Bekräftelse

Jag skulle bara ner till tvättstugan för att hämta tvätten från torkskåpet.

Fan vad hissen dröjer, tänker jag tio sekunder efter att jag tryckt på knappen. Den brukar ju komma på studs. Jag kollar in i hisschaktet. Det verkar som om någon lassar in något i ena av hissarna. Den andra befinner sig högt uppe i huset. Endera dagen måste jag ta reda på var trapporna som leder till tvättstugan finns. Jag bor ju bara på första våningen.

När hissen väl kommer står det en kille på tjugo-nånting i hissen med ryggen mot mig. Hissen har öppningar på bägge sidorna, på bottenvåningen går man ut genom dörren på motsatt sida från våningsplanen sett. Det är alltså det hållet han är vänd mot. När jag går in vänder han sig om och vi hejar med en sån där utsökt balans mellan distans och vänlighet som man gör när man träffar en granne man inte känner.

Det första jag tänker när han hejar är ”Shit vad han är snygg”. Helt plötsligt är jag extra glad att jag bytte om från mjukisbrallorna och sunk-tröjan jag hade på mig när jag tvättade.

Sen hände det.

Istället för att ställa sig med ryggen mot mig igen så ställde han sig lite med sidan mot, och kollade in mig utan att verka för uppenbar. Hade jag inte tyckt att han var sjukt snygg och därför kollat in honom samtidigt så hade jag inte märkt det. När jag tog på mig den där röda t-shirten kändes den lite väl tajt över armarna och bröstkorgen, men de där tvivlen smälte under mr X diskreta blickar.

Han gick ut på bottenvåningen, och hade jag varit religiös hade jag bett en stilla bön om att han verkligen bor i huset. För då lär vi synas igen.

Det är intressant det där med bekräftelse. När den kommer från någon jag inte känner, så betyder det mer om den kommer från någon som ser bra ut, än från någon som är utseendehämmad. Ytligt, säger kanske vissa. Mänskligt, säger jag.