USA i bilder, pt 2

San Francisco har färre invånare än Stockholm, men har en skyline som lovar alla möjligheter, frestelser och synder som bara en riktig storstad kan leverera. Eftersom the Bay Area har ungefär hälften av Sveriges befolkning, kan San Francisco definitivt leverera vad dess skyline lovar.

En av turistgrejerna som är värd att göra är Alcatraz. Det är bara ett bolag som får lägga till vid ön, och det gäller att boka biljetterna i tid under turistsäsong. Fem dagar i förväg är en bra regel.

Alcatraz har varit militärfästning och militärfängelse innan det blev ett högsäkerhetsfängelse. Det kändes udda att befinna sig i något som jag bara sett i teveserier som ”Prison Break” och samtidigt veta att det här var på allvar.

Något man definitivt ska göra är att ta audio-guidningen runt inne i fängelset. Historier om rymningsförsök (det är fortfarande oklart om ett av dem lyckades) blandades med berättelser om vardagen på fängelset, allt berättat av tidigare fångar och fångväktare.

När solen låg på var det tillräckligt varmt för att gå i kortärmat, men så fort man kom in i skuggan, eller när solen gick ner (vilket den gör vid 17) så blev det kallt nog för skinnjacka. Det sägs att det här är den kallaste vintern på länge i San Francisco, men det är tidig vår med svenska mått mätt.

Keep clear. Varje gång jag ser det hör jag Korben Dallas säga ”I’m trying, i’m trying”. Jag lyckades hålla mig undan poliskonfrontation (om man räknar bort alkoholkontrollen). Trots att jag körde mot rött. Två gånger, och ena gången stod en polisbil stilla vid rödljuset på väge åt andra hållet. Jag pratar inte om att svänga höger, för det får man göra här. Till mitt försvar måste sägas att rödljuset (det var ett och samma jag körde mot bägge gångerna) såg ut att reglera en korsning och inte ett övergångställe. Men som Andy sa: ”Nåja, det var ingen som dog i alla fall”.

På vägen ner till Los Angeles, där vi skulle plocka upp David och Anders för vidare färd till Las Vegas, körde vi Highway 1. Den vackraste sträckan som Highway 1 passerar är Big Sur. Det är ett område utan några fasta gränser, men stället vi stannade till vid räknas definitivt till området. Området är så vackert att jag försökte ta ett panorama från Big Sur (jpeg, 17.6 mb)

Det är svårt att i ord beskriva hur högt ljudet är från vågorna när de slår mot stranden. Jag skulle lätt kunna tänka mig att bo vid havet, jag tycker att ljudet är rogivande. Andy höll inte med. Det finns få hus här, och de flesta värderas långt över 2 miljoner dollar. Även nu, under finanskrisen.

En rosa Domo har varit vår maskot i bilen hela vägen från San Francisco. Folk här får körkort på så lösa grunder att det är löjligt. Ingen framförhållning, inget konsvekvenstänk och ingen koll runt bilen. Kombinerat med rödljus där det går en sekund från att det blir rött åt ena hållet, till att det det blir grönt åt andra, är jag förvånad över att vi bara sett en bilolycka. Däremot är antalet tillbucklade bilar skyhögt.

Andras blogginlägg om , , , , ,

Solnedgång över Highway 1

Hur vet man om ett glossy magasin som riktar sig till män har en gay eller straight målgrupp? Enkelt: gaymagasinet innehåller typ nio sidor reklam för underkläder för män. Det straighta har P-Diddy i någon parfym- eller klockreklam (eller – om det är ett svenskt magasin, underklädesreklam från Dressmann).

Det slog mig när jag höll i en GQ och inte visste (så skjut mig) om målgruppen var gay eller straight. Det räckte med att bläddra och se annonserna för att fatta.

Igår körde jag highway 1 från Los Angeles till San Francisco. Rättelse: jag körde delar av sträckan. En LA-bo sa att körningen borde ta ungefär sex timmar, men med vägras, vägarbeten och en paus för att tanka bilen (180 kronor för 45 liter bensin) och mig själv (40 kronor för en 900-kaloriers hamburgare) hade jag bara kommit till Monterey vid 18-tiden. Vid det laget var det beckmörkt. Okej, jag stannade också till vid en utsiktspunkt för att kolla på solnedgången. Scenariot var magnifikt, och jag tog såklart en del foton med min kamera. Tyvärr har jag glömt sladden för att överföra bilderna till datorn hemma i Sverige, så jag har ritat en bild av hur solnedgången såg ut:

Anyhow, föreställ dig en magnifik solnedgång där jag står ensam på samma utsiktsplats som vi stannade till vid på resan 2006:

Jag hade redan från början stängt av the GPS Lady eftersom hon hela tiden envisades med att försöka få ut mig på motorvägen. När jag insåg att jag fortfarande hade dryga 200 kilometer att köra och att klockan var runt sex gick jag med på Cynosuras förslag att köra motorväg.

Halv nio checkade jag in på mitt hotell som ligger i China Town. Det är rent, och väldigt New York-sjaskigt. Dörrarna har en skjutregel på insidan, ”utsikten” är mot en liten bakgata som gjord för överfall och jag har en brandtrappa precis utanför fönstret. Rummet är så litet att jag har svårt att föreställa mig att det är ett dubbelrum. I love it.

Andras blogginlägg om , ,