Tjuvlyssning och vardagsaktivism

Not straight
Min egentryckta t-shirt med nästan en stege (8, 9, 10, knekt, knekt). Det kan tyckas att det är att skriva folk på näsan att lägga till (NOT STRAIGHT) under men vissa saker behöver skrivas på näsan.

I måndags hade jag på mig min t-shirt med budskapet ”NOT STRAIGHT”. På väg hem efter att ha lett pass klev jag på tunnelbanan för att åka hemåt. Jag hade mina hörlurar i öronen och min iPhone i handen, men ingen musik på. Jag sätter mig på ett säte. På fyran bredvid sitter två killar, nånstans omkring 25, som antar att jag har musik på och inte hör vad de säger.

kille 1: Såg du vad som stod på hans t-shirt?
kille 2 : Ja …
kille 1: alltså att han vågar
kille 2: Men det är rätt praktiskt när han går ut och så
kille 1: Det som skrämmer mig är att han ser ut precis som vi!
kille 2: …
kille 1:  Tror du att han verkligen är det? Typ hundra procent?

Jag tänker ha på mig den tröjan oftare.

För några veckor sedan var jag på gymmet. Jag höll på att byta om inför ett Bodypump-pass. Omklädningsrummet är smalt och avlångt, med ingången på mitten. Skåp finns både till höger och till vänster om ingången. När jag är på väg ut kommer två killar in. Ena börjar gå mot sitt skåp till höger säger den ena ”men varför byter du om där? det där är ju homosidan”

Jag hade bara några minuter på mig och hade inte tid för pedagogiskt samtal. Men jag kunde inte heller låta det gå okommenterat. Jag stannade till nära honom och sa med rätt aggressiv röst: ”vad var det för sida sa du?”. Han kollade överraskat på mig och mumlade ”alltså jag skämtade bara”. Jag skakade på huvudet och gick ut.

Det finns fördelar med att vara bitig ibland.

De menar att du ska ta på dig högklackat och ställa dig i duschen

Jag sitter på Grand på Sveavägen och väntar på Niklas, som jag ska se ”A tale of two sisters” med. In kommer en tjej med en kille i släptåg:

Tjejen: ”Skräckfilmsfestival, kalla kårar i sommarvärmen. Vad menar de med det?”

Jag snackade med killen som jobbar här på Grand. Det verkar som om alla Astoriabiografer (utom Biopalatsen i Stockholm och Göteborg, som köpts upp av SF) kommer lägga ner den 10 augusti. Eventuellt kommer SF köpa upp även den nybyggda Astoriabiografen i Sickla, varpå SF:s dominans kommer vara så skrämmande att ingen ny aktör kommer våga ge sig in i leken. Biomonopolet är ett faktum i såväl Stockholm som Göteborg. Folkets Bio kan nog hålla stånd på mindre orter, men det är mest för att SF är mätta katter som inte orkar. Jag tror att bristen på debatt i frågan om SF:s förestående monopol är ett symtom på biografernas (nära) förestående död.

Andra bloggar om: , , , ,

När jag var ung var jag gammal

Två tjejer, fjorton år gamla sitter och pratar i väntan på Saltsjöbanan:

Tjej 1: ”Jag ska börja träna när jag fyller sjutton. Jag tänker inte bli tjock”
Tjej 2: ”Mmmm, jag fattar … det är många som blir så är fläbbiga när de blir gamla”

(lite senare)

Tjej 1: ”Jag går aldrig ut nuförtiden”
Tjej 2: ”Näe, inte jag heller. Jag är typ hemmafru. Värsta unga hemmafrun.”

Andra bloggar om:

Tjuvlyssnat en lunch för länge sedan

Oswald skrev för ett tag sedan om lunchhomofobi. Jag mindes att jag råkat ut för en liknande grej för länge sedan, och när jag gick igenom min nätdagbok från 1998 hittade jag originalet:

Onsdag 21 oktober 1998. Satt och käkade lunch bredvid två killar som satt och diskuterade först gitarrer och sen musik. De kommer in på Christina från Duvemåla.
Kille 1: ”Fan vilken bra sångröst killen har. Synd bara att han är fikus.”
Kille 2: ”Hur menar du då, synd?”
Kille 1: ”Nä, jag vill bara att han ska vara normal.”

Normal. Jajustdet.

Andra bloggar om: , ,

Avlyssnat, bekänt och upphittat

En sak som är fascinerande med bloggar är inblicken i andras liv. Jag tycker om det, det en otrolig känsla att för en stund få se skymt av en annan persons verklighet. Jag antar att du, i alla fall i viss mån, delar min fascination eftersom du trots allt just nu läser en (personlig) blogg.

Det är dags att väcka fullblodsvoyeuren i dig. Bortom bloggarna finns andra sätt att stilla nyfikenheten på hur annorlunda (eller snarlika) andras liv kan te sig, kvitton på att dina nojor och tvångstankar inte är ensamma, bevis på att människor inte alls är så snygga och nöjda och perfekta som vi ibland kan tro. Och att de ibland är just det, trots att vi tror motsatsen.

Grundkursen är såklart Tjuvlyssnat. En blogg där alla kan bidra med samtal som de hört på stan. Här samlas fragment av samtal, fragment som ofta blir dråpliga eller komiska. Humorn gör att Tjuvlyssnat kan uppskattas av andra än voyourer och wannabes. Ett typiskt exempel från Tjuvlyssnat.

Tjej: Men jag tror Carola vinner!
Kille: Jag håller på Lordi!
Tjej: Är inte de satanister?
Kille: Ähh, det är jippo.
Tjej: Hmm..Men Carola ÄR kristen.
Kille: Den filmen hade jag betalat för att se!
Tjej: Eh, va?
Kille: Typ Carola vs Lordi – Domedagen.

Tjuvlyssnat är en svensk variant av ”Overheard in New York”, som både finns som blogg och bok. Den engelska förlagan har ungefär samma inriktning som Tjuvlyssnat, alltså humoristisk och voyeour-light.

Redan för något år sedan snubblade jag över boken ”Bokstavligt talat: Samtal i stan” av Cornelia Waldersten. Boken består, precis som Tjuvlyssnat, av samtalsfragment som Cornelia har hört på bussar, fik, gator och andra publika ställen. ”Bokstavligt talat” skiljer sig från Tjuvlyssnat genom att bokens konversationer oftare är tänkvärda eller dubbeltydiga istället för dråpliga och komiska. Ibland sägs saker rakt ut på ett uppfriskande rakt sätt, ibland sker hela konversationen mellan raderna. ”Bokstavligt talat” innehåller samtal som utgör små ögonblicksbilder ur personers liv. Det är upp till betraktaren att föreställa sig personerna och sammanhanget.

Nu, min vän, har vi börjat korsa gränsen mellan voyeourism och underhållning.

Mitt exemplar av boken är utlånat just nu, men jag minns speciellt ett av samtalen som utspelade sig på en buss:

”Jag känner mig så ensam”
”Fast jag är ju här”
”Fast du är ju också ensam”

För någon vecka sedan var jag på middag hos en kompis. Efter middagen bläddrade jag i en bok hon fått av sin bror, och både jag och J blev helt uppslukade av den. I den visar människor upp hela spektrat av mänsklighet: kärlek, rädsla, sorg, saknad, ilska, hat, glädje, utanförskap, tvångstankar, ticks. Boken heter ”Postsecret: Extraordinary confessions from ordinary lives”, och jag tycker att du ska skaffa den på bums om du känner voyeurnevren kittlas det minsta.

”Postsecret” är från början ett konstprojekt. En kille delade ut en massa föradresserade vykort med instruktioner att anonymt skriva ner sin största hemlighet på kortet och skicka in det. Han delade ut dem på tunnelbanan, på vernissager, han gömde dem i biblioteksböcker. Först hände inte så mycket, men sedan började korten strömma in. Inte bara originalen, utan vykort som folk tillverkat själva av teckningar de ritat, foton de tagit och bilder de klippt ut ur tidningar. En del av dessa hamnade sedan i boken ”Postsecret”. Här är några bilder ur boken, bilder som av någon anledning berört mig. Vissa av dem känner jag (nästan) igen mig i, andra fascinerar mig:

Postsecret 5(Sometimes when I do chinese takeout I order for 2 people so I won’t look like a fat, lonely loser. Then I eat it all.)

Postsecret 4(I broke up with my boyfriend who used to call me darling when we made love because I fell in love with a man who calls me slut when he fucks me.)

Postsecret 3(I envy the willpower of anorectics.)

Postsecret 2(I’m convinced that my scoliosis is a physical manifestation of how twisted I feel inside …)

Postsecret 1(When I’m alone I see myself as beautiful. It’s when I’m around others that I feel so ugly & flawed.)

Sist, men inte minst, finns boken ”Found : The Best Lost, Tossed, and Forgotten Items from Around the World”. Den här är kanske den som inbjuder till störst fantasier kring människoöden. Lappar, foton, brev och föremål som slängts eller tappats på gator, i buskage eller glömts instuckna i böcker på bibilioteket har samlats i den här boken. Här blandas högt och lågt, men de flesta saker kittlar fantasin. Vad sägs om följande, maskinskrivna, lapp:

Dear Tim,

The bride-to-be is ”showered” with gifts galore,
While the groom-to-be stays home and walks the floor.

Since I ama ”strange”—(YOU kNOW THAT!),
I’m sending you a ”shower gift” –,
Practice on the cat!!!!!

XOXO
Mom

eller, skrivet på en postit-lapp:

Time of the Attack
7:00 AM est

I en del av mitt huvud bor en kille som får en klump i halsen på precis rätt ställe i romcoms och andra stråktäta filmer. Eftersom denna kille för tillfället har kontrollen över fingrarna så kommer avslutningsvis ett vykort som Frank (skaparan av ”Postsecret”) fick från Kanada:

Dear Frank,
I have made six postcards, all with secrets that I was afraid to tell the one person I tell everything to, my boyfriend. This morning I planned to mail them, but instead I left them on the pillow next to his head while he was sleeping. Ten minutes ago he arrived at my office and asked me to marry him.
I said yes.

Postsecret finns också som blogg.

Tjuvlyssnare får syn på rättvisa

Tunnelbanans gröna linje, en solig majdag för några årsedan. Tre tjejer i 16-17-års åldern kliver på vid t-centralen och sätter sig på de tre lediga sätena intill mitt. De är mitt uppe i en konversation:

Tjej 1: Har hon stor mage?
Tjej 2: Sådär, typ
Tjej 1: Men asså, vet hon om det blir typ kille eller tjej?
Tjej 2: Nä, hon vet inte
Tjej 3: Jag tycker hon har valt fel pappa till sina barn
Tjej 1: Hon borde inte skaffa barn nu, hon har ju taskig ekonomi. Tänk att inte kunna köpa det barnen vill ha, tänk vad hemskt.
Tjej 2: (Mumlar instämmande)
Tjej 1: Mina ungar ska såklart ha Nikedojjor

Min blick föll av en händelse på reklamaffischen lite längre bort i tunnelbanevagnen. ”Rättvisemärkning” stod det på den. Jag tror inte någon av tjejerna hade sett den.

… och hans snopp var SÅ HÄR stor

En sommardag för några år sedan stod jag i kön till McDonalds-restaruangen vid Hötorget. Medan jag väntade fick jag höra följande konversation:

– Han festade så jävla hårt. Vet du hur mycket han drack i helgen?
– Näe …
– Nitton flaskor sprit och elva plattor öl. På fem personer!
– Vadå, på två dagar eller?
– Ja, och han blev inte ens bakfull!