecension. Jag gillar dem inte. Men på samma sätt som ”Birthday of the world” inte är science fiction, så det här inte en bokrecension. Det är en upplevelserecension.

THIS IS NOT SCIENCE FICTION borde det stå på boken. Med stora, tydliga versaler. Så att alla potentiella läsare förstår att trots att handlingen är förlagd till andra världar så är ”Birthday of the world” är lika mycket science fiction som Brokeback Mountain, Timmarna eller Den Gröna Milen.

Det är klart, jag behövde lära mig lite nya ord som ”somer” (det asexuella stadium som de flesta Gethenier befinner sig i när de är könlösa) eller ”sedoretu” (planeten O:s motsvarighet till västvärldens äktenskap, men med fyra individer istället för två). Och det är just det som gör den här boken till en upplevelse: att den handlar om sex, förhållanden, sexualitet och kön ur ett (förlåt, här kommer en riktig buzzword bingo-groda) 360-gradersperspektiv.

Jag tänker berätta lite om min upplevelse av novellerna.

I första novellen läser jag om en ras till mångt och mycket är lika oss. Det känns lite träigt i början, det är namn på platser och städer och personer från en annan planet. Jag fattar inte heller riktigt hur geografi och historia hänger ihop, och jag är lite förvirrad när det gäller karaktärerna. Trots att Ursula LeGuin använder sig av pronomina ”he” och ”she” så är det något som inte stämmer.

Det visar sig att folket på Gethen är till mångt och mycket lika oss, men inte när det gäller kön och sex; Gethenierna är för det mesta androgyna och asexuella. Jag upptäcker att androgyniteten är som väg-gupp när man cyklar. Den får mig inte ur balans, men jag kan inte bra slappna av och flyta på med generaliserar om män och kvinnor när jag delar in karaktärerna i minnet.

”För det mesta” är inte ”för alltid”. Ungefär en gång i månaden, såvitt jag förstår, går Gethenierna in i ett sexuellt stadium som kallas kemmer. Personer som är i det asexuella stadiet (somer) är också androgyna och följaktligen varken kan eller vill de ha sex, medan alla som är i kemmer kan ha en nästintill rovdjurslik sexdrift.

Jag följer huvudpersonen genom Getheniernas motsvarighet till pubertet och upptäcker att det finns så många likheter med min egen pubertet, trots att hen har en clitopenis och inget egentligt kön och är en annan ras. Vi förstår varandra mer än olikheterna egentligen tillåter.

Det är här det börjar bli riktigt spännande, när jag får följa huvudpersonen genom första besöket i ett kemmerhus. Ett kemmerhus är ett ställe en går för att ha sex med andra som är i samma kemmer. När en person går in i kemmer får hen ett kön som varar hela den kemmerperioden. Könet blir den biologiska motpolen till könet hos den första person i kemmer en kommer i kontakt med.

Jag blir lite fascinerat förvirrad över att huvudpersonen refererar till sin förälder som ”mor” medan fadern kallas ”getter” (som i ”to get”). Jag antar att det helt enkelt är ett annorlunda sätt att se på föräldraskap och tillhörighet. Varje individ kan bli gravid om hen just då är kvinna, eller göra en annan individ gravid om hen är man. När en person väl fött ett barn är hen barnets mor hela livet, trots att hen för det mesta inte är kvinna och ibland är hen man.

Så komplicerat men ändå så enkelt, och så spännande. Tänk att ha sex med samma individ, ena gången som man, andra som kvinna. Och sen göra om det igen, med andra kön på partnern.

Det är inte bara lättsmält. Till exempel blir jag lite störd när huvudpersonen träffar sin fader getter under sitt första besök i ett kemmerhus och att det är hans, i mitt huvud incestuösa, omfamning som gör huvudpersonen till kvinna under första kemmern. Men meningen är inte att jag ska hålla med, meningen är att jag ska få se alternativ. Ursula LeGuin berättar utan att döma eller moralisera. Hon lägger bara i mynten, det är upp till mig som läsare om jag vill att de ska trilla ned eller ut.

Imorgon: novellen där män är män och inte kan älska, och kvinnor är kvinnor och styr hela världen.

Andra bloggar om: , , , ,

Radioinducerad fotbollsstress

Just vill jag bara ligga nära, nära någon annan, ligga sked med mitt ansikte tätt intill hans nacke och bara känna värme och närhet och bli en del av lugnet som växer med varje långsamt andetag. Jag vill fridfullt balansera på randen mellan dröm och vakenhet och sedan långsamt, långsamt falla över kanten ombonad av tryggheten som närhet kan ge.

Om jag inte får det så vill jag att matchen skall vara slut med 3-2 till Sverige så jag kan stänga av radion och stänga ute rösterna med kvicksilverrabblandet, rösterna som drar släden med min hjärna på men släden har ett långt koppel och jag är hela tiden en halv sekund efter och försöker parera men min hjärna ligger i fosterställning.

Världsfred och slut på svälten? Äh. Jag är väl inte med i Fröken Sverige heller.