pride sergel – Being Micke Kazarnowicz

Stockholm Pride 2011: Självmordsförsök bland unga och överlevnadsfaktorer

Ullakarin Nyberg och Annelie Svensson — Ullakarin Nyberg, psykiater på S:t Görans Sjukhus och Anneli Svensson, terapeut.

Om du har hittat det här inlägget för att du sökt på ”självmord” på nätet, kom ihåg att det finns hjälp. Anneli har intervjuat tio överlevare av självmordsförsök och de vill alla säga ”Jag är beviset att det finns hopp. Det blir bättre!”

Det här seminariet var det jobbigaste av alla att gå på. Jag satt och kämpade för att inte börja gråta när vissa av historierna berättades under denna session som handlade om självmord och självmordsförsök. Den baserar sig bland annat på intervjuer med 10 överlevare (i Sverige) som Annelie Svensson intervjuat.

Annakarin inledde med att prata om självmord. Det jag tyckte var väldigt bra var när hon sa att vi försöker göra självmord till ett rationellt val när vi pratar om det. Det är det inte. Självmord är resultatet av mental ohälsa. Det begås mer än 1400 självmord per år, trots att vi vet mycket om riskfaktorer: kända sådana är bland andra självmord i ens närhet, tidigare försök och mobbning.

Att söka hjälp för mental ohälsa som depression anses skamligt och många söker aldrig hjälp trots att det är behandlingsbart. Vi pratar inte om självmord av rädsla för att det ska uppmuntra folk, men enligt Annakarin har vi ingen aning vad utkomsten av att prata om det skulle vara.

Första frågan som kom upp var huruvida självmord är en impulshandling. Annakarin berättade att när man påbörjar själva handlingen är det ofta en impulshandling. Handlingen föregås dock ofta av noggrann planering.

En kille som hoppade från Golden Gate-bron i San Francisco berättar att medan han var på väg till bron gav han sig själv chanser hela tiden: ”om någon tittar på mig så hoppar jag inte”, ”om någon pratar med mig så gör jag det inte”. Ingen av hans chanser föll in och hann hoppade. Han berättar att han ångrade sig hela vägen. Han överlevde turligt nog.

En kvinna som förlorat två söner berättar att hon överlevde tack vare Falcon Crest. Hon ville inte leva, men ville veta vad som hände i serien nästa dag. Så fortsatte det, och en dag var hennes depression över och hon var ute ur farozonen.

Lite siffror som kom upp: Personer som tidigare gjort självmordsförsök löper 40 gånger högre risk att begå självmord i framtiden. Av tjejer som gör minst tre självmordsförsök är 25% homo- eller bisexuella. Bland killar är siffran 11% (de senaste siffrorna gäller Sverige). Det man ska ha i åtanke är att tjejer gör fler försök medan killar begår oftare självmord (2008 begick 1052 män och 415 kvinnor självmord i Sverige). Jag frågade Annakarin om det går att säga något om hur många som överlever och hon sa att det var avhängigt många faktorer, men att cirka 90% av dem som försöker inte dör i självmord.

Skyddande faktorer som ökar chansen att överleva: bli självständig, säkra platser (för hbt-personer t ex separatistiska mötesplatser), vänner/partners, familj och andra vuxna. Internet kan ibland vara en av de säkra plats. Överlevarna berättar att internet till en början var en källa till hur man begår självmord , men också att de hittade en ställen som tipsade om var man kan få hjälp eller gemenskap med andra på olika forum.

Alla tio överlevare pratar om att den enskilt viktigaste personen i närheten var en vän, inte en familjemedlem. Andra vuxna som t ex lärare, grannar och far- och morföräldrar är också viktiga, de får ibland se tecken som andra inte får och de får ofta se dessa tecken tidigare än omgivningen. En mycket viktig faktor för överlevnad är kärleken till/från en eventuell partner.

Alla tio överlevare pratar om vikten av säkerhet och trygghet för HBT-personer på platser där de (måste) vistas, som skolan till exempel.

Något som är gemensamt för alla tio överlevare är att alla berättade för vänner. Anneli kan inte nog poängtera vikten av att man kontaktar någon vuxen som kan hjälpa till om man som vän får höra någon prata om självmord. Det är inte att bryta ett förtroende, det är att rädda ett liv. Man ska alltid ta prat om att begå självmord på allvar. Att formulera det i tal det är ett steg på vägen. Att avfärda pratet som ”drama” kan öka risken.

Stockholm Pride 2011: Lika uniform, lika behandling?

Robert Eriksson, Räddningstjänsten, Karl Sandberg, Svensk Bevakningstjänst och Elisabeth Månsson från polisen — Robert Eriksson, Storstockholms Brandförsvar, Karl Sandberg, Svensk Bevakningstjänst och Elisabeth Månsson från Polisen

Ett panelsamtal om (vissa) uniformsyrken som traditionellt förknippas med män och hur de jobbar med mångfaldsfrågor. För mig var det framför allt Svensk Bevakningstjänst och brandförsvaret som gav något nytt. Därmed inte sagt att Polisens representant inte sa något bra, däremot att jag har bättre koll på hur polisen jobbar än de andra två.

Karl Sandberg var transparent kring interna processer. Till exempel belyste han vikten av att ett mångfaldsarbete har två delar: dels den utåt, där man rekryterar och informerar allmänheten, dels den inåt där man jobbar med existerande organisation. Den senare är nog så viktig om man vill att organisationen ska fortsätta fungera. Han berättade att vanlig kritik från internt håll i hans organisation är att man vill vara PK och att det är bra ur ett PR-perspektiv, och att sprida kunskap och förståelse för varför organisationen jobbar med mångfald är viktigt. Han berättade också motståndet mot mångfaldsfrågor internt i hans erfarenhet är mer farhågor än verklighet.

Robert från Storstockholms Brandförsvar berättade att deras definition av mångfald var ”olika typer av kompetens” och menade att allt annat var reglerat i avtal och lagar. Han berättade också att ett av problemen med till exempel könsfördelning på brandstationerna är att de flesta gamla brandstationer inte har separata duschutrymmen/omklädningsrum för könen.

Det fick mig att ställa frågan kring huruvida det verkligen behövs. Frågan om könsseparata omklädningsrum/duschar tangerar frågan om till exempel homosexuella brandmän som duschar tillsammans med straighta. Roberts svar var väldigt pragmatiskt: han trodde att det säkert fanns många personer i organisationen som inte hade problem med det, men att det inte kunde införas förrän det fungerade för alla.

Storstockholms Brandförsvar har jobbat i fyra år med att bredda rekryteringen och få in kvinnor. Fyra år efter start är antalet kvinnor som jobbar med utryckning noll. Jag frågade varför, och Roberts svar var att det till största del beror på utformningen av de fysiska testerna under rekrytering. De är dessutom tydligen (delvis) definierade i lag.

Robert kom också med ett intressant inlägg att ”mångfaldsarbete aldrig får vara ett projektarbete” utan bör bara ett långsiktigt arbete med enskilda aktiviteter i form av projekt.

Allt som allt var det hoppfullt, även om jag önskar att man till exempel haft med brandmän och väktare och poliser som kunnat berätta om attityder och hur det faktiskt ser ut bland personalen.

Stockholm Pride 2011: Hierarkier, makt och ideal i hbt-världen

Hierarkier, makt och ideal i hbt-världen med moderator Anna-Maria Sörberg, Fredrik Apollo Asplund, Maria Lönn och Carlos Diaz

Makt och ideal är ett intressant ämne som jag och Carlos diskuterade förra året i Pride House, då ur ett bög-perspektiv. Att vara åtrådd innebär att man har makt, och det finns många olika faktorer som gör dig åtrådd: vältränad kropp, ungdom, etnicitet. Att folk använder den makten på konstiga sätt, till exempel genom uttalad rasism, visas till exempel på bloggen Douche Bags of Grindr (Grindr är en raggnings-app för iPhone, där du kan lägga upp en profil och se profiler på andra som är nära dig).

Ämnet är alltså både intressant och aktuellt. Tyvärr höll den här sessionen sämst nivå av alla jag var på under Pride. Den gav få analyser men jag fick i alla fall med mig lite frågor att fundera på. Sessionens låga nivå berodde inte på att panelen var ointressant. Tvärt om var panelen kompetent och intressant, och hade mycket att berätta. Problemet var att så fort man snuddade något intressant gick man vidare istället för att gräva. Apollo fick inte utveckla sina tankar speciellt mycket mer än ”araber exotiseras och ses som den farlige som man blir påsatt av”, Maria förde ett resonemang som bara det i sig förmodligen krävt 30 minuter för att berättas om och Carlos hade några poänger men de krävde frågor från publiken för att bli väldigt tydliga.

Jag tror helt enkelt att kombinationen ovan moderator och kort om tid för varje ämne (sessionen som helhet landade på ungefär en timme).

Med det sagt så gick jag inte därifrån helt lottlös. Några formuleringar satte ord på tankar jag haft tidigare, till exempel när Maria Lönn sa att många HBT-personer ser marginaliseringen som en ursäkt att inte ta ansvar för [den makt ens vithet innebär]. Det var också intressant när Carlos påpekade att ”vithet” är en tolkningsbar och ibland relativ term. Jämfört med någon som är svart är både folk från norra och södra Europa vita, men man kan även göra vissa rangordningar inom Europa.

Maria Lönn pratade om att programmera om vad man tänder på, vilket jag ifrågasatte i en fråga. Då ändrade hon det till att vara medveten om att det vi tänder på formas av vår kultur och vårt samhälle. Det senare håller jag med om, det ger oss verktyg att förändra kultur och samhälle på sikt. Att däremot politisera mitt sexliv genom att börja titta på saker jag inte finner attraktiva är snudd på poänglöst. Lite som att försöka fixa klimatproblemen genom att sluta andas istället för att se till att vårt samhälle får processer som är hållbara ur klimatsynpunkt.

Bäst: problematisering av öppenheten var också intressant. Till exempel kan den i sig kan utlösa konflikter till exempel vem som får vara öppen: fjollan vs machokillen, vaniljsex vs BDSM. Öppenhet kan också skapa hierarkier baserat på vem som är mest öppen (=mest modig).

Sämst: tävlingen i vem i panelen som var minst utbildad när en publikdeltagare kritiserade panelen för att använda krångliga ord och ett språk som inte var öppet och inkluderande.

Stockholm Pride 2011: Poly för nybörjare

”Poly för nybörjare” var ett utmärkt seminarium som handlade om hur det egentligen funkar att leva som polygam. Hur gör man med svartsjuka? Finns det en man älskar mer än den andre? Har man sex med alla sina partners? Det jag gillade mest med seminariet var att det behandlade även frågor som de som lever i mongam parrelation bör ställa sig. Ett exempel: Är det otrohet att porrsurfa och onanera till bilder och porrfilmer där andra än ens partner är med? Det är frågor som är svåra att ta upp. Som en av föreläsarna sa: ”bara att ställa frågan implicerar att man tänker göra det”. För många likställs alltså frågan om ”är det otrohet om jag flirtar med en annan person” med ”jag tänker flirta med andra personer”. Men så är det ju inte, och vi har alla olika gränser för vad otrohet är. Jag tycker till exempel personligen att ”sova över hos nån man legat med” är mer otrohet än ”köra petting med någon annan”. Jag kan dock inte utgå från att min eventuella partner tycker detsamma och vi behöver sätta gemensamma gränser.

Jag gillar också sättet att närma sig svartsjuka: utan att förringa känslan inser man att det är den som är svarsjuk som äger känslan och är ansvarig för den. Att säga ”du gör mig svartsjuk” är att skjuta över ansvaret för sina egna känslor på någon annan.

En annan fråga som kom upp, och sedan diskuterades flitigt i mitt twitterflöde var den om kärlek:

[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/kazarnowicz/status/98354132095746050″]

Roligast var när en av killarna fick frågan hur han och hans partners gör med tid och när man träffar vem. Svaret var: ”jag kör delad Google-kalender”.