Åsiktskontorsionist

”När det gäller homosexuella artister är det ett faktum att en viss sorts fjollighet är vanligare än hos heterosexuella. Inte jätteintressant, men sant. Och de flesta av mina homosexuella vänner för sig på ett tydligt homosexuellt vis, gestikulerar på ett homosexuellt vis, pratar på ett homosexuellt vis (man kan nästan kalla det en dialekt). Men inte alla. Min närmaste homosexuelle vän kände jag i många år innan jag fattade att han hade pojkvän. Så folk är olika, oavsett vilken grupp man sorterar in dem i.”

– Nils Hansson på DN slår knut på sig själv när min kompis ifrågasätter huruvida det är relevant att ägna halva recensionen av en konsert åt artistens sexuella läggning och (brist på) fjollighet. Tydligen är Mika straightacting på scen, vilket är väldigt relevant i DN:s ögon.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Må ni få lepra i könsdelarna

Jag hatar människor som konstruerar såna här listor och tycker att de är roliga och fyndiga. På riktigt, jag hatar dem. Dessa människor förtjänar att straffas, och straffknull med kaktus och grovsalt räcker knappast som förrätt till vad den här imbecilla idioten förtjänar. Straffknull med pneumatisk borr doppad i saltsyra börjar likna något, men till och med det är lindrigt. Denna person är ett levande exempel på att kondomer inte bara räddar liv, utan också förebygger lidande.

Jag hoppas alla ni som svarat på det här testet och tycker att det är en kul grej drabbas av fläckvis håravfall, lepra i könsdelarna och grava hormonrubbningar. Sedan får ni spendera resten av era sorgliga planksteksliv med permanent skräck för folks reaktioner när de inte kan avgöra om ni är män eller kvinnor. Ni förtjänar inte jämställdhet, ni förtjänar att för evigt vara fångna i de könsroller ni så desperat klänger er fast vid på grund av osäkerheten för vad ni skulle vara om ni inte var ”män” eller ”kvinnor” i första hand. Ni förtjänar att ha lägre lön för lika jobb, att få er sexualitet ifrågasatt om ni sminkar er och att gå runt och tänka ”ja, de där av andra könet förstår jag mig inte på, vi är nog från två olika planeter”

Föraktfull? Jag? Det är inte riktnumret. Det är inte ens landskoden.

Andra bloggar om: , , ,

Coaching/outing

”Ursäkta, men skulle ni frågat huruvida svarta ska få adoptera barn om det funnits en svart person i gruppen?” frågar jag när det är min tur att redogöra för min syn på homosexuellas rätt till adoption. Coachen som leder övningen förstår inte riktigt vad jag är ute efter. Hon ser lite förvirrad ut och svarar tveksamt ”ja, det skulle jag”.

Men låt mig börja från början i den här historien om hur jag i fredags halvt kom ut, halvt outades av två (så kallade) coacher.

För att bli ett bättre team projektledare på jobbet kom idén om coaching upp. Jag var positiv, så klart, eftersom jag gillar tanken. En coach är ett bollplank som inte behöver kunna ett skvatt om det du gör, och inte sitter inne på några som helst svar heller. Hen har istället en hel arsenal frågor och infallsvinklar som gör att den som bli coachad hittar svaren själv. Och vad är bättre än svar man själv kommer på? (Vad kallar man förresten en klient till en coach? En coach-bottom? Coachee? Coach-klient?)

Första delen av projektet gick ut på en heldag gemensam coaching. Därför samlades vi i fredags morse i en utbildningslokal ett stenkast från Norra Bantorget. Att gå igenom individernas förväntningar på dagen är smart oavsett vad dagen handlar om, och speciellt när det är något som folk vet så lite om som coaching. Flera visste inte alls vad de skulle förvänta sig, och jag kan förstå att coachingbegreppet är luddigt innan man fätt grepp om det. En av förutsättningarna när man blir coachad i grupp är att åsikter är personliga och att man inte kan tycka fel. Ingen ska alltså bli ställd mot väggen av de andra bara för att hen uttrycker en känsla eller en åsikt som ingen annan delar. För att illustrera detta skulle vi göra en klassisk värderingsövning med etiska ställningstaganden.

Vi fick ställa oss i mitten av rummet. De fyra hörnen fick symbolisera ”ja”, ”nej”, ”ibland” och ”vet inte”. Vi skulle utan att prata ta ställning till ett påstående genom att gå till det hörn som motsvarar våra åsikter. Inga konstigheter, det är värderingsövning 101. Första frågan:

”Jag är för eller emot dödsstraff”

Alla utom två personer, varav ena är jag, går iväg till sina hörn. Jag undrar om det är en kuggfråga eftersom den inte är formulerad som en ja-eller-nej-fråga. Men det är det inte, den är bara lite ogenomtänkt. Alla får kort redogöra för sin ståndpunkt, och även om folk står lite olika är det ingen som säger emot trots att de inte håller med. So far so good. Andra frågan:

”Jag tycker att homosexuella ska få adoptera barn”

Eh? Jag hajar till lite. Det är tidigt på morgonen, jag har bara fått en latte och det tar tid för min härna att berarbeta informationen. De flesta hinner börja röra sig mot sina hörn (”ja” respektive ”vet inte”) innan jag kopplar och lommar fövirrad bort till ja-hörnan, samtidigt som min hjärna försöker greppa det här. Det är 2006, de ska vara coacher med över tio års erfarenhet mellan sig, och de ställer på allvar den här frågan i ett professionellt sammanhang?

När de som står i ”vet inte” fått redogöra för sin syn på huruvida jag ska få bli prövad som adoptivförälder eller inte kommer turen till oss. Jag väntar tills de kommer till mig innan jag slår till. Vid det här laget har jag svårt att hålla ilskan borta från rösten.

Det är alltså här vi befinner oss när en av coacherna svarar ”ja” på frågan huruvida de skulle haft samma påstående med svarta om de haft en svart med i gruppen.

Mitt svar var ”Det tror jag inte på. Jag tycker att det är fullständigt oprofessionellt av två personer som kallar sig coacher att utsätta en grupp kolleger för en sån här situation. Jag är homosexuell, och det här tvingar mina arbetskamrater att ta ställning i en fråga som inte har med något att göra.”

Vid det här laget är det knäpptyst i rummet. Jag förstår vid det här laget inte att jag just kommit ut för flertalet av dem som är med. Trots att jag alltid använt rätt pronomen när jag pratar om dejter på luncherna, trots att två av mina arbetskamrater defintivt vet att det är killar som gäller för min del, trots att jag så sent som ett par veckor tidigare suttit och berättat om vilka manliga skådisar jag tycker är snyggast så har det alltså undgått resten av gruppen att jag inte är straight. Hade jag vetat det så hade jag nog blivit så förvånad att jag glömt bort att vara arg. Men som sagt, just där och då var jag inte medveten om det.

Coachen försöker svara något, men är rätt handfallen. Två av arbetskamraterna i vet inte-hörnet undrar varför man inte kan diskutera det här.

”Homosexuellas rätt till barn är inte en etisk fråga. Vi är inte infertila, vi bara gör ett mycket mer medvetet val än de flesta andra när det gäller att skaffa barn. Att dessutom tvinga en grupp där ni inte har någon som helst aning om personernas sexuella läggning att ta ställning till det här under professionella sammanhang är inte coaching. Det är ett skämt. Den här situationen gör mig skitförbannad.”

Nu ingrep även den andra coachen. De tackade mig för min reaktion, och lovade att ta med sig det här, fundera på det och återkomma till mig.

Det jag var mest förbannad på var att det här var första gången jag känt mig diskriminerad som person. Någonsin. De inte bara gjorde mig osynlig, de ifrågasatte dessutom min lämplighet som förälder. Allt under professionella sammanhang.

De återkom aldrig. De berörde inte ämnet. Det, tillsammans med att ideligen ställa frågan ”hur känns det?” så fort någon sa något, gör att jag inte kan gå vidare till steget individuell coaching. Att jag under hela dagen inte fick en enda insikt jag inte redan medvetet haft med mig hjälper inte upp betyget. Jag sätter mig hellre på ett dagis och pratar en stund med femåringarna, de ger en betydligt bättre insikter än dessa två coacher någonsin skulle klara av.

Det enda jag lärde mig under dagen är att det går att bli sjukt förbannad i professionella sammanhang och skälla ut folk efter noter utan att behöva be om ursäkt för det efteråt – så länge man inte går till personangrepp.

Jag är bög, alltså ljuger jag

Jag bryr mig inte om jag får ge blod eller inte, eftersom jag ändå sällan skulle få donera blod. Dels för att jag ställer upp som försöksperson i medicinska studier när jag kan, och dels för att det sällan går tre månader utan att jag har haft sexEftersom jag inte har ett monogamt förhållande och känner att det inte är okej att förhöra mig om mina kk:s övriga sexliv.

Rättelse: Jag skulle inte bry mig om jag får ge blod eller inte, om samma regelverk som gäller heterosexuella män skulle gälla mig. Men det gör det inte. Istället gäller ett regelverk som säger att jag är mer benägen att ljuga.

Män som har sex med en ny tjej hamnar i karantän i tre månaderSex månader om tjejen tillhör en ”högriskgrupp”. En homosexuell man får aldrig ge blod. Inte om han lever i ett monogamt förhållande sedan tio år, inte ens om han lever i celibat. Män som har sex med män är för alltid uteslutna, och statistiken är bara något Socialstyrelsen gömt sig bakom. Ett av högsta hönsen på Socialstyrelsen försvarar sig med att det finns ett fall där följande har hänt: en homosexuell man som regelbundet donerade blod, och levde i en monogam relation, gav vid ett tillfälle blod som var HIV-smittat. Uppenbarligen hade han vänstrat, och ljugit om det. Det har uppenbarligen hänt med heterosexuella också. Hade man litat på homosexuella män i samma utsträckning som heterosexuella hade det räckt med karantän i ett halvårOm man räknar ”män som har sex med män” till ”högriskgrupp”, annars tre månader. från det att man har haft sex med en ny partner.

Socialstyrelsens regelverk säger alltså att bögar män som har sex med män är mer benägna att ljuga. Visserligen är regelverket gammalt, men så sent som förra året stöddes det utan förbehåll av både Socialstyrelsen och RFSL (!). Varje gång jag läser att sommaren innebär blodbrist, varje gång jag ser Göran Gillingers hundögon (vilket inte är så ofta numera, tack och lov), blir jag irriterad över reglerna.

Som en parentes kan nämnas att icke-straighta tjejer är välkomna att lämna blod. Jag undrar om de slipper igenom eftersom två tjejer bara kan smitta varandra i sjukt extrema fall (typ S/M med blodvite), eller om icke-straighta tjejer antas vara genomsnittsärliga?

Hur som helst är regelverket nu under utredning, så om jag ljuger om mina sexvanor om något år så kanske det har att göra med mig som individ och inte med mig som bög.

Mer läsning: Sylvester har en intressant artikel om bögar och bloddonation.

Andra bloggar om: , ,

Stockholm Pride och dubbelmoralen

Stockholm Pride vägrade sälja tidningen Destroyer på grund av att man uppfattade den som ”stötande” (läs: ”omoralisk”) för flator. Destroyer innehåller nämligen inget olagligt material. Det är intressant att en HBT-festival som har ”mångfald” som tema dömer ut publikationer på moralisk grund.

Än intressantare blir det när man på Pride-området säljer Valerie Solanas SCUM-Manifestet, en bok som – bokstavligen – uppmanar till utrotning av män, vars existens beskrivs som ”biologiska olyckor”. Inte heller SCUM-Manifestet innehåller något som är olagligt, och det ska erkännas att man förmodligen lider av sociopatiska drag om man läser boken bokstavligt.

Att man på en Pridefestival med ”mångfald” som tema gör moraliska värderingar av böcker och tidningar lämnar en besk eftersmak. När de moraliska bedömningarna för flatlektyr skiljer sig väsentligt från bögdito blir smaken än beskare. Det är lättare att bli sedd som politiskt korrekt om man hissar en feministisk flagg, något som förr eller senare kommer slå tillbaka på oss alla.

Andra bloggar om: , , , , ,

Stockholm City och ”schlagerbögarna”, del 3

Jag skrev ett öppet brev till Stockholm City om ”schlagerbögarna”, fick ett svar och ställde en följdfråga. Här är Katarinas svar, och slutet på debatten för den här gången:

Hej
Jag tycker det är okej att kalla Jonas Hellsén och company schlagerbögarna därför att de tycker det själva. Det är deras val.
På samma sätt kan indiska kockar kalla sig curryindier om de vill. Om det kan anses roligt/bra i den egna gruppen.
Däremot skulle jag vare sig kalla indiska kockar curryindier eller homosexuella för schlagerbögar som inte valt det epitetet själva.

Med vänlig hälsning
Katarina Ekspong
Redaktionschef – nyheter

Det är intressant att en tidning skjuter över allt ansvar för förmedling av värderingar på individer utan nyckelroll eller någon fast anknytning till redaktionen. Däremot gillar jag att Katarina och City är konsekventa i sitt ställningstagande, även om jag fortfarande inte håller med i sak. Det är också kul att City i gårdagens tidning hade en intervju med en artist som ligger utanför sfären som idag förknippas med ”homosexuell”. Uppenbarligen försöker City i alla fall, och det ska de ha all cred för.

Jag håller med om att man ska få klassa sig som vad man vill, men det är en stor skillnad på att klassa sig inom en subkultur och på att köra samma klassificering utanför subkulturen. Jag anser att man som seriös tidning måste vara försiktig med vilka schabloner man sprider, och hur man förstärker eller raserar fördomar kring minoriteter. Ibland kan man jobba åt två håll samtidigt, med resultatet att man inte kommer någonvart. Som jag skrev tidigare, jag vill inte ha militära machobögar eller hårföra hantverkshomon som motvikt, jag vill slippa alla etiketter som idag är fastklistrade på ordet ”bög”.

Andra bloggar om: , , ,

Stockholm City och ”schlagerbögarna”, del 2

Jag skrev ett öppet brev till Stockholm City om ”schlagerbögarna”. I morse fick jag svar från Katarina Ekspong, redaktionschef för nyheterna på Stockholm City:

Hej
Orsaken till att killarna kallas schlagerbögarna är att de varit Citys expertpanel under det namnet under flera år under Melodifestivalerna. Då har namnet varit minst lika relevant som t ex Citys bögtrio (som du föreslår). De har blivit kända under schlager- benämningen, medverkat i radio, haft klubbkväll mm. Och jo, när det var i schlagersammanhang kändes namnet relevant och lite (som du inte tycker att vi bör tycka) roligt. Visst är det en lek med fördomar. Och sånt kan alltid någon ta illa upp utav.
Det innebär givetvis inte att du har fel. Jag håller dock inte med dig om det olämpliga.

Vi behöll namnet eftersom flera av våra läsare känner igen trion då.
Och folk tycker olika.
Idag ringde en person upp mig och tackade för den tidning vi gör under Pride-veckan. Han hälsade från ett helt gäng homosexuella som var pinsamt rörda för av den bevakning vi har av Pride-veckan.

Med vänlig hälsning
Katarina Ekspong
Redaktionschef – nyheter

Mitt svar till Katarina:

Hej Katarina,

Jag håller med om att Stockholm City har ansträngt sig för att få till en bra Pride-bevakning – och att den röda bakgrundsfärgen på er logga nu får pridefägerna är en jätterolig och viktig sak för mig och många andra homosexuella.

Men jag tycker inte att ett rätt tar ut ett fel, framförallt inte om man bara halvhjärtat känns vid felet. Jag vet inte om jag ska utläsa något speciellt från att du använder dåtid i meningen ”Och jo, när det var i schlagersammanhang kändes namnet relevant och lite (som du inte tycker att vi bör tycka) roligt.” – men jag hoppas att det är något som mellan raderna säger att valet i skenet av mitt öppna brev känns mindre självklart.

Jag har en sista fråga: tycker du att det vore okej att, i Stockholm City, köra en matlagningsserie med tre indiska personer som kallade sig ”curryindierna”? Om inte, varför? Om du inte tycker att du kan ta ställning till den frågan får du gärna vidarebefordra den till någon som kan.

Med vänlig hälsning
Micke Kazarnowicz

Uppdatering: Karin har svarat på frågan ovan.

Andra bloggar om: , , , , ,

Öppet brev till City om bögar (och flator)

Kära Mikael Nestius och alla andra på Stockholm City,

Det är beklämmande att en så pass stor tidning som Stockholm City år 2006 har så dålig koll på minoritetsfrågor. Jag förstår att det är med all välmening ni använder vinjetten ”schlagerbögarna” om de tre bögar som skriver om Stockholm Pride. Menar väl gör även de som till nyutkomna homosexuella säger ”Är du sån? Men du ser ju inte sån ut!”. Även de som konverterar homosexuella till heterosexuella menar, på sitt eget skruvade sätt, väl.

Som exemplen visar så är ”att mena väl” långt ifrån ”att göra väl”, ett misstag som även Stockholm City gör sig skyldiga till.

Något jag tycker är lustigt är att ni aldrig någonsin använt något som helst prefix för heterosexuella i er tidning. Jag har aldrig läst om radhusheteros, rockheteros eller matlagningsheteros. Ni skulle aldrig komma på id�n att låta tre personer av judisk härkomst köra en serie om hushållsekonomi och sparsamhet under vinjetten ”sparsamma hebr�erna” eller ”snåljudarna”. Om någon av era medarbetare kom med id�n om en matlagningsserie med indisk mat under vinjetten ”curryindierna” så är jag säker på att de flesta på redaktionen skulle inse det idiotiska i det namnet.

Nu kanske ni tänker ”Schlagerbögarna är inte samma sak, det är ju liksom roligt”.

Nej. Det är inte roligt. Än idag får skolinformatörer i Stockholm ofta frågan om varför ”bögar är si och flator är så”. Än idag får homo- och bisexuella stå till svars för saker personer i deras omgivning anser vara ”typiskt homosexuellt”. Det ni gör är att ge en rejäl örfil för alla som kämpat och kämpar mot fördomar, och att ni ger den örfilen i all välmening gör inte att den svider mindre. Tvärtom så bränner det lite mer såhär under Pride-veckan.

Om ni behöver förslag på vad ni kan kalla dessa tre bögar istället så har ni säkert folk som kan spåna fram bra namn. Här är några förslag: ”Citys bögtrio” ”Citys böggäng” ”Citys Pride-bögar”.

Jag skulle kunna köra en överkurs också och fråga varför Stockholm City bara låter bögar (män) synas i Pride-sammanhang, när Pride berör hobbitar oavsett kön, men det tar vi när första poängen gått hem.

Jag har raljerat på det här temat tidigare, och jag står absolut fast vid det tidigare inlägget. Den här gången väljer jag att vara gravallvarlig eftersom jag vill ha ett svar. Stockholm City har följdaktligen också fått erbjudande att svara här på Åsiktstorped.

Uppdatering: Det har kommit ett svar från Stockholm City.

Andra bloggar om: , , , , ,

Tjuvlyssnat en lunch för länge sedan

Oswald skrev för ett tag sedan om lunchhomofobi. Jag mindes att jag råkat ut för en liknande grej för länge sedan, och när jag gick igenom min nätdagbok från 1998 hittade jag originalet:

Onsdag 21 oktober 1998. Satt och käkade lunch bredvid två killar som satt och diskuterade först gitarrer och sen musik. De kommer in på Christina från Duvemåla.
Kille 1: ”Fan vilken bra sångröst killen har. Synd bara att han är fikus.”
Kille 2: ”Hur menar du då, synd?”
Kille 1: ”Nä, jag vill bara att han ska vara normal.”

Normal. Jajustdet.

Andra bloggar om: , ,

Det här är inte en bokrecension av en science fiction-bok

Åh nej. Inte en bokrecension. Jag gillar dem inte. Men på samma sätt som ”Birthday of the world” inte är science fiction, så det här inte en bokrecension. Det är en upplevelserecension.

THIS IS NOT SCIENCE FICTION borde det stå på boken. Med stora, tydliga versaler. Så att alla potentiella läsare förstår att trots att handlingen är förlagd till andra världar så är ”Birthday of the world” är lika mycket science fiction som Brokeback Mountain, Timmarna eller Den Gröna Milen.

Det är klart, jag behövde lära mig lite nya ord som ”somer” (det asexuella stadium som de flesta Gethenier befinner sig i när de är könlösa) eller ”sedoretu” (planeten O:s motsvarighet till västvärldens äktenskap, men med fyra individer istället för två). Och det är just det som gör den här boken till en upplevelse: att den handlar om sex, förhållanden, sexualitet och kön ur ett (förlåt, här kommer en riktig buzzword bingo-groda) 360-gradersperspektiv.

Jag tänker berätta lite om min upplevelse av novellerna.

I första novellen läser jag om en ras till mångt och mycket är lika oss. Det känns lite träigt i början, det är namn på platser och städer och personer från en annan planet. Jag fattar inte heller riktigt hur geografi och historia hänger ihop, och jag är lite förvirrad när det gäller karaktärerna. Trots att Ursula LeGuin använder sig av pronomina ”he” och ”she” så är det något som inte stämmer.

Det visar sig att folket på Gethen är till mångt och mycket lika oss, men inte när det gäller kön och sex; Gethenierna är för det mesta androgyna och asexuella. Jag upptäcker att androgyniteten är som väg-gupp när man cyklar. Den får mig inte ur balans, men jag kan inte bra slappna av och flyta på med generaliserar om män och kvinnor när jag delar in karaktärerna i minnet.

”För det mesta” är inte ”för alltid”. Ungefär en gång i månaden, såvitt jag förstår, går Gethenierna in i ett sexuellt stadium som kallas kemmer. Personer som är i det asexuella stadiet (somer) är också androgyna och följaktligen varken kan eller vill de ha sex, medan alla som är i kemmer kan ha en nästintill rovdjurslik sexdrift.

Jag följer huvudpersonen genom Getheniernas motsvarighet till pubertet och upptäcker att det finns så många likheter med min egen pubertet, trots att hen har en clitopenis och inget egentligt kön och är en annan ras. Vi förstår varandra mer än olikheterna egentligen tillåter.

Det är här det börjar bli riktigt spännande, när jag får följa huvudpersonen genom första besöket i ett kemmerhus. Ett kemmerhus är ett ställe en går för att ha sex med andra som är i samma kemmer. När en person går in i kemmer får hen ett kön som varar hela den kemmerperioden. Könet blir den biologiska motpolen till könet hos den första person i kemmer en kommer i kontakt med.

Jag blir lite fascinerat förvirrad över att huvudpersonen refererar till sin förälder som ”mor” medan fadern kallas ”getter” (som i ”to get”). Jag antar att det helt enkelt är ett annorlunda sätt att se på föräldraskap och tillhörighet. Varje individ kan bli gravid om hen just då är kvinna, eller göra en annan individ gravid om hen är man. När en person väl fött ett barn är hen barnets mor hela livet, trots att hen för det mesta inte är kvinna och ibland är hen man.

Så komplicerat men ändå så enkelt, och så spännande. Tänk att ha sex med samma individ, ena gången som man, andra som kvinna. Och sen göra om det igen, med andra kön på partnern.

Det är inte bara lättsmält. Till exempel blir jag lite störd när huvudpersonen träffar sin fader getter under sitt första besök i ett kemmerhus och att det är hans, i mitt huvud incestuösa, omfamning som gör huvudpersonen till kvinna under första kemmern. Men meningen är inte att jag ska hålla med, meningen är att jag ska få se alternativ. Ursula LeGuin berättar utan att döma eller moralisera. Hon lägger bara i mynten, det är upp till mig som läsare om jag vill att de ska trilla ned eller ut.

Imorgon: novellen där män är män och inte kan älska, och kvinnor är kvinnor och styr hela världen.

Andra bloggar om: , , , ,