UPPDATERAD Innan SL täckte av de nya digitala skärmarna som satts upp på många tunnelbanestationer var de täckta med överdrag där det stod att SL installerar ett nytt informationssystem för resenärer. Det är en intressant omskrivning för ”nya reklamskyltar”.
Tittar man på skyltarna under en minut (videon är 64 sekunder lång) ser man att det som jag skulle klassa som ”information till resenärer” är totalt cirka 11 sekunder fördelat på fyra tillfällen. Det är 83% reklam och 17% information. Då räknar jag även att visa klockslag och väderlek som ”information till resnärer”. Varje tillfälle som information visas är kortare än tre sekunder. På den tiden ska alltså personer som kanske har svårt att läsa hinna ta till sig informationen.
Intressant är att reklamfilmerna för SAS, SvD och Telia är mellan 5 och 11 sekunder långa. Reklaminslag får alltså dubbelt så mycket tid på sig som information. Här vill man inte riskera att någon missar den viktiga ”informationen”.
Som Tilde påpekar i en kommentar på Facebook: det är illa att skärmarna är synkade också. Alla visar samma information samtidigt. Hade man verkligen velat informera så hade i alla fall en av skyltarna visat informationen hela tiden.
SL vore mer rakryggade om de stod för vad det här är: ytterligare reklamplatser istället för att sälja in det som ”information till resnärer”. Jag är gissar att SL:s förklaring kommer att innebära att man skyller på en underleverantör som gjort fel.
UPPDATERING Jag har en källa (som vill vara hemlig) som avslöjar att SL:s avtal med ClearChannel (bolaget som säljer reklamplats i tunnelbanan och som finansierat skyltarna) säger att 20% av tiden får gå till information. 80% är reklamplats. SL har alltså sålt ut tunnelbanestationerna och skapat ett visuellt brus för att öka annonsintäkterna, inte för att informera.
Först och främst argumenterar Niclas utifrån att det skulle finnas en konflikt mellan att ta ställning/ansvar på riktigt och att tjäna pengar. Den konflikten är fiktiv. Man kan göra både och, ingendera eller bara ena av dem. Det finns flera vägar att gå, och bara där sker per definition ett ställningstagande.
Han missar totalt att IKEA inte bara tar ställning för homosexuella; de svär i kyrkan. Italien är ett katolskt land och har en konservativ syn på familj. Att i ett sånt klimat annonsera med ett homopar och säga (ungefär, översatt från italienska):
”Vi välkomnar alla familjer. Hos oss kommer du att känna dig hemma. Vi vill göra livet enklare för alla, alla familjer, alla par, vem de än är.”
är ett ganska radikalt ställningstagande som öppnar för en massiv proteststorm. (Faktum är att en av Italiens största dagstidningar kallar kampanjen för ”svensk imperialism”)
Han utgår också från att man tjänar mer pengar på att att sticka ut från normen än att följa den. Inte heller det är sant. Vi kan ta sajten Familjeliv.se (som verkar på en av världens mest progressiva marknader, Sverige) som exempel: hade de varit lite edgy hade de sagt att de var ”Sveriges största mötesplats för föräldrar”. Det ställningstagandet skulle vara långt ifrån ”queer”, det skulle på sin höjd vara neutralt. Istället väljer de ett konservativt ställningstagande: ”Sveriges största mötesplats för kvinnor”. Femtiotalet ringde och ville ha sin syn på kvinnorollen tillbaka, men Familjeliv.se är för upptagna att prata med annonsörer för att svara i telefonen.
Faktum är att när man tittar på reklam som på något sätt skildrar homosexuella, och undantar organisationer som jobbar med homosexuella eller företag som exklusivt riktar sig till en homosexuell målgrupp, så utkristalliserar det sig snabbt ett mönster: homosexuella – såväl personer som situationer – är oftast källan till ”the comic relief”. Det finns också få länder i världen där företag kommer undan med uttalad gayreklam som skildrar homosexuella ur ett neutralt eller positivt perspektiv. Ta till exempel Heinz kampanj i Storbritannien, som blev indragen sedan tittare ringt och klagat på att den var stötande. I USA har Disney blivit utsatta för bojkott när de gav samma rättigheter till homosexuellas partners som heterosexuellas länge haft.
Ett av de modigaste varumärkena när det gäller gayreklam, Absolut Vodka, ville inte köra en kontroversiell reklam som stod upp såväl för kvinnors som för homosexuellas rättigheter. Istället blev det Björn Borg som vågade nappa på idén och körde den (nu jobbar jag visserligen för Björn Borg sedan ett år tillbaka, men jag tyckte redan innan att just denna reklamfilm är en av de bästa homoinkluderande reklamfilmerna som någonsin gjorts). Jag vet inte om Absolut tackade nej för att det inte passade deras varumärke, eller för att den helt enkelt är för kontroversiell, men jag lutar åt det senare. Den här hade lett till en proteststorm och bojkotter om den visats på tv i USA. Tittar man på kommentarerna så är det från västländer som de mest hatiska kommer. USA, Polen. Jag har svårt att tro att Italien, ett av Europas mer religiösa länder, har en mer progressiv syn på homosexualitet.
Det är ofta, och i de flesta länder, mycket lättare att göra reklam som driver med homosexualitet, eller där heterosexuella män råkar göra något med homosexuella undertoner för att de älskar, säg, Doritos.
För varje reklam där homosexuella framställs i neutral eller positiv dager, kan jag visa dig tre av samma slag som Doritosfilmen ovan, eller värre. Faktum är att företag kan välja att vara direkt homofoba och tjäna pengar på det, som Cachaça Magníficas reklam från förra veckan:
Om din son är bög så behöver du stark sprit
Min huvudsakliga poäng är denna: företag ska tjäna pengar, annars är de ”non-profit organizations”. Företag kan marknadsföra sig, för att tjäna pengar, på samma sätt som Cachaça Magnífica eller Doritos; genom att driva med homosexuella och främja homofobi. Eller så kan de göra det som IKEA, Ben & Jerry’s, Google och Apple. Att säga att det inte är ett ställningstagande är att leva i en homosexuell bubbla som är väldigt liten och ytterst få förunnad.
Man skulle kunna tro att det här är reklam för att Rafael är den nya (bottom-)stjärnan i Bel Amis stall av lite övergroomade östeuropeiska gay-for-pay-pojkar. Men det är en av bilderna i Emporio Armanis nya kampanj feat. Rafael Nadal och Megan Fox. Det biter inte på mig. Då är Dolce & Gabbanas kampanj mycket snyggare.
Det finns några varumärken jag verkligen gillar. Ben & Jerry’s. Nike. Apple. Google. Levi’s. Det finns många anledningar, inte minst bland dem är att de fyra sistnämnda är med HRC:s lista över bästa arbetsplatserna för HBT-personer. Den förstnämnda stöttade homosexuellas rätt att gifta sig genom att döpa om smaken Chubby Hubby till Hubby Hubby.
Det här handlar om hur min kärlekshistoria med Levi’s började, nämligen med dessa:
Levi's Twisted från 2001
De fyller tio år i år, mina Levi’s Engineered (eller Twisted, som de också hette när de lanserades). Jag älskar dem än idag, och jag skulle aldrig byta dem mot nya. Jag var precis hos skräddaren och hämtade ut dem efter att ha lagat grenen än en gång (jag ser det som en avgift på grova lår). Jag har lagat dem fem gånger och jag kommer att laga dem fem gånger till om de håller för det. Det lustiga är att min kropp ser annorlunda ut idag. Jag tänker att de måste ha varit betydligt mer baggy när jag köpte dem.
De började tidigt med att jobba med CSR utan att slå sig för bröstet, istället såg de att det skulle betala sig på lång sikt. De uppmuntrar mig som konsument att ta mitt ansvar. De lyckas väldigt bra med ”be honest, do good shit” för att vara ett stort varumärke.
Ungefär samtidigt som jag köpte dem körde Levi’s reklamfilmen ”Odyssey” producerad av Jonathan Glazer. Jag blev förtrollad när jag såg den. Den är än idag en av mina favoriter bland reklamfilmer. Enkelheten och dramatiken fångade mig; den innehåller en kille och en tjej utan att vara heteronormativ. Utan att anspela på sex. Den förmedlar produktens kärna: frihet. Det blir magiskt när reklamen med en snudd på episk ton lovar och produkten sedan levererar.
Den dagen bönderna i ”Bonde söker fru” ser ut som människorna i den här videon så ska jag vara med i programmet. Till och med tjejen är hetare än någon av deltagarna jag sett hittills.
Normalt skulle jag säga att ”bönder som rappar” borde ha en skämskuddefaktor på nivå med ”Andreas Balladali” i Idol 2005, men det här gör mig sugen på mjölk. Är det bara jag som blir förblindad av hur snygga bönderna är i de här videon och därför missar det, eller är den inte alls pinsam?
(Den som förstör min illusion med en länk som avslöjar att det bara är skådisar kommer att tvångsanmälas till nästa svenska omgång av programmet.)
Utomhusreklamen för Yoggi Fri gör mig förbryllad. Den bygger på tesen att det som inte innehåller tillsatser är bra, därför att det är så naturen funkar. Det innebär att det som innehåller tillsatser är dåligt. Yoggi Fri innehåller inga tillsatser och är alltså bra, vanlig Yoggi däremot …
Jag blev förvånad när jag i butiken såg att det inte är Yoggi som stöpts om och återlanserats. Det är ett undermärke som säljs parallellt med originalprodukten, kannibaliserar på den och dessutom sågar originalprodukten i sin marknadsföring.
Sen kan vi ta det här med ”naturligt” som marknadsföringsknep … den marknadsförare som använder det argumentet, råkar ut för lunginflammation och dör för att hen inte får antibiotika är utsatt för något slags livets ironi – för antibiotika är väl så ”onaturligt” det kan bli. Och ändå så bra. Det finns massor med saker som inte direkt kommer från naturen som är bra, och det finns massor med saker i naturen som är riktigt jävla skitdåliga. Läs till exempel hur Julia Skotts mamma nästintill blev dödförklarad efter att ha ätit vanlig, naturlig svamp.
Igår la jag märke till Comviqs reklamskylt om att ”10 av 10 som har sex utan kondom ringer billigare med Comviq”. I morse såg jag att de kör en hel kampanj på det här temat. Budskapet mellan raderna: Comviqs kunder är korkade, otrogna, STD-smitthärdar. Är det Comviqs kundtjänst som fått nog av skäll och kör en payback i annonsformat? Är det en riktig kackig kopia på Diesels ”Get Stupid”-kampanj? Har du någon annan teori? Full på sjön? Då ringer du billigt med Comviq Otrogen? Då ringer du billigt med Comviq
Reklam på bloggen. Jag har fått förfrågningar förut, och jag har funderat på hur jag ska ställa mig till det. I de flesta fall skulle renodlad reklam kännas konstigt. Därför avstår jag till exempel från Google Adwords och liknande reklamsystem (lyxen med att ha en egen installation av WordPress). Jag har inte bloggen för att tjäna pengar på den.
När Swedbanks kampanjansvariga för Pride hörde av sig föll en pusselbit på plats: jag gör reklam när budskapet är relevant, när avsändaren känns renhårig och när jag kan göra situationen till en win-win-win för alla tre parter: mig, mina läsare och avsändaren. Som i det här fallet.
Så här skriver Swedbank:
Som stolt sponsor av Pridefestivalen har Swedbank en tävling där ni kan vinna två veckopass genom att designa det snyggaste bankkortet. I juryn sitter den ena halvan av designerparet Simon och Tomas. Tomas kommer att avgöra vem av er som skapat det snyggaste, coolaste eller mest imponerande bankkortet. Välj ut din favoritbild och var med och tävla här: www.swedbankkampanjer.se/pride
Jag är så klart nyfiken på hur du som bloggläsare uppfattar det här. Du får gärna berätta i kommentarerna. Eftersom jag för det här får två Pride-pass, men bara behöver ett själv, så lottar jag ut ett veckopass till Pride till en av er som kommenterar senast söndag 4 juli.
Cyber Monday 2009, ett evenemang som ska locka folk att shoppa på nätet måndag 30 november utlyste helt enkelt en tävling. Av alla som skickar en tweet med en länk till tävlingen kommer en person att väljas ut som får en ny Macbook Pro för 1200 USD. Med sex dagar kvar till evenemanget har man alltså fått nästan 23 000 klick på länken, över 4400 re-tweets av originalmeddelandet och fler än 1500 originaltweets det senaste dygnet.
Problemet med kampanjer av denna typ är att de i längden inte håller. De är tänkta att vara virala; de baserar sig på att användare ska sprida budskapet. Men en lyckad viral kampanj har ett värde för mottagaren. (Eller som @petterw citerade på Twitter här om dagen: If I tell my friends about your brand, its not because I like your brand, but rather because I like my friends)
I det här fallet har budskapet inte något större mervärde för användarens nätverk. Användaren gör istället ett litet uttag av det förtroendekapital hen har i det egna sociala nätverket, när hen sprider Cyber Mondays budskap och ökar risken att folk tröttnar och slutar följa henom. Cyber Monday hade lätt kunnat undvika detta genom att göra det till mer av en tävling och mindre av ett lotteri, men å andra sidan har de undvikit fällan att ses som spammare. Den risken sprider de ut på alla användare som sprider deras budskap.
