Rachel: I’m training to be better at a job that I hate, my life officially sucks.
Joey: Look Rach, wasn’t this supposed to a temporary thing? I thought you wanted to do fashion stuff?
Rachel: Well, yeah! I’m still pursuing that.
Chandler: How… exactly are you pursuing that? Y’know other than sending out resumes like what, two years ago?
Rachel: Well, I’m also sending out…. good thoughts.
Joey: If you ask me, as long as you got this job, you’ve got nothing pushing you to get another one. You need the fear.
Rachel: The fear?
Chandler: He’s right, if you quit this job, you then have motivation to go after a job you really want.
Rachel: Well then how come you’re still at a job that you hate, I mean why don’t you quit and get ’the fear’?
Chandler: Because, I’m too afraid.
– Vänner, S03E10, ”The one where Rachel quits”
Jag har nästan aldrig bloggat om mitt jobb. Bara det i sig är ett tecken på hur lite jag brinner för vad jag gör på vardagarna. Från augusti och framåt har det för varje vecka blivit mer och mer tydligt att mitt jobb är för min kreativitet och drivkraft vad kryptonit är för Stålmannens styrka.
Håglös. Det är så andra hälften av 2007 kommer beskrivas i mina memoarer. Jag har tröstätit, tröstshoppat och spelat tevespel, men det har varit en oinspirerad och halvhjärtad verklighetsflykt. Hade jag inte haft instruktörsjobbet vid sidan av, där jag fått känna att jag gör något viktigt och bra, då hade jag vid det här laget varit så fet att jag inte kommit upp ur sängen. Inte för att jag hade velat, jag hade varit för deprimerad för det.
I början av hösten hade jag en förhoppning att det skulle bli annorlunda, bättre, roligare när vi nått den deadline vi hade i mitten av december. Det hoppet dog under hösten. Minnet av det höll mig flytande ända tills deadlinen nåddes och verkligheten slog mig: det blir inte bättre än så här. På min nuvarande tjänst kommer jag aldrig känna versucht. När jag insåg att jag hade söndagsångest redan på lördagseftermiddagen fick det vara nog.
Jag har just skickat ett mail till min chef där jag säger upp mig.
Jag har ingen aning vad jag ska göra härnäst, eller vad jag egentligen ska göra av mig själv överhuvudtaget. Men jag vet att om jag brinner för något så kan jag lära mig nästan vad som helst, och jag blir alltid bra på det jag brinner för. Alltid.
Det här är en av de läskigaste sakerna jag någonsin har gjort. Jag har ingen aning om jag kommer kunna betala räkningarna i mars. Jag vet inte vad jag kommer göra om tre månader. Men ingen kommer dö, det kommer inte startas världskrig och växthuseffekten kommer inte att skena bara för att jag har tagit det här beslutet.
Frihet är läskigt. Inte cancer-läskigt, utan bra läskigt. Jag ska hoppa fallskärm för första gången-läskigt.
Andra bloggar om: jobb, frihet, söndagsångest
grattis! För att du är modig och vågar stirra the fear i vitögat. Kommer gå skitbra tror jag.
(älskar att du presenterade detta med ett Vänner-citat, som sig bör hos Åsiktstorped)
Verkligen modigt gjort! Grattis! Är full av beundran. Har själv upplevt Den Stora Håglösheten hela hösten så till den grad att jag nu ägnar dagarna enbart åt ett ständigt bensoknaprande och shrinkbesök. Var glad att det inte gick så långt. Du har en lysande karriär framför dig (och i värsta fall kan jag mygla ut saftiga socbidrag innan karriärtillfället kommer).
Wow, vad starkt gjort av dig! Stort grattis :)
Jag kände nog samma som du i höstas. Håglöshet, hopplöshet och ibland meningslöshet gjorde att jag sa upp mig i oktober och har inte ångrat det en sekund. Det sägs att man inte ska ge upp så lätt utan kämpa vidare, men det finns en punkt när fly är en bättre strategi än fäkta. Lycka till!
Och det är nog nyttigt att byta miljö ibland, oavsett förutsättningarna (även om jag bara bytt jobb två gånger på 15 år …)
Lycka till! Jag har själv tänkt att 2008 ska bli lekens och de rätta prioriteringarnas år. No more ekorrhjul!
För knappt två år sedan gjorde jag samma sak och har inte ångrat det en sekund. När jag var runt på intervjuer frågade alla ”hur vågade du säga upp dig utan att ha något nytt jobb?” och jag sa som det var — hade jag inte gjort det, hade jag inte letat efter något nytt och dött på den arbetsplatsen. Livet är liksom värt att levas, så du gjorde helt rätt. Lycka till! :)
Kul att du börjat blogga igen, jag har saknat dina inlägg en tid. Det är också helt rätt att du följt ditt hjärta. Det ska bli spännande att följa dig, så fortsätt blogga!
Otroligt modigt och starkt, Micke. Jag beundrar dig stort för det. Själv vill jag men vågar inte…
Jag borde göra samma sak, men jag är allt för feg… Måste våga mer!
Älsklingar! Tack för alla heja-rop. Jag kände mig glad när jag gjort’et, men att så många fortfaradne läser min blogg och kommer med glada tillrop gjorde mig lycklig. Jag tar till och med influensan jag åkte på i förrgår med ro. Jag älskar er.
Fan Micke, du beskriver min höst – fast du kunde byta ut instruktörsjobbet mot mitt QX-skrivande.
Jag hoppas jag har samma mod som du i höst…
…ska bara klara av en håglös vår – som jag tröstfyller med schlager – först!
Vi får köra många biobesök framöver.