Kategori: popkultur

Tevespel, film, teveserier och musik. Ofta i den ordningen.

Kudos & Klander

Prison Break Precis som med all annan tevekonsumtion är jag riktigt sent ute. Inte minst med tanke på att vi är en bra bit inne i säsong två i svensk teve. Hur som helst fick jag första säsongen i julklapp. En reflektion: borde det inte finnas en varningstext på den här typen av teveserier? Om jag skulle ha tid att se hela säsongen på en gång skulle jag bli katatonisk av stressen. För varje grej som går bra går två åt helvete, och så fort man tror att allt är lugnt så händer ännu en grej. Det borde följa med en rabattkupong på Losec med varje box.

Strangers With Candy Tänk Beverly Hills from hell. Strangers With Candy serverar moralkakor som någon kräkts upp eftera att ha rökt för mycket crack. Amy Sedaris minspel är fantastiskt, karaktärerna är sanslöst skruvade och det är sorgligt att det bara finns tre (korta) säsonger av denna underbara serie. Det enda jag är ledsen över är att få personer i Sverige insett hur bra den här serien är – förmodligen för att få känner till de ”after school specials” som serien är baserad på. Ett måste för alla som kan sina high school-filmer och dito serier.

Eragon Precis som med Narnia är det de onda karaktärerna som räddar filmen från att vara en ”direkt till dvd-release”. Tilda Swintons häxa skulle visserligen sopa banan med Robert Carlyles demon, men just den Grima Ormstunga-inspirerade Durza är den färggrannaste karaktären i filmen. Jag undrar om producenterna använt sig av dödshot eller bara använt gammal hederlig utpressning för att få John Malkovich att ställa upp? Nog är Edward Speleers snygg, men inte ens Jake Gyllenhaal skulle kunna lyfta den här filmen till mer än en trea. Möjligen om han vore naken. Och hånglade med Wentworth Miller. Fast då skulle resten av filmen ändå vara totalt överflödig.

Du får hur som helst gärna se filmen, och berätta hur mycket homoerotik du ser i den. Det kan mycket väl vara jag som är svältfödd på sex, men jag tycker att Eragon har ett … varmare förhållande till både sin kusin och senare sin svartklädda vän Murtaugh än han har till någon (mänsklig) kvinna i filmen.

Lycka

Jag är hopplöst efter. Rexxie visste det redan i juni, Dexo har sett honom live och Oswald har pushat hårt för honom. Jag gillade visserligen ”Relax, take it easy” redan första gången, men det är först idag jag upptäckt hur fantastisk ”Grace Kelly” är. Det är såklart Mika vi pratar om. Har du sett ”Bring it on” där Kirsten Dunst dansar vilt på sin säng med cheerleader-pompoms i händerna? Ge mig ”Grace Kelly” på högsta volym, två pompoms och Kirsten ska få se hur man glad-freakar ut till en låt.

Idag fick jag förresten en enkät från ”Lovefilm” (fortfarande ett genomkackigt namn) där ena frågan var:

Vilken av dessa filmstjärnor skulle du helst vilja få oväntat besök av som tomte på julafton?
– Mikael Persbrandt
– Jake Gyllenhaal
<deletia>

Få se nu. Persbrandt. Gyllenhaal. Hmmm. Äter jag hellre själv än ser mina barn svälta? Svårt med alla dessa val i juletider.

Märkeskonsument

Jag älskar märken. Märken är människornas motsvarighet till webben 2.0:s system med taggar. Märket kan förstärka – eller förstöra – det budskap man sänder med kläder och prylar. ”Det är inte märket som är det viktiga …” är shoppingens motsvarighet till ärkeklyschan ”Utseendet spelar ingen roll …”

Jag gillar varumärken som byggs upp med både hjärta och hjärna, som skapas av intelligenta team och vårdas från alla aspekter.

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av bra reklamfilmer, som Nikes ”A little less gravity” och Vodafones ”When life calls, don’t miss it”.

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av sköna kampanjer som Adidas ”Impossible is nothing” eller Carlsbergs ”Probably the best beer in the world”.

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av fyndigt användande av medier, som Shaîs ”Sexpacking”, jag gillar varumärkesbyggnad som gör något krångligt till något mänskligt, som Apples ”Get a mac”, jag gillar varumärkesbyggnad i form av action marketing som Gevalias tunnelbanevagn som stack upp ur marken på Norrmalmstorg (oväntat besök i praktiken).

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av sköna namnval som ”We Are the Superlative Conspiracy”, jag gillar varumärkesbyggnad i form av snygga kataloger som Franklin & Marshall och varumärkesbyggnad i form av snygga butiksbiträden som Abercrombie & Fitch.

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av (riktigt) socialt ansvarstagande som Levi’s, jag gillar varumärkesbyggnad i form av engagemang i hjälporganisationer som Les Mills och Dance4Life, jag gillar varumärkesbyggnad i form av utmanande av tabun som RFSU:s refuserade analpluggsreklam och jag gillar reklam i form av arty weird stuff som Playstation 2:s ”The third place”.

Jag gillar varumärkesvård som är medveten om att det du gör är synonymt med ditt varumärke, som Madonna (anti-tesen i Sverige heter Carola), jag gillar varumärkesvård i form av briljant krishantering som George Michael.

Jag heter Micke och jag är en märkeskonsument.

(Sen finns det reklam som bara är rolig eller bra eller cool utan att bygga varumärket. Som Hondas fantastiska ”It just works” Enligt historien är denna film inte trickfilmad, och det tog runt 500 försök att få det hela att snurra.)

Borat, Viktor och Rolf

Jag måste i säng, men först måste jag dela med mig:

Borat är årets roligaste film. Scenerna som bygger på manus och skådespelare är precis lika tråkiga som det låter, men det finns en del guldkorn med äkta, ovetande amerikaner och en Sasha Baron Cohen som är lysande. På ett ställe skrattade jag så mycket att jag missade halva scenen.

När Lagerfeld-kollektionen släpptes på H&M var det krig i butikerna inne i stan. Medan folk slet kläder från händerna på varandra och använde barnvagnar som tillhyggen var det rätt lugnt i förorterna – där fanns till och med kläder kvar i slutet av dagen. Idag var det tvärt om. H&M i Kista förvandlades till Battleground Fashionista. En av dörrarna gick sönder när folk slogs om att vara först in och hyllorna var renplockade redan efter någon timme, medan både H&M Hamngatan och Gallerian hade en hel del kläder kvar strax innan stängning. Så vill du ha en smoking (storlek 54) eller en bröllopsklänning signerad Viktor och Rolf finns alltså chansen imorrn förmiddag när de öppnar. Hittar du en smoking i storlek 52 eller 50, säg till. Jag vill ha en.

När jag ändp är inne på shopping: Sony Ericssons och Fossils klockor finns nu i butik. Säljaren i Phone House-butiken deklararede stolt att de är de enda som för den svarta klockan i Sverige. Synd för dem att den svarta är blank och inte alls så snygg som jag trodde. Hade den varit matt så hade jag köpt en på studs, nu lutar jag åt att skaffa en silverfärgad istället. Problemet är att jag också vill ha en Viktor & Rolf-smoking och en Nintendo Wii. Och Jake Gyllenhaal som pojkvän. Tomten?

Förresten, jag läste om att en till skådis kommit ut ur garderoben. Någon som alla förknippar med Doogie Howser, M.D. Jag tänkte ”vem fan är Doogie Howser?” och blev tvungen att bota min dåliga koll med hjälp av Google. Wikipedia har en sjukt konstig bild på honom där han inte alls är sig lik, och det var först när jag kollade upp honom på IMDB som jag kom på att det ju är den coolaste killen i Starship Troopers. Han är dessutom snygg, men hans pojkvän är ännu snyggare.

Okej, nu får jag sova. Påminn mig om att berätta om när jag blev av med min värdighet på Venhälsan.

Maskrosungen

Jag har just slagit igen Maskrosungen av Sandra. Eller egentligen Sandra Gustafsson, men det känns konstigt att hänvisa till Sandra med efternamn, på samma sätt som jag inte refererar till mina andra kompisar med efernamn. Jag har aldrig träffat Sandra, men efter kommunikationen i blogginlägg, kommentarer och efter att ha läst boken så känner jag Sandra bättre än många ytligt bekanta.

Jag är ingen bra recensent. Jag får en helhetskänsla som ligger nånstans mellan toppbetyg och bottennapp, och jag har svårt att sätta fingret på enstaka saker som gör skillnaden. När jag har sett en film tillsammans med kompisar är det enklare, för då kan jag prata mina tankar i ordning, men när man läser en bok är man rätt ensam.

En av de första sakerna som slog mig med ”Maskrosungen” är hur svårt det är att läsa när ögonen tåras. Första kapitlet, när Sandra berättar om när hennes man får diagnosen MS var jobbigt att läsa, och jag tänkte att om resten blir lika jobbigt så kan jag inte läsa det här på tunnelbanan. Jag gråter inte när andra kan se.

När historien övergick till Sandras barndom och hennes föräldrar ändras också något annat. Det märks att Sandra har bearbetat och skapat distans mellan sig själv och sin uppväxt. Boken är ingalunda fri från känslor, men den är skriven på ett neutralt och skildrande sätt befriat från bitterhet och syndabockar. Varje gång jag stängde igen boken för att jag skulle av tunnelbanan eller bussen tänkte jag hur enkelt det hade varit att ta på sig en offerkofta och bara skylla allt på sin uppväxt och barndom i Sandras fall. Och hur skönt det är att Sandra inte gjorde det. Historien har ett bra flyt, och det är en lättläst bok. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag sjönk in i historien och glömde bort att det var en en verklig historia som upplevts av en verklig människa, för att sedan plötsligt slås av just den tanken. Jag har läst självbiografiska böcker tidigare, men när man har en relation till författaren blir verkligheten så mycket mer påtaglig.

”Maskrosungen” är också berättelse om hur medberoende fungerar och en bra skildring av hur det går till när någon blir hemlös. Det är skillnad på att förstå det på ett teoretiskt plan, och på att få en verklig historia återberättad för sig. Återigen är just avsaknaden av pekpinnar och syndabockar något som gör historien lätt att ta till sig.

Jag är glad att jag läste boken. Sandra, du är fantastisk. Och alla gånger du skickat en virtuell kram betyder ännu mer nu när jag läst ”Maskrosungen”.

Andra bloggar om: , ,

Kullad

Jag önskar också att rubriken innehöll ett ”n”, men det handlar alltså om en utmaning från Pojkfröken. Därmed är första frågan besvarad. Andra är

Vad lyssnar du på för sorts musik?

Jag vet inte om det är många som är funtade som jag, men jag lyssnar på musik med humöret. Alla låtar jag lyssnar på blir till bilder, och om bilden stämmer överens med mitt humör så gillar jag den. Jag gillar hip-hop och rap, men föredrar laid back rap med attityd och självdistans framför gangstarap. Mer Missy Elliott, Snook och Bubba Sparxxx än Half a dollar och P-diddy, alltså. Jag lyssnar gärna på vocal house, electro, mainstreampop, eurodance, grunge och light postgrunge-rock (Linkin Park, till exempel). På jobbet alternerar jag mellan min Pandora-kanal baserad på ”Rapture” med IIO och SR:s webbradiokanal ”Mozart”. Till och med E-Type har en plats, i alla fall om man är Bodypumpinstruktör som jag.

Förresten är ”Jag är allätare när det gäller musik” en av de värsta klyschorna jag vet. Jag har ännu inte träffat någon som säger det och som spontant lyssnar på både opera, happy hardcore, acid trance, modern klassisk musik och barbershop.

Vad heter favoritartisten/artisterna

Jag har aldrig suttit som på nålar när någon ska släppa en ny singel eller nytt material. Det kommer när det kommer, och är det bra lyssnar jag på det. Tills dess finns det hur mycket musik som helst som jag inte hört och som kan underhålla mig. Nä, jag har ingen favoritartist.

Låtar som gör dig glad

Glad:
Snook, svett & tårar – Snook
Ja, de e lika bra å streaka – Viba Femba
Samb adagio – Safri Duo
Outrun – Instant Remedy

Feeling på dansgolvet:
And then we kiss (Junkie XL Remix) – Britney Spears
Sorry (Man with guitar mix) – Madonna (PSB Remix funkar också bra)
Insomnia (valfri dansmix) – Faithless

Träningsglädje:
Wasabi – Lee Harding
Vogue – Paffendorf
Valfri låt – E-type

Bästa låten:

Bästa låten till vad? Allvarligt, såna här frågor gör mig alltid lika uppgiven. Det är som att tvingas välja vad man ska äta till middag idag om ett år. Fan vet vad jag kommer vara sugen på då.

Sämsta låten:

Pass. Eller nej, förresten. Det är dags för mig att komma ut nu. Jag hatar Per Gessle. Allt solomaterial han gjort är smörja. Ulf Lundell goes kärlekskrank, filosofisk fjortis. Och jag gillar inte Ulf Lundell heller (nej, inte ens Öppna Landskap).

Bästa partyhiten:

Vad fan. Se ”Låtar som gör mig glad”. Men bög som jag är så funkar hela disco-genren utmärkt på mig.

I min mp3:

En shuffle i min iPod ger de här tio artisterna:
K.D. Lang
Madonna
Placebo
Shirley Bassey
George Michael
Technotronic
Red Hot Chili Peppers
The Lively Ones (Pulp Fiction)
Linkin Park
Margaret Cho (inte musik, men den dök upp, och den är ”i min mp3” så rent tekniskt är det rätt svar)

Andra bloggar om: , , ,

Farväl arsle

Jag är just hemkommen från att ha sett ”Farväl Falkenberg”. Om ”Lady in the Water” är favorittippad i kategorin ”Årets sämsta film” så är ”Farväl Falkenberg” klar favorit i kategorin ”Årets mest överskattade”. Visst, fotografin är härlig och greppet annorlunda. Men filmen lämnade mig totalt oberörd. Jag kände ingenting när den var klar. Jag rycktes inte med i berättandet, jag fattade inte vad filmen ville förmedla och jag kunde inte ens uppbåda lite hat för att jag suttit där och slösat bort nästan två timmar. Eller jo förresten, jag kunde uppbåda en hel del hat som riktade sig mot salong 1 på Saga. Det är Stockholms mest obekväma salong. Hur jag än vände och vred på mig så kändes det som om sitsen krympte och blev hårdare för varje minut. Jag satt i biositsarnas motsvarighet till Christine, och den lyckades hela tiden träffa ett ömtåligt ställe på skinkorna hur mycket jag än försökte byta ställning. Det kanske smittade, för jag känner fortfarande att mitt arsle är ömt och träaktigt på samma gång.

Det är synd, för Saga är också en av två biografer i Stockholm som har riktigt trevlig service. Den andra är Astoria i Sickla.

Hur som helst så applåderade ungefär halva publiken när filmen var slut. Det säger mer om hur dålig svensk film generellt sett är, än om hur bra just den här var. Hade det här varit en, säg kanadensisk eller brittisk produktion hade filmrecensenterna skrattat arslet av sig, och då hade jag sluppit få träsmak i mitt.

PS. Den som jämförde den här med ”Fucking Åmål” döms härmed till att se ett Kevin Costner-maraton i salong 1 på Saga. Utan pauser.

Andra bloggar om: , , , ,

Pooljungfru jagas av ökänt luder med krispiga trosor

Jag trodde jag skulle få se ”Lady in the water” ikväll. Jag trodde jag skulle få se en rätt medioker halvskräckis, men fick istället se en new age-inspirerad saga som är borde vara förbehållen att berättas för barn som heter Månstråle eller Solblomma, av föräldrar som experimenterat för mycket med hallucinogena droger.

Historien är enkel (och här ska du sluta läsa om du inte vill ha spoilers):
Mystisk kvinna bor i ett jordrum under en pool och snattar skinande saker. Sjöjungfru my ass. Pooljungfru med starka drag av skata, snarare. Stammande man jobbar som fastighetsskötare, upptäcker kvinnan och ramlar ner i poolen. Kvinnan räddar fastighetsskötaren, som sedermera upptäcker att hon inte är en människa utan en ”narf”.

M Night Shyamalan gillar uppenbarligen att kolla på Nickelodeon när han röker på. ”Narf!” är nämligen ett uttryck som Pinky i serien ”Pinky & The Brain” använder som kraftuttryck (Kolla ungefär 55 sekunder in i den här filmen så hör du Pinky säga namnet på pooljungfrun) Narf är också slang för att kräkas, eller ett ord som en fjärdeklassare skulle använda. Men vänta, det blir bättre!

Narfen har ett uppdrag, och det är att ”väcka” en budbärare. Tyvärr vet hon inte vem budbäraren är, trots att hon kan se in i framtiden. Narfen jagas också av något som ser ut som en förväxt varg med gräs på ryggen. Gräset är kamouflage, så den ska kunna gömma sig osedd i just gräs. Tur att narfen/pooljungfrun inte dök upp i en betongförort. Gräsvargen heter ”scrunt”.

Scrunt är, enligt Urban Dictionary, ”[A] combination of three words – skanky crusty cunt; used to describe a woman of ill repute” eller ”The dried vag crust left in a pair of two day old panties.” Jag är lite osäker på symboliken här, men uppenbarligen jagas alltså poolskatan pooljungfrun av ett beryktat luder som inte bytt trosor på länge.

Historien vacklar sedan på den apfeta, självlysande linjen mellan finstämd new age-saga och lyteskomik, och ju längre in i filmen vi kommer, desto oftare ramlar den ner i lyteskomikens hårda betonggolv. Tyvärr är skyddsnätet på semester någon annanstans.

Hur som helst, den slutgiltiga, kosmiska orgasmen kommer ihop i ett jättecrescendo komplett med gråtande systrar, ”allt har en mening och alla männisor är sammankopplade” och healing medelst handpåläggning. Sedan kommer en jätteörn och hämtar pooljungfrun, som alltså slutfört sitt uppdrag. Scrunten får storstryk av tre apor med grenar på. Scrunten bröt nämligen mot ”reglerna” när den anföll narfen, eftersom narfen hade fri lejd efter fullbordat uppdrag. Men narfen var nämligen ingen vanlig narf, hon var ”narfmadam” (typ drottning alltså) och scrunten tog risken.

”Aporna med grenar på” döptes när M Night Shyamalan fått the munchies efter en särdeles stark variant av ganja och hamnat på en prettorestaurang med fancy-schmancy efterrätter. ”I want ten of those whatchayoucallem, tartuics. Oh man, great word! I think I shall call the limb-monkeys that!”

Tartuic är mycket onda och sägs ha dödat sina föräldrar under natten de föddes. Rättvisa och regler är dock mycket viktiga för dessa mycket onda varelser, som alltså slår scrunten för att den bryter mot reglerna.

Det roligaste av allt är att den som var påtänkt till rollen som den stammande fastighetsskötaren var … Kevin Costner. Det hade liksom varit pricken över i:t på något sätt.

Det mest tragiska skulle ha kunnat vara att M Night Shyamalan har castat sig själv i rollen som ”budbäraren” (eller ”frälsaren”), men det är ännu mer tragiskt att han trodde att Philip Seymour Hoffman tackade nej till en roll i filmen på grund av ”schemakonflikter”.

Det här är nog en mycket intressant film om man har lite kvalitetsgräs att röka under tiden, men helt nykter gör den här filmen sig bäst osedd. Jag har spelat tevespel med betydligt bättre storyline.

Andra bloggar om: , , ,

En pojkvänstyp, typ

Telefonen gav ifrån sig en melodistump. Jag kollade på klockan: vem var det som skickade ett sms 23:11 en vardagskväll?

I sms:et stod ”Hej teve-pgmet fling söker nya deltagare och denna gång vanliga bögar. D kan va rätt kul. Nån som vill va med?” Jag funderade i någon minut innan jag svarade ”Vad är fling? Äsch, jag har ju simulerat sex med en stol i las vegas, det här kan inte vara värre. Count me in!”.

Två dagar senare var jag ute i Frihamnen på ett castingmöte. När jag kom upp i kontorslanskapet på Jarowskij, där det rådde full aktivitet trots att det var fredag eftermiddag. Jag fick ett häfte med frågor att svara på, där de flesta var enkla.
Ålder? (29)
Längd? 17 181.
Vad är din sexuella läggning? (Homosexuell)

Andra frågor var svårare. Alla som handlade om drömpartnern, till exempel: Beskriv din drömpartner med tre ord.

Vad svarar man på en sån fråga? Det är klart att jag har något slags bild av vem jag tror jag vill ha, samtidigt vet jag att jag inte nödvändigtvis vill ha det jag söker.

Jag tänkte tillbaka på de killar jag varit kär eller förälskad i och försökte hitta en minsta gemensamma nämnare. Johan var rätt kort och brunhårig. Christian var smal, medellång och blond. Fredrik var lång och mörk. Och så vidare. ”Två ben, går hyfsat upprätt, har kuk, kan multiplikationstabellen” lät jäkligt ospecifikt. Samtidigt har jag bara träffat en enda människa som med hyfsat bra precision kan peka ut killar som jag tycker är snygga, och han är min bästa kompis sedan nio år. De flesta andra kompisar blir förvirrade när de pekar ut någon jag i deras ögon borde tycka är snygg, och jag visar mig vara sval som en oktoberkväll för att nästa sekund peka ut någon som får kompisen att fråga ”När var du på synundersökning senast?”

Med jämna mellanrum dyker frågan ”Spelar utseendet någon roll?” upp. Det är en korkad fråga. Det går inte att reducera attraktion till dess beståndsdelar. Det är ungefär lika smart som att definiera intelligens som förmågan att lösa progressiva matriser. Det går inte att dra en gräns mellan personlighet och fysiskt utseende. Det är klart att jag vid ett one night stand bortser från om killen är för dum för att bokstavera sitt eget namn eller tycker att Sarah Silverman är en korkad rasist, men det är förmodligen ingen jag skulle vilja presentera för människor jag respekterar.

Nej, ”utseende” måste betraktas holistiskt. En självsäker person för sig på ett helt annat sätt än en osäker. Mycket av utseendet handlar om kläder, attribut och grooming. En rolig person är attraktivare än en tråkig, och det spelar ingen roll hur snygg killen är om han refererar till sig själv som ”lilla jag”. Det är klart att jag hellre dejtar någon som ser ut som killarna i Dieux du Stade än tredjepristagaren i ”Coyote Ugly of the Year”. Betraktar man utseende holistiskt så blir frågan retorisk, ungefär som ”Är det viktigt att andas?”

Jag valde att skriva att jag snarare faller för charmigt utseende än klassiska modeller, att butchiga killar faller mig bra i smaken och att intelligens, humor och självdistans är de tre egenskaperna en potentiell pojkvän måste ha. Jag får se om de gillade mig inom ett par veckor. Tills dess får jag kolla in programmet för att se vad det egentligen är jag nästan tackat ja till.

Andra bloggar om: , ,

Läskigt bra röst

Amy Diamond, cry your heart out. Bianca Ryan är 11 år och har en röst som är sanslös. Fast jag tycker det är något läskigt över 11-åringar som sjunger vuxenlåtar med vuxenröster. De är läskiga på samma sätt som clowner och Chucky. (Cred till Claes Leo för länktipset)

Andra bloggar om: , ,