Jag minns inte vem som kom på idén att vi skulle ta fallskärmshopparcert, jag eller Malin. Det var i varje fall Malin som anmälde sig först. ”Be there or be □” stod det på vykortet hon skickade när hon anmält sig och betalat anmälningsavgiften. Det var 1995, och det visade sig att jag var □.
Jag har tappat räkningen på hur många kompisar jag pratade med under åren som följde om att hoppa fallskärm. På samma sätt som vissa lever på vad de en gång varit, och berättar historierna från sin storhetstid om och om igen, levde vi på framtida meriter. Det är klart vi skulle hoppa. Nån gång. Som om historierna vore kompisar från förr som vi stött på i storstadsvimlet, avslutade vi alltid mötet med ett löfte vi visste att vi inte skulle hålla.
Jag minns sista gången det hände. Det var våren 2004. Jag satt på Roslagsbanan med en kompis när vi kom in på fallskärmshoppning. Som så många gånger förr var vi bägge helt övertygade om att vi skulle göra det. När vi klev av vid Östra Station sa han ”Vi måste kolla upp det”. Helt plötsligt hörde jag hur han upprepade ett eko av frasen jag själv sagt vid oräkneliga tillfällen. Översatt från diplomatiska betyder frasen ”Det kommer inte att hända”. På bussen hem såg jag mig själv sitta och upprepa samma fras tio år senare, och tio år efter det. Det är just för såna här tillfällen jag satt dit tatueringen på axeln, för att påminna mig om att livet är en engångschans att uppleva så mycket som möjligt.
En onsdagkväll fyra månader senare fick jag skjuts upp till Gryttjom, där Stockholms Fallskärmsklubb hoppar. Redan första kvällen fick jag prova på att packa fallskärmen, något som första gångerna har samma svårighetsgrad som att stoppa in en tresitssoffa i en kondom. Fyra dagar senare befann jag mig i ett flygplan, på väg till min slutdestination: tusen meter ovanför hoppfältet.
Flygplanet hade anpassats för fallskärmshoppning. Där fanns inga stolar, istället satt vi i två rader på golvet med ryggen mot färdriktningen. De riktiga hopparna, de som skulle upp till fyra tusen meter, satt längst in. Vi elever skulle av först, och därför satt vi närmast den genomskinliga plastjalusi som agerade dörr. Medan jag skriver det här väcker minnena en efterklang av skräcken jag kände när hoppmästaren öppnade plastjalusin. Jag får återigen ont i magen när jag i mitt huvud ser honom luta sig ut för att se efter var planet befinner sig. För varje elev som fälldes kände jag skräcken öka, och jag undrade hur rädd jag egentligen kunde bli innan jag kräktes.
När det var min tur vände jag mig om för att låta hoppmästaren ta min pilotskärm. Jag var en tunn säck av skinn till bristningsgränsen fylld med skräck och dödsångest. Och svindel. Trots att jag inuti planet stod på knä medan hoppmästaren tog ut den lilla skärm som sedan skulle dra ut den stora höll jag en hand på dörrkarmen för att inte ramla.
Andas. Jag minns att jag tänkte på andningen, att dra in varje andetag lugnt och sakta och låta det komma hela vägen ner i magen. Jag vet inte om andningen hjälpte något, för min puls skenade upp till nivåer jag annars får anstränga mig hårt för att uppnå. Det är som om jag gick på autopilot när jag ställde mig i dörren och nickade okej mot hoppmästaren. Jag minns att jag fäste blicken på horisonten och väntade på klappen på benet som betydde ”Hoppa!”. I filmen hoppar jag bara någon sekund efter det, i verkligheten kändes det som en halv minut eller mer. Med blicken på horisonten kämpade jag mot paniken som gömde sig bland tankarna på att det är en kilometer ner till marken, och jag litade på att 210 kvadratfot tyg skulle bromsa fallet. Jag försökte fokusera på att dra in och släppa ut luften lugnt och kontrollerat, vilket resulterade i något slags kombination av hyperventilering och profylaxandning. Jag tänkte att det bara krävs mod i en hundradels sekund, bara jag släpper taget så kommer resten sköta sig självt. Jag tänkte på alla felfunktioner på fallskärmen vi har fått se, och på reservdragsproceduren ”Se, ta, se, ta, dra, dra, svanka!” När jag kände klappen på benet tänkte jag återigen på min tatuering och förvånade mig själv genom att släppa taget.
Jag minns ingenting efter att jag hoppat. Stressen blev så hög att hjärnan gick in i undantagstillstånd. Det fanns inget ”sen”, allt som existerade var just exakt nu. Långtidsminnet fyller ingen funktion när hjärnan tror att man ska dö vilket ögonblick som helst.
S€å här står det i min loggbok efter första hoppet:
Svankade lite, men glömde dra dummydrag. Desorienterad efer fallskärmens utveckling, tog 2 min att hitta basen. Missade finalvarv, gick direkt på final. Glömde hålla ihop fötterna, flärade sent och drog i knäna. Men jag gjorde det!
Tre veckor och 47 hopp senare var jag det som i fallskärmshopparkretsar kallas för ”turkey”: en nybliven a-certare.
Andra bloggar om: fallskärmshoppning, fallskärm, upplevelser
