Första helgen med live-kameran

Lite spontanreflektioner efter första helgen med live-kameran:
Det är skumt att aldrig känna sig ensam hemma. Varje gång någon rör kameran ger den ifrån sig ett lågt hummande som avsöljar att någon annan är där. Det är som att ständigt ha någon som tittar över axeln. Det är inte en enbart obekväm känsla, det ger lite samma närvaro som att ha på radion eller prata med någon live över valfri chattklient.

Jag är såklart medveten om vad jag gör. Jag måste anstränga mig för att inte regissera mig, vilket också det är intressant vilka saker jag får impulser att regissera. Jag har inga problem att gå omkring (halv-)naken i lägenheten, nakenhet har inte stört mig. Däremot höll jag på att skippa den efterrätt jag kör efter middagen: en Jacky chokladpudding. Att lägga på Absolut Torr på fötterna kändes mer utlämnande än att byta om inför ett träningspass. Jag har inga problem med att sjunga med och dansa till låtar när jag känner för det, men jag tycker att det är jobbigt att sitta framför datorn och skriva och veta att någon tittar. Det är lite samma känsla som att sätta sig och skriva om jag hade haft en gäst hemma, jag känner en drivkraft att underhålla (den osynliga) gästen. Med vad? Dansa? Sjunga? Live-sex? Egentligen är det nog rätt trist att vara voyeur i min kamera.

En sak är säker: det hade onekligen varit mycket lättare att vara flera, som i Big Brother-huset.

En annan intressant frågeställning: Jag kollade på ”Dawn of the Dead” idag, och kameran sänder både bild och ljud. Kommer jag nu att bli stämd av Antipiratbyrån & co för att jag sänder filmer?

Andra bloggares inlägg om big brother, live-kamera, övervakning