Evil Miffo Ding-dongs (en studie i typiska Idol-killar och homoerotik)

Den typiska Idolkillen är 22 år gammal med generisk röst, en kuslig förkärlek till Westlife-ballader och tillräckligt bra utseende för att tilltala såväl fjortonåringar som bögar. I praktiken vet du att du har en Idolvinnare om han hamnar både på Starlets ”Hetaste nya kändisarna” och QX ”Sveriges 20 sexigaste killar” redan i mitten av säsongen (vad heter förresten ”tautologi” när det handlar om företeelser?).

Egentligen är det ganska harmlöst, och jag missunnar varken fjortonåringarna eller bögarna att dregla efter Måns Semmelröv eller Danny Såsare. Var för sig är de ganska harmlösa, och kan då och då släppa riktigt trallvänliga hits.

Härom veckan blev jag uppringd av ett undersökningsföretag som ville spela 30 låtar för mig, för att få veta vad jag tyckte om dem. Jag skulle sätta ett betyg på en skala från 1-5 och berätta om jag var ”inte trött”, ”trött” eller ”mycket trött” på låten och vilken radiostation jag tyckte att den passade. ”Miss Blue”, check. ”Apologize”, check. ”Do you love me?”, check. ”All for one”, che… WTF?

När de helt plötsligt började spela ”All for love” tänkte jag först ”Bryan Adams, Rod Stewart och Sting?” och sen fick jag småpanik och sa ”Etta”, ”mycket trött” och ”Lugna favoriter” med aningens för hög röst. Och så undrade jag lite förvirrat varför de blandar in en femton år gammal låt bland alla nya, men jag hade bråttom att få intervjun överstökad så jag höll undringen tyst.

I söndags var det städdag. Efter att ha styrt upp kabelsalladen det innebär att ha sexton el-uttag (upptagna!) vid bokhyllan var det dags att putsa, diska, tvätta, damma medan Digilistan i P3 gick i bakgrunden. På nionde plats upptäcker jag till min förfäran att låten de spelade för mig i undersökningen inte var en femton år gammal kackig ballad som fått en revival. Det var en kackig cover på en femton år gammal kackig ballad. Med en grupp som kallar sig E.M.D. (Evil Musical Douchebags?)

Såklart är det tre typiska Idolkillar som bildat en grupp. Och det är ungefär här mitt stora problem med den generiske Idolkillen dyker upp: när de börjar uppträda i klasar. Det är som om deras ballad-sinnen ingår något slags symbios som lyfter dem till oanade höjder av hjärta-smärta-jag-älskar-dig-så. Den här gången till den grad att de tar det smörigaste och sämsta på den här sidan Glenn Medeiros och gör det exakt lika kackigt. Nog för att de var typ tolv när ”De tre musketörerna” gick på bio, men såvida de inte hade en enorm crush på Handen som gungar vaggan-Rebecca eller Hot Shots-Charlie finns det få ursäkter till att minnas den låten. Och ännu färre för att än en gång släppa loss plågan över landet.

Ett par killar som var för sig definitivt hamnar i det generiska Idolkille-facket (komplett med tolkningar av ”Tears in Heaven” och ”Hero”) är Todd och Eric. Men, till skillnad från Evil Miffo Ding-dongs, kan de tillsammans göra akustiska versioner av låtar med harmonier som i vissa fall är bättre än originalet. Som till exempel Britneys ”Gimme more”:

Gillar du den ska du också kolla in Todd och Erics version av One Republics ”Apologize”, Jeff Buckleys ”Halleluja” (minuspoäng för andningspauserna i refrängen) och Rihannas ”Umbrella”. Gangster tipsade om tvillingarna redan i november.

Till sist, är det bara nittiotalsnaivitet eller är det homoerotik när ledmotivet till en film om fyra män med mottot ”All for one”, sjunget av tre andra män, har en refräng som går:

Let’s make it all for one and all for love.
Let the one you hold be the one you want,
The one you need,
’Cause when it’s all for one it’s one for all.
When there’s someone that should know
Then just let your feelings show
And make it all for one and all for love.

Andra bloggar om: idol, all for love, e.m.d, danny saucedo, erik segerstedt, mattias andréasson, covers, de tre musketörerna