Etikett: frihet

Klockan är knappt 18, men det känns som 02:44

Monica: (entering from her bedroom) Pheebs, you’ve been up for 24 hours! Go to sleep, honey. Th-this isn’t healthy.
Phoebe: No, no, I’m fine, and y’know why? ‘Cause of all the riboflavin.

– Vänner, S03E22, ”The One With The Screamer”

Jag har snart varit uppe i 24 timmar, och känner
a) att det inte är någon idé att lägga mig, jag kan lika gärna börja gå på Los Angeles-tid redan nu.
b) mig ungefär lika vass som en tegelsten (men jag har inte fått i mig mitt betakaroten)

Jag är färdigpackad. Det här är de tre viktigaste detaljerna.

Så länge jag har dem kan jag tackla det mesta. Bortkommet bagage, vilseåkning, you name it. Om två timmar och fyrtiosex minuter kommer taxin. Nästa inlägg kommer från utlandet.

Andra bloggares inlägg om , , , ,

Frihet

Monica: Hey, Joey, I don’t think that you should leave Chandler alone. I mean it’s only been two days since he broke up with Kathy. Maybe you can go fishing next week?

Joey: Look, there’s nothing I can do for him right now, he’s still in his sweat pants, that’s still Phase One. Y’know? I’ll be back for Phase Two, I would never miss Phase Two.

Monica: What’s Phase Two?

Joey: Gettin’ drunk and going to a strip club.

Rachel: How does going to a strip club help him better?

Ross: Because there are naked ladies there.

Joey: Which helps him get to Phase Three, picturing yourself with other women.

Ross: There are naked ladies there too.

Joey: Yeah.

– Vänner, S04E14, ”The One With Joey’s Dirty Day”

Igår fredags drog jag och ett gäng vänner till Why.not’s fest på Wennergren Center. Det är en rätt magnifik festvåning högst upp i huset, med sån utsikt att jag kunde se mitt hus därifrån. Eller Cedergrenska Tornet i varje fall, och det är inte så långt från där jag bor.

Jag firade mitt lyckade körkortsprojekt. 1 oktober började jag köra på körskola, 26 november hade jag uppkörning i Stockholm för att hinna få körkoret innan min resa till USA. Det var tajt, inte minst med tanke på att ungefär 4 av 10 kuggades på uppkörningen under 2007. Jag kan göra det mesta om jag bara bestämmer mig för det, och nu väntar Californien, Highway 1 och en Chrysler 300. Det är frihet att kunna ta mig dit jag vill och själv styra över färdmedlet.

Jag firade att jag äntligen är tillbaka på ett ställe där jag kan titta på personer och känna attraktion. Det är liksom fas 4 (men utan de nakna damerna). Det är frihet, en värld full av möjligheter.

Där var mycket folk, och där var mycket bekräftelse och flirtar. Där var roliga samtal med sköna människor. Och plötsligt, omkring 01.00, var där mr. O. Det som inte var där, var den huggande ångesten i mellangärdet. Jag gick fram och hälsade, och vi pratade. Jag återvände till den sista och svåraste situationen, och det kändes rätt. Det kändes bra. Det är frihet, eftersom det inte finns något som begränsar mig.

Att stå på 24:e våningen i Wennergren Center och kolla ut över Stockholm med känslan av att världen är precis så vidöppen som utsikten – kvällen kunde inte bli bättre än så. Det sägs att man ska sluta när man ligger på topp, och det var precis vad jag gjorde. Jag åkte hem, med känslan av att vara king of the world. Och den har jag fortfarande.

Andra bloggares inlägg om , ,

Ett avslut är alltid början på något nytt

Rachel: I’m training to be better at a job that I hate, my life officially sucks.

Joey: Look Rach, wasn’t this supposed to a temporary thing? I thought you wanted to do fashion stuff?

Rachel: Well, yeah! I’m still pursuing that.

Chandler: How… exactly are you pursuing that? Y’know other than sending out resumes like what, two years ago?

Rachel: Well, I’m also sending out…. good thoughts.

Joey: If you ask me, as long as you got this job, you’ve got nothing pushing you to get another one. You need the fear.

Rachel: The fear?

Chandler: He’s right, if you quit this job, you then have motivation to go after a job you really want.

Rachel: Well then how come you’re still at a job that you hate, I mean why don’t you quit and get ’the fear’?

Chandler: Because, I’m too afraid.

– Vänner, S03E10, ”The one where Rachel quits”

Jag har nästan aldrig bloggat om mitt jobb. Bara det i sig är ett tecken på hur lite jag brinner för vad jag gör på vardagarna. Från augusti och framåt har det för varje vecka blivit mer och mer tydligt att mitt jobb är för min kreativitet och drivkraft vad kryptonit är för Stålmannens styrka.

Håglös. Det är så andra hälften av 2007 kommer beskrivas i mina memoarer. Jag har tröstätit, tröstshoppat och spelat tevespel, men det har varit en oinspirerad och halvhjärtad verklighetsflykt. Hade jag inte haft instruktörsjobbet vid sidan av, där jag fått känna att jag gör något viktigt och bra, då hade jag vid det här laget varit så fet att jag inte kommit upp ur sängen. Inte för att jag hade velat, jag hade varit för deprimerad för det.

I början av hösten hade jag en förhoppning att det skulle bli annorlunda, bättre, roligare när vi nått den deadline vi hade i mitten av december. Det hoppet dog under hösten. Minnet av det höll mig flytande ända tills deadlinen nåddes och verkligheten slog mig: det blir inte bättre än så här. På min nuvarande tjänst kommer jag aldrig känna versucht. När jag insåg att jag hade söndagsångest redan på lördagseftermiddagen fick det vara nog.

Jag har just skickat ett mail till min chef där jag säger upp mig.

Jag har ingen aning vad jag ska göra härnäst, eller vad jag egentligen ska göra av mig själv överhuvudtaget. Men jag vet att om jag brinner för något så kan jag lära mig nästan vad som helst, och jag blir alltid bra på det jag brinner för. Alltid.

Det här är en av de läskigaste sakerna jag någonsin har gjort. Jag har ingen aning om jag kommer kunna betala räkningarna i mars. Jag vet inte vad jag kommer göra om tre månader. Men ingen kommer dö, det kommer inte startas världskrig och växthuseffekten kommer inte att skena bara för att jag har tagit det här beslutet.

Frihet är läskigt. Inte cancer-läskigt, utan bra läskigt. Jag ska hoppa fallskärm för första gången-läskigt.

Andra bloggar om: , ,