hej normativitet! – Sida 9 – Being Micke Kazarnowicz

Skulle du ta pillret?

X-Men 3 handlar i huvudsak om att ett företag hittar ett sätt att förvandla mutanter till vanliga människor. Filmen är rätt sådär och räddas mestadels av snygga skådisar i fula uniformer. Ian McKellan är dock sanslöst cool. Jag har aldrig haft någon kändis som jag självklart skulle vilja träffa (däremot en massa jag gärna skulle ligga med) men igår insåg jag att Ian, honom skulle jag allt gärna prata med en stund. Han säger bra saker i intervjuer, han river ut delar ur biblar som läggs ut i hotellrummen och verkar på det hela taget vara en fascinerande person.

Jag tänkte också på utanförskapet som just mutanterna upplever. Inte bara det från människorna. Tänk Beast. Vem vill ha sex med någon som ser ut som en varulvssmurf? Rogue kan ju inte ha sex såvida hon inte går in för nekrofili, och ”vingar” är inte direkt med på listan över vad man kollar in hos snyggingar (såvida man inte är aviofil, då står det med på topp tre, näst efter ”schysst näbb”). Toad skulle kunna helikopterkyssa inte bara dina halsmandlar, utan också din nedre magmun, och jag tänker inte ens spekulera i underlivsskadorna som Wolverine skulle åstadkomma om hans klor fälldes ut under fel tillfälle. Det finns definitivt dåliga saker med att vara mutant.

Föreställ dig att ett företag tog fram en medicin som förvandlade människor till mutanter. Ett piller, och du var garanterad något slags mutation. Du vet inte vilken, du kunna få Rogues krafter lika gärna som Storms, eller Toads lika gärna som Icemans. Du skulle kunna bli Beast eller Angel, Magneto eller Professor X. Det är en chansning du tar. Väljer du att ta pillret är du fast med mutationen för alltid. Skulle du ta pillret?

Tänk dig nu att ett företag tog fram en medicin som kunde ändra din sexuella läggning. Oavsett om du är hetero eller homo (förlåt alla bin, jag exkluderar er här) så kan du få en spruta som gör dig till det motsatta. Du kan bara göra det en gång – sen får du leva med den läggningen resten av livet. Skulle du ta sprutan?

När jag var femton så hade jag tagit den senare sprutan även om nålen varit stor som ett sugrör på McDonalds. Idag skulle jag inte vilja bli hetero för alla tjejer i världen. Däremot skulle jag nog vilja bli mutant. Jag menar, till och med den där slemmiga fiskmanssenatorn måste scora mer än jag gör. Om inte annat så har man ett sjukt bra partytrick.

Om jag ska vara allvarlig en stund så skulle jag inte vilja byta sexuell läggning eftersom hela utanförskapet och komma-ut-processen har utvecklat mig som person på så många plan. Jag har varit tvungen att ifrågasätta och analysera mig själv redan vid 17 års ålder på ett sätt som många heterosexuella inte gjort vid pensionering. Jag ser saker ur heterosexuellas perspektiv, men det är som en liten superkraft att också kunna byta vinkel och se saker från ett annat håll, med andra ögon.

Skulle du vilja byta sexuell läggning? Varför? Varför inte?

Mammatus, bröst och brandmän

Det är nästan så man tror att bilden är manipulerad. Otroligt häftigt molnfenomen som kallas för ”mammatus”. Visste du att ”mamma” betyder ”bröst” på latin? Tänk på det nästa gång du din mor ringer och du säger ”Hej mamma!”. Jag tycker nog att flera av molnen mer ser ut som hängpungar än bröst (bilden nedan till exempel), men det kanske säger mer om min erfarenhet av bröst och pungar än om molnen. Fast jag tycker nog att de kunde heta ”scrotum pensilis-moln”.

Apropå manliga och kvinnliga namn på saker så har Svenska Dagbladets pappersupplaga idag en intervju med Helene Ekström, som är utredare på Jämo, apropå brandkåren och jämställdhet. Det finns få kvinnor i brandmansyrket, enligt artikeln finns det ungefär 5000 heltidsanställda brandmän och av dem är ett trettiotal (!) kvinnor. Visst behöver det göras något, och jag kan tycka att det är bra att hitta ett mer könsneutralt namn än ”brandman”. Men när Helene i intervjun föreslår ”räddningstjänstpersonal” vill jag säga ”~~Men tillhör du personkrets 2 eller är du bara hederligt korkad?~~ Hur tänkte du nu?”

För det första så är även ambulanssjukvårdare ”räddningstjänstpersonal”, vilket gör att man förmodligen skulle få kalla the artists formerly know as brandmän för ”räddningstjänstpersonal med brandförsvarsinriktning”. Försök säga det när du ringer 112 på fyllan. För det andra så skulle man aldrig få medelsvensson att referera till brandmän med ett så långt ord som ”räddningstjänstpersonal” (sju stavelser!), vilket gör att folk ändå skulle kalla det brandmän – och då är man tillbaka på ruta ett.

Räddningstjänstpersonal känns ungefär lika avslappnat som tvångsrektoskopi. Brandkårspersonal ligger isåfall närmare till hands, men det är bara snäppet bättre: rektoskopi med rikliga mängder glidmedel.

(Fotografierna är tagna av Jorn Olsen, och jag har såklart hans tillstånd att publicera dem. Fler foton finns på hans sajt.)

Bögbyn i Underworld

Innan inledningsscenen till Underworld Evolution rullas en text upp, i vilken man får bakgrunden till historiern: Hur bröderna William och Marcus blir bitna av en varg respektive fladdermus och således blir varulv respektive vampyr. Vilken tur att ingen av dem blev biten av, säg, ett mufflonfår. Eller en hamster.

I inledningsscenen till Underworld Evolution får man se något slags medeltida by, där varulven William gått bärsärkagång. Vampyrerna är där för att ta hand om William, som är the mother of all varulvar. Som tur är för filmens splatter- och actionkvot börjar Williams offer vakna och förvandlas, vilket resulterar i en blodig strid. Det är här det blir uppenbart: Det finns uppenbarligen en och annan kvinnlig vampyr, men det verkar bara finnas bara manliga varulvar.

Nu kan ju William ha gett sig på en bögby, typ Underworlds medeltida motsvarighet till San Fransisco, fast under resten av filmen finns inte heller någon skymt av kvinnliga varulvar.

När jag tänker tillbaka på ettan kan jag inte minnas en enda kvinnlig varulv där heller. Däremot en hel del kvinnliga vampyrer. Snacka om undergroundlansering av varulvar som gay. Eller så kanske det bara var stötande att göra varulvar med håriga tuttar. Vad vet jag.

Hur som helst, uppföljaren till Underworld är okej. Inte lika bra som ettan, men definitivt okej. Kate Beckinsale är snygg i ett fodral som är så tajt att det skulle kunnat vara en kroppsmålning, och Scott Speedman är ännu snyggare i många scener med bar, fläckvis blåmålad, överkropp. Jake Gyllenhaal är snyggast, fast inte i cyklistoutfit.

Förlåt, jag slant. Åter till Underworld Evolution. Förutom avsaknaden av kvinnliga varulvar så levererar den ungefär vad man kan förvänta sig av en sån här rulle. Jag tycker att slutet kunde ha varit betydligt mörkare, det hade höjt betyget i min bok. Gillar du gothmiljöer och vampyr/varulvsfiction så ska du såklart se den, men du kan gott vänta till hyrversionen kommer ut.

För övrigt …

… har Svenska Dagbladet idag en notis om skottlossning i Malmö:

En man i 20-årsåldern sköts i benet och en jämngammal man misstänks ha vådaskjutit sig själv i ryggen på lördagskvällen. ”Ingen av dem vill prata särskilt mycket om händelsen”, säger Ewa-Gun Westford, informatör vid Skånepolisen till TT.

Hur vådaskjuter man sig i ryggen? Jag skulle också varit rätt pratsnål om händelsen, folks fantasi kommer på bättre förklaringar än man själv kan ge i ett sånt här läge.

En plastig utsida ger insidan ingen chans

Svenskar kan så här i vårtider lära japaner hur man trängs. I alla fall när det gäller att trängas på soliga ställen i innerstan en vacker lördag i april. Tre välplacerade bomber (Kungsträdgården, Sturehofs uteservering och köerna till glasskioskerna i Gallerian) skulle slå ut sisådär en 90 procent av stockholmarna.

Jag behövde ett par nya solglasögon och fick hjälp av Wille som smakråd. Fördelen med Wille som smakråd är att han är ärlig utan att vara elak. Problemet med Wille som smakråd är att han är bejakande utan hänsyn till priset. Den stående kommentaren är ”Jag tycker du är värd det!” oavsett om det gäller en tröja för 500 (Quiksilver, Tee for Two), solglasögon för 2000 (Oakley, Crosshair) eller en soffa för 8000 (THE One på Hamngatan). Mitt Visakort höll inte med om att jag var värd soffan, och jag vacklar nånstans mellan Wille och Visakortet.

På NK stod en tant och sjöng opera, och en annan tant presenterade styckena. Precis när vi var på väg ut raljerade presentationsdamen lite om hur populärt det var med genusperspektiv och hur progressiv operan var hade haft just genuspespektiv i dryga fyrahundra år. Precis när vi var på väg ut genom dörrarna kom hon med ett exempel: kastratsångarna. Om hennes genusperspektiv är att stympa småpojkar så är jag glad att hon jobbar på Operan och inte är jämställdhetsminister.

På Birger Jarlsgatan träffade Wille sin kusin, och medan han pratade med henne studerade jag de förbipasserande. Tidigare, på NK, hade jag konstaterat hur avtändande det var med mannekäng-typer. Såna som går, står och klär sig som om de ständigt befann sig på en runway. Där make-up och accessoarer, hår och minspel allihopa är … likgilitiga. Oimponerade. Det är rätt gott om såna typer på NK, både bland kunder och personal. För mig är sex med en Miss Softie förmodligen mer tillfredsställande och definitivt mer givande än sex med en vandrande skyltdocka. Missförstå mig rätt, Miss Softie är en bra grej. Och jag gillar snygga människor. Jag skulle i en annan värlt kunnat vara en dekadent, galen kejsare som hade stora salar med vackra människor lättklädda gick runt och förgyllde min tillvaro med sin skönhet. Mannekäng-typerna som plastgräs: snyggt på långt håll, men får stryk av fjolårets gråbruna övervindrade grästovor i vardagslivet.

På Birger Jarlsgatan slog det mig hur konstigt det är att vi aktivt går runt och kategoriserar oss som ”hetero”, ”homo” eller ”bi”. Eller, rättare sagt att heterosexuella gör det omedvetet och att heteronormen tvingar oss andra att kategorisera oss eller vara osynliga. Medan Wille pratade med sin kusin passerade ett par killar. Den ena såg jäkligt bra ut. Inte Jake Gyllenhaal-bra, men tillräckligt för att jag skulle kolla en gång extra. Direkt efter kom en kille som för mig hade samma sex appeal som ett näbbdjur. På samma sätt är det förmodligen för de flesta, att det finns en väldigt stor massa av människor som man finner oattraktiva, och sen finns det några individer som man av en eller annan anledning kan falla för. Ändå är det viktigt vilken könshalva av befolkningen ens potentiella partners kommer från. Varför då?

För övrigt …

… efter lite slösurfande på QX kom jag på att det bara finns en omskrivning för ”Jag söker inte snabba sexträffar” som är tristare än ”Jag söker inte sex”, och det är ”Jag är seriös”. Fast det senare kanske är en omskrivning för ”Jag är sipp”?

Öländska ungdomar är latent homosexuella

Det finns planer på att hålla en Pride-festival på Öland, eftersom Åke Green kommer därifrån. Det är humor, och det är framförallt ett bättre sätt att bemöta fundamentalister, reaktionärer och andra extremister än att sätta munkavle på dem med hjälp av lagar.

Det är dock Åke själv som roar mig allra mest. I en radiointervju säger han att det är olämpligt att hålla en gayfestival i Borgholm eftersom det ”kanske leder in fler [unga] människor på den homosexuella livsstilen”. Just det. Öländska ungdomar är vilsna och balanserar på kanten till den homosexuella avgrunden. Allt som behövs är en liten knuff från en illvillig pridefirare så drunknar ungdomen – njutandes! – i homosexträsket.

Teorin om att ”om man pratar om det, så kommer fler bli det” är fantastisk. Den enda teori som är bättre är den närbesläktaktade förförelseteorin, som säger att om man någonsin blir förförd till sex med en person av samma kön så är det kört. Man är liksom homosexuell för alltid efter en sån upplevelse.

Jag älskar dessa teorier eftersom de beskriver homosexualitet som något överlägset och starkt. Sex med någon av samma kön är det röda pillret i sexualitetens The Matrix. Heterosexualitet är det blå pillret, det bleka alternativet man är fast med om man inte träffar en Trinity eller Morpheus som kan hjälpa en ut.

Om det ändå vore så enkelt. Det tar emot lite grann att behöva lindra Åkes oro, men eftersom jag redan förnedrat mig genom att göra tvättmedelsreklam, så:

Käre Åke! Jag känner faktiskt flera heterosexuella, och så tråkigt tycker de inte att det är att vara hetero. De älskar, sexar, stressar, jobbar och lever på ungefär samma sätt som du och jag gör. Jag tycker det är fantastiskt av dig att känna sådan omtanke om din nästa! Du får bara inte utgå från att alla känner samma ambivalens inför att ett liv utanför heterogarderoben som du gör.

För övrigt …

… är BWO:s nya skiva fantastistiskt grymt jättebra.

… så ligger det nära till hands att skämta om multipla personligheter när följande lapp från lokalavdelningen i Riksförbundet för Social och Mental hälsa sätter upp denna lapp i porten. Om det inte vore så att jag misstänker att jag lider av vissa patologiska tillstånd själv. Är rejection junkie en diagnos man kan få i DSM IV?

Reklam för musen / synonymer för kukar

Gör det bekvämt för din mus

Det tog ett tag för mig att koppla när jag såg den här annonstavlan. Vadå bekvämt för musen? Datormöss känner inget? Eh?

En sekund senare såg jag avsändaren. Då föll poletten ner.

Jag gillar kampanjen, det är bra att tamponger slutar suga upp kliniskt blå vätska från provrör eller glas och därmed behandlar fittor – där tampongerna trots allt ska användas – som något osyligt och därmed icke-önskvärt.

Enda invändningen jag har är att jag inte gillar ordet ”mus” som synonym för fitta. ”Mus” är bara snäppet bättre än ”framstjärt”. Killarna har kuk, balle och snopp plus en massa synonymer för erektion: ribba, stånd, bånge. Snopp kanske går bort om man är äldre än 14, men ordet är liksom de andra orden rätt positivt laddat. Säger du de här orden förstår de flesta vuxna svenskar, oavsett dialekt eller region, vad du menar. Tjejer har inte riktigt samma svängrum.

Råkar du någonsin möta Hanne Kjöller, diskutera gärna både problematiken kring synonymer för fittor med henne. Släng gärna in fitt-djup som överkurs. Hon verkar tyckta både fitt-djup och kukar är olämpliga samtalsämnen, vilket tyder på rätt taskigt förhållande till sitt eget könsorgan. Vid närmare eftertanke är det fitt-djup i allmänhet, men Zlatans kuk i synnerhet som är olämpligt som samtalsämne enligt Hanne. Fröken Höger håller inte med.

En av de bästa sakerna med att vara bög är att jag har sett tillräckligt många kukar i både slakt och erigerat tillstånd för att ha ett rätt o-nojigt förhållande till min kuk. Och andras.

Hetero mountain

I lördags såg jag Brokeback Mountain för andra gången. En spontan kommentar om filmen från min kompis Wille, som såg den för första gången, var att ”det kändes som att bli överkörd av en emotionell motsvarighet till ett godståg”.

Förutom oss bestod publiken den här gången till största del av heteropar. De kännetecknades av att de hade lite svårt att hantera filmen. Ett slags vuxenvariant av 14-åriga tjejkompisar ser skräckfilm. Varje gång det kom en replik i filmen som kunde tolkas som minsta skämtsam bröt delar av publiken ut i frustande skratt. Till exempel när Jack talar om sitt äktenskap, ”As for the marriage, we could do it over the phone.” Skratten den repliken framkallade skulle gett Robert Gustafsson prestationsångest.

Skratten gick att tolerera när de inträffade på rätt ställe. Men jag höll på att gå i bitar när halva publiken bryter ut i ett särdeles nervöst fnitterskratt under scenen där Alma, Ennis fru, ser Jack och Ennis kyssa varandra.

Den här gången lade jag också märke till översättarens ordval på ett ställe. Under en ”fisketur” säger Ennis följande till Jack:

”Bottom line is… we’re around each other an’… this thing, it grabs hold of us again… at the wrong place… at the wrong time… and we’re dead.”

”This thing” refererar såklart till passionen mellan dem, och att Ennis säger ”this thing” beror hans tystlåtenhet och oförmåga att prata om känslor, inte minst när det gäller passion och kärlek. Han har också ett något kluvet förhållande till sina känslor för Ennis. Det finns ingen riktigt bra översättning för ”this thing” till svenska, och översättaren hade många olika fraser att välja på. Att h-n då väljer att översätta det med ”den här galenskapen” är rätt intressant. Det säger mer om översättaren än om filmen, men det är ändå rätt intressant.

Gay for pay-Brad inget för Uncle Sam’s Army?

Brad Pitt vill ha en gayroll, i alla fall om man ska tro den brittiska skvallerpressen.

Det ska man inte. Men låt oss för ett ögonblick leka med tanken att Brad skulle göra en gayroll. Annars måste vi leka med tanken att jag återigen pratar om Brokeback Mountain trots att jag inte sett den, vilket skulle spä på spekulationerna om min mentala (o)hälsa.

Alltså: Brad i en gayroll.

Du där, sluta dregla ner tangentbordet.

Vi släpper Brad en stund. Ett gäng fallskärmsjägare i Fort Bragg i Californien är under utredning för sin eventuella inblandning i en gayporrsajt. Med gayporrsajt menas Dink Flamingo’s Active Duty. Utredningen rör snarare prefixet ”gay” än ordet ”porrsajt”, eftersom deras brott rör ”Don’t ask, don’t tell”-principen.

”Don’t ask, don’t tell” säger att ”homosexuell läggning i sig inte är ett hinder för tjänstgöring, men homosexuellt uppträdande är inte förenligt med militärtjänstgöring”. På klarspråk: du får vara bög eller flata så länge du inte beter dig homosexuellt. Med ”beter dig” menas ”begår homosexuella handlingar eller verbalt eller icke-verbalt kommunicerar att du är homosexuell” enligt en talesman för amerikanska försvarsdepartementet.

Jag har ingen aning var gränsen går. Jag vet inte huruvida att titta på Melodifestivalen är en homosexuell handling eller om det är icke-verbalt outande av sig själv att berätta om sin kompletta samling av samtliga Madonnas skivor. Men gay är alltså grund för avskedan. Även om det är gay-for-pay och inte helyllehomo.

Jag vet inte om dessa sju killar ställt upp på något annat än solobilder. Jag kan heller inte svara på vilken sexuell läggning de egentligen har. Jag är däremot säker på om de har gjort ansatser att tillfredsställa andra män än sig själva på bild och/eller film, så kommer de bli av med sina tjänster – oavsett om de hävdar att det rörde sig om gay-for-pay. Pentagon köper inte att ”man är inte bög bara för att man suger av en kompis”. Däremot är republikanerna i Vita Huset sällsynt toleranta, de bryr sig inte om du varit männens Deuce Bigalow. Du kan få vara reporter i Vita Huset ändå.

Tillbaka till Brad och gayrollen. Ponera att Brad gör en gayroll. Ponera att han i en scen hånglar med Vin Diesel. Ponera att kameran smeker Vin Diesels muskulösa rygg när han långsamt, i motljus, kysser sig nedför Brads överkropp och samtidigt knäpper upp hans by… hrm …

Ponera att Brad gör en gayroll. Att spela en homosexuell karaktär är gay-for-pay med mer handling och färre sexscener. Jag undrar om det skulle ses som ett hinder om han sen sökte militärtjänst i USA?

Spelar skådespelar-kön roll?

Med undantag för asykineser har Svenska Dagbladet en hel del bra grejer. Till exempel helgens ”Te som i Taiwan” som fick mig att fundera på att överge kaffet och gå över till te.

I gårdagens kulturdel skriver Erika Hallhagen att det är dags att ta bort könsprefixet i musikgalorna. ”Bästa manliga artist” och ”Bästa kvinnliga artist” borde slås ihop till en och samma kategori: ”Bästa artist”. Erika skriver:

Det finns liksom ingen anledning att könsindela musik. Det handlar inte om muskelstyrka och kriterierna för vinst är ju desamma.

Helt sant. Men det som fick mig att tänka var ingressen. Finn ett fel:

Det är galatider. Rockbjörnen, P3 Guld, Manifest, Grammisgalan, Guldbaggegalan […]

Just det, Guldbaggegalan är, till skillnad från de andra, inte ett musikpris. Det är ett filmpris. Jag skulle tro att det bara kändes naturligt att dra med Guldbaggegalan när man ska räkna upp exempel över aktuella galor, framförallt som det är en av de kändare galorna i samlingen. Men oavsiktligt eller inte så väcker kolumnen frågan: Kan man skippa könsindelningen även i filmgalor?

Jag tycker det känns ganska naturligt att skippa könsprefixet i musiksammanhang. Men filmfrågan är inte lika självklar. Här blir jag ungefär som Gudrun Schyman blir i deklarationstider: lite ambivalent.

Något ligger och gnager, och ja:t på frågan ”Kan man skippa könsindelningen även i filmgalor” blir inte det rungande ”JA” Jake Gyllenhaal skulle få om han bjöd ut mig på en dejt. Det blir mer ett slappt ”tja, det kan man väl”. Om inte annat så skulle det lösa problemet med kategoriseringen av Desperate Housewives-stjärnan Felicity Huffmans roll i Transamerica. Hon är en kvinna som spelar en man som är på väg att bli kvinna. Är det en manlig eller kvinnlig huvudroll? Som Aidan säger i ”The Ring”: It’s a conundrum.

Bu eller bä? Lämna en kommentar!