Kudos & Klander

Prison Break Precis som med all annan tevekonsumtion är jag riktigt sent ute. Inte minst med tanke på att vi är en bra bit inne i säsong två i svensk teve. Hur som helst fick jag första säsongen i julklapp. En reflektion: borde det inte finnas en varningstext på den här typen av teveserier? Om jag skulle ha tid att se hela säsongen på en gång skulle jag bli katatonisk av stressen. För varje grej som går bra går två åt helvete, och så fort man tror att allt är lugnt så händer ännu en grej. Det borde följa med en rabattkupong på Losec med varje box.

Strangers With Candy Tänk Beverly Hills from hell. Strangers With Candy serverar moralkakor som någon kräkts upp eftera att ha rökt för mycket crack. Amy Sedaris minspel är fantastiskt, karaktärerna är sanslöst skruvade och det är sorgligt att det bara finns tre (korta) säsonger av denna underbara serie. Det enda jag är ledsen över är att få personer i Sverige insett hur bra den här serien är – förmodligen för att få känner till de ”after school specials” som serien är baserad på. Ett måste för alla som kan sina high school-filmer och dito serier.

Eragon Precis som med Narnia är det de onda karaktärerna som räddar filmen från att vara en ”direkt till dvd-release”. Tilda Swintons häxa skulle visserligen sopa banan med Robert Carlyles demon, men just den Grima Ormstunga-inspirerade Durza är den färggrannaste karaktären i filmen. Jag undrar om producenterna använt sig av dödshot eller bara använt gammal hederlig utpressning för att få John Malkovich att ställa upp? Nog är Edward Speleers snygg, men inte ens Jake Gyllenhaal skulle kunna lyfta den här filmen till mer än en trea. Möjligen om han vore naken. Och hånglade med Wentworth Miller. Fast då skulle resten av filmen ändå vara totalt överflödig.

Du får hur som helst gärna se filmen, och berätta hur mycket homoerotik du ser i den. Det kan mycket väl vara jag som är svältfödd på sex, men jag tycker att Eragon har ett … varmare förhållande till både sin kusin och senare sin svartklädda vän Murtaugh än han har till någon (mänsklig) kvinna i filmen.

Trygghetskoncentrat

Sen julaftonskväll. Julmaten har för länge sedan ställts undan i väntan på nästa dag. Kvar på vardagsrumsbordet står bara tomma glas, en nötskål och ett par chokladaskar. Ljusen är släckta, bara julstjärnan i fönstret och julgranen lyser upp vardagsrummet. Och så teven, där någon film går på låg volym. Julmatsdästa och julklappsglada halvligger vi i soffan. Andetagen är djupa, regelbundna, pömsiga. Till och med trafiken på vägen utanför har nästan avstannat helt. Stillheten ramas in av de enstaka förbipasserande bussarna, markeras av ljudet när någon sträcker sig för att okynnesäta en av de minst ogoda överblivna bitarna i Alladin-asken.

Efter ytterligare en stund börjar alla gå mot sina sängar. Lillasyster, lillebror, mamma. Jag är trött på ett sånt där behagligt sätt. Jag skulle kunna somna bara jag blinkade lite för länge, men jag håller sömnen på lagom avstånd. Om en stund kommer jag också sova, men först ska jag njuta ett litet tag till av den här bästa stunden på julhelgen.

… and so this is Christmas

Karin Långström Vinge tipsade om här lilla grejen med den bästa versionen av White Christmas jag hittills hört. Clyde McPhatter – Bing Crosby 1-0. Föredrar du en julsaga framför en julsång rekommenderas Klas Holmlunds julsaga, som dessutom är en alldeles sann historia.

God jul, älsklingar!

Första fallskärmshoppet

Be there or be square
Jag minns inte vem som kom på idén att vi skulle ta fallskärmshopparcert, jag eller Malin. Det var i varje fall Malin som anmälde sig först. ”Be there or be □” stod det på vykortet hon skickade när hon anmält sig och betalat anmälningsavgiften. Det var 1995, och det visade sig att jag var □.

Jag har tappat räkningen på hur många kompisar jag pratade med under åren som följde om att hoppa fallskärm. På samma sätt som vissa lever på vad de en gång varit, och berättar historierna från sin storhetstid om och om igen, levde vi på framtida meriter. Det är klart vi skulle hoppa. Nån gång. Som om historierna vore kompisar från förr som vi stött på i storstadsvimlet, avslutade vi alltid mötet med ett löfte vi visste att vi inte skulle hålla.

Jag minns sista gången det hände. Det var våren 2004. Jag satt på Roslagsbanan med en kompis när vi kom in på fallskärmshoppning. Som så många gånger förr var vi bägge helt övertygade om att vi skulle göra det. När vi klev av vid Östra Station sa han ”Vi måste kolla upp det”. Helt plötsligt hörde jag hur han upprepade ett eko av frasen jag själv sagt vid oräkneliga tillfällen. Översatt från diplomatiska betyder frasen ”Det kommer inte att hända”. På bussen hem såg jag mig själv sitta och upprepa samma fras tio år senare, och tio år efter det. Det är just för såna här tillfällen jag satt dit tatueringen på axeln, för att påminna mig om att livet är en engångschans att uppleva så mycket som möjligt.

En onsdagkväll fyra månader senare fick jag skjuts upp till Gryttjom, där Stockholms Fallskärmsklubb hoppar. Redan första kvällen fick jag prova på att packa fallskärmen, något som första gångerna har samma svårighetsgrad som att stoppa in en tresitssoffa i en kondom. Fyra dagar senare befann jag mig i ett flygplan, på väg till min slutdestination: tusen meter ovanför hoppfältet.

Flygplanet hade anpassats för fallskärmshoppning. Där fanns inga stolar, istället satt vi i två rader på golvet med ryggen mot färdriktningen. De riktiga hopparna, de som skulle upp till fyra tusen meter, satt längst in. Vi elever skulle av först, och därför satt vi närmast den genomskinliga plastjalusi som agerade dörr. Medan jag skriver det här väcker minnena en efterklang av skräcken jag kände när hoppmästaren öppnade plastjalusin. Jag får återigen ont i magen när jag i mitt huvud ser honom luta sig ut för att se efter var planet befinner sig. För varje elev som fälldes kände jag skräcken öka, och jag undrade hur rädd jag egentligen kunde bli innan jag kräktes.

När det var min tur vände jag mig om för att låta hoppmästaren ta min pilotskärm. Jag var en tunn säck av skinn till bristningsgränsen fylld med skräck och dödsångest. Och svindel. Trots att jag inuti planet stod på knä medan hoppmästaren tog ut den lilla skärm som sedan skulle dra ut den stora höll jag en hand på dörrkarmen för att inte ramla.

Andas. Jag minns att jag tänkte på andningen, att dra in varje andetag lugnt och sakta och låta det komma hela vägen ner i magen. Jag vet inte om andningen hjälpte något, för min puls skenade upp till nivåer jag annars får anstränga mig hårt för att uppnå. Det är som om jag gick på autopilot när jag ställde mig i dörren och nickade okej mot hoppmästaren. Jag minns att jag fäste blicken på horisonten och väntade på klappen på benet som betydde ”Hoppa!”. I filmen hoppar jag bara någon sekund efter det, i verkligheten kändes det som en halv minut eller mer. Med blicken på horisonten kämpade jag mot paniken som gömde sig bland tankarna på att det är en kilometer ner till marken, och jag litade på att 210 kvadratfot tyg skulle bromsa fallet. Jag försökte fokusera på att dra in och släppa ut luften lugnt och kontrollerat, vilket resulterade i något slags kombination av hyperventilering och profylaxandning. Jag tänkte att det bara krävs mod i en hundradels sekund, bara jag släpper taget så kommer resten sköta sig självt. Jag tänkte på alla felfunktioner på fallskärmen vi har fått se, och på reservdragsproceduren ”Se, ta, se, ta, dra, dra, svanka!” När jag kände klappen på benet tänkte jag återigen på min tatuering och förvånade mig själv genom att släppa taget.

Jag minns ingenting efter att jag hoppat. Stressen blev så hög att hjärnan gick in i undantagstillstånd. Det fanns inget ”sen”, allt som existerade var just exakt nu. Långtidsminnet fyller ingen funktion när hjärnan tror att man ska dö vilket ögonblick som helst.

S€å här står det i min loggbok efter första hoppet:

Svankade lite, men glömde dra dummydrag. Desorienterad efer fallskärmens utveckling, tog 2 min att hitta basen. Missade finalvarv, gick direkt på final. Glömde hålla ihop fötterna, flärade sent och drog i knäna. Men jag gjorde det!

Tre veckor och 47 hopp senare var jag det som i fallskärmshopparkretsar kallas för ”turkey”: en nybliven a-certare.

Andra bloggar om: , ,

Straightacting mellan raderna

Jag inte undgå att beundra (och med beundra menar jag ”behöva dubbel uppsättning skämskuddar”) hur presentationen nedan lyckas framstå som Straightacting med versalt S utan att någonstans skriva ordet. Om inte resten av texten tydde på begåvning under genomsnittet så skulle jag säga att det var planerat.

Ärlig/Snygg/Smart/Berest.

Söker nog något annat än de flesta gaykillar på Qx har att erbjuda.

Surprise me!

Fjolliga killar/Bitter bögar gör sig ej besvär….

Har du däremot humor och glimten i ögat….

Det är ingen konst att hitta någon att ”sova med”
men däremot stor konst att hitta honom man har lust att vakna med…

Vid första anblicken är det här enormt roligt, men det är bara en tunn polish som inte lyckas dölja tragiken i att söka bekräftelse och kärlek hos någon man uppenbarligen föraktar. Han kunde i alla fall haft den goda smaken att inte skylta med sitt behov av kärlek så jag kunde hånat honom med gott samvete.

Nå, tur att det finns andra korkade presentationer jag kan skratta åt.

Monstret under sängen och andra nojor

Apropå nojor (för det är nog det Mats menar, snarare än fobier):

De flesta av mina nojor går på något sätt ut på att jag skadar mig. Till exempel vassa hörn på möbler, jag tänker alltid att jag ska snubbla och träffa det där vassa hörnet med struphuvudet, tinningen eller ögat. Äh, det var väl inte så farligt, tänker du nu. Men jag mjukstartar bara …

En annan noja handlar om att slicka på kartongpapper. Sånt där brunt, strävt papper som suger upp hela fukten från tungan. Jag hatar att bara dra med fingrarna på sånt. Jag kan få lite samma känsla av att dra lågkvalitetsservetter ur en sån där servettburk de har på lunchrestauranger.

En tredje noja handlar om (håll i dig nu) duschdraperier. Där jag är instruktör har herromklädninsgrummet en duschkabin som är inbyggd som ett hål i väggen. När jag sätter på duschen bildas något slags luftrörelse som suger draperiet inåt, vilket resulterar i att det täcker min högerfot så tårna befinner sig på andra sidan av sagda draperi. Jag får genast tvångstankar att någon står där med en yxa och ska hugga av dem. Det är lite som reglerna för spelet mellan barn och monstret under sängen: allt som är under täcket (eller innanför duschdraperiet) är off limits för monstret, men sticker minsta tå ut är det okej för monstret att ta det (huvudet är för det mesta undantaget, förutom under vissa, specifika omständigheter).

Den absolut värsta nojan jag har handlar om att bli avsugen av någon som får ett epileptiskt anfall. Under ett sånt anfall kan man få kramper i alla muskler, inklusive käkmusklerna. Hej kastrationsångest! Som bonusinformation kan jag meddela att ungefär var tionde person beräknas få ett epileptiskt anfall någon gång under sitt liv.

Din tur. Vilka är dina favoritnojor?

Andra bloggar om: , ,

Kramkort

Jag ångrar bara sånt jag inte gör.

Som igår, till exempel, när jag kommer in på SATS Hötorget för att träna, och lägger märke till en snygging i Nike Pro Vent-linne (ser man bra ut i ett sånt så är man rätt vältränad). Jag är lite halvstressad: byta om, skriva på papper, handla en Red Kick, ta fram vikter till passet … Medan jag börjar byta om kommer snyggingen in, han är klar med sin träning och ska duscha. Han är snygg utan linnet också. Vi hinner utbyta några förstulna blickar innan han försvinner bort mot duschen.

När jag väl bytt om, skrivit på avtalet, lagt fram vikterna och handlat ska jag bara lägga tillbaka plånboken i skåpet. Snyggingen håller vid det här laget på och klär på sig. Medan jag går ut möts våra blickar, inte lika förstulet den här gången, och vi ler bägge två. Det är nu jag skulle ha vänt om, tagit fram ett Kramkort (Ja, jag VET att namnet är så corny att tillverkarna borde straffknullas med kaktus och grovsalt. Men konceptet är smart, och alternativen man kan kryssa i på baksidan år rått okej.) och gett till honom. Vilket jag kommer på först när passet börjat. När det gäller flörtar är jag ungefär lika snabb som jag är med mina repliker: nånstans mellan ”koala på Valium” och ”förlamad snigel”.

Andra bloggar om: , ,

Lycka

Jag är hopplöst efter. Rexxie visste det redan i juni, Dexo har sett honom live och Oswald har pushat hårt för honom. Jag gillade visserligen ”Relax, take it easy” redan första gången, men det är först idag jag upptäckt hur fantastisk ”Grace Kelly” är. Det är såklart Mika vi pratar om. Har du sett ”Bring it on” där Kirsten Dunst dansar vilt på sin säng med cheerleader-pompoms i händerna? Ge mig ”Grace Kelly” på högsta volym, två pompoms och Kirsten ska få se hur man glad-freakar ut till en låt.

Idag fick jag förresten en enkät från ”Lovefilm” (fortfarande ett genomkackigt namn) där ena frågan var:

Vilken av dessa filmstjärnor skulle du helst vilja få oväntat besök av som tomte på julafton?
– Mikael Persbrandt
– Jake Gyllenhaal
<deletia>

Få se nu. Persbrandt. Gyllenhaal. Hmmm. Äter jag hellre själv än ser mina barn svälta? Svårt med alla dessa val i juletider.

Jag har aldrig …

När man är på, säg, inflyttningsfest och tycker att ”Jag har aldrig …” blir för tråkigt kan man testa följande varianter:

”Jag har aldrig, men skulle vilja …” (testa på bondage)
”Jag har, men vill aldrig igen …” (ha halvkasst sympatisex med en amerikan och få gonorré på alla tre ställena)
”Jag skulle aldrig …” (ha blöjsex)

Ett påstående som dök upp:

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att byta kön.

Jag frågade om det handlade om könsbyte med hormoner och skalpell, eller om ett trollslag à la Askungen där jag blir världens snyggaste brud. I det första fallet tackar jag nej (jag skulle bli en kvinnlig version av Boris Jeltsin) men i det senare fallet så skulle jag överväga det. Större utbud av killar = mer sex. Jag menar, hur mycket får man inte ligga om man ser ut som hon? Till och med jag skulle ha sex med henne.