Stockholm Pride och dubbelmoralen

Stockholm Pride vägrade sälja tidningen Destroyer på grund av att man uppfattade den som ”stötande” (läs: ”omoralisk”) för flator. Destroyer innehåller nämligen inget olagligt material. Det är intressant att en HBT-festival som har ”mångfald” som tema dömer ut publikationer på moralisk grund.

Än intressantare blir det när man på Pride-området säljer Valerie Solanas SCUM-Manifestet, en bok som – bokstavligen – uppmanar till utrotning av män, vars existens beskrivs som ”biologiska olyckor”. Inte heller SCUM-Manifestet innehåller något som är olagligt, och det ska erkännas att man förmodligen lider av sociopatiska drag om man läser boken bokstavligt.

Att man på en Pridefestival med ”mångfald” som tema gör moraliska värderingar av böcker och tidningar lämnar en besk eftersmak. När de moraliska bedömningarna för flatlektyr skiljer sig väsentligt från bögdito blir smaken än beskare. Det är lättare att bli sedd som politiskt korrekt om man hissar en feministisk flagg, något som förr eller senare kommer slå tillbaka på oss alla.

Andra bloggar om: , , , , ,

Gud Intressant.se hör bön

Jag har önskat många saker i min blogg. Jag har önskat att QX ska försvinna (eller i alla fall bli bättre). Jag har också önskat mig nya funktioner på Intressant.se. Mest av allt har jag önskat mig en Jake Gyllenhaal.

Om man önskar tillräckligt många saker så måste ju någon slå in. Det blev ingen Jake, trots löften om att ge upp både fallskärmshoppning, Ben & Jerry’s och ett lillfinger. QX finns fortfarande kvar och Ronny Larsson har fortfarande skevt perspektiv för att vara ”journalist”. Men det verkar som om Intressant.se kommer med en funktion som gör att man kan slippa de etiketter man inte är intresserad av.

Andra bloggar om: ,

Pride, del 2: färgförvirring

Jag tycker det råder lite lagom färgförvirring i den färgglada hobbit-världen. Det hela utvecklas till något slags inteligenstest i stil med:
Alla grisar kan flyga. Allt som kan flyga kan simma. Kan grisar simma?

Först kom Telenor med att allt rött blir bögblått:
Allt rött blir bögblått

Sen kom Ving med att orange är det nya rosa:
Orange är det nya rosa

Och i paraden körde Öppna Moderater med att ”Blå är kärleken”. Skrivet med rosa text.
Blå är kärleken

Om du har hänsyn till alla ovanstående påståenden, vilken färg har då kärleken?

Andra bloggar om: , , ,

347 bilder från Prideparaden

Jag tog kameran, kompisarna och ställde mig i hörnet Kungsgatan/Sveavägen för att kolla in paraden. Hela bildserien finns på Flickr, här nedan är några av ögonblicken:

Jag kan inte bestämma mig. Är de ”beefcakes” eller ”beefeaters”? Hur som helst, jag tar alla fyra med lite grädde på. Tack. (Ni tror jag skojar, men det gör jag bara om grädde. Aldrig om beefeaters.)
Beef

Gaypoliserna fick spontana applåder från åskådarna. Extra roligt var att det i år fanns poliser från flera europeiska länder, även de iförda uniformer.
Gaypoliserna

Slash Fiction (speciellt för Ellen). Det här är min och Davids sektion nästa år. Jag ska gå som Ross i Vänner.
Slash Fiction-sektionen

Jag höll på att börja grina när Regnbågsfamiljerna, Stolta Föräldrar och Stolta syskon & vänner fick spontant jubel från åskådarna. Tur att jag hade stora solglasögon.
Regnbågsfamiljer
Stolta föräldrar

Fackets sektion hade en ”inhyrd hetero” som förare
Inhyrd hetero

International Network of Vagina Worshippers. Inget jag skulle gå med i personligen, men sjukt kul. Det fanns för övrigt minst två fittor till i paraden.
International network of vagina worshippers

Vad gör man om man inte har någon stor regnbågsflagga att hänga på balkongen? Man gör en egen. Det kanske inte blir helt rätt, men det blir festligare än ingenting.
Egenhändigt konstruerad regnbågsflagga

Brandmän. Dessa var inte en del i paraden. Det finns mig veterligen inte någon organisation för hobbit-brandmän. Jag undrar varför, med 10 000 brandmän i Sverige (deltidsbrandmän inkluderade) så borde det finnas ett gäng.
Brandmän

Jag och Wicke gick med i paraden på slutet. Jag var redan stolt som en tupp över alla fina hobbitar i paraden, och att gå mitt ibland dem gjorde bara känslan än starkare. Jag kan inte riktigt smälta att det var 35 000 deltagare i paraden, och att 350 000 tittade på. Såna här dagar är det svårt att uppbåda annat än kärlek och glädje.

Andra bloggar om: , , ,

Uppdrag: Hångel

Jag överlevde tågolyckan baksmällan. Jag mådde oförskämt bra igår kväll, med tanke på hur många tequilashots, gin & tonics och bacardi fizz-drinkar som anfallit mig under natten.

Jag och Wille hade varsitt uppdrag: hångel. Jag lekte matchmaker och upptäckte att man, rent hypotetiskt, kan göra bort sig rejält om man tar fel på person:

Säg att man dricker väldigt mycket kvällen innan och inte riktigt kommer ihåg alla man blivit presenterad för. Säg att man försöker se till att ens kompis sms:ar och träffar det snygga ragget från krogen. Ponera sen att man själv och kompisen står utanför Sidetrack-tältet och kompisen får ett sms från ragget, varpå man snor telefonen och sms:ar tillbaka ”Kom till Sidetrack-tältet, vet jag!”. Sen tvingar man kompisen att stanna kvar där, och vänta in ragget. Tiden går, och rätt som det är så står där någon man känner igen och pratar med en fjärde person. Denna någon är rätt snygg och när han ser en, kommer han direkt fram och sträcker ut handen. Eftersom man tror att det här är kompisens ragg från igår så hälsar man knappt utan pekar på kompisen och säger ”Men det är honom du ska hälsa på”. Det uppstår en pinsamt, tyst ögonblick efter att kompisen och främlingen hälsat på varandra och ingen av dem fattar något. Eller känner igen varandra. Det blir ännu pinsammare när man inser att det här är en kompis till en bekant som man blev presenterad för i parken igår.

Sånt kan bli väldigt jobbigt har jag hört. Tur att jag inte råkade ut för det. Och tur att kompisens ragg dök upp så småningom och det hela blev väldigt lyckat till slut.

Jag lyckades också med mitt Uppdrag: Hångel. Resultat: Hotellfrukost. Göteborgare är sanslöst bra på att hångla. Alla en jag hittills hånglat med.

Förresten, kan någon förklara grejen med Wig Stockholm för mig? Jag inser storheten i till exempel Tollie & Dolores och Diamond Dogs, som bägge har en tanke, ett manus och ett bra genomförande. Jag kan också se poängen med drag kings, om inte annat så är det intressant att se hur de överdriver manlighet på samma sätt som dragqueens överdriver kvinnlighet. Men att mima till Madonna är väl något som bättre passar en 12-åring framför hallspegeln än en 35-åring på stora scen?

Det mesta under Wig Stockholm var ju till och med sämre än öppningsanförandet under schlagerkvällen, där kvinnan som sjöng såg ut som om hon planerat att gå till Playstation-tältet och spela SingStar och halkat upp på stora scen istället.

Andra bloggar om: , ,

Lägesuppdatering

Tågolyckan har just nu nått mina tinningar och segar sig framåt till frontalloberna. Pizza, Desperate Housewives och alvedon agerar krockkuddar.

Jag projicerar min spritångest på att jag spenderade alldeles för mycket pengar, hånglade för lite och blev plötsligt jättetjock under natten.

Om du ser ett bakistroll i Prideparken idag så är det jag.

Vad sjunger Bananflugornas Herre?

Jag sjöng om vilda, jonglerande nunnor istället för stridsvagnar (finns det något bättre svenskt ord för ”juggernaut”?) och kom på att jag det finns minst en felhörning i ”Bananflugornas Herre” av Fredrik Eklund.

I pocketupplagan står det på sidan 36:

[Christina Aguilera] skrek ”Wanna get dirty, sweat all over my body, wanna get randy, it’s time for my own album”

Personligen har jag hört något helt annat och var tvungen att kolla upp det. Texten går

It’s about time that I came to start the party
Sweat drippin’ over my body
Dancin’ gettin’ just a little naughty
Wanna get dirty
It’s about time for my arrival

Jag hade kunnat tro att det var ett artistisk grepp att låta sitt alter ego höra fel, om boken i övrigt inte varit så full av stavfel, felsyftningar och konstiga meningsbyggnader att jag var tvungen att läsa den två gånger. Första gången försvann budskapet i de konstiga liknelserna och språkfelen, andra gången upptäckte jag att det egentligen inte fanns något budskap. Det handlade mest om posering. Jag förstår inte hur kritikerna kunde ge boken så bra recensioner, men jag gissar att rädslan för att bli utpekad som heteronormativ idiot som inte fattar något om gayvärlden spelar in, liksom det faktum att någon som är bror med Sigge Eklund inte kan vara helt talanglös. Till kritikernas försvar skall sägas att boken säger så lite att den är som en sån där tyst kille som man i sitt huvud kan projicera alla möjliga fantasier på, istället för att bara inse att han förmodligen är tyst för att han är skittråkig.

En intressant bieffekt av boken är att Fredrik i mitt huvud tappade all sin attraktionskraft som sexobjekt.

Jag ska också tillägga att jag tycker att Fredrik ibland visar att han har talang för skrivandet. Bland alla liknelser som krupit ut från Twilight Zone-avsnitt finns där några som är riktigt fina, och vissa av hans observationer om Sverige och gayvärlden har en poäng. Herr Eklund behöver bara massor med träning, följd av finslipning, toppad med en språkkunnig redaktör som är hård på gränsen till sadism.

Andra bloggar om: , , ,

Stockholm City och ”schlagerbögarna”, del 3

Jag skrev ett öppet brev till Stockholm City om ”schlagerbögarna”, fick ett svar och ställde en följdfråga. Här är Katarinas svar, och slutet på debatten för den här gången:

Hej
Jag tycker det är okej att kalla Jonas Hellsén och company schlagerbögarna därför att de tycker det själva. Det är deras val.
På samma sätt kan indiska kockar kalla sig curryindier om de vill. Om det kan anses roligt/bra i den egna gruppen.
Däremot skulle jag vare sig kalla indiska kockar curryindier eller homosexuella för schlagerbögar som inte valt det epitetet själva.

Med vänlig hälsning
Katarina Ekspong
Redaktionschef – nyheter

Det är intressant att en tidning skjuter över allt ansvar för förmedling av värderingar på individer utan nyckelroll eller någon fast anknytning till redaktionen. Däremot gillar jag att Katarina och City är konsekventa i sitt ställningstagande, även om jag fortfarande inte håller med i sak. Det är också kul att City i gårdagens tidning hade en intervju med en artist som ligger utanför sfären som idag förknippas med ”homosexuell”. Uppenbarligen försöker City i alla fall, och det ska de ha all cred för.

Jag håller med om att man ska få klassa sig som vad man vill, men det är en stor skillnad på att klassa sig inom en subkultur och på att köra samma klassificering utanför subkulturen. Jag anser att man som seriös tidning måste vara försiktig med vilka schabloner man sprider, och hur man förstärker eller raserar fördomar kring minoriteter. Ibland kan man jobba åt två håll samtidigt, med resultatet att man inte kommer någonvart. Som jag skrev tidigare, jag vill inte ha militära machobögar eller hårföra hantverkshomon som motvikt, jag vill slippa alla etiketter som idag är fastklistrade på ordet ”bög”.

Andra bloggar om: , , ,

Pride, del 1

Först, en reflektion över folks renlighet: Folk överskattar sin intimhygien på ett äckligt sätt. Vid två urinoarbesök var det bara en annan person som använde sig av det där bakteriedödande skummet som används i behållarna på festivaltoaletter.

Amelia var lagom, och borde byggt hela sitt tal kring sin slutkläm: att man inte ska behöva bli som alla andra för att bli accepterad. Som det var nu var det hela mest ett gullande med ”gays” som hon kallade HBT-gruppen. [Mental note: hon skulle definitivt bli en förkämpe för ordet ”hobbit” om hon bara hörde ordet.] Hela hennes tal kändes lite som sakerna man säger till en jättegullig hundvalp eller bebis som man bara vill gosa och krama och äta upp.

Amelias tal ackompanjerades av ett sorl eftersom publiken lyssnade med ena örat och pratade med halva munnen. Guillou möttes med en rätt kompakt tystnad när deltagarna gjorde sig redo att bua ut honom vid första klavertrampet. Guillou verkade inte märka något och gav sig ut på det minfält ett invigningstal på en HBT-festival kan vara, med sitt manus i högsta hugg. Han läste innantill hela tiden, vilket förtog en hel del av talet, men jag tycker ändå att han var bättre än Amelia. Som vanligt höll Guillou inte med till hundra procent, brasklappen i det här fallet var att ”homofob” inte får användas för att värja sig från berättigad kritik. Vilket han ju har absolut rätt i. Han lyckades riva ner applåder som dock inte var lika helhjärtade som de Amelia fick.

Minglet var spännande. Vänner, bekanta, gamla ragg, äldre ligg, snygga flirtar och sköna människor i en salongsberusad Prideröra. Jag misslyckades med att träffa Oswald, Fredrik och Johan (finns det inga regler mot att gå hem sådär tidigt?) men lyckades landa ett McDonaldsbesök med Aronson, som är precis lika skön i verkligheten som i sin blogg.

Jag blev förvånad av Lillbabs framträdande. Hon lyckades charma mig till den grad att jag inte ens kunde frammana lite minihat mot henne, trots idoga försök. Jag såg ut som om jag sovit med en galge i munnen under hela hennes framträdande. Det var ett stort misstag att låta Christer Lindarw, som låter som en korsning mellan Lillbabs och en thailändsk pojke i målbrottet, äntra scenen sist. Och ursäkta, hade de verkligen singback för körens delar i låten?

När jag kommer hem ser jag att en av mina favoritbloggare skrivit en skön 100-lista. I punkt 71 skriver Satan om min dröm, vilket är sjukt stort. Stort, för att det i min värld är helt fan-fucking-tastic att beröra människor så mycket, framförallt människor som jag tycker är coola.

Andra bloggar om: ,