Det finns en första gång för allt. Här i Dublin har jag för första gången upplevt att jag vill hångla, men misslyckas för att alla är så fula.
Det finns en hel del bra grejer med Dublin. De har Starbucks och Wagamama här. Det finns över 800 pubar i staden, som i övrigt är mindre än Stockholm. Det finns enorma parkområden mitt i staden.
Men Dublin skulle kunna ha hus byggda i guld, fontäner med champagne och gratis Ben & Jerry’s hela dan, och inte ens då skulle jag överväga att flytta hit. För att termen ”fuckable” här i Dublin ska bli mer än en teoretisk företeelse (tänk ”näcken” eller ”snömannen”) så måste den utvidgas till ”allt som har har minst två ben, puls och är kroppsvarmt”.
I alla fall när det gäller killarna. Tjejerna överlag ser förvånansvärt bra ut. Hade jag varit straight så hade jag kunnat ligga mig blå utan problem, eftersom utseendekonkurrensen här lämnar walk over genom sin blotta närvaro.
Jag funderar på att starta en biståndsorganisation, typ ”DNA-hjälp från folk till folk – svenskar donerar sperma och ägg för att fylla på snyggkvoten på Irland.”
Ikväll ska vi ut och undersöka det hippaste gaystället för att se om det kanske går att hångla där, utan att vara full på gränsen till alkoholinducerad koma.
Andras blogginlägg om resor, dublin, singelliv, hångel, fuckables
