Tre dagar i Sitges – en feelgoodföljetång i bloggform del 5: Al niente (Epilog)

Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2, del 3, del 4): Jag är i Sitges och råkar på Arnaud, en av de vackraste killarna jag sett, på hotellet där jag bor. Efter några om och men spenderar vi tre magiska timmar ihop, vilket är allt vi har då han är på väg till Madrid. Jag trodde det var över, men livet hade en epilog att regissera …

Tryck på play för soundtrack till del 5:

Del 5: Al niente (epilog) Scenario: en torsdagsmorgon i juli på etaget med frukostplatsen på ett charmigt litet hotell med 25 rum, beläget vid Medelhavets strand.

Min vana trogen under den här galna veckan gick jag upp några minuter före tio och klev i princip raka vägen ur sängen ner till frukosten. Det enda jag tog mig tid för var att dra på mig shorts, t-shirt och blaska ansiktet med kallt vatten.

När jag sitter och äter frukost ser jag en sömdrucken, vacker figur komma nerför trapporna från rummen. Han stänger grinden bakom sig försiktigt, som om han inte vill väsnas, går ut på uteplatsen och tänder en cigarrett. När han rökt klart går han in. Hans fotsteg gör inga ljud; Han är barfota.

Han går trappan till frukostetaget. Vi ler när våra ögon möts. Han kommer fram till mig, ger mig en kyss och ett lågt ”Good morning”.

Vi äter frukost tillsammans. Han visar samma omtänksamma stråk, samma nyfikna intresse och samma pojkbusiga charm som igår. Vårt samtal är lågmält, det är som om alla hans sinnen är nyvaket känsliga. När vi är mätta går vi ut till uteplatsen, där vi fortsätter vår konversation från frukosten medan han röker ännu en cigarrett. Vi håller varandra i handen och avbryter ibland samtalet för en kyss. Smaken av rök på hans läppar är intensivare. Jag vet inte om det är för att vi är utomlands, eller för att rökningen är som en skönhetsfläck som accentuerar allt det vackra hos honom, men jag bryr mig inte om röksmaken.

”Well, Michael, I’m going back up ..” säger han och gör en ansats att ställa sig upp.
”Dodo?” frågar jag. Igår kväll, när vi suttit på balkongen och han rökt klart sin efter sex-cigarrett, hade han lärt mig att det är vad barn i Frankrike säger när de vill lägga sig och sova.
”No. I wish I could. I have to pack, we’re leaving”
Ännu en kyss och han försvinner upp.

Jag går upp och hämtar min dator, beställer en cortado och sätter mig på uteplatsen. Jag vill minnas den här upplevelsen. Jag vill ta en Polaroidbild av den och bevara den för alltid. Det bästa sättet jag behärskar är att skriva, så jag skriver.

Gatan är full av liv som alltid vid den här tiden på dagen. Turister på väg till stranden, lokalbor på sociala promenader. Jag är mitt inne i en mening när jag känner en hand på min axel. Jag vrider på huvudet i lagom tid för att se Arnaud böja sig ner mot mig. Hans resväska står bakom honom, och hans bror står en bit längre bort. Den här kyssen smakar av sval, fräsch mint.

”Thank you” säger vi nästan i kör. Jag skakar hand med Pascal, och kysser Arnaud en sista gång. Jag tittar efter dem när de går med resväskor i släptåg. De viker runt hörnet på hotellet och försvinner.

The emptiness in my by Romeo Tango

Jag sitter kvar och läppjar på min cortado. Datorn ligger i mitt knä, men mina tankar ligger långt ifrån den. De kretsar kring hur vackert livet är när man är öppen för att det kan regissera sig. På hur mycket belöning man kan få om man bara vågar satsa. Jag vet att jag om några dagar kommer att gråta över det här avskedet, men just där, just då, är jag förundrad. Förundrad över hur blek sorgen över att det är över känns, i jämförelse med styrkan i lyckan över att det hände.

Andras blogginlägg om , , , , , ,

Tre dagar i Sitges – en feelgoodföljetång i bloggform del 4: Crescendo

Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2, del 3): Under resan i Sitges ser jag en snygg främling på mitt hotell. Några om och men senare pratar jag med honom på ett strandparty och vi utbyter rumsnummer och löfte om att ses.

Tryck på play för soundtrack till del 4:

Del 4: Crescendo Scenario: Sitges, en charmig och gaytät badort utanför Barcelona en onsdagmorgon i juli.
Sitges

[Scen 1: Lobbyn på Hotel Celimar, ett charmigt hotell av äldre snitt med sju rum per våning i tre våningar]

Klockan var efter ett. Jag hade hunnit äta frukost, slänga ett öga på mina sociala nätverk och få en recap av kvällen innan från de andra i gänget. En barfota promenad i två kilometer tack vare ett par borttappade skor och en ofrivillig med-huvudet-före-dykning ner i skummet – som tur var utan skador på annat än stoltheten – var bara två av grejerna, men resten av historierna tillhör någon annan. I min historia började jag känna småpanik. Jag var inte säker på sista siffran i rumsnumret som Arnaud bodde i. I mitt visuella minne hade jag markerat rummet som ”till höger om trappan”, men där låg tre rum. Var det rum 205, 206 eller 207 de bodde i?

Det fanns inte tid att vänta ut det. Dagen därpå skulle Arnaud och Pascal åka vidare till Madrid innan de återvände hem till Paris. Jag fick en idé och frågade i receptionen, och tre minuter senare knackade jag på rum 205.

Jag hörde hur någon rörde sig i rummet, strax därefter öppnade Arnaud. Han såg nyvaken ut när han gnuggade ansiktet med ena handen samtidigt som han klev ut i korridoren och drog igen dörren. Jag såg att Pascal fortfarande låg och sov i rummet. Arnauds röst sprack lite sömndrucket när han leende sa ”Hi Michael”.

”Hey! Sorry. I didn’t mean to wake you. I thought you’d have the ’don’t disturb’ sign if you were sleeping.”
”We don’t have one. Don’t worry. Are you going to the beach?”
”Yeah, I’m on my way just now. I just wanted to ask you out. How about dinner tonight?”
”I’ll check our plans with my brother when he wakes and tell you at the beach, okay?”
”Allright. See you later!”

Jag funderade lite på hur vi skulle hitta varandra på stranden. Gaystranden har hundratals människor under likadana hyrparasoll på likadana hyrbäddar, och det är inte helt lätt att hitta folk där. Det enda jag kunde göra var att lita på att livet skulle fortsätta regissera sig.

[Scen 2: Bassa Rodona, den mest centrala av gaystränderna i Sitges.]

Det var bara någon vecka före semestern som jag senast sa ”Jag har inte tålamod att ligga still och sola. Jag orkar max en kvart och sen måste jag göra något.” Jag kände mig själv sämre än jag trodde, för det här var femte dagen jag låg på en solstol och söp in värmen och havsbruset. Jag var till och med för lat för att läsa, jag hade knappt hunnit hundra sidor i min semesterbok.

En sak jag fortfarande höll på att lära mig var badandet. Det var dags att träna lite på det.

”Jag drar ner och badar en sväng”, sa jag till David och Thomas. Sanden var mycket varm, och jag halvsprang ner till vattnet. Efter att jag doppat mig knackade någon mig på axeln. Jag vände mig om och såg en leende Arnaud i sina röda American Apparel-shorts.

”Hi”
”Hello”
”Are you enjoying yourself?”
”Yeah. I’m still getting used to this.”

Det fanns ett trevande i samtalet, men inte på det där pinsamma sättet. Vi såg på varandra och log. Han flöt runt i vågorna, och vi pratade lite till. Han hade ännu inte hunnit stämma av kvällens planer med sin bror. Vi kom överens om att ses lite senare.

”Where on the beach are you?” frågade han. Jag pekade mot kanten, där vi satt. Han svarade ”We’re in the middle, just by the water”.

[Scen 3: samma strand, senare samma eftermiddag]

De tre isglassarna var så kalla att min vänsterhand brände när jag gick på stranden och sökte efter en skymt av röda shorts och gröna ögon. Jag gick två varv fram och tillbaka längs med vattenlinjen innan jag till slut kapitulerade inför tanken att Arnaud och Pascal gått på lunch. Förmodligen låg de på några av de tomma handdukarna som låg på stranden. Längre bort var det stor uppståndelse. Två ambulanssjukvårdare skyndade förbi mig mot folkmassan som samlats längre bort på stranden. Jag undrade vad som hänt, och tänkte att min närvaro där inte skulle förbättra situationen på något sätt. Jag gick tillbaka till David och Thomas och vi åt upp glassarna jag tänkt ge till Arnaud och Pascal.

[Scen 4: samma strand, ytterligare en stund senare]

Bassa Rodna, Sitges. Fotot taget av Covboy2007

Jag togen tur till för att se om jag hittade Arnaud. Den här gången var det bingo. Han och Pascal låg nära vattenlinjen. Det var Pascal som först la märke till mig när jag kom gående mot dem. Han knuffade till Arnaud, som satte sig upp och log när han såg mig. Han flyttade sig lite och tecknade åt mig att sätta mig bredvid honom på hans handduk.

Vi pratade alla tre en stund, innan Pascal försvann ner för att ta ett dopp. Jag och Arnaud låg nära varandra och pratade. ”Me and my brother are going to have dinner tonight, but he’s taking a nap at 7, and then we will have two hours together”. ”It’s perfect,” svarade jag och vilade min hans bara axel. Hans solvarma hud var sträv av saltet från havet. Han la sig lite närmare, och la en hand på mitt ben. Det var elektriskt. Vi pratade inte längre, vi väntade på ögonblicket.

Det infann sig strax.

Han smakade av salt och cigarettrök, men till skillnad från hans saltsträva hud var hans läppar lena, mjuka, följsamma. Vågorna dränkte det mesta av ljudet omkring oss, och vi försvann in i varandra.

När vi kom tillbaka låg Pascal och solade bredvid oss. Bandet mellan de två bröderna var starkt, och det var tydligt att det här var deras tid tillsammans. Jag ville inte inkräkta och sa ”I’ll be back at seven”, kysste Arnaud en sista gång och sprang ner i vattnet för att kyla av mig.

[Scen 4: Mitt hotellrum på Hotel Celimar, 21.40 på onsdagkvällen]

Jag tittade på hans siluett i balkongdörren där han stod och rökte en cigarrett. Han tittade på mig med ett leende och blinkade mot mig. Det var en av sakerna som fascinerade mig: hur han likt kvicksilver kunde växla mellan att vara nyfiken och reflekterande till att vara en retsam liten buspojke. Också sexet hade på en bråkdels sekund växlat från stilla ömhet till hungrig passion och sen tillbaka igen.

Jag hällde upp två glas till från vinflaskan på byrån. Det var fortfarande kallt och fräscht. Vi hade knappt hunnit få i oss det första glaset innan vi inte längre kunde vänta. Den här gången hade saltsmaken från hans hud varit borta, istället fanns där en antydan av sötma. Jag vet inte om det var spontantiteten i allt från första mötet och framåt som gjorde det så perfekt, eller om det var att vi visste att vår tid tillsammans var begränsad. Något gjorde att där fanns en sällsynt intimitet.

”Did you have a nightmare when you were sleeping?” frågade jag och förklarade; När vi legat och sovit hade jag vaknat till av att han oroligt vänt sig och lagt sig på rygg. Han hade inte jämrat sig eller muttrat, men hans andning hade varit snabb och ytlig, som om han sprungit. Jag hade lagt armen om honom och somnat om.
”Oh, sorry” sa han. Jag var osäker på vad han bad om ursäkt för, men istället för att fråga gick jag fram till honom och kysste honom igen.

Klockan 22 hade vi bägge stämt träff på varsitt håll. Han med sin bror, jag med mina vänner. De tre timmar vi fått tillsammans var nästan slut. Vi fyllde de sista minuterna med mer hångel, drack upp det sista vinet och utanför min dörr kysstes vi en sista gång. När vi gick ut i den varma Sitgesnatten tänkte jag att det var udda att där inte fanns någon sorg för at det var över. Där fanns bara en glädje över att det hade hänt. Och en känsla av förväntan och nya möjligheter runt hörnet, för livet skulle alltid fortsätta att regissera sig självt.

Andras blogginlägg om , , , , , ,

Tre dagar i Sitges – en feelgoodföljetång i bloggform del 3: Den andre mannen

Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2): Under resan i Sitges ser jag en snygg främling på mitt hotell. Jag tar honom för straight, men senare på kvällen dyker han upp med sin (pojk-?)vän och köper biljetter till det ”gay beach foam party” vi är på väg till.

Tryck på play för soundtracket till del 3:

Scen 3: Den andre mannen. Scenario: Strax efter 02.00 på en utomhusklubb, som ser ut som ett rymdskepp som landat vid stranden och cabbat ner taket. Partyt har precis dragit igång och känslan av förväntan är nästan påtaglig. Housemusiken är hög och dränker ljudet från vågorna som slår mot stenstranden. Om några timmar kommer crescendot (skumpartyt).

… dary. Legendary! Det här stället är välplanerat. Tillräckligt långt bort från boende för att housemusiken som dånar ut från högtalarna inte ska störa någon som försöker sova, tillräckligt nära för att det ska fungera att gå hem. Discoljusen är inklädda i plastkupor och liknar Star Wars-droider som vänts upp och ner och hängts från ställningarna som omger dansgolvet.

”Okej, utmaning. Där borta är ett tomt podium. Gå upp och dansa där resten av den här låten” David pekar ner mot dansgolvet som är beläget i en stor torrlagd swimmingpool. Egentligen är det en alldeles för lätt utmaning, men jag har aldrig tidigare dansat på ett podium iklädd endast shorts. Jag rör mig bort och hoppar upp på podiet. När jag kommer tillbaka har röda shortsen och hans sällskap dykt upp. De står med ryggen mot havet och tittar ut över dansgolvet, småpratandes.

”Utmaning. Gå och prata med dem” säger jag till Thomas och Patrik. Återigen dyker diskussionen upp om att de förmodligen är tillsammans, vilket får mig att tappa tålamodet. Utan att avsluta diskussionen vänder jag och går mot röda shortsen.

”Hey guys, we’re staying at the same hotel. I saw you at breakfast this morning”, säger jag. Röda shortsen ler och nickar. Vi presenterar oss; Röda shortsen heter egentligen Arnaud och hans sällskap Pascal. Jag orkar inte smyga som katten kring het gröt utan går rakt på sak: ”Are you guys dating?”

”No, we’re brothers. Half-brothers, actually.”

Vi småpratar lite. En festfotograf kommer till oss och frågar om han får ta ett foto på oss tre. Jag kollar frågande på killarna, som bägge två skakar på huvudet. Fotografen försöker övertala oss ”I’m an official photographer” säger han och visar ett inplastat kort som hänger runt halsen på honom ”you guys are very goodlooking”. Smickret går inte hem, och fotografen går vidare. Pascal förklarar att Arnaud inte gillar att ställa upp på bilder så här. När jag frågar varför visar det sig att han är skådespelare i Frankrike.

Lite småprat senare berättar Pascal att Arnaud hade nämnt att han såg en snygg kille vid frukosten. Han frågar vilket rumsnummer jag har, och jag får deras i utbyte. ”I’m going to check in on my friends. I’ll see you later!” säger jag till dem, och vi skiljs åt.

Upprymd, glad och självförtroendeboostad till bristningsgränsen åtvervänder jag för att kolla om de andra tre musketörerna är kvar på samma ställe. De är det perfekta resesällskapet: ingen är obekväm med att underhålla sig själv. Under kvällarna har vi flutit mellan att hänga, skiljas åt och sen hänga igen. Det är befriande att vara själv i gemenskap.

Framåt fyratiden är det fortfarande beckmörkt, varmt och intensivt. Folk dansar, pratar, flirtar. Atmosfären är laddad. Jag pratar med en snygg fransman som lustigt nog kommer från Lyon, precis som Pascal och Arnaud. Han är flirtig och snygg och rakt på sak, men jag har fått smak på något som inte kan ersättas med klubbhånglets tillfälliga bekräftelse. Jag ställer mig och dansar och byter till endast vatten för att vara fräsch dagen därpå. När skummet slås på rör jag mig upp från swimmingpooldansgolvet och betraktar lyckligt den barnsliga lusten och glädjen bland människorna i skummet.

Gay Beach Foam Party, eller en helt vanlig tisdagkväll i Sitges

Jag blir erbjuden en trekant med två snygga killar. Jag tackar nej samtidigt som jag blir full i skratt. Jag tänker på min straighta kompis Andy i den här situationen: party på stranden med en massa snygga, storbröstade blondiner som slänger sig i skummet och erbjuder en trekant är saker som väldigt sällan händer straighta.

Framåt fem rasar festen fortfarande. Skummet är på sina ställen över två meter, och även folk som inte varit i skummet får sin del av såpa. Jag känner mig nöjd och när jag får en kram bakifrån av en såpig random kille bestämmer jag mig för att det är dags att åka. Bussen tar mig tillbaka till Sitges, där den traditionella gryningstangon redan dragit igång. Gryningen är fortfarande någon timme bort, men paren dansar stillsamt på piren. Himlen över staden var sjärnklar, samtidigt som bergen täcktes av en massiv åskstorm. Jag gick och la mig med tanken ”Det här är inte en legendarisk semester. Den är episk.”

(fortsättning följer …)

Andras blogginlägg om , , , , , , , ,

Tre dagar i Sitges – en feelgoodföljetång i bloggform del 2: Intermezzo

Previously on Åsiktstorped: Jag är i Sitges och råkar på en av de snyggaste killarna i stan under frukosten på hotellet. Han verkar måttligt intresserad, och med ”måttligt” menar jag ”inte alls”.

Tryck på play för soundtracket till del 2:

Scen 2: Intermezzo. Scenario: uteserveringen på gatan utanför hotellet senare samma tisdag. David, Thomas, Patrik och jag sitter och dricker vin och slöspelar texas hold’em (som en paradox till allt gay vi i övrigt gör på den här semestern) innan det är dags för middag, barrunda och skumparty på stranden.

”Han där är het” säger Thomas och pekar ut en kille i röda shorts och linne, på väg mot hotellet. Jag tittar upp från kortblandningen och känner igen den snygge främlingen från frukosten ”Visst är han? Han bor här. Jag såg honom vid frukosten i morse.”

David, resans fashionista som plockat hem alla tillgängliga gaypoäng med snygga preppy outfits och flip flops från Hermes, lägger så klart märke till detaljen ”American Apparel-shorts. Bra smak!”

Killen går in på hotellet, skenbart utan att lägga märke till oss. Vi återgår till vårt spel. Det slutar med att jag förlorar 6 euro.

[klipp till tidig kväll, med spanska mått mätt: vi dricker drinkar på Parrot’s och diskuterar biljettköp till kvällens skumparty]

Vi sitter och försöker smälta de två tank-topsen i tajt, röd- respektive blåfärgat kamouflagemönstrat läder som gick förbi tidigare. Plötsligt tågar en procession med vitklädda biffar in på torget. De gör reklam för skumpartyt på stranden, som uppenbarligen är kvällens stora happening. Vi lägger mest märke till den osmickrande skärningen på deras t-shirts. Den hade gjort sig bättre om de suttit på en aftonklänning på Yasmine Bleeth (vilket för övrigt var vårt smeknamn på alla random biffar på gaystranden). The yasmines delar ut flyers för i form av något som ser ut som solfjädrar i hårdpapp.

”Man köper tydligen biljetter från kvinnan i baren på andra sidan” konstaterar Patrik, som förutom att vara resans Samantha också är vår spanskatolk, efter att ha sett biljettkravet på flyern och frågat vår servitör.

”Där är röda shortsen från hotellet”. Det är återigen Thomas som lägger märke till honom. Den här gången går han brevid en kille som ser ut som Dominic Purcell (Linc i ”Prison Break”). Vi diskuterar huruvida de är tillsammans eller inte medan de går in på baren mittemot.

”Gå och snacka med honom”, utmanar jag Thomas, allt i enlighet med kvällens tema: blir man utmanad att göra något får man inte säga nej.
”Äh. Vad ska jag säga?”
”Fråga om de är tillsammans”
”De är inne och köper biljetter till festen ikväll. Gå in och köp biljetter till oss” säger Patrik och erbjuder ett upplägg till Thomas
”Ja, och så passar du på att säga hej till dem”, fyller jag i. Vi halar fram kontanter och Thomas går mot baren. Halvt förgäves; vår konversation om huruvida de är tillsammans eller inte har tagit för lång tid. Samtidigt som Thomas går igenom uteserveringen kommer röda shortsen ut med sitt sällskap och försvinner bort i folkvimlet.

När Thomas kommer tillbaka med våra biljetter konstaterar vi att vi i alla fall kommer att se dem ikväll på standpartyt. Jag lovar fler utmaningar, och vi fortsätter dricka drinkar under en barrunda. Vid halv två tar vi gratisbussen som kör oss ut till stället där ”the gay beach foam party” ska äga rum. Den taklösa lokalen ser ut som ett rymdskepp från Star Wars som tagit av taket och ordnat för fest. Stämningen är förväntansfull. Det kommer att bli legen – wait for it …

(Fortsättning i del 3: Den andre mannen)

Andras blogginlägg om , , , , , ,

Tre dagar i Sitges – en fransk feelgoodföljetång, pt 1

Jag älskar när livet regisserar sig självt. På den här resan har livet regisserat en fransk romantisk feelgoodfilm som slår de jag har sett i verkligheten. Ingen film är komplett utan ett soundtrack, så tryck på play innan du börjar läsa. (Jag har kollat med Arnaud att det är okej att publicera denna historia)

I huvudrollerna: jag och Arnaud
Övriga roller:
Pascal (Arnauds halvbror),
Thomas, David och Patrik (mina vänner).

Scen 1: Frukosten. Scenario: en tisdagsmorgon i juli på etaget med frukostplatsen på ett charmigt litet hotell med 25 rum, beläget vid Medelhavets strand.

Min vana trogen under den här galna veckan gick jag upp några minuter före tio och klev i princip raka vägen ur sängen ner till frukosten. Det enda jag tog mig tid för var att dra på mig shorts, t-shirt och blaska ansiktet med kallt vatten. Hotellet vi bor på är litet, med föga mer än en kontinentalfrukost vid tolv bord som är små även med spanjorers mått mätt. Jag räknade med att vara ensam där. Det var sällan många människor vid frukosten, och mina vänner låg med största sannolikhet fortfarande och sov. Jag hade lämnat Sitgesnatten i deras händer och gått hem tidigt (även det med spanska mått mätt) kvällen innan – mer exakt vid 02.08.

När jag kommer upp på etaget där frukosten serveras håller frukostvärdinnan på att ställa i ordning, men det är inte henne jag ser; Jag ser vackra mannen som sitter vid ett bord och intensivt fokuserar på sin frukost. Krulligt hår, lite skäggstubb och mörkgröna ögon; Jag gissar att han är spanjor. Sen ser jag att han ser ut att vara lång, bordet han sitter vid ser ut att vara gjort för ett barn; Kanske inte spanjor trots allt, då. Frukostvärdinnan hälsar ”¡Hola!”, varpå han väldigt hastigt tittar upp och säger detsamma på, såvitt jag kan bedöma, mycket bra spanska. Jag hälsar med ”Good morning”, plockar min frukost och sätter mig vid ett bord snett mitt emot honom. Jag försöker få något slags kontakt, men får ingen lön för mödan. Det enda han verkar se är sin frukost. Det är för tidigt, och minst tre koppar kaffe fattas innan jag skall kunna tänka på att inleda en casual konversation med någon som kanske inte ens är bra på engelska.

En kort stund senare går han, och jag tänker ”Jag verkar vara hungrig igen” följt av ”oh well, vad är en bal på slottet?” – men hey, det här är Sitges och det är fullt med nästan lika snygga män, och ikväll innehåller planerna beachparty med skum. Jag avslutar min frukost och går upp på rummet för att göra mig redo för en dag på stranden. När jag börjar smörja in mig med solkräm har jag redan glömt bort den mystiska främlingen.

Forsättning i del 2: Intermezzo

Andras blogginlägg om , , , , ,

Motsatsen till kåt

Sitges är väldigt annorlunda. Det finns en pittoreskhet i stadsbilden och livet här som inte riktigt rimmar med charter, samtidigt som turismen är en viktig del av stadens inkomster. Turisterna består mestadels av barnfamiljer, bögar och Barcelona-bor, vilket i sig är en udda blandning.

Det är svårt att förklara den känsla av mättnad som gradvis växt fram hos mig under de fem dagar vi spenderat i Barcelona och Sitges. Jag kan se en snygg kille som flirtar med mig i en situation som vanligtvis skulle få mig att gå igång på alla åtta, men istället för entusiasm känner jag mest en trött, likgiltig mättnad.

Thomas drog en parallell som förklarar känslan, när han sa att det var som att konstant sitta vid en buffé. Den gaystrand vi varit på i två dagar är en buffé av kött. Det finns något för alla smaker: muskelpuggor, björnar, uttrar, delfinbögar och boy next door-typer. Likaså är barerna, klubbarna och gatorna så raggvänliga att de flesta som är här skulle kunna ligga i parti och minut (vilket många gör – bless them!). Men det dröjer inte länge innan jag upptäcker att det finns en hunger som inte ens det mest prima köttstycke kan mätta. Ett sug efter något komplext, med tuggmotstånd som bjuder på något jag inte förväntat mig, eller ens vet att jag vill ha, förrän jag testar det.

Det handlar om en känsla av samhörighet. Intimitet. Engagemang. Där hånglandet inte bara är ett självändamål utan en hållplats på vägen till något annat.

Som (den mycket briljanta) Oscar Wilde sa: ”Det finns två tragedier i livet. Den ena är att inte få det man vill ha. Den andra är att få det.”

Andras blogginlägg om , , ,

Bögkaka söker bögmaka

Två fenomen med homosexuella män som vi har observerat och diskuterat under vår Barcelona- och Sitges-vistelse hittills:

Ett:
Är det vanligare att bögar och flator blir tillsammans med en klon av sig själva, eller är det bara synligare för att bägge har samma kön (och därmed även utseendemässigt kan bli kloner)? Det som triggade diskussionen var det här blogginlägget, eller mer korrekt: den här bilden:

Daniel och Marius

Jag kan inte släppa tanken på ett det ser ut som ett tvillingpar (nå, där ena har färgat håret då) och inte ett bögpar (vilket det alltså är) på bilden. Jag sitter inte och kastar pil i gummibåt, jag erkänner villigt att jag allt som oftast raggat på killar som är lika mig i såväl klädstil som kroppsbyggnad och utseende. Så visst, utseendemässigt skulle jag lätt kunna tänka mig någon som jag. Men när frågan blir: ”skulle du vilja dejta dig själv?” blir mitt svar ett solklart nej. Inte för att jag inte gillar mig själv, utan för att förutsägbarheten skulle tråka ihjäl mig. När den jag är tillsammans med gillar exakt samma grejer, vill exakt samma saker, har samma intressen och vet vad jag tänker innan jag ens har sagt det (och inte för att han känner mig bra, utan för att han känner sig själv) så försvinner all spänning i relationen. Det blir som att läsa en bok jag redan vet slutet på. Det blir tråkigt. I don’t do boring.

Brukar du falla för personer som är som du, eller faller du för personer som är olika dig?

Två:
Vi kom fram till att talesättet ”bättre en fågel i handen än tio i skogen” på bögspråk blir ”bättre tio potentiella ragg på krogen, än ett val i handen”. Det finns liksom alltid något bättre bakom nästa hörn. Snyggare, smartare, roligare, större muskler, större kuk, mer spännande. Att välja en betyder att välja bort alla andra, och rätt som det är så står man där med ett andrahandsval medan ens personliga Jake Gyllenhaal valsar förbi. Problemet är att det i de flesta fall snarare är åren som valsar förbi, och har med sig bitterheten i släptåg.

Samtidigt är bögar extremt noga med att aldrig stänga dörren. Det är sällan ”tack, men nej tack” och desto oftare ”tack, inte just nu”. Jag vet inte om det är vetskapen att man i så fall bränner bron till något potentiellt bra (men inte lika bra som det som kanske finns bakom hörnet), eller om det bara är en försäkring mot bitterheten som smyger sig på när man gått runt tillräckligt många hörn utan att hitta sin Jake.

Nu är det snart middagsdags här i Sitges. Vi har gjort en av gaystränderna idag, vilket var en smått bisarr upplevelse. Nästan bara män så långt ögat når, och jag har aldrig sett en mer bokstavlig köttmarknad än så här. Just nu sitter jag utanför hotellet med ett glas vitt och tittar ut över medelhavet och förbipasserande människor. Fortsätter vädret vara så här komer jag att komma hem med en dödligt snygg solbränna lagom till Pride.

Andras blogginlägg om , , , ,

Saker jag lärt mig: att storleken spelar roll

Dejtingsaj… förlåt, matchmakersajten (”Vårt psykometriska test gör att vi fungerar som en matchmaker istället för bara en online dejting tjänst.”) gay-parship.se har inte riktigt förstått hur oattraktivt det är att framstå som desperat. Sen i april har jag under fyra tillfällen fått mail från dem med rubriker i stil med ”Det här är sista chansen: din rabatt gäller bara idag”.

Jag gick med av nyfikenhet; Vad är det de erbjuder som jag inte kan hitta på, säg Qruiser, Sylvester eller Dudesnude, förutom det ”psykometriska testet”.

Gay-parship.se (notera "vetenskaplig" i underrubriken)

”Vetenskaplig matchmaking”. Det kan liksom inte gå fel. Det vetenskapliga består i att svara på (god dag yxskaft-)frågor som ”Trivs du bättre inom dina egna fyra väggar än i sällskap?” och berätta vilka bildtexter du skulle sätta till bilder som denna:
Lustens gudinna eller Frihetens slut?

Vissa frågor har relevans, men det stora misstaget de här testerna gör är att utgå från att människor vet vad de vill ha. Det gör de inte.

Här om sistens blev jag medveten om just det. Jag dejtade en kille som är snygg, smart, har självdistans och humor och ändå var det något som inte kändes helt hundra. När jag väl insåg vad det var, var det ungefär samma aha-upplevelse som när jag ser detaljen på mindfuck-bilder av den här typen.

Hade du frågat mig i våras om fysisk storlek på killen (och då menar jag hela killen, inte kuken) jag dejtar spelar roll hade jag sagt ”nä”. Nu har jag lärt mig att det för mig är viktigt att jag kan bli utmanad (men inte övermannad) intellektuellt och fysiskt i en relation. Go figure.

Andra bloggares inlägg om , , ,

Dejtingspråket

Ross: Hey. Oh, oh, how’d it go?
Phoebe: Um, not so good. He walked me to the subway and said ’We should do this again!’
all: Ohh. Ouch.
Rachel: What? He said ’we should do it again’, that’s good, right?
Monica: Uh, no. Loosely translated ’We should do this again’ means ’You will never see me naked’.
Rachel: Since when?
Joey: Since always. It’s like dating language. Y’know, like ’It’s not you’ means ’It is you’.
Chandler: Or ’You’re such a nice guy’ means ’I’m gonna be dating leather-wearing alcoholics and complaining about them to you’.
Phoebe: Or, or, y’know, um, ’I think we should see other people’ means ’Ha, ha, I already am’.
Rachel: And everybody knows this?
Joey: Yeah. Cushions the blow.

Jag vet, det här är typ tredje gången jag citerar den här scenen från tredje avsnittet av ”Vänner”. Den är väldigt klarsynt i all sin enkelhet.

Idag är anledningen till citatet att jag lärde mig en ny fras i dejtingspråket:

”Jag vill inte såra dig” betyder, i lösa termer ”Det är inte så mycket att jag bryr mig om huruvida du blir sårad, som att jag helst slipper vara i närheten när det händer”.

Det känns lite pinsamt att ha kommit på det här vid 31 års ålder. Det här är liksom relationsreplikernas motsvarighet till Facebookgrupper av typen ”Sluta lemlästa gulliga små bäbisar”. Det finns ingen vettig människa som vill lemlästa små bäbisar, och det finns ingen vettig människa som vill såra någon man bryr sig om. Det innebär att a) personen bryr sig inte speciellt mycket om dig och/eller b) personen har något att berätta som förmodligen skulle såra dig, men det är alltid enklare att åsamka någon mycket smärta på avstånd än lite smärta mellan fyra ögon.

Korrekt replik på ovanstående konstaterande: ”Vet du, vi lägger ner. Det är inte jag, det är du.”

(Detta sagt utan speciellt mycket bitterhet, däremot desto mer ilska, ledsamhet och besvikelse. Det är de personer jag tror bäst om som också har makten att såra mig mest. Jag trodde väldigt gott om Mr L, och just när vi bestämt oss för att definiera vår relation som ”vänner” avslöjas en Twoface-twist som bäst passat i någon såpopera av typen ”Vänner och fiender”. Dikten har inget att komma med när verkligheten regisserar sig.)

Andra bloggares inlägg om , , ,

Uppraggad i San Francisco

Bilen var inget alternativ när jag skulle ta mig till Castro igår, till restaurangen jag blev så imponerad av när jag var här för två år sedan. Jag mindes en cocktail gjord på soju, hallon och champagne och även om promillegränsen här i Californien är 0.8 (!) så håller jag mig till de svenska reglerna.

Det räckte med att komma till utkanten av Castro för att jag skulle börja se killpar och tjejpar som gick och höll varandra i handen. Regnbågsmärket finns överallt: flaggor, klistermärken, kläder. Om West Hollywood är en tillfällig utpost så är Castro en permanent tillflyktsort.

Tangerine såg ut som det gjort för två år sedan. Det var till och med samma (snygga) servitör (aka Fabiano). Gästerna var en salig blandning av kandelaberbögar, björnar och butchflator. Där var den unga bögen med sin faghag och föräldrarna som åt middag med sin son och hans pojkvän.

Red Devil. Så hette min cocktail, och den här gången fick jag en extra stor eftersom jag kommit ihåg Tangerine. Tyvärr blev det för mycket soju i den, och alkoholsmaken tog över, men i det här fallet var det verkligen tanken som räknades.

Ostronen (i sina originalskal, och inte serveringsskal som jag först trodde) var precis så bra som jag mindes dem. Täcket består bland annat av rostad vitlök, och jag tänkte ”tur att jag inte ska hångla med någon de närmaste dagarna”. Jag skulle däremot ha hållit mig till de mer asiatiska rätterna på menyn, eftersom New York-biffen var väldigt ordinär.

Något annat som var lika bra som jag mindes var servicen. Och den här gången fick jag en bonus.

Jag vet inte om det var drinken, maten, bekräftelsen eller känslan av att höra hemma som gjorde att de fyra kilometerna hem till Chinatown kändes som en enkel match.

Jag vet inte om det Fabiano gjorde var modigt med amerikanska mått mätt. Jag kan inte se det här hända i Sverige, och i min värld förtjänar det ett erkännande. I morse skickade jag ett sms till Fabiano:

Hey Fabiano! This is mr New York steak from yesterday. I was surprised at getting your phone number like that, in Sweden that would never happen. A bold move, and a turn on. Actually, it wasn’t only the cocktail I remembered from my last visit, I did remember you too. I’d love to take a drink! However, I’m dating a good guy back in Sweden, so it’d have to be a platonic kind of date. I’m here for work until the 22nd and have most nights off. Your call. /Mike

Ikväll ska jag gästinstruera på University of California. Det ska bli skönt att få köra Bodypump och Bodycombat!

Andras blogginlägg om , , , , ,