”Det finns en mening med allt” är en replik jag fått höra ganska ofta på sistone. Varje gång någon säger det ryser min hjärna lite grann. Det är snudd på fatalism, tron att allt är förutbestämt. Att vi har ett Öde.
I min värld är fatalism bara ett sätt att kunna lasta en del av ansvaret för sina val på en tredje part. Gud, ödet, livet eller det där ”något” som många tror på. Om något är meningen spelar det ju ingen roll vilka val jag gör, eftersom det ändå kommer inträffa. (Som ett sidospår: Insidan i Svenska Dagbladet har idag en intressant artikel om att vår tro på den fria viljan påverkar vår hederlighet – ju mindre tro på fri vilja, desto ohederligare är vi)
Granne med fatalismen bor tanken som Alanis Morissette sjöng om i ”Ironic”:
Well life has a funny way of sneaking up on you
When you think everything’s okay and everything’s going right
And life has a funny way of helping you out when
You think everything’s gone wrong and everything blows up
In your face
Jag kommer ihåg hur tröstande jag tyckte att just den textraden i ”Ironic” var när jag var yngre. Ungefär som om det fanns en förutbestämd mängd skit jag kunde få av livet. Efter att ha utstått en viss nivå av skit skulle jag automatiskt kompenseras med något bra. När jag var som mest tonårslabil, vilket höll sig en bra bit in på andra sidan tjugoårsstrecket, tyckte jag att jag vadade omkring i skit till midjan och undrade ständigt när mr Right skulle dyka upp med min miljonvinst på lotto som kompensation.
Jag trodde också på det motsatta, det där att när det väl gick bra så kunde jag ge mig fan på att något skulle hända för att förstöra det. Det var först långt senare som jag förstod hur skrämmande tanken egentligen är, att det skulle finnas en begränsad summa lycka som kunde tilldelas varje individ innan en olycka drabbar henom. Med den livssynen blir det svårt att njuta av stunder när livet är fantastiskt.
Som nu.
När jag sa upp mig den fjärde januari kändes det fantastiskt. Jag hade bestämt mig, jag skulle hitta ett jobb jag brann för på riktigt. Jag var (nästan) aldrig orolig inför framtiden, men galet nyfiken på vad som skulle hända.
Det som hände var att jag kort därefter fick jobbet jag letade efter. På tisdag börjar jag på Hyper Island för att jobba med deras utbildningar. Det är en riktig Askungesaga.
Som grädde på moset fick jag för någon vecka sedan ett meddelande som gjorde mig glad. Och förvånad över att jag blev så glad. Det var Mr P som skrev att han kommit hem från sin utlandsturné, och jag har en rain check på en dejt. Jag hoppas att det regnar snart.