Kategori: Inlägg av privat natur

Pooljungfru jagas av ökänt luder med krispiga trosor

Jag trodde jag skulle få se ”Lady in the water” ikväll. Jag trodde jag skulle få se en rätt medioker halvskräckis, men fick istället se en new age-inspirerad saga som är borde vara förbehållen att berättas för barn som heter Månstråle eller Solblomma, av föräldrar som experimenterat för mycket med hallucinogena droger.

Historien är enkel (och här ska du sluta läsa om du inte vill ha spoilers):
Mystisk kvinna bor i ett jordrum under en pool och snattar skinande saker. Sjöjungfru my ass. Pooljungfru med starka drag av skata, snarare. Stammande man jobbar som fastighetsskötare, upptäcker kvinnan och ramlar ner i poolen. Kvinnan räddar fastighetsskötaren, som sedermera upptäcker att hon inte är en människa utan en ”narf”.

M Night Shyamalan gillar uppenbarligen att kolla på Nickelodeon när han röker på. ”Narf!” är nämligen ett uttryck som Pinky i serien ”Pinky & The Brain” använder som kraftuttryck (Kolla ungefär 55 sekunder in i den här filmen så hör du Pinky säga namnet på pooljungfrun) Narf är också slang för att kräkas, eller ett ord som en fjärdeklassare skulle använda. Men vänta, det blir bättre!

Narfen har ett uppdrag, och det är att ”väcka” en budbärare. Tyvärr vet hon inte vem budbäraren är, trots att hon kan se in i framtiden. Narfen jagas också av något som ser ut som en förväxt varg med gräs på ryggen. Gräset är kamouflage, så den ska kunna gömma sig osedd i just gräs. Tur att narfen/pooljungfrun inte dök upp i en betongförort. Gräsvargen heter ”scrunt”.

Scrunt är, enligt Urban Dictionary, ”[A] combination of three words – skanky crusty cunt; used to describe a woman of ill repute” eller ”The dried vag crust left in a pair of two day old panties.” Jag är lite osäker på symboliken här, men uppenbarligen jagas alltså poolskatan pooljungfrun av ett beryktat luder som inte bytt trosor på länge.

Historien vacklar sedan på den apfeta, självlysande linjen mellan finstämd new age-saga och lyteskomik, och ju längre in i filmen vi kommer, desto oftare ramlar den ner i lyteskomikens hårda betonggolv. Tyvärr är skyddsnätet på semester någon annanstans.

Hur som helst, den slutgiltiga, kosmiska orgasmen kommer ihop i ett jättecrescendo komplett med gråtande systrar, ”allt har en mening och alla männisor är sammankopplade” och healing medelst handpåläggning. Sedan kommer en jätteörn och hämtar pooljungfrun, som alltså slutfört sitt uppdrag. Scrunten får storstryk av tre apor med grenar på. Scrunten bröt nämligen mot ”reglerna” när den anföll narfen, eftersom narfen hade fri lejd efter fullbordat uppdrag. Men narfen var nämligen ingen vanlig narf, hon var ”narfmadam” (typ drottning alltså) och scrunten tog risken.

”Aporna med grenar på” döptes när M Night Shyamalan fått the munchies efter en särdeles stark variant av ganja och hamnat på en prettorestaurang med fancy-schmancy efterrätter. ”I want ten of those whatchayoucallem, tartuics. Oh man, great word! I think I shall call the limb-monkeys that!”

Tartuic är mycket onda och sägs ha dödat sina föräldrar under natten de föddes. Rättvisa och regler är dock mycket viktiga för dessa mycket onda varelser, som alltså slår scrunten för att den bryter mot reglerna.

Det roligaste av allt är att den som var påtänkt till rollen som den stammande fastighetsskötaren var … Kevin Costner. Det hade liksom varit pricken över i:t på något sätt.

Det mest tragiska skulle ha kunnat vara att M Night Shyamalan har castat sig själv i rollen som ”budbäraren” (eller ”frälsaren”), men det är ännu mer tragiskt att han trodde att Philip Seymour Hoffman tackade nej till en roll i filmen på grund av ”schemakonflikter”.

Det här är nog en mycket intressant film om man har lite kvalitetsgräs att röka under tiden, men helt nykter gör den här filmen sig bäst osedd. Jag har spelat tevespel med betydligt bättre storyline.

Andra bloggar om: , , ,

Klimax

Jag har inte haft bloggtorka så mycket som jag har har haft ett enormt späckat schema. Två av mina professionella roller nådde varsitt klimax ungefär samtidigt, på samma gång som höstterminen slog en Koenigsegg i acceleration och toppfart. Egentligen har jag haft massor att skriva om.

Under de två senaste veckorna har jag …

… glatt mig åt att de mobilfria zonerna är en flopp av Friends In Need-karaktär. Folk bryr sig inte om var de sitter när de pratar i mobil, vilket bådar gott för mänskligheten. Synd att Linda Rosing kandiderar för riksdagen och inte landstinget, hon skulle nog öka intelligensnivån om hon kom in i Stockholms Landsting.

… tränat järnet. Jag har köpt årskort på SATS, terminskort på Danscenter, bokat in minst fyra evenemang jag ska delta i under hösten och träffat många av mina favoritinstruktörer. Jag har blivit insvuren i ”The Buffalo Club”, och jag har Bodypump 59, Bodycombat 29, Bodystep 65 och Bodyjam 38.

… sett ”C.R.A.Z.Y.”, ”Snakes on a Plane”, ”Hotet inifrån” och ”John Tucker Must Die”. Alla utom den sista rekommenderas i fallande skala.

… överdoserat Desperate Housewives och drömt att min mamma varit en mördare av Bree möter mrs Applewhite-snitt.

… dejtat. Påminn mig om att berätta om det här, jag har haft mycket funderingar kring dejtande de sista månaderna.

… bestämt mig för att inte ställa upp i Fling. Egentligen tycker jag att jag borde se det innan jag bestämmer mig, men när alla som sett det bestämt säger ”Gör det inte!” så måste jag lyssna.

… haft dåligt samvete över att jag ännu inte berättat för er om min show i Las Vegas, fast jag lovat det. Men snart, så …

… genomfört det evenemang jag arbetat med det senaste halvåret i mitt heltidsjobb. Allt gick bra, och de skavanker som fanns gav mig bara blodad tand till nästa gång. Då ska det bli ännu bättre.

… ännu inte hunnit läsa alla mina favoritbloggare. Men det dämpar separationsångesten från ”Wheel of time” och ”Desperate Housewives” att veta att det finns en massa godis från mina favoriter att läsa i helgen.

Kronans kalsonger

När vi ändå är inne på kalsonger så har Kronan lanserat kalsonger med ”anor från Svenska försvaret”. (Bild från Metro, 31/8)
Kronans kalsonger i Metro
Jag vet inte om bilden som används samband med notisen kom med pressreleasen från Kronan, eller om det är Metro själva som hitta den. Det är inte heller den viktigaste frågan, det jag framförallt undrar är: var är kuken? Är det en väldigt outrustad kille, eller en tjej med hårig mage som är modell?

Jag tror att killen som är Kronans kalsongmodell snarare ska bära modellen här nedanför, som jag hittade på Pride. Innehållsdeklarationen utanpå verkar ju överensstämma med innehållet.
Kalsonger, David av Michelangelo

Andra bloggar om: , ,

Kalsonger för fotbollslår

Som jag har skrivit tidigare finns det vissa nackdelar när man har fotbollslår. Att hitta rätt kalsonger är på vissa sätt svårare än att hitta rätt byxor.

Problemet med att ha stora lår i fel kallingar är tvåfaldigt: dels riskerar man att kallingarna kryper upp i häcken (En så kallad ”arne”, om det sker från höger eller vänster sida. Sker det från bägge är det en ”dubbel-arne”). Dels kan låren skava mot varandra vilket ger upphov till skavsår som är både smärtsamma och orsakar en rätt skitnödig gångstil. Det senare förvärras i kubik om kalsongerna har sömmar som kan skava vid benens insidor.

JC:s kalsonger, ”Adam”, har bra passform när det gäller lårens storlek. De har också lite roligare design med både enfärgade och mönstrade tyger och har en skön, bred resår som håller för tvätt. Största nackdelen är att de har rätt grova sömkanter vid lårens insidor. De har också en tendens att krypa upp i häcken. Visserligen inte lika långt som H&M:s egna märke som ibland behöver hittas med hjälp av koloskopi, men det är inte speciellt bekvämt. Hittills är de dock det bästa lågbudgetalternativet jag hittat, med tre par för 199 spänn.

Salming har många snygga kallingar, men passformen på dem är knepig. Jag har provat både medium och large, och enda skillnaden är hur mycket benen kryper upp och hur … knepigt själva paketet ser ut i dem. Det är som om kalsongerna är gjorda för att innehålla könsorganens motsvarighet till Linda Rosings bröst. Många av modellerna innehåller också en hög andel syntet, vilket är ett stort NO-NO när det gäller vardagskallingar (däremot är det fantastiskt i träningskalsonger). Med tanke på priset förväntar jag mig både bättre passform, bättre material och bättre hållbarhet.

Björn Borg går bort på grund av en pinsam VD som vid en intervju sagt att ”I våra kalsonger får man mera sex”. Märket är förvisso inte lika skämmigt som Dressmanns släkten-kommer-på-dig-när-du-onanerar-pinsamma ”Man underwear”, men inget jag skulle vilja hittas död i.

The shit när det gäller kalsonger för fotbollslår är Calvin Klein. Passformen på deras kallingar är utmärkt. De sitter bra kring låren och kryper inte upp i häcken. Påsen för paketet är väldimensionerad, och de sitter bra även efter en hel dag. Det finns inga jobbiga sömkanter som kan skava mot lårens insida, och sömmarna på utsidan är lite skruvade (tänk Levi’s Engineered). Enda minusen är att de är enfärgade vilket är tråkigt i längden, och att resåren är lite väl smal. De verkar dock hålla formen efter tvätt, och är hittills de enda märkeskallingarna värda sitt rätt höga pris. Buy Quality, Cry Once.

Andra bloggar om: , , ,

Jeans för fotbollslår

Min före detta kollega på gymmet, Christel, har vid ett par tillfällen utnämnt min rumpa till �fastaste häcken i Täby�, vilket är enormt smickrande. Jag är rätt nöjd med mina fotbollslår och min fasta häck, men det finns en aning smolk i min bägare. Smolket stavas ”att hitta byxor och kalsonger”.

Bästaste bästa Maria är tillbaka i Sverige på blixtvisit, och vi spenderade halva fredagen på shopping. Jag behövde lite sobrare kontorskläder utan att det blir kostym, och Maria tände på alla fyra. Hon utnämnde sig direkt till min stylist och pekade på saker jag skulle prova. Efter en dryg timma hade jag utökat min garderob med två skjortor, en manchesterkavaj, pullover och gubbkeps.

Byxorna däremot, blev svårare. Jeansmodet just nu är ganska smalt, vilket ställer till problem. Jag provade sju olika modeller som alla skulle vara ”rätt rymliga i låren” medan Maria sa ”gå bort en bit”, ”vänd dig om” och ”jag är skeptisk”. Det var jag också; 506:orna funkade inte ens när jag gick upp till 34 i midja, likaså var det med tre andra spridda modeller. Tvätten på jeansen satte också vissa begränsningar, eftersom jag var ute efter en mörk tvätt. En positiv överraskning var att Levi’s har uppdaterat sin 501-modell och gjort den rymligare i låren. 509:orna är också sobra, bredare i låren utan att vara baggy. Alltså: har du också breda lår och problem med att hitta rätt jeans, kolla in Levi’s 501 och 509. Även Levi’s Blue (modell 5000) i ”greyed out”, som innehåller 26 procent av ett mer flexibelt material, passar oss med grova lår och fungerar utmärkt på såväl krogen som på ett kundmöte.

Därutöver finns också Levi’s Engineered-modeller, men de känns aningens mer ”leisure” än ”business”. Dessutom hade modellen jag provade igår lock på bakfickorna, sänkte totalbetyget till ”inte värda att köpa”.

Andra bloggar om: , , ,

En pojkvänstyp, typ

Telefonen gav ifrån sig en melodistump. Jag kollade på klockan: vem var det som skickade ett sms 23:11 en vardagskväll?

I sms:et stod ”Hej teve-pgmet fling söker nya deltagare och denna gång vanliga bögar. D kan va rätt kul. Nån som vill va med?” Jag funderade i någon minut innan jag svarade ”Vad är fling? Äsch, jag har ju simulerat sex med en stol i las vegas, det här kan inte vara värre. Count me in!”.

Två dagar senare var jag ute i Frihamnen på ett castingmöte. När jag kom upp i kontorslanskapet på Jarowskij, där det rådde full aktivitet trots att det var fredag eftermiddag. Jag fick ett häfte med frågor att svara på, där de flesta var enkla.
Ålder? (29)
Längd? 17 181.
Vad är din sexuella läggning? (Homosexuell)

Andra frågor var svårare. Alla som handlade om drömpartnern, till exempel: Beskriv din drömpartner med tre ord.

Vad svarar man på en sån fråga? Det är klart att jag har något slags bild av vem jag tror jag vill ha, samtidigt vet jag att jag inte nödvändigtvis vill ha det jag söker.

Jag tänkte tillbaka på de killar jag varit kär eller förälskad i och försökte hitta en minsta gemensamma nämnare. Johan var rätt kort och brunhårig. Christian var smal, medellång och blond. Fredrik var lång och mörk. Och så vidare. ”Två ben, går hyfsat upprätt, har kuk, kan multiplikationstabellen” lät jäkligt ospecifikt. Samtidigt har jag bara träffat en enda människa som med hyfsat bra precision kan peka ut killar som jag tycker är snygga, och han är min bästa kompis sedan nio år. De flesta andra kompisar blir förvirrade när de pekar ut någon jag i deras ögon borde tycka är snygg, och jag visar mig vara sval som en oktoberkväll för att nästa sekund peka ut någon som får kompisen att fråga ”När var du på synundersökning senast?”

Med jämna mellanrum dyker frågan ”Spelar utseendet någon roll?” upp. Det är en korkad fråga. Det går inte att reducera attraktion till dess beståndsdelar. Det är ungefär lika smart som att definiera intelligens som förmågan att lösa progressiva matriser. Det går inte att dra en gräns mellan personlighet och fysiskt utseende. Det är klart att jag vid ett one night stand bortser från om killen är för dum för att bokstavera sitt eget namn eller tycker att Sarah Silverman är en korkad rasist, men det är förmodligen ingen jag skulle vilja presentera för människor jag respekterar.

Nej, ”utseende” måste betraktas holistiskt. En självsäker person för sig på ett helt annat sätt än en osäker. Mycket av utseendet handlar om kläder, attribut och grooming. En rolig person är attraktivare än en tråkig, och det spelar ingen roll hur snygg killen är om han refererar till sig själv som ”lilla jag”. Det är klart att jag hellre dejtar någon som ser ut som killarna i Dieux du Stade än tredjepristagaren i ”Coyote Ugly of the Year”. Betraktar man utseende holistiskt så blir frågan retorisk, ungefär som ”Är det viktigt att andas?”

Jag valde att skriva att jag snarare faller för charmigt utseende än klassiska modeller, att butchiga killar faller mig bra i smaken och att intelligens, humor och självdistans är de tre egenskaperna en potentiell pojkvän måste ha. Jag får se om de gillade mig inom ett par veckor. Tills dess får jag kolla in programmet för att se vad det egentligen är jag nästan tackat ja till.

Andra bloggar om: , ,

Självbild, senast uppdaterad 2001

De flesta tror att min syn på min kropp och på mat är balanserad.

Det stämmer.

Min syn på mat balanserar på knivseggen mellan en ortorektikers matfixering och en bulimikers hetsätning. Min syn på kroppen går på en tunn lina mellan en anorektikers fettvalks-spotting och en kroppsbyggares mardrömmar om försvinnande muskler. Fördelen med att vara en antingen-eller-personlighet är att jag kan balansera ytterligheterna mot varandra och för det mesta vara framstå som en frisk och balanserad person. Det kräver inte ens någon energi, det sker automatiskt. Ungefär som att gå, stå eller andas.

Sensommaren 2001 var jag en rätt genomsnittlig kille. Jag hade förlorat trindheten som satt sig under det år jag levde på Big Bite med räksallad, men jag var fortfarande lite mjuk och degig; Jag var en pommes frites-människa, en person som till anblicken ser smal ut men egentligen är fet. Jag var inte bara en pommes frites-människa, jag hade taskig kondition också. Den hade blivit bättre sen jag slutat röka efter åtta år, men den var ännu långt ifrån bra.

Förändringen började en dag i augusti. Jag och Wicke stod på Korsvägen i Göteborg och väntade på spårvagnen för att åka in till stan. Samtalet kom in på träning, och vi garvade åt att vi bägge hade träningskort som vi inte utnyttjade. Det ena ledde till det andra: jag hävdade att ”jag kan bara jag vill” och helt plötsligt hade vi slagit vad. Jag skulle gå upp sju kilo fettfri kroppsmassa under ett år. Insatsen var hög, om jag vann skulle jag få en resa till Australien. Året som följde medförde förändringar hos min kropp och i min syn på träning, men min syn på min kropp bestod. Min självbild hade inte förändrats.

Snabbspola fram till idag, fem år senare. Min kropp har förändrats ytterligare. Idag väger jag 87 kilo. Jag består av mindre fett än jag gjorde den där augustieftermiddagen för ganska exakt fem år sedan. Jag har kondition nog att orka leda ett intensivt pass eller springa två mil utan att någondera blir en nära döden-upplevelse. Min kropp har förändrats både utanpå och inuti, men min självbild hänger kvar.

Med jämna mellanrum får jag frågan ”Varför tränar du?”. Jag brukar alltid svara ”För att må bra”. Inte för att det är det politiskt korrekta svaret (för det är det). Inte heller för att slippa ifrån diskussionen om fåfänga som en viktig motivationskraft (för det är den). Jag mår verkligen bra av träning. Varje träningspass är en dos motståndskraft mot ortorektikern, mot bulimikern, mot anorektikern och mot den förtvinande kroppsbyggaren. Dosen varar i två, kanske tre, dygn, sedan måste jag fylla på igen.
Annars kommer de smygande: Bulimikern med sitt mantra ”Det spelar ingen roll, du har redan blivit fet ändå” sagt med en munfull Ben & Jerry’s Cookie Dough. Anorektikern som hulkar och skriker hysteriskt varje gång jag passerar en spegel utan att vara iklädd något säckigt. Kroppsbyggaren som föraktfullt säger ”du har ändå tappat det mesta av det du byggt upp”. Ortorektikern som sitter i ett hörn och apatiskt spelar på läpparna.

På ytan är min bild av mig själv vältränad, men precis så långt under ytan att han kan dyka upp när som helst bor den genomsnittliga, degiga killen från sensommaren 2001. Han finns där varje gång jag tar på mig skinnjackan jag köpte för åtta år sen. Han finns där när jag provar jeansen på Levi’s Store. Han finns där när jag ser mig själv naken i en spegel. Tyst står han och betraktar mig medan jag försöker ignorera honom. Han pratar aldrig. Han ler inte. Han bara tittar tillbaka på mig, allvarlig som graven, och hans ögon säger ”vad var det jag sa?” varje gång jag ätit något onyttigt.

Jag har blivit kompis med honom, för trots allt är han en av motivationskrafterna som driver mig till gymmet när jag är slut efter en jobbig arbetsdag och de andra motivationsfaktorerna väger lätt som en fjäder mot soffans tunga härlighet. Nån dag kanske han också blir vältränad och snygg, precis som jag är.

Andra bloggar om: , , ,

Riktigt läskig bebis

Jag blev tipsad om en sajt som kan göra om ett foto för att se hur personen skulle se ut (såg ut) som bland annat bebis, barn, ung, gammal, asiat, kaukasier, Botticelli-målning eller manga-karaktär.

Sagt och gjort, jag gick in och laddade upp mitt foto. Sen valde jag ”baby”. Jag vet inte vad bilden ska föreställa, men vad det än är så har det uppenbarligen Gollum som mamma. ”Old adult” förvandlade mig till Freddy Krueger.

Sånt kan jag ta. Men när jag bad den räkna ut hur min pappa såg ut var måttet rågat. Det ser ju alla att det är min mamma.

Testa själv hur du skulle se ut som läskig bebis.

Andra bloggar om: , , ,

Inget för kräsmagade

Jag var bekant med en kille som hade en riktigt otrevlig vana. Han såg alltid till att vara den som sist betalade när ett gäng käkat på restaurang. Han samlade in pengarna, inklusive dricks, sa ”jag tar det på kortet” och betalade på öret vad allt kostade. Utan dricks. Han är lätt en av de värsta parasiterna jag vet, men Neatorama har öppnat mina ögon för fler.

Vad sägs om en parasit som injicerar sig själv i krabbor, växer och sedan använder dem som viljelösa slavar? Eller larver som kan äta upp ett helt får (från insidan!) på en vecka? Läsningen är inget för kräsmagade, men snacka om konversationsämne på nästa tråkiga cocktailparty.

Hur som helst, om du känner dig tillräckligt modig, eller har ett starkt behov av att kräkas, kan du läsa om sex läskiga parasiter på Neatorama.

(Via: Boing Boing)

Andra bloggar om:

Stationerna

1989. Födelsedagsfest hos klassens coolaste tjej. Det var föräldrafritt, en enorm upplevelse för oss tolvåringar. Det var fortfarande något år kvar innan vi skulle upptäcka alkohol och cigarretter, friheten bestod i löftet att vi höll på att bli tonåringar. Det var första gången jag såg Dirty Dancing.

Kanske var det det filmen. Eller att det var föräldrafritt. Att vi lekte Ryska Posten kan ha spelat in, och balansgången mellan mellanstadiets trygghet och högstadiets läskiga löfte om ny skola och nya spelregler gjode det definitivt. Det är första gången jag på riktigt blickade in i vuxenvärlden.

Sent på kvällen hade de mindre coola kamraterna droppat av. Klicken som var kvar satt och pratade, när tjejerna började viska. De försvann in i mammans sovrum med strikta order till oss killar att inte komma in. Än.

Efter en stund blev vi inkallade en och en. När det var min tur visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Jag gick in rummet, som var mörkt. Konturer av kroppar i sängen, bakom gardinerna, i fåtöljen. Ljuden var tafatta stön som simulerade njutning. Första tjejen tog tag i mig och pressade sina läppar mot mina, tryckte sin kropp mot min. Mekaniskt lekte vi hångel. Efter en stund skickade hon mig vidare till nästa tjej och kallade in en ny kille. Jag minns inte hur många som fanns därinne, eller vilka de var.

Där, i en garderob i en förortslägenhet, tog jag på mitt första tjejbröst. Carina. Henne minns jag. Hon blev under högstadiet mitt alibi, den tjej jag låtsades vara intresserad av för att slippa tänka på vem jag egentligen ville ha. Våra kompisar gjorde idoga försök att tutta ihop oss, och jag var livrädd att de skulle lyckas. Jag var rädd för att jag inte skulle få upp den när det väl kom till kritan, och det skulle avslöja mig för vad jag var.

Jag minns särskilt ett ögonblick när vi var hemma hos henne och kollade på film. Efteråt stack våra cupidovänner, och jag kände pressen att göra något. Vad som helst. Jag satte mig bakom henne, på soffryggen och masserade hennes axlar. Till min förvåning fick jag upp den, och ironiskt nog var det den förvåningen som gjorde att inget mer hände.

Jag minns fortfarande hur varmt och fast hennes bröst kändes där i Jills mammas garderob. Och hur galen hela situationen var. Hur jag inte kunde backa ur. Jag hade blivit utvald till en av de coola, och det var inte en fråga.

Vi kallade det för ”Stationerna” och det var ett populärt inslag under festerna under det tidiga högstadiet.