En sak som är fascinerande med bloggar är inblicken i andras liv. Jag tycker om det, det en otrolig känsla att för en stund få se skymt av en annan persons verklighet. Jag antar att du, i alla fall i viss mån, delar min fascination eftersom du trots allt just nu läser en (personlig) blogg.
Det är dags att väcka fullblodsvoyeuren i dig. Bortom bloggarna finns andra sätt att stilla nyfikenheten på hur annorlunda (eller snarlika) andras liv kan te sig, kvitton på att dina nojor och tvångstankar inte är ensamma, bevis på att människor inte alls är så snygga och nöjda och perfekta som vi ibland kan tro. Och att de ibland är just det, trots att vi tror motsatsen.
Grundkursen är såklart Tjuvlyssnat. En blogg där alla kan bidra med samtal som de hört på stan. Här samlas fragment av samtal, fragment som ofta blir dråpliga eller komiska. Humorn gör att Tjuvlyssnat kan uppskattas av andra än voyourer och wannabes. Ett typiskt exempel från Tjuvlyssnat.
Tjej: Men jag tror Carola vinner!
Kille: Jag håller på Lordi!
Tjej: Är inte de satanister?
Kille: Ähh, det är jippo.
Tjej: Hmm..Men Carola ÄR kristen.
Kille: Den filmen hade jag betalat för att se!
Tjej: Eh, va?
Kille: Typ Carola vs Lordi – Domedagen.
Tjuvlyssnat är en svensk variant av ”Overheard in New York”, som både finns som blogg och bok. Den engelska förlagan har ungefär samma inriktning som Tjuvlyssnat, alltså humoristisk och voyeour-light.
Redan för något år sedan snubblade jag över boken ”Bokstavligt talat: Samtal i stan” av Cornelia Waldersten. Boken består, precis som Tjuvlyssnat, av samtalsfragment som Cornelia har hört på bussar, fik, gator och andra publika ställen. ”Bokstavligt talat” skiljer sig från Tjuvlyssnat genom att bokens konversationer oftare är tänkvärda eller dubbeltydiga istället för dråpliga och komiska. Ibland sägs saker rakt ut på ett uppfriskande rakt sätt, ibland sker hela konversationen mellan raderna. ”Bokstavligt talat” innehåller samtal som utgör små ögonblicksbilder ur personers liv. Det är upp till betraktaren att föreställa sig personerna och sammanhanget.
Nu, min vän, har vi börjat korsa gränsen mellan voyeourism och underhållning.
Mitt exemplar av boken är utlånat just nu, men jag minns speciellt ett av samtalen som utspelade sig på en buss:
”Jag känner mig så ensam”
”Fast jag är ju här”
”Fast du är ju också ensam”
För någon vecka sedan var jag på middag hos en kompis. Efter middagen bläddrade jag i en bok hon fått av sin bror, och både jag och J blev helt uppslukade av den. I den visar människor upp hela spektrat av mänsklighet: kärlek, rädsla, sorg, saknad, ilska, hat, glädje, utanförskap, tvångstankar, ticks. Boken heter ”Postsecret: Extraordinary confessions from ordinary lives”, och jag tycker att du ska skaffa den på bums om du känner voyeurnevren kittlas det minsta.
”Postsecret” är från början ett konstprojekt. En kille delade ut en massa föradresserade vykort med instruktioner att anonymt skriva ner sin största hemlighet på kortet och skicka in det. Han delade ut dem på tunnelbanan, på vernissager, han gömde dem i biblioteksböcker. Först hände inte så mycket, men sedan började korten strömma in. Inte bara originalen, utan vykort som folk tillverkat själva av teckningar de ritat, foton de tagit och bilder de klippt ut ur tidningar. En del av dessa hamnade sedan i boken ”Postsecret”. Här är några bilder ur boken, bilder som av någon anledning berört mig. Vissa av dem känner jag (nästan) igen mig i, andra fascinerar mig:
(Sometimes when I do chinese takeout I order for 2 people so I won’t look like a fat, lonely loser. Then I eat it all.)
(I broke up with my boyfriend who used to call me darling when we made love because I fell in love with a man who calls me slut when he fucks me.)
(I envy the willpower of anorectics.)
(I’m convinced that my scoliosis is a physical manifestation of how twisted I feel inside …)
(When I’m alone I see myself as beautiful. It’s when I’m around others that I feel so ugly & flawed.)
Sist, men inte minst, finns boken ”Found : The Best Lost, Tossed, and Forgotten Items from Around the World”. Den här är kanske den som inbjuder till störst fantasier kring människoöden. Lappar, foton, brev och föremål som slängts eller tappats på gator, i buskage eller glömts instuckna i böcker på bibilioteket har samlats i den här boken. Här blandas högt och lågt, men de flesta saker kittlar fantasin. Vad sägs om följande, maskinskrivna, lapp:
Dear Tim,
The bride-to-be is ”showered” with gifts galore,
While the groom-to-be stays home and walks the floor.
Since I ama ”strange”—(YOU kNOW THAT!),
I’m sending you a ”shower gift” –,
Practice on the cat!!!!!
XOXO
Mom
eller, skrivet på en postit-lapp:
Time of the Attack
7:00 AM est
I en del av mitt huvud bor en kille som får en klump i halsen på precis rätt ställe i romcoms och andra stråktäta filmer. Eftersom denna kille för tillfället har kontrollen över fingrarna så kommer avslutningsvis ett vykort som Frank (skaparan av ”Postsecret”) fick från Kanada:
Dear Frank,
I have made six postcards, all with secrets that I was afraid to tell the one person I tell everything to, my boyfriend. This morning I planned to mail them, but instead I left them on the pillow next to his head while he was sleeping. Ten minutes ago he arrived at my office and asked me to marry him.
I said yes.
Postsecret finns också som blogg.