Jag satt och kollade på Google Analytics vilka uttryck folk har använt för att hitta till min blogg. Ibland behöver man inte redigera verkligheten för att det ska bli enormt poetiskt:
Andras blogginlägg om sökordspoesi, sökord, sex, lycka
Micke does Vegas (Hypnosshow, pt 7)
Förra helgen var jag, Thomas och Robin ute. När vi stod på Torget frågar Robin plötsligt ”Hur många här har ni legat med?”. Det spännande i sammanhanget är att jag automatiskt redan räknat ihop siffran och kunde svara omgående: 2. Snart blev det 3, och innan kvällen tog slut för min del hade siffran stigit till 5.
Robin, som har känt mig i nio år, berättade att jag fram till ganska nyligen har framstått som ganska präktig och pryd i hans ögon. Jag tror att fler har upplevt mig så (inklusive jag själv), och att jag släppt en del på det beror förmodligen delvis på tryggheten i åldern, och delvis på KBT-resan jag har gjort.
Det som slog mig var att om jag valt den politiska karriären jag kunnat slå in på 2002 (som tur är valde jag gymmet istället), och folk haft bilden av mig som präktig så hade den här videon slagit ner som en bomb. Med tanke på att det säkert finns något hundratal av den här episoden i olika hem runt om i världen så kommer den förr eller senare komma ut. Å andra sidan skäms jag inte för det här, och skam är en viktig del för att något skall kunna användas mot en.
Anyhow, det är fredag – och här är en riktig fredagsvideo (och ett partytrick som heter duga: ”Jag har kört en sexshow på scen i Las Vegas”):
Andras blogginlägg om hypnos, hypnosshow, estradhypnos, las vegas
En dag i livet som försöksperson
Det som är skönt med att vara försöksperson i medicinska studier är att det finns en rutin i dagen, samtidigt som jag har en hel del tid för mig själv. Så här såg första dagen ut i den här studien:
07:00 Blir väckt av sjuksköterskorna. Gick på toaletten och lämnade urinprov i en plastmugg. Toaletterna har inga lås på dörrarna, för att det aldrig ska vara en låst dörr mellan mig och hjälpen ifall något skulle gå galet. Istället tänds en röd lampa som styrs av en rörelsedetektor inne på toaletten. Efter toalettbesöket var det raka vägen tillbaka till sängen där jag fick elektroder fasttejpade på överkroppen, tio för EKG och fem för trådlös övervakning (telemetri).
07:15 Ryggläge i tio minuter för att stabilisera för EKG och blodtryck.
07:25 Temperaturtagning, EKG och blodtryck. Första EKG:t printas på papper, och tar bara drygt 30 sekunder. Termometern är snabb, det tar bara några sekunder för den att ta tempen under tungan. Ett engångsplaströr håller termometern hygienisk. Samtidigt tas blodtryck och puls. Blodtryck och puls tas tre gånger, en gång liggande sedan stående två och fem minuter senare, för att kolla att kroppen reglerar blodtrycket som den ska.
07:35 En perifer venkateter (bilden) sätts in i mitt högra armveck. Det är många blodprov som ska lämnas, och på det här sättet slipper jag många stick. Den kommer att sitta kvar i drygt två dygn den här gången. Det är lite hugget som stucket (ursäkta göteborgskan) om katetern kommer att kännas eller inte. Ibland hamnar den rätt i armvecket och känns lite obehaglig. Jag har tur, den hamnar perfekt. Jag känner knappt av den. Ett blodprov tas via katetern.
07:40 Mätning av lungkapaciteten. Det finns en risk för allergisk reaktion mot medicinen vi ska ta, och om jag förstått det rätt är det här en säkerhetsåtgärd. Spirometrin mäter hur mycket luft jag kan blåsa ut om jag fyller lungorna och gör en enda kraftig utandning. Jag sitter i en stol och blåser in i en handhållen apparat. Den mäter upp omkring 4,5 liter, eller 120% av snittet för min ålder.
07:50 En läkare kommer förbi och gör en undersökning av svalg, ögon, hud och lungor för att senare kunna fastställa om det uppstått någon skillnad till följd av en allergisk reaktion.
08:00 Läggdags igen. Inför varje EKG och blodtryck måste vi ligga stilla på rygg i tio minuter.
08:10 Tio minuters digital inspelning av EKG. Det här blir basen som alla andra EKG:n jämförs med, så det gäller att kunna ligga still. Jag somnar, så det är inga problem.
08:20 Telemetrin sätts igång. Det är en dosa som är kopplad till fem elektroder på överkroppen och trådlöst sänder EKG-kurvan till en central. Ifall någon får problem med hjärtat larmar det i lokalen och hos sköterskorna. Fotografering på avdelningen är förbjuden, vilket jag inte visste för tre år sen när jag tog en bild på hur telemetri-utrustningen såg ut då:
Dosan i sig ser ut så här:
Jag får också göra ett standardiserat test för att avgöra psykiskt välbefinnande. Det handlar om skalor kring ångest, oro och stress. Urininsamling startar. Under ett dygn ska jag kissa i en plastdunk som byts ut efter sex respektive tolv timmar.
08:20 Blodprover tas. Tre rör i den här omgången. Rören rymmer mellan 3,5 och 10 milliliter. Det känns inte alls, eftersom kanylen redan sitter där. Kanylen funkar så att det är vakuum i provrören som drar ut blodet. Ett av provrören fylls inte riktigt, och sköterskan bestämmer sig för att ta bort korken och låta det droppa från den öppna katetern. Första gången hade jag förväntat mig att det skulle spruta ur den i en strid ström, men det är bara några droppar som kommer ut med varje hjärtslag.
08:40 Dags för en dos av medicinen vi ska testa. Medlet är en vätska som sprutas in i munnen på mig med en spruta, och jag får svälja ner den med lite vatten. Det här är också ”Zero hour” i schemat vi har fått. Där står saker som ”49 hrs: Standard breakfast” och ”54 hrs: Subject takes snack”, plus alla andra hålltider vi behöver hålla reda på. De flesta rum har en eller flera synkroniserade digitala klockor på väggarna, för att vi alltid ska ha samma tid.
Därefter följer mycket sängliggande med täta provtagningar, undersökning av lungor, hud och svalg, blodtryck och EKG. När jag får lunch vid 11:55 har jag lämnat 16 provrör blod, 7 blodtryck och 7 EKG:n.
Lunchen, spaghetti med köttfärssås, går ner i rekordfart. Det enda jag ätit sedan igår kväll är två deciliter yoghurt. Allt är standardiserat, och jag får inte äta något annat än det som står på min meny, på utsatta tider. En kopp kaffe ingår i lunchen. Mätt och med tillfredsställt koffeinbehov är det tillbaka till sängen för ytterligare en omgång tester.
Nu börjar det också dyka upp luckor med egen tid. Mellan 12:40 och 14:00 kan jag göra vad jag vill, likaså mellan 14:40 och 16:25 där det följer en kvart tester innan en längre ledighet. Ungefär så ser resten av kvällen ut.
Jag kopplar upp min dator mot det trådlösa nätverket, men det visar sig att de spärrar roliga sajter. Då pratar jag inte om såna som bibliotekarien på frireligiösa Mullbergaskolan råkat ut för, utan sajter som YouTube och IMDb. Mitt 3G-modem kommer väl till hands här.
I ett av dagrummen finns en Xbox 360 med spelet Guitar Hero World Tour. Jag gillar inte gitarrspelandet, men trumsetet är kul. Så kul att jag idag, två dagar senare, har ont i vänster handled efter att ha trummat lite för entusiastiskt till ”Hotel California”, ”What I’ve done” och ”Eye of the tiger”. Jag och Tomas, den av mina medpatienter jag bondat mest med är ett rätt bra team med honom på gitarr och mig på trummor. Vi försöker övertala en av de andra två att ta mikrofonen och ingå i vårt band, men de föredrar pingisbordet.
Dagens största äventyr på egen hand är annars duschen [infoga valfritt skämt på temat ”pingis”, ”ont i handleden”, ”dusch”]. Att duscha med telemetriutrustningen på sig är lite som att spela Twister med sig själv. Jag lyckas spola av två elektroder, men i övrigt sker inga olyckor.
Senast 24:00 ska lamporna vara släckta, och vi ska ligga i våra sängar. För övrigt är sjukhussängarna mycket bekväma. Jag sover som en stock, och med sina reglage är de bekväma att sitta och läsa eller använda datorn i.
Nur är det dags för nästa punkt i mitt mentala schema:
64 hrs, 20 minutes: Subject brushes teeth and goes to sleep.
Andras blogginlägg om försöksperson, medicinstudier, astra zeneca, medicinforskning
Tur att namnet på gatan inte är Septemberstraße
När jag och Thomas var i Berlin hittade jag den här lite olyckliga adresskombinationen i Schönefeld. Där vårt hotell för övrigt låg snett mitt emot en balettskola och ett stenkast från fyra läder- och latexbutiker. Man måste älska sånt!
Andras blogginlägg om 9/11
En hiss som fått spunk?
Jag förstår det pedagogiska greppet i att ha symboler under våningsplanen. Jag tänker på barn och dementa personer, som säkert har lättare att minnas att de ska trycka på ”flygplan” än på ”3”. Men vad föreställer B-knappens symbol? Jag tänker att det inte är en spunk i alla fall. Någon som har ett bra svar?
Andras blogginlägg om hiss, hissknappar, symboler
We are ready to begin the test proper
Just nu sitter jag på AZCPU:C2.8447. I vardagsspråk är det ett av dagrummen på Astra Zenecas försöksavdelning, där jag ska befinna mig i nio dagar. Under de här dagarna får jag sova i en reglerbar säng, jag blir serverad tre mål mat om dagen, jag får hänga i dagrummen och kolla film, spela tevespel och biljard, jag får kissa i en dunk och förväntas lämna ungefär 4,5 deciliter blod i olika prover. Det är nästan som att vara på hotell. Givet är att jag bara får gå ut under en timme på givna dagar, och blir då vallad, så det kanske är mer hotell med inslag av fängelse. Men jag gör det frivilligt.
Jag och tre andra killar ska bidra med kunskap om hur våra kroppar hanterar en medicin för Alzheimers. Jag måste erkänna att jag någonstans hoppas på att det ska bli X-men (eller Heroes) av det hela.
Ett av nyckelorden i meningen ovan är ”killar”. Om jag har förstått det rätt bedrivs det mycket få studier av nya mediciner på kvinnor i fertil ålder. Jag gissar att orsaken är att samtliga (anlag till) ägg hos kvinnor redan är klara från födseln, och man vill inte riskera att en kvinnas ägg påverkas. En blandning av medicinsk etik och försäkringsmässiga frågor. Om man som osteriliserad kvinna i fertil ålder anmäler sig till Astra Zenecas försökspersondatabas får man ganska omgående ett svar om att man inte är lämplig att ingå i panelen. Jag klandrar varken medicinbolagen eller kvinnor som inte vill ta risken, men samtidigt är det synd – mediciner fungerar generellt bättre på män, och biverkningarna på män är bättre kartlagda just på grund av det här.
Från genus till geekish:
Trailern ovan är från spelet Portal, där du spelar en försöksperson på Aperture Science ”Enrichtment Center”, styrt av en dator med tveksam moral. För den som är bevandrad i Portal och datorteknologi är det ett kul sammanträffande att jag sitter på en avdelning som heter AZCPU. Det första som hände när vi kom hit var att vi fick ta EKG, alkotest och lämna blodprov som analyserades för att se att vi hållit oss till restriktionerna (ingen alkohol de senaste 72 timmarna, inga drycker innehållande taurin, inget nikotin och ingen hård träning). Och om AZCPU vore släkt med GladOS (datorn som kontrollerar ”the enrichtment center” i Portal) så skulle den säga:
Your specimen has been processed, and we are ready to begin the test proper
Under studien kommer vi att bära utrustning för att trådlöst ta EKG. En lärdom jag dragit från förra studien jag var med i: man ska inte tro att man kan onanera i duschen och skylla pulshöjningen på att ”man duschade varmt”. Det blir alltså nio dagars abstinens för min del. (Inte för att jag skäms för det, utan för att en av restriktionerna är att vi ska låta bli ’pulshöjande aktiviteter’).
Andras blogginlägg om försöksperson, medicinsk studie, alzheimers, astra zeneca, medicinforskning
På porraudit… förlåt, hypnosshow i Las Vegas, pt 6
Det var meningen att den här skulle postas på en fredag, ety det är en alldeles utmärkt fredagsvideo och en present till en pangbrud. Jag har varit lite upptagen under dagen, och tänker att lite porrfilmsaudition funkar vilken dag som helst i veckan. Jag tror att kommentarerna i videon säger det mesta som behöver sägas om just det här klippet. Utan att ta bort tjusningen av det här stycket kan jag avslöja att det kommer att sluta med något av en cliffhanger. Var inte orolig. Jag drar mitt strå till stacken i del 7. (Tidigare delar hittar du här)
Andra bloggares inlägg om hypnosshow, estradhypnos, las vegas, hypnos
Teknik utrotar homofoba produkter
Oavsett om du är intresserad av teknik eller inte är följande TED-film ett allmänbildande måste. Det är en pedagogisk och handgriplig uppvisning av hur tekniken kommer att vara en integrerad del av vårt liv, och hur den kommer att förstärka vår verklighet. Jag tror att du som anser dig vara extremt oteknisk kommer att uppskatta den här produkten mest.
När jag läste Human Rights Campaigns köpguide till gayvänliga företag och varumärken slog det mig att det är en faktor jag definitivt skulle lägga in när jag handlade: företag och varumärken som är rödmarkerade skulle gå bort.
Nu kan visserligen samma teknik hjälpa organisationer som AFA (American Family Association) som uppmuntrar till bojkott av gayvänliga företag – men där blir problemet att den gröna listan oftast är längre än den röda. Vilket också får mig att fundera om företag tjänar eller förlorar på att vara med på den gula listan. De kan ju bojkottas av bägge sidor, men också ses som potentiella allierade.
Andra bloggares inlägg om gayvänliga företag, förstärkt verklighet, ted, pattie maes
På hypnosshow i Las Vegas, pt 5
Jag har egentligen inga kommentarer på den här. Annat än att jag, om jag fötts som hund, förmodligen behövt avlivas för att jag är så entusiatisk benjuckare. Tidigare delar kan du se i arkivet
Andras blogginlägg om hypnos, estradhypnos, hypnosshow
Sometimes they come back
Jag har fått frågan om min blogg hamnat på bloggtjyrkogården. Så är inte fallet.
Att bloggen varit mer eller mindre död zon har inte berott på torka så mycket som på en mental uppgraderingsprocess, som hållits igång av kognitiv beteendeterapi. Resultatet av denna inre maratonmarsch är en skiftning av fokus. Inåt istället för utåt. Bloggen är inte längre ett verktyg som jag behöver för att bolla tankar med mig själv, den kan istället bli ett utlopp för de slutsatser jag dragit.
Men det låter så luddigt. Istället kan jag berätta om vilka praktiska skillnader mellan Past-Micke och Present-Micke den långa resan innebär:
Jag kan mycket lättare skilja på sak och person när det gäller mig själv och andra. När jag till exempel blev av med körkortet i april (True story! 141 kilometer i timmen på en 110-sträcka. Körvanan jag fick i USA var inte enbart av godo.) tog det inte mer än en eftermiddag att förlika mig med faktumet. För ett år sen hade blamageguden hållig mig sömnlös i minst två veckor. Det jag är mest nöjd med är att jag, när Länsstyrelsen bad mig att ”yttra mig i ärendet”, kände att allt jag kunde säga till syvende och sist var en bortförklaring eller en ursäkt. Så jag tog mitt ansvar och skrev just det: jag tar fullt ansvar för att jag körde för fort. Nyckeln till frihet är att ta makten över sitt liv.
Jag har på mig offerkoftan i mycket mindre utsträckning. Jag insåg visserligen för länge sen att offerkoftan är en förbannelse jag hade lätt att ta på mig, och som tillsammans med midjeväska och ballongbyxor är ett av de mest osexiga plagg man kan ha på sig, men jag har aldrig haft så här lätt för att undvika den. Det finns ingen vinst i att gå runt och lida.
Jag är modigare. Jag kan gå fram till en kille jag tycker är snygg och börja prata med honom fast han står med ett par kompisar.
Jag omyndigförklarar inte människor lika mycket som jag brukade. Förut använde jag omskrivningar och indirekta svar som skulle imponera på den mest inbitna diplomat. Nu fattar jag på riktigt att när en vuxen människa ställer en fråga så förtjänar de ett rakt svar, inte ett svar som jag tycker är bekvämt att leverera.
Jag är inte sarkastisk i lika stor utsträckning som tidigare.
Jag hoppas att allt det här kommer att märkas i mitt skrivande också.
Andra saker jag har gjort under den här tiden:
Varit i Berlin och bott i Schönefeld. Man vet att man är i en gaystadsdel när det finns discokulor på balkongerna, och när designerhotellet ligger snett mittemot en balettskola och ett stenkast från åtta antikvitetsbutiker och fyra läder- och/eller gummi-butiker. Utbudet av sneakers är större än i Los Angeles. Berlin är verkligen fetischernas huvudstad.
Blockat över 160 ”vilken sorts … är du?”-applikationer på Facebook. Den här typen av applikationer får mig bara att tänka på dialogen mellan Phoebe och Rog (psykologen som Phoebe dejtar) i Vänner:
Actually, it’s, it’s quite, you know, typical behaviour when you have this kind of dysfunctional group dynamic. You know, this kind of, co-dependant, emotionally stunted, sitting in your stupid coffee house, with your stupid big cups, which I’m sorry, might as well have nipples on them, and you’re all, like, ”Oh, define me! Define me! Love me! I need love!”
Den värsta applikationen var ”Vilken sorts kvinna är du?” som definierade en bekant som ”Du är normalt kvinnlig”.
Insett att jag för första gången håller med folk när de säger att jag är lik någon: jag och Liev Schreiber har likheter i utseendet. De förstärks av skäggstubben han har som Victor/Sabretooth i Wolverine.
Förundrats över hur människor och media försökt vinkla grissnuvan till ett Pestens Tid-scenario. Som någon sa på Twitter tidigare idag: omkring 900 människor från svinfluensa, och alla vill bära ansiktsmask. Miljontals dör i AIDS, men få vill bära kondom.
Fastnat för böcker, film och serier om utanförskap, till exempel ”The Wheel of Time”, ”X-men” och ”Heroes”. Jag tror att det som triggar mig är hela ”embrace your inner freak”-grejen. Eller, för att lägga det i andra ord: lev ditt liv som du vill, inte som andra förväntar sig att du ska leva det.
Nu kommer det att bli lite mer frekvent bloggande framöver. Inte minst nästa vecka, när jag läggs in för en nio dagar lång medicinsk studie.
Andras blogginlägg om kbt, kognitiv beteendeterapi, utveckling, facebook, popkultur