Har du någon gång sett att någon av dina vänner postat i sitt flöde att hen har läst en artikel på någon tidning? Det kallas för ”seamless sharing” av Facebook och sker per automatik utan att vännen (eller du, om du har det installerat) är medveten om det. Och när du klickar på länken för att läsa samma artikel ombeds du installera applikationen, och sedan händer samma sak med dig.
”Sharing is caring” är i min värld sant. Också sant är ”Seamless sharing is shit”. Det är skitdåligt för användarna. Det är jättebra för Facebook och för dem som tillhandahåller apparna däremot.
Det finns dock en lösning som blir en win-win: installera applikationen och ändra sen inställningarna så att allt den delar bara kan ses av dig själv. På det sättet kommer ingen annan kunna se vad du har läst såvida du inte aktivt delar med dig av länken.
Så här gör du för att sluta automatiskt dela allt du läst i en tidningsapp. Först måste du installera appen. Sen gör du så här:
Steg 1: Klicka på menyn högst upp i högra hörnet och välj "Sekretessinställningar" Steg 2: Klicka på "Redigera inställningar" till höger om Applikationer och WebbplatserSteg 3: Klicka på "Redigera inställningar" till höger om Applikationer som du använderSteg 4: Klicka på "Inställningar" till höger om den applikation du vill ändra (t.ex. The Guardian eller Washington Post Social Reader)Steg 5: Klicka på menyn till höger om "Sekretess för applikationsaktivitet" och välj "Anpassade"Steg 6: Välj "Bara jag" i menyn och klicka på "Spara ändringar"
Det här funkar även för Spotify, ifall du inte automatiskt vill dela vad du lyssnar på, och för alla andra applikationer som automatiskt postar i ditt flöde utan att fråga dig om lov först.
Ett av de bästa fynden var High Line. Det är en gammal tågbro som fick bort tågvagnarna från gatan när de transporterade gods till och inom New York i början av 1900-talet. När den slutat användas skulle den rivas, men ett initiativ från de boende gjorde att det istället förvandlades till en park. Nu kan man gå High Line från 30th st (från 30th Street/10th Avenue ner till Gansevoort Street som ligger strax söder om West 12th Street). En öl vid norra delen, promenad ner til södra änden och sen en middag på någon av restaurangerna i Meatpacking/Lower East är en utmärkt helkväll (och det skulle vara ett perfekt scenario för en dejt).
Tågen som passerade här förde med sig frön från växter som normalt inte växer i New York. Dessa har fått vara kvar i det som nu är en park. Jag gillar det poetiska i att växterna, liksom de flesta människorna, är inflyttade.Hela parken är vackert designad och allt är inspirerat av storstad och tågräls. Här är en installation med fågelholkar och en storstad ur en fågels perspektiv.Från High Line får man en bra vy över New York. Två-fyra våningar upp, beroende på var på sträckan man befinner sig ter sig allt lite annorlunda. Här får man också se exempel på mångfalden i New Yorks arkitektur, som denna futuristiska byggnad.Till och med sittbänkarna för tankarna till tågräls, allt från ramperna upp till ryggstödet. Designen är en fin kontrast till den lite vildvuxna grönskan.Delar av High Line Park för tankarna till en japanska trädgård, som här med rinnande vatten under bänkarna.Att göra fiktion av verkligheten. Det här är en av installationerna i High Line Park som jag tyckte var briljant: biosittning där duken består av fönster ut mot gatan.
Rälsen är ett stående inslag i High Line Park. Ibland inbäddad i trottoaren, ibland mitt i bland växterna i grönområdena. Eller som här, som underlag för bänkarna som ser ut att vara byggda av tågvagnar.Vid (nuvarande) norra änden av High Line Park finns en "Beer Garden". Undersidan på den gamla bron, belysningen i form av lysrör som hänger ner och omgivningarna för tankarna till Gotham City. Ölen är god (prova High Line, veteöl) och kostar 7 dollar.
Det är bara fjorton dagar kvar tills många ger löftet att komma i form inför Beach 2011. Gymmen kommer att fyllas till brädden under januari och februari och Arla kommer sälja Keso som aldrig förr (januari är tydligen den månad som Arla säljer mest Keso, som är en fettsnål proteinkälla).
Jag tänkte dela med mig av mina reflektioner och de fallgropar jag (fortfarande) faller i, de jag undvikit och hur jag gör det.
En av fallgroparna föll jag nästan i i torsdags kväll och blev påmind om en regel jag följer: att införa samma policy för mig själv som stater har mot terrorister: förhandla aldrig. Har jag lovat mig själv att träna så gör jag det, punkt.
Jag hade varit iväg i Toronto och inte tränat på över en vecka. Torsdagskvällar har jag normalt dubbelpass, Bodycombat följt av Bodypump men den här veckan börjar julschemat vilket innebär bara Bodypump på torsdagar. Jag hade bestämt mig för att stanna och köra Bodycombat själv för att inte tappa konditionen. Att köra dubbelpass är vidrigt de första gångerna, men när jag väl vant kroppen vid det funkar det utmärkt. Det accelererar träningen, blir mer effektivt eftersom jag ändå är på gymmet och som en bonus känns entimmespassen korta. Jag i gruppträningssalen på World Class Hornsgatan innan ett Bodyjam-pass
Som alltid när jag varit borta en vecka från träningen – framför allt när jag varit hyfsat inaktiv – så kändes första passet tungt. Benen skakade redan i rygglåten på Bodypumpen, och i slutet på axellåten skakade armarna helt okontrollerat. Efter passet stod jag helt slutkörd med Bodycombat-skivan i handen och tänkte ”shit vad trött jag är. Jag körde jävligt hårt under Bodypump-passet, och det var ju första passet på en vecka. Det borde räcka … och armarna känns som bly, det kommer ändå inte bli lika effektivt.”
Den fällan kan jag bara undvika när jag är medveten om att den finns där. Så fort jag kände igen förhandlingstanken så fanns bara en sak att göra: stoppa in skivan och börja, hur tungt det än kändes. Och det gick. Halvvägs in i andra låten hade jag glömt att det var jobbigt, och framåt låt 5 var jag taggad. Det som hade kunnat bli lite skamsen besvikelse över att jag lät mig själv förhandla bort ett träningspass blev istället tillfredsställelse över att jag orkat och gjort det jag föresatt mig.
Regel: jag förhandlar aldrig med mig själv om träning samma dag. Det är ett löfte som jag gett mig själv. Ett knep när förhandlingstankarna kommer är att tänka: hade jag förhandlat bort det om jag lovat min bästa kompis att träna med henom?
Första intrycket av Toronto var den rena, välfungerande flygplatsen med gratis wifi. Andra var den häftiga skyline som staden bjöd på när man kom in med taxi från flygplatsen. Skylinen ger löften om en storstadsupplevelse, och Toronto levererar. Torontos skyline, foto av MSVG på Flickr
Kanada är intressant. På många sätt är det en mix av Europa och USA, inte minst på grund av språket. Franska och engelska är bägge officiella språk, och alla förpackningar och skyltar finns på bägge språken. Måttenheterna är för det mesta metriska, men man märker att rötterna finns i det imperiella systemet som USA fortfarande klamrar sig fast vid. Till exempel är informationen i taxibilarna angiven i kilometer, men när de anger sträckor görs det i tiondelar av en engelsk mil = 0.143 kilometer. På samma sätt är Cola-flaskorna 20 oz, men måttet anges i milliliter = 591 milliliter.
Vi bodde på ett helt nybyggt hotell, Le Germain Maple Leaf Square, som rekommenderas varmt. Bra frukost, schyst service och mycket fina rum med genomtänkt funktion. I samma byggnad finns Longos, en matbutik som har riktigt schyst frukost- och lunchbuffé i lösvikt. Allt från varma rätter till kalla sallader och fruktmix.
'The Damage' står det på kuvertet som notan levereras i
Här finns också E11even, en ny restaurang som gör bra dirty vodka martinis och har schyst käk. Kycklingen, som är deras specialitet, var mycket bra och priset (25 dollar) helt överkomligt. Liksom Le Germain har E11even tänkt till lite kring detaljerna. Till exempel är drinkmenyn gjord på iPad (minus för utförandet dock, det går inte att beställa från den, och den visar verkligen bara menyn utan att dra fördel av den interaktiva plattform en iPad är).
Drinkmeny på iPad på E11even
Både Le Germain Maple Leaf Square och E11even ligger i Maple Leaf Square vid Air Canada Centre.
En häftig detalj, framför allt om man åker till Toronto på vintern, är att det under staden finns mer än 27 kilometer med tunnlar och gallerior kallat för ”PATH”. Butiker, caféer, restauranger och service som banker, kemtvätt och tandläkare. Egentligen är det en massa gallerior av olika storlekar som har gångar mellan sig. När jag på lördagen behövde ta mig till Apple Store i ett köpcentrum 1,6 kilometer bort från hotellet kunde jag gå inomhus hela vägen.
I Toronto finns det gott om gratis trådlösa nätverk. Flygplatsen, hotellet, köpcentrumet vid hotellet och många gallerior skröt med gratis wifi. Det fungerar utmärkt, och är en skön räddning framför allt om man har iPhone och kör appar som ”Whats app” (gratis textmeddelanden) och ”Viber” (som Skype, fast med telefongränssnitt).
En sak man definitivt ska göra när man är i Toronto är att passa på att se en hockeymatch. Arenan, Air Canada Centre, rymmer 18 000 fans, och det är en gemytlig och häftig stämning. Kan man inte se matchen live kan man gå på Sports Bar som ligger i Maple Leaf Centre och som har blivit korat till Nordamerikas bästa sportbar. Där inne finns det så många och så stora teveskärmar, att det nästan ser mer ut som ett kontrollcenter hos NASA än en sportbar.
Utsikt från loge 511 i Air Canada Centre
Fler upplevelser bjuds det på på Guu, en japansk restaurang som får dig pepp på nolltid. Du kan inte boka bord, utan går dit och sätter upp dig på listan. Ett gott tecken är att många japaner går dit och äter. Faktum är att alla i personalen är japaner. När någon går står hela personalen och vinkar adjö och skriker hejdå på japanska.
Meny och sake-flaska på Guu
Beställningar skriks och när någon fyller år sjunger hela personalen och klappar i händerna. Många av gästerna sjunger med. Det är stimmigt och stojigt och hemtrevligt. Maten är japansk och mycket god. Misosoppan som jag testade var mörkare och mustigare än den som traditionellt serveras i Stockholm. Vi åt också friterad brie med mango- och blåbärssås, sashimi på pilgrimsmussla och cheesecake gjord på röda bönor. Och en japansk pannkaka som serverades med en dekoration som fick den att se levande ut. Lite freakish att se hur dekorationen rörde sig:
Guu ligger på 398 Church St, och loggan utanför ser snarare ut som om det står ”CTull”. Väl värt väntan. Om du ska vänta länge finns det en del gaybarer längre upp på Church Street, som också verkar vara hjärtat i Torontos gaydistrikt.
Shopingmässigt kan man hitta high street-shopping på Yonge Street. Det tråkiga är att butikerna där är desamma som överallt annars. Apple Store, Abercrombie & Fitch, H&M, Hollister … går man utomhus och inte via underjordiska PATH-systemet så passerar man ibland lite mindre high street ställen, som till exempel det här stället med ”Totally nude interactive dancing”. Jag har ingen aning vad ”interactive” innebär. Helnaken interaktiv dans - det låter som en upplevelse
Vill man hitta lite mer alternativ shopping rekommenderas Queen Street West, som sträcker sig från centrum och en bit västerut. Ju längre du kommer, desto mindre blir butikerna och galleriorna, och desto större fynd kan du göra. Jag var riktigt nära att gå in och kolla på prislappen på denna läderoutfit, men jag insåg snabbt att de aldrig skulle ha byxor som rymmer mina lår. Det skulle se ut som om jag hade långkalsonger i skinn. Jag gjorde dock en hel del andra fynd som kommer i en senare bloggpost. Läderoutfit
Jag ska definitivt tillbaka dit. Kanada är verkligen som en skön mix mellan USA och Sverige.
Det är lite mer än en vecka kvar till Stockholm Pride 2010. För dig som vill vara säker på att pricka de sevärda programpunkterna och ha med dig skämskudden de gånger den behövs; här här mina tips.
Årets höjdpunkter
Prideparaden
En svårslagen punkt, och den enda stund på året då alla som ingår i HBTQ-paraplyet verkligen är fria att vara sig själva på stan utan att ifrågasättas eller behöva förklara. Frihet. I år går paraden från Ringvägen/Zinkens väg (vägen som leder till Tantolunden och stället där Pride Park legat tidigare år), längs Hornsgatan, över Slussen och Skeppsbron till Hamngatan och sedan längs Strandvägen ut till Sjöhistoriska (karta över paradvägen). Som uppvärmning och inspiration kan du titta på min samlinga av fotografier från Prideparaderna 2006, 2007, 2008 och 2009. Prideparaden 2007
Magdalena Ribbing invigningstalar
Ett utmärkt val av invigningstalare. Jag tror att det kommer att bli det mest spännande talet sedan Jan Guillou invigningstalade 2006 (dessutom efter ett uttalande om att det inte fanns bögar på 1600-talet, vilket han formellt har rätt i). Som uppvärmning kan du läsa Magdalena Ribbings svar på etikettsfrågor som rör homosexuella par, som Fem flator har gjort en utmärkt sammanställning av.
Pride goes 90’s
Förra årets höjdpunkt i Pride Park var, förutom Bungy Jump-kranen, just 90’s-kvällen. För oss som är uppväxta med disco där Dr Alban sjöng ”No coke, no heroin, no hasch hasch, no amfetamin” och Haddaway frågade ”What is love” är det ett ”kära dagbok”-moment när de två gör en duett på scen. Att E-Type avslutade kvällen och dessutom visade på humor och självironi var grädden på moset. I år ser jag fram mot Sash! Glad eurotechno när den är som bäst. Här är en megamix som uppvärmning:
Årets mest omdebatterade Pride Park flyttar till Sjöhistoriska. Visserligen kommer det att gå direktbussar varje kvart (som dock inte är inkluderade i entrén, vilket kommer att ställa till det för turister) från Sergels Torg till Sjöhistoriska och tillbaka, och man kan alltid åka med SL:s reguljärtrafik, men jag tror ändå att det innebär att färre kommer att besöka parken på off-tider. Jag tror att flytten som helhet är positiv för parken, eftersom både yta och omgivning är mer fördelaktigt än Tantolunden, men det kommer att ta ett par år att arbeta in det ordentligt och få bort alla barnsjukdomar. Alla kommer att ha en åsikt om det, och det kommer att vara ett av årets mesta samtalsämnen. Som uppvärmning: ta en promenad på Djurgården och bekanta dig med området om du inte redan varit där, eller gör en virtuell promenad med Eniros gatuvy.
Årets meh
”Schlager-kvällen”. Den dog med buller och bång 2008, när Edward af Sillén körde sin sista show. Om du har förhoppningar om att det ändå ska bli bra i år ska du tänka på att Pride under förra året gick back med 2,5 miljoner och därmed tömde samtliga buffertar. Namnen man lockar med till denna kväll kan bara tilltala schlagerfantaster från Örkeljunga som för första gången besöker ett Pridefirande. Som uppvärmning: googla Safura, Hera Björk, NEO, Jenny Silver och Hanna Lindblad, för de är locknamnen till ”schlagerkvällen”.
Årets sekundärskamchock
Trodde du att det inte kunde bli pinsammare än 2007, när Cissi Ramsby och 6AM sjöng ”I’m gay”? Tänk om. I år gör Bonde-Peter och Anki Bagger den officiella Pridelåten. En föredetting och en dokusåpakändis som vägrar släppa taget om rampljuset kommer att ta skammen till nya höjder. En pikant detalj är att Bonde-Peter inte gillar Pride (eller han ”fattar inte grejen med det”). Som uppvärmning: ta dig igenom dessa svenska Idol-auditions. Upprepa tills du inte känner någon sekundärskam alls. Du är nu redo att se Anki Bagger feat. Bonde-Peter på scen.
