Monstret i fittan

Det här är bisarrt. Det har gjorts en film som handlar om en sjuttonårig flicka utrustad med något slags levande vagina dentata som aktiveras när hon känner sig hotad. Det känns väldigt Larry Clark möter Wes Craven, alternativt ”Ireen von Wachtenfeldt, Gudrun Schyman och regissören till Frostbiten” gör feministisk skräckfilm.

Hur som helst kommer ”Teeth”, som filmen heter, förmodligen inte få någon premiär i Sverige. Inte ens på DVD. Men om den får det vill jag rekommendera distributören att kalla filmen ”Monstret i fittan”, eftersom ”Vagina dentata” låter så kliniskt.

Trailern för filmen

För övrigt har jag sån galen nackspärr att jag undrar om jag kanske haft huvudet i den där Dawns underliv i natt? Det skulle förklara smärtan.

(Cred för tipset går till Johan)

Andra bloggar om: , , , ,

Hej (då) konsument!

Hej då Abercrombie & Fitch. Hej hej Franklin & Marshall.

Allt varumärkesbyggande handlar om att skapa en illusion. Precis som film. Och precis som med film så blir det så sjukt osexigt när man ser att det hela är filmat i en inomhusstudio i Los Angeles och inte en gata i New York. Abercrombie & Fitch anställde fel kille och inte ens affischpojkarna kan rädda den inblicken i de taffliga kulisserna. Ignorance IS bliss. Jag behåller min favorittröja, men hivar parfymen och lägger ner A&F.

Bye bye Brämhults. Hello Innocent.

Det är inte så mycket Brämhult som gör något fel (Blåbär-Hallon-smoothien är fortfarande galet god) som Innocent som gör allt rätt. Bara namnet i sig är fantastiskt. Samma produkt (färskpressad juice), men snyggare marknadskommunikation. Ben & Jerry’s kör med liknande tilltal och jag faller åh så hårt.

Auf wiedersehen Coca-Cola. Tschüß Pepsi.

En reklamkampanj som tagit det sämsta från Burger Kings ”I’m a man”-reklam och Dressmanns ”Grattis Prostökna!”. Inte bara det, etiketterna på flaskorna är så fula att bara det är en förolämpning mot alla ”riktiga män” värdig en duell i gryningen. Det som gör mig mest less är att SF i princip bara säljer Coca-Colas produkter. Som alltså är i utvisningsbåset eftersom de är mindre coola än kalsonger från Dressmann.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

What’s gay today?

What’s gay today har ännu inte listat det, men här är två tips på vad som kommer dyka upp i framtiden:

Keys are gay. Eller min nyckel är det i alla fall:
Gaynyckel

Notes on the subway are gay. Jag gillar den här lappen som satt i en vagn på Mörbylinjen:
Uppmaning på tunnelbanan

Och, sist men inte minst:

Being gay is … well, gay. Gangster har tipsat om en brittisk komediserie som ger upphov till årets uttryck i min vokabulär: ”How very dare you?

Brokeback Mountain, juli 1989

Den dagen hade jag kommit hem från min tredje sommar på kollo. Jag var 12 år gammal, och det var första gången jag kände den där känslan av enorm saknad som annars är förbehållen kärlek.
Jag grät nog lite redan där, i bussen, när en av mina favoritledare springades längs med bussen skrek ut ett sista hej då, samtidigt som han frustrerat bankade på bussplåten med handflatorna. Jag antar att han skulle sakna oss lika mycket som vi saknade honom.

Det var först på kvällen som jag kände riktig, blödande saknad för första gången. Som något inuti gått sönder, försvunnit, men istället för blod så rann det tårar och de tog aldrig slut. De fyllde upp hela bröstkorgen och själen. Pojkar ska inte gråta, så jag försökte tappert trycka ned dem, fylla ut avgrunden med dem istället. Men de fick inte plats. Jag var 12 år, och för första gången kände jag de där okontrollerade hulkningarna, som om tårarna försökte ta med sig delarna av mitt trasiga hjärta på vägen ut.

Ikväll såg jag Brokeback Mountain. Det är svårt att förmedla känslan att för första gången se en film som jag kan relatera till utan förbehåll, utan avbrott. När skådespeleriet är så bra att karaktären och skådespelaren blir en och samma person, när karaktären är så trovärdig och sann att gränsen mellan honom och mig suddas ut. Kärleksscenerna, där jag tidigare nergraderats från deltagare till betraktare, tog ikväll steget från illusion till verklighet.

Ikväll fick jag för första gången vara deltagare hela vägen. Jag kunde identifiera mig med åtrån, passionen och saknaden på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare. Jag har under 28 år lyssnat på sångerna. Ikväll kunde jag för första gången själv sjunga med.

 

Så det var så här det kändes den där julikvällen 1989.

Broke Mac Mountain

Kan man stalka en film? Jag kanske blir klassad som den förste film-stalkern, när jag nu skriver det tredje inlägget i rad som är relaterat till Brokeback Mountain.

Hur som helst, för alla Mac- och/eller Brokeback Mountain-älskare: Broke Mac Mountain.

Tänk på den nästa gång du ser en ”Switch!” kampanj.

Att göra en Google

Google är en sökmotor. Det som utmärker den är smarta marknadsstrateger. Googles enorma framgång symboliseras kanske bäst av ett verb, ”google”. ”To google someone/something”, att söka efter någon eller något med hjälp av Google, användes redan år 2000 i engelskan. Under 2001 kom genombrottet på allvar. Vi internetvana svenskar var inte mycket senare. Under 2003 användes verbet ”googla” så pass ofta att det togs upp som ett nyord av Svenska Språknämnden. Och det, mina vänner, var före Carrie pratade om att googla Petrovsky i ”Sex and the city”.

För att citera ”Enya är inte rave, det är techno”-reklamen: RÄÄÄSPEKT! Verbet googla är ett rätt fräckt mått på framgång. Ungefär som det vore om ”att Telia någon” blev synonymt med ”att ringa någon”. Idag resulterar det på sin höjd i en polisanmälan för olaga hot.

Jag är inte en tonårstjej. Jag bara måste klargöra det, så det inte uppstår någon förvirrning när jag erkänner att … jag verkligen gillar OC. På riktigt. Gå nu inte för den skull och tro att jag skulle vara homosexuell, för det är jag.

Jag satt och slötittade på ett avsnitt från säsong två medan jag käkade frukost i morse, och satte nästan gröten i halsen när följande replikskifte mellan Ryan och Lindsay utspelade sig:
Lindsay: You were right, Caleb Nichol is not a good guy
Ryan: Why, what happened? Did he call you?
Lindsay: No, but I a-nine-dot-com’d him last night …

A9.com är en sökmotor. Det som utmärker den är riktigt sinnesslöa marknadsstrateger. De köper plats i en riktigt populär ungdomsserie och ska produktplacera sig. Så långt, ett smart drag. Misstaget sker när de gör som Statoil i filmen ”Hamilton”. Mitt i ett grått, trist landskap någonstans i forna Sovjet dyker en skinande Statoil-mack upp. I fyrfärg. Med tända skyltar. Lika naturligt som en talande ringmuskel.

Resultatet? ”Ungarna skrattar ju åt dig.”

Bonus-fråga: Minns du vad, vem eller vilka ”Enya är inte rave, det är techno”-reklamen gjorde reklam för?