Jag är imponerad av kvaliteten på kommentarerna till inlägget om mediernas tystnad kring Johanna Sällströms självmord. Jag började skriva svar i kommentarsfältet, men kände att det blev för långt för en kommentar. Så här är istället ett längre inlägg:
Flera personer påpekar att medias tystnad har att göra med smittofaran: skriver man om självmord kommer fler begå det. Jag är nyfiken på vilka erfarenheter detta baseras på, om det är enstaka artiklar i Sverige, eller om det handlar om erfarenheter från andra länder där man är mer öppen med medierapporteringen. Hur som helst så tycker jag inte att det här är ett giltigt argument. Det innebär att filmer, sånger, bilder, böcker och andra typer av berättelser kring självmord inte ska skrivas – eller i varje fall uppmärksammas – och att tystnad är det bästa vapnet. Men uppenbarligen fungerar inte tystnaden, då vi varje år förlorar i runda slängar tre gånger fler personer till självmord än i trafikolyckor. Dessutom bidrar tystnaden till att suicidforskning och -prevention inte får mer resurser, då ingen pratar om ämnet och ingen vet något om det. Det drabbar anhöriga till personer som inte stått ut med smärtan i form av skam, och det drabbar personer som brottas med smärtan i form av en skrattretande dålig vårdapparat.
Jerry påpekar att media i fallet Micke Dubois faktiskt skrev om självmordet, så jag måste ta tillbaka lite av kritiken. Uppenbarligen kan media skriva om det, men det är fortfarande så att det i de allra flesta fall inte talas om självmord. Man hävdar att det är av ”hänsyn till familjen”, men jag köper inte att lidandet blir lindrat av att man skriver ”självmord” mellan raderna. Det ökar snarare lidandet. Genom att skriva det mellan raderna, istället för att skriva det rakt ut (eller inte alls), förmedlar att det här är något skamligt, något man inte bör prata högt om. Jag tror att en av de värsta sakerna man som anhörig stöter på i sorgearbetet är att folk runtomkring inte vet hur de ska bete sig. När den första chocken har lagt sig och man kommer tillbaka till jobbet för att få stabilitet och rutin i vardagen igen blir man snarare påmind och brännmärkt genom att andra inte vet hur de ska bete sig. Det blir än värre när det rör sig om något tabubelagt. När min kompis kom tillbaka till jobbet tystnade folk när hon kom nära. De slutade skratta och skoja som de normalt gjorde. Till slut sa hon åt dem: ”Ni måste lägga av med det här. Det är min syster som dött, det är inte jag. Jag är ledsen, men det betyder inte att ni inte får vara glada.”
En norsk läsare, Fr.Martinsen , påpekar att man i Norge numera skriver om självmord, men skriver inte om tillvägagångssättet för att undvika just copycat-effekten. Jag tror att det här är en viktig faktor: man behöver inte grotta i detaljer kring metoden. Men jag tror att det är viktigt att man benämner självmord för vad det är och eliminerar tabut kring att prata om det. Om man vid varje artikel där självmord nämns la ut en faktaruta med var man får hjälp – och om samhället såg till att vi hade sätt att hjälpa dem som hamnar i en så djup depression – så tror jag inte att man skulle råka ut för copycat-självmord i samma utsträckning.
Ett par kommentatorer, David och Sandra, undrar varför man inte ska vänta på en obduktion. I just det här fallet rådde det, såvitt jag förstått, inga tvivel bland journalisterna, om att det var självmord. Eftersom jag inte ser självmord som något skamligt, och det enda misslyckande jag ser är samhällets, så ser jag inte heller att det är fel att skriva om det när man vet. Däremot håller jag med om att man inte ska spekulera i osäkra fall.
I övrigt skriver Niclas på Deep|Edition bra om Johanna Sällström och om självmord:
De människorna [som säger att ”så gör inte en mamma”] har aldrig mött ångestens mörka hundar. De har inte sett panikens vidriga svettiga ansikte i spegeln. De har aldrig sugits ner i det avgrundssvarta – där inget annat finns än andetagen från demonerna. Jag har varit där. Och då och då står jag på kanten och tittar ner.
Det som gör mig förbannad är samhällets totala passivitet i frågan, och hur mycket myter det finns kring depressioner och självmord. Och att det fortfarande ses som något skamligt i att må så sanslöst dåligt att man, trots att man inte vill dö, inte ser någon annan utväg.
Andra bloggar om: självmord, tabun, suicidprevention, psykvården, depressioner
Vaddå metod? Fins det metoder som är okända för allmänheten? Och vadddå skamligt att begå självmord? Lyckas man behöver man knappast skämmas. Misslyckas man är det inget självmord. Micke Ljungberg. Där trummades det på jättestora trumman direkt med detaljer om hur han hängt sig på toaletten osv. jag fattar inte vari man inte skulle kunna skriva om Johannas odii. För man inte ta livet av sig genom att stoppa i sig massor av tabletter?
Bra att du skriver om självmord. Inte för att jag tycker att det är så viktigt huruvida media uttalar att det var ett självmord eller inte, det fattar de flesta ändå.
Men skammen måste bort vad gäller självmord. En annan sak är förståelsen för de som väljer att sluta sina liv. Det är så jävla enkelt att komma med kritik när man själv inte mår skit.
Om du vill kan du ta en titt på ett gammalt inlägg om självmord hos mig. http://amstxl.blogs.se/2006/04/18/sjaclvmord_acr_naygot_jag_har_funderat_p~737866
Intressant. Uppenbarligen ligger det någonting i VEM som tar livet av sig som påverkar hur man väljer att presentera nyheten. Diskursiv analys någon?
I övrigt är ditt förra inlägg nästintill extremt välskrivet, Micke. Som soc-tant stöter jag på suicidala människor i princip dagligen och ser, lider och påtalar den här akuta bristen på resurser du tar upp och som är så absurd. Kanske handlar det om att frågan hanteras som så ovanlig att man inte anser det inte behövs mer medel än så? Offren försvinner i trafikolyckor i stort, i den stora psykiatribudgeten, i budgetposten ”SL-förseningar”, etc. Men det handlar nog mer om fördelning och förmedling av politiska medel än om mediehantering.
Akut insikt: Min mor tog livet av sig när jag var 9. Och jag kan intyga att det finns massor av skam kring självmord. Det handlar inte om skam hos den som går bort utan hos de efterlevande. Kanske ligger ”skammen” i att vi människor fortfarande inte vet hur vi ska hantera en sådan situation. Eller rättade sagt omgivningen vet inte hur de ska agera kring de drabbade. Fortfarande är psykiskt sjukdom väldigt tabu, kanske för att vi saknar effektiva och samtidigt konstruktiva metoder att hjälpa ångestdrabbade. Detta leder i sin tur också till att ångesten nedärvs och i rakt nedstigande led är locket så ordentligt på att det bara är att klara sig på egen hand. Alla har inte styrkan att själva söka hjälp eller att själva genomgå år av terapi utan stöd av familjen.
Micke: Tack för att du skriver om detta ämne och kräver en öppenhet! Med öppenheten kommer alla tabun på sikt försvinna och vi kanske kan utveckla bättre och mer effektiva sätt att hjälpa de drabbade på!
Jag känner själv hur bra det är att prata om detta. För det skall Micke ha en stor eloge. Tack!
Hej. Det är ett svårt ämne. På NASP’s hemsida finns information kring just ämnet medial uppmärksamhet, och annan forskning kring suicid.
Stenåldersförsök till trackback…
Jag är ovan bloggläsare – rädd att fastna i att ideligen sitta vid datorn och bara läsa..istället för att va där ute och försöka leva osv..men i en sån här fråga som t.e.x att självmord måste talas mer öppet om ser jag hur bra det är med bloggande, jag blir rörd till tårar nästan när jag läser dina ord, lilla åsiktstorpeden. Och många andras. Oftast för att det känns stort och viktigt att vi talar själva, börjar någonstans iaf och också ledsen för att vart man än läser finns ju alltid några stackars ointelligenta nötter..jag skulle gärna få veta mer vad ni andra anser om antidepressiva- en vän tog livet av sig 2004 och jag är säker på att det var de där pillrens fel. Det funkar ju oftast så att om man är riktigt jävla ångestfylld och nere och inte vet hur man ska ta sig tillbaka till en ok vardag ens, då är man inte ens i stånd att ta till handling och göra slag i saken och verkligen ta sitt liv. Alltså, självmord har ju förekimmit i alla tider men en bidragande orsak till att det är fler som tar livet av sig idag tror jag beror på att när man får antidepressiva – vilket verkar va enda hjälpen psykvården kan erbjuda typ – så mår man ju oftast sämre ändå tre veckor ca innan de gör en bra verkan…man får lite lite energi även om man fortfarande mår asdåligt men denna nya kraft kan göra just att man får modet, orken, viljan och styrkan att ta sitt liv. Psykvården måste måste måste informera den det gäller och dens anhöriga om detta mer, varna. Det SKA göras men görs inte alltid. Jag själv fick antidepressiva ett kort tag, slutade ta dem ganska snart för jag fick hemska biverkningar dessutom. Jag var inte mig själv, värre än innan, jag tänkte inte på annat än hur jag skulle ta mitt liv och hur och hur göra det utan att mina föräldrar tvingades hitta mig osv. Jag ville aldrig dö egentligen. Jag tror de flesta vill leva. Faktiskt. Har du varit deprimerad fram och tillbaka hela ditt liv, kanske åkt in och ut på psyket, ingen riktig hjälp fått då tror du kanske att dö är det enda som finns för att bli av med smärtan, rädslorna, oron osv, men t.o.m för dem finns ju hopp. Varför kan inte politikerna inse att de kan hjälpa genom att ge mer pengar, resurser..hur långt ska det gå..? Sverige i modern tid är helt pinsamt. Spelar ju ingen roll om en som nästan kunde blivit statsminister går och blir mördad av en trasig människa, alla andra vansinnesdåd väljer de oxå att blunda för..oj. Förlåt ja kan inte komprimera mig som ni vana bloggare..
Glömde säga att jag faktiskt försökte ta mitt liv. Mådde dåligt från och tillbaka i tonåren..men hade aldrig tidigare. utan antidepressivas inverkan tror jag, tänkt på allvar att begå självmord..Jag tog sömnpiller och fick en psykos efter att ja vaknat upp..eller så var det de antidepressiva som reagerade konstigt med sömnpillren..sånt får man aldrig veta hur mkt man än försöker rota i det efteråt…í det här samhället ska man ju vara typ frisk för att kunna vara sjuk. Allt jävla processande och skit…jag är fortfarande rädd att må så dåligt igen för att tvingas ligga på psyket i Sverige idag kan bara leda till att man vill dö.
Flikar in lite om copycat-effekt: Det jag känner till handlar om tillvägagångssätt, inte om totala antalet självmord. Man gjorde i tyskland (?) nån slags pekpinne-film som syftade till att få folk att låta bli att begå självmord. Filmen slutade med att huvudpersonen slängde sig framför ett tåg. Om jag minns rätt så påverkades inte självmordsfrekvensen ett smack, men däremot märktes en markant ökning av antalet personer som försökte ta sina liv genom att slänga sig framför tåg.
Jag tycker det är bedrövligt att det går år efter år med ett antal kända självmord (då skall vi inte tala om de mindre kända) utan att det sätts in resurser som verkligen täcker dessa människors behov innan det är för sent. Själv är jag ”livlina” åt en arbetskamrat som i omgångar mått oerhört dåligt och fått mer eller mindre bra hjälp – det värsta är att jag (och fler med mej) ett flertal gånger varit oroliga för vad som kan komma att hända den gång då ingen finns tillhands….. Risken är fortfarande uppenbar! Vården är ju uppenbarligen inte alltid tillgänglig. Det blir ju bara mer och mer uppenbart att denna typ av vård är dagens stora behov i tider av stress, utbrändhet, utsatthet ekonomiskt/emotionellt mm. mm. Jag hoppas att våra politiker värnar om detta ämne innan vi utplånar nästa generation!
Jag önskar att någon funnits tillhand för Johanna och alla de andra som valt bort sitt liv när det känts som jävligast.
(Själv drabbades jag av en djup depression efter min andra förlossnig och hade nog inte suttit här idag om inte mina barn ”hållit mig vid liv”). Men uppenbart klarar inte alla av att leva vidare pga barn heller tyvärr – och då mår man oerhört dåligt kan jag lova!
AI: Helena klargör det jag menade med skam: det handlar om efterlevande.
Magnus: Fantastisk formulering av din morbror. ”Man behöver aldrig acceptera att någon begårsjälvmord för det kan bli för svårt, men man måste alltid respektera det.” Det är EXAKT det jag menade.
Rasmus: intressanta fakta. Tack!
Pojkfröken: Needless to say så tycker jag att du är smart och cool, vilket gör att komplimangen värmer än mer. Jag håller med om att mediehanteringen inte har mycket att göra med själva resursplaneringen och psykiatrin i stort, men nån måste börja prata om det på allvar, istället för enstaka insatser i form av en artikelserie var tionde år.
Helena: Din kommentar allena gjorde hela jobbet med att skriva texterna klart värt insatsen. Tack!
Jerry, Liv & Gittan: Jag är rörd. Fan, man ska inte läsa kommentarer om ett tung och känsligt ämne när man är småbakis och ens hallmark-index är nära noll. Det blir så jobbigt att läsa när ögonen tåras.
L: Bra tips. Jag gjorde en länk av din kommentar som leder till NASPs hemsida.
Trollhare: Jag gjorde en länk av din text, så att folk hittar till ditt inlägg :-)
Rasmus: Mycket intressant information. Tack!
Mycket välskrivet och så sant… Tack för en insiktsfull blogg.
Jag tycker det ska pratas öppet om psykiska sjukdomar, självmord osv. Det är en del av vardagen för väldigt många av oss.
Däremot är jag mer tveksam till att enskilda människor ska stå som ”ikoner” för självmord. Jag tycker det är något som de själva i första hand och deras anhöriga i andra hand skulle bestämma.
Hur ofta skrivs detaljerade dödsorsaker ut när det gäller andra dödsorsaker?
Att människor ”vet” orsaker, anledningar, innebär inte för mig med automatik att de ska gå ut med det.
Jag anser inte att självmord är tabu vare sig att prata/skriva om, men liksom alla inte vill ha utskrivet att anhöriga dog av specifik cancer, neurologisk sjukdom osv., så tycker jag att psykisk sjukdom är likställt.
Det ska vara främst den drabbade själv som styr hur mycket som lämnas ut, i andra hand de anhöriga.
Om det nu var självmord kan man i och för sig fråga sig hur länge det hålls tyst. Jag noterade just att Se och hör på sitt omslag om Anna-Nicoles självmord, har det skrivits om att hon skulle tagit sitt liv nån annanstans utan att jag sett det?
Jag vile skriva något om det här att vara mamma och begå självmord, även om det kommenterats mycket bra redan innan av andra.
Att vara mamma eller pappa är för de flesta det största som hänt dem. Att då ändå inte hitta något annat sätt än självmord är väl beviset för helvetet man lever i snarare än beviset på att man inte älskat tilräckligt mycket.
Formuleringe att – kag ville inte dö, det gjorde bara för ont att leva – stämmer så väl.
Självmord är inte en skamlig smitväl utan ibland den enda kvarvarande behandlingen av en labyrint utan utgång.
Skammen handlar om en maktlöshet, ”vad kunde jag göra, hur hade jag kunnat förändra? Hade jag kunnat förhindra… om inte.. om bara… Jag gjorde inte tillräckligt, jag kunde inte förmå denna människa att leva kvar i mitt sällskap”. Dessa tankar tror jag att alla anhöriga, vänner och vårdpersonal till någon som tagit sitt liv har att handkas med. Det är också dessa tankar som gör det svårt att tala om. Den egna skulden känns överväldigande. Jag tror dock inte att det är rätt sätt att lägga locket på men jag tror att det är otroligt viktigt att ha dessa tankar i huvudet då vi talar om självmord. Det är viktigt att tänka på hur vi formulerar oss och hur vi framför våra åsikter. Att psykiatrin är under all kritik är ingen nyhet! Det finns otroligt små resurser för att kunna hjälpa de som är suicidala. Jag har själv erfarenheter från att ha försökt lägga in mig på psyket men blivit nekad då jag inte har bestämt datum eller sätt att ta mitt liv ”- tyvärr, det finns andra som behöver vård mer än du” Ska vi behöva vänta på vård tills det är för sent?….. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit debattinlägg till diverse tidningar om att detta ämne måste uppmärksammas, det måste finnas bättre stöd. Så länge samhället ser bort får det tyngsta ansvaret ligga på de anhöriga vilket i sin tur kan leda till att ännu fler blir i behov av psykiatrisk vård…. och vart ska de anhöriga vända sig när de vet att den de älskade blivit ”sviken” och inte fått den hjälp den behövde… vart finns hjälp och stöd för dessa? Olika självhjälpsgrupper och ideella föreningar verkar vara det ända alternativet…. det är för jävligt!
En sak till: Många frågar sig varför, varför valde denna människa att ta sitt liv. Och svaret kan vi aldrig veta, kanske finns det inget svar, kanske finns bara delsvar så som depression, psykisk ohälsa osv. Men då en människa bestämt sig, riktigt bestämt sig, då finns inget annat, ingen framtid inget förflutet, bara här och nu och äntligen slutet på lidandet!
Självmord skördar många liv och behöver diskuteras ifrån många olika synvinklar.
Det finns viss risk när kända personer tar livet av sig. Jag hade själv ett deprimerat barn när Mikael Ljungberg hängde sig. Barnet tränade själv samma sport och såg upp till honom. Han som tycktes ha allt, vunnit OS- guld m.m. Om inte han kunde få hjälp med smärtan inombords, hur skulle då barnet få detta. Jag såg barnet må allt sämre i samband med självmordet. Därför tror jag det är viktigt att det även skrivs om personer som försökt ta sitt liv och senare är glada över att det misslyckades.
Vi kan inte hålla tyst om detta. Det händer alldeles för ofta och får inte skambeläggas.
Har själv varit djupt deprimerad och legat inne på psyket ett antal gånger. Vid ett tillfälle mot min vilja med särskild bevakning varje kvart. Det hindrade mig ifrån att göra slag i saken, men mitt förtroendekapital för den slutna psykiatrin är borta. Kan inte gå in på detaljerna men den intresserade kan ta del av vissa äldre inlägg på min blogg.
När jag själv mådde som sämst efter min makes död och fick kommentarerna ”Vilken tur att du har dina barn” då mådde jag ännu sämre. Jag var en urvriden disktrasa till mamma och barnen skulle få det mycket bättre i ett kvalificerat fosterhem. Kände mig totalt värdelös!
Jag tillhör dom få inom psykiatrin som fått en utmärkt hjälp inom öppenvården. Utan den hade jag förmodligen inte överlevt.
Önskar att fler människor fick samma stöd.
Ang. Akut Åsikts kommentar: Det är väl egentligen inte så märkligt att Micke Ljungbergs självmord trummades ut med metod och allt. Det skedde ju på en psykiatrisk avdelning där sjukvårdspersonal, städare, medpatienter och anhöriga till dessa förmodligen inte kunde undgå att få information om vad som hänt. En ”hemlighet” som alla vet om kan man ju lika gärna skriva om.
Det cirkulerade knappast lika många människor kring Johanna när hon begick självmord i sin egen lägenhet. Därför är det ju heller inte så konstigt att tillvägagångssättet inte kommit ut.
Förlåt…Akut Insikt skulle det vara…
Tack snälla!
Här sitter jag, ledsen, trött, förtvivlad och ensam. Men i alla fall lite mindre ensam än nyss. En älskad, älskad vän till mig valde att ställa sig framför det framrusande tåget för en kort tid sedan. Hennes begravning var i fredags…
Där var förutom mängder av vänner även hennes barn, föräldrar och syskon. Anledning till min ensamhet är inte saknaden efter Lotta. Det är avsaknaden av förståelse från andra. Deras klander av hennes handling och ilska över vad hon gjort mot sina barn. För jag förstår varför hon gjorde det. Jag, liksom många andra, visste om att det antagligen skulle ske. Jag kunde inte för mitt liv försvara att hålla henne kvar när hennes smärta var så stor. Men visst hade jag velat ha henne kvar! Alla inlägg och kommentarer här gör mig i alla fall mindre ensam och ”konstig”. Ni är underbara allihop!