Etikett: utsikt

Solnedgång över Highway 1

Hur vet man om ett glossy magasin som riktar sig till män har en gay eller straight målgrupp? Enkelt: gaymagasinet innehåller typ nio sidor reklam för underkläder för män. Det straighta har P-Diddy i någon parfym- eller klockreklam (eller – om det är ett svenskt magasin, underklädesreklam från Dressmann).

Det slog mig när jag höll i en GQ och inte visste (så skjut mig) om målgruppen var gay eller straight. Det räckte med att bläddra och se annonserna för att fatta.

Igår körde jag highway 1 från Los Angeles till San Francisco. Rättelse: jag körde delar av sträckan. En LA-bo sa att körningen borde ta ungefär sex timmar, men med vägras, vägarbeten och en paus för att tanka bilen (180 kronor för 45 liter bensin) och mig själv (40 kronor för en 900-kaloriers hamburgare) hade jag bara kommit till Monterey vid 18-tiden. Vid det laget var det beckmörkt. Okej, jag stannade också till vid en utsiktspunkt för att kolla på solnedgången. Scenariot var magnifikt, och jag tog såklart en del foton med min kamera. Tyvärr har jag glömt sladden för att överföra bilderna till datorn hemma i Sverige, så jag har ritat en bild av hur solnedgången såg ut:

Anyhow, föreställ dig en magnifik solnedgång där jag står ensam på samma utsiktsplats som vi stannade till vid på resan 2006:

Jag hade redan från början stängt av the GPS Lady eftersom hon hela tiden envisades med att försöka få ut mig på motorvägen. När jag insåg att jag fortfarande hade dryga 200 kilometer att köra och att klockan var runt sex gick jag med på Cynosuras förslag att köra motorväg.

Halv nio checkade jag in på mitt hotell som ligger i China Town. Det är rent, och väldigt New York-sjaskigt. Dörrarna har en skjutregel på insidan, ”utsikten” är mot en liten bakgata som gjord för överfall och jag har en brandtrappa precis utanför fönstret. Rummet är så litet att jag har svårt att föreställa mig att det är ett dubbelrum. I love it.

Andras blogginlägg om , ,

Tacktal till den turkiska gästvänligheten

Jag vill härmed tacka följande personer och företeelser för att min Istanbul-vistelse blev fantastisk:

Ayşe och Erşan, som lät mig och Mr Endi bo i deras lägenhet, visade runt i Istanbul, tolkade och fixade ”special turkish price” på basaren (och köpte tandborstar när vi för tionden gången glömt göra det).

Taxichaffisen som kunde exakt två ord på engelska, (”very” och ”good”), kallade mig Michael Jackson och inte försökte blåsa oss trots att vi så uppenbart är två turistnollor. Däremot hoppas jag att Murat, den taxichaffis som blåste oss, köper sexuella tjänster av fel personer för pengarna och drabbas av fem sjukdomar på G (inklusive gonorré, gulsot och gangrän i sin ejderha) innan han förlorar sina taşak i en knepig olycka med en häftapparat.

Ahmet som släpat runt oss på bra (och mindre bra) klubbar och såg till att vi fick turkisk fyllemat innan han skickade hem oss fulla på lejonmjölk och något som färgades rött och smakade brustabletter när man blandade det med vodka.

Öhmer, en fantastiskt avslappnad och ödmjuk kille som bjöd in oss till en dag vid deras pool och sen på häng i hans fantastiska hus, med utsikt att döda för:

Utsikt att döda för

Jag upptäckte att min K800i har något som kallas ”panorama”. Då tar man tre bilder som telefonen syr ihop till en enda. Resultatet blir ungefär så här:
Utsikt att döda för

Starbucks för att de försåg oss med ett ”home away from home”. Jag borde egentligen bli skrämd av faktumet att det känns ”hemma” att gå in på en Starbucks. Efter att ha läst ut jPod är jag emellertid ännu mer förälskad i amerikansk populärkulturkapitalism än jag varit hittills.

I avdelningen ”thank you for sharing” kan jag berätta att Josh Hartnett spelar en vekling i 40 days and 40 nights. Jag har gått ”9 days and 9 nights” och jag har långt kvar innan jag börjar känna av de lindrigaste av hans symtom.

(Fortsättning följer …)

Andra bloggar om: , ,

(… på Turkiet i allmänhet. Fortsättningen, alltså.)