Kategori: popkultur

Tevespel, film, teveserier och musik. Ofta i den ordningen.

Hetero mountain

I lördags såg jag Brokeback Mountain för andra gången. En spontan kommentar om filmen från min kompis Wille, som såg den för första gången, var att ”det kändes som att bli överkörd av en emotionell motsvarighet till ett godståg”.

Förutom oss bestod publiken den här gången till största del av heteropar. De kännetecknades av att de hade lite svårt att hantera filmen. Ett slags vuxenvariant av 14-åriga tjejkompisar ser skräckfilm. Varje gång det kom en replik i filmen som kunde tolkas som minsta skämtsam bröt delar av publiken ut i frustande skratt. Till exempel när Jack talar om sitt äktenskap, ”As for the marriage, we could do it over the phone.” Skratten den repliken framkallade skulle gett Robert Gustafsson prestationsångest.

Skratten gick att tolerera när de inträffade på rätt ställe. Men jag höll på att gå i bitar när halva publiken bryter ut i ett särdeles nervöst fnitterskratt under scenen där Alma, Ennis fru, ser Jack och Ennis kyssa varandra.

Den här gången lade jag också märke till översättarens ordval på ett ställe. Under en ”fisketur” säger Ennis följande till Jack:

”Bottom line is… we’re around each other an’… this thing, it grabs hold of us again… at the wrong place… at the wrong time… and we’re dead.”

”This thing” refererar såklart till passionen mellan dem, och att Ennis säger ”this thing” beror hans tystlåtenhet och oförmåga att prata om känslor, inte minst när det gäller passion och kärlek. Han har också ett något kluvet förhållande till sina känslor för Ennis. Det finns ingen riktigt bra översättning för ”this thing” till svenska, och översättaren hade många olika fraser att välja på. Att h-n då väljer att översätta det med ”den här galenskapen” är rätt intressant. Det säger mer om översättaren än om filmen, men det är ändå rätt intressant.

Brokeback Mountain, juli 1989

Den dagen hade jag kommit hem från min tredje sommar på kollo. Jag var 12 år gammal, och det var första gången jag kände den där känslan av enorm saknad som annars är förbehållen kärlek.
Jag grät nog lite redan där, i bussen, när en av mina favoritledare springades längs med bussen skrek ut ett sista hej då, samtidigt som han frustrerat bankade på bussplåten med handflatorna. Jag antar att han skulle sakna oss lika mycket som vi saknade honom.

Det var först på kvällen som jag kände riktig, blödande saknad för första gången. Som något inuti gått sönder, försvunnit, men istället för blod så rann det tårar och de tog aldrig slut. De fyllde upp hela bröstkorgen och själen. Pojkar ska inte gråta, så jag försökte tappert trycka ned dem, fylla ut avgrunden med dem istället. Men de fick inte plats. Jag var 12 år, och för första gången kände jag de där okontrollerade hulkningarna, som om tårarna försökte ta med sig delarna av mitt trasiga hjärta på vägen ut.

Ikväll såg jag Brokeback Mountain. Det är svårt att förmedla känslan att för första gången se en film som jag kan relatera till utan förbehåll, utan avbrott. När skådespeleriet är så bra att karaktären och skådespelaren blir en och samma person, när karaktären är så trovärdig och sann att gränsen mellan honom och mig suddas ut. Kärleksscenerna, där jag tidigare nergraderats från deltagare till betraktare, tog ikväll steget från illusion till verklighet.

Ikväll fick jag för första gången vara deltagare hela vägen. Jag kunde identifiera mig med åtrån, passionen och saknaden på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare. Jag har under 28 år lyssnat på sångerna. Ikväll kunde jag för första gången själv sjunga med.

 

Så det var så här det kändes den där julikvällen 1989.

Gay for pay-Brad inget för Uncle Sam’s Army?

Brad Pitt vill ha en gayroll, i alla fall om man ska tro den brittiska skvallerpressen.

Det ska man inte. Men låt oss för ett ögonblick leka med tanken att Brad skulle göra en gayroll. Annars måste vi leka med tanken att jag återigen pratar om Brokeback Mountain trots att jag inte sett den, vilket skulle spä på spekulationerna om min mentala (o)hälsa.

Alltså: Brad i en gayroll.

Du där, sluta dregla ner tangentbordet.

Vi släpper Brad en stund. Ett gäng fallskärmsjägare i Fort Bragg i Californien är under utredning för sin eventuella inblandning i en gayporrsajt. Med gayporrsajt menas Dink Flamingo’s Active Duty. Utredningen rör snarare prefixet ”gay” än ordet ”porrsajt”, eftersom deras brott rör ”Don’t ask, don’t tell”-principen.

”Don’t ask, don’t tell” säger att ”homosexuell läggning i sig inte är ett hinder för tjänstgöring, men homosexuellt uppträdande är inte förenligt med militärtjänstgöring”. På klarspråk: du får vara bög eller flata så länge du inte beter dig homosexuellt. Med ”beter dig” menas ”begår homosexuella handlingar eller verbalt eller icke-verbalt kommunicerar att du är homosexuell” enligt en talesman för amerikanska försvarsdepartementet.

Jag har ingen aning var gränsen går. Jag vet inte huruvida att titta på Melodifestivalen är en homosexuell handling eller om det är icke-verbalt outande av sig själv att berätta om sin kompletta samling av samtliga Madonnas skivor. Men gay är alltså grund för avskedan. Även om det är gay-for-pay och inte helyllehomo.

Jag vet inte om dessa sju killar ställt upp på något annat än solobilder. Jag kan heller inte svara på vilken sexuell läggning de egentligen har. Jag är däremot säker på om de har gjort ansatser att tillfredsställa andra män än sig själva på bild och/eller film, så kommer de bli av med sina tjänster – oavsett om de hävdar att det rörde sig om gay-for-pay. Pentagon köper inte att ”man är inte bög bara för att man suger av en kompis”. Däremot är republikanerna i Vita Huset sällsynt toleranta, de bryr sig inte om du varit männens Deuce Bigalow. Du kan få vara reporter i Vita Huset ändå.

Tillbaka till Brad och gayrollen. Ponera att Brad gör en gayroll. Ponera att han i en scen hånglar med Vin Diesel. Ponera att kameran smeker Vin Diesels muskulösa rygg när han långsamt, i motljus, kysser sig nedför Brads överkropp och samtidigt knäpper upp hans by… hrm …

Ponera att Brad gör en gayroll. Att spela en homosexuell karaktär är gay-for-pay med mer handling och färre sexscener. Jag undrar om det skulle ses som ett hinder om han sen sökte militärtjänst i USA?

Broke Mac Mountain

Kan man stalka en film? Jag kanske blir klassad som den förste film-stalkern, när jag nu skriver det tredje inlägget i rad som är relaterat till Brokeback Mountain.

Hur som helst, för alla Mac- och/eller Brokeback Mountain-älskare: Broke Mac Mountain.

Tänk på den nästa gång du ser en ”Switch!” kampanj.

Bögskräck mountain

Straighta killar brukar generellt ha svårare för bögar än vad straighta tjejer har. Nyckelorden här är ”könsroller” och ”sex”. Personer som annars är ganska självkritiska och blygsamma när det gäller det motsatta könet blir oemotståndliga sexobjekt när det gäller homosexuella individer av samma kön. Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om att jag säger ”Jag är bög”, och det i straighta killars öron låter som ”Jag vill driva upp min svulstiga åderpåle i din baconros”, alternativt ”Min odödliga kärlek till dig hyser inga gränser, du guds gåva till homosexuella män”. Jag skulle för övrigt tro att flator är med om samma sak med (straighta) tjejer.

Hur som helst, association med homosexuella är snäppet mer ofördelaktigt för den manliga könsrollen, än för den kvinnliga – det är en av förklaringarna till straighta killars lite stela förhållande till bögar.

Uppenbarligen har manliga recensenter samma oavslappnade förhållande till Brokeback Mountain. Filmkritik-sajten med det fyndiga namnet ”Rotten Tomatoes” har samlat 228 recensioner av Brokeback Mountain. 30 negativa recensioner, 26 skrivna av killar. Jag har inte läst recensionerna. Jag har inte sett filmen än. Det här är knappast någon vetenskaplig undersökning, och kanske har recensenterna rätt i sina sågningar.

Har man anlag för bögnoja så lär en film om två killars kärlek innebära lite obehag, det är ett rätt intressant faktum att om de manliga kritikerna sågat filmen i samma proportioner som de kvinnliga så hade 16 och inte 26 män skrivit en negativ recension.

Att göra en Google

Google är en sökmotor. Det som utmärker den är smarta marknadsstrateger. Googles enorma framgång symboliseras kanske bäst av ett verb, ”google”. ”To google someone/something”, att söka efter någon eller något med hjälp av Google, användes redan år 2000 i engelskan. Under 2001 kom genombrottet på allvar. Vi internetvana svenskar var inte mycket senare. Under 2003 användes verbet ”googla” så pass ofta att det togs upp som ett nyord av Svenska Språknämnden. Och det, mina vänner, var före Carrie pratade om att googla Petrovsky i ”Sex and the city”.

För att citera ”Enya är inte rave, det är techno”-reklamen: RÄÄÄSPEKT! Verbet googla är ett rätt fräckt mått på framgång. Ungefär som det vore om ”att Telia någon” blev synonymt med ”att ringa någon”. Idag resulterar det på sin höjd i en polisanmälan för olaga hot.

Jag är inte en tonårstjej. Jag bara måste klargöra det, så det inte uppstår någon förvirrning när jag erkänner att … jag verkligen gillar OC. På riktigt. Gå nu inte för den skull och tro att jag skulle vara homosexuell, för det är jag.

Jag satt och slötittade på ett avsnitt från säsong två medan jag käkade frukost i morse, och satte nästan gröten i halsen när följande replikskifte mellan Ryan och Lindsay utspelade sig:
Lindsay: You were right, Caleb Nichol is not a good guy
Ryan: Why, what happened? Did he call you?
Lindsay: No, but I a-nine-dot-com’d him last night …

A9.com är en sökmotor. Det som utmärker den är riktigt sinnesslöa marknadsstrateger. De köper plats i en riktigt populär ungdomsserie och ska produktplacera sig. Så långt, ett smart drag. Misstaget sker när de gör som Statoil i filmen ”Hamilton”. Mitt i ett grått, trist landskap någonstans i forna Sovjet dyker en skinande Statoil-mack upp. I fyrfärg. Med tända skyltar. Lika naturligt som en talande ringmuskel.

Resultatet? ”Ungarna skrattar ju åt dig.”

Bonus-fråga: Minns du vad, vem eller vilka ”Enya är inte rave, det är techno”-reklamen gjorde reklam för?

Spelar skådespelar-kön roll?

Med undantag för asykineser har Svenska Dagbladet en hel del bra grejer. Till exempel helgens ”Te som i Taiwan” som fick mig att fundera på att överge kaffet och gå över till te.

I gårdagens kulturdel skriver Erika Hallhagen att det är dags att ta bort könsprefixet i musikgalorna. ”Bästa manliga artist” och ”Bästa kvinnliga artist” borde slås ihop till en och samma kategori: ”Bästa artist”. Erika skriver:

Det finns liksom ingen anledning att könsindela musik. Det handlar inte om muskelstyrka och kriterierna för vinst är ju desamma.

Helt sant. Men det som fick mig att tänka var ingressen. Finn ett fel:

Det är galatider. Rockbjörnen, P3 Guld, Manifest, Grammisgalan, Guldbaggegalan […]

Just det, Guldbaggegalan är, till skillnad från de andra, inte ett musikpris. Det är ett filmpris. Jag skulle tro att det bara kändes naturligt att dra med Guldbaggegalan när man ska räkna upp exempel över aktuella galor, framförallt som det är en av de kändare galorna i samlingen. Men oavsiktligt eller inte så väcker kolumnen frågan: Kan man skippa könsindelningen även i filmgalor?

Jag tycker det känns ganska naturligt att skippa könsprefixet i musiksammanhang. Men filmfrågan är inte lika självklar. Här blir jag ungefär som Gudrun Schyman blir i deklarationstider: lite ambivalent.

Något ligger och gnager, och ja:t på frågan ”Kan man skippa könsindelningen även i filmgalor” blir inte det rungande ”JA” Jake Gyllenhaal skulle få om han bjöd ut mig på en dejt. Det blir mer ett slappt ”tja, det kan man väl”. Om inte annat så skulle det lösa problemet med kategoriseringen av Desperate Housewives-stjärnan Felicity Huffmans roll i Transamerica. Hon är en kvinna som spelar en man som är på väg att bli kvinna. Är det en manlig eller kvinnlig huvudroll? Som Aidan säger i ”The Ring”: It’s a conundrum.

Bu eller bä? Lämna en kommentar!