Etikett: los angeles

West Hollywood är vad Mauro Scocco sjöng om i ”Till dom ensamma”

Man skulle kunna tro att West Hollywood är en oas i en heteronormativ öken (det här är trots att hemlandet för ”Män är från Mars, Kvinnor är från Venus). Visst finns det något vackert över att se polisbilar med West Hollywoods logotyp i regnbågsfärger, eller att se två regnbågsflaggor flanka en USA-flagga på refugen som skiljer körfälten på Santa Monica Boulevard åt. Det är häftigt att det finns marknad för en butik som ”The Circus of Books” med allt från hårdporr och Bruno Gmünder-böcker till biografier över gayikoner och böcker som ”Gay Witchcraft”, ”Sextrology”, ”Jesus loves you” och ”Satan Speaks!”. Det är mångfald.

Samtidigt är känslan här … ensam. Jag har inte sett ett enda par hålla varandra i handen. De flesta jag såg på Starbucks var antingen ensamma, eller vänner (eller par med väldigt liberal syn på hur mycket man kan flirta med andra i varandras sällskap). Det är som om alla var här tillfälligt, hela tiden på jakt, på språng efter något annat, något bättre, någon snyggare.

Min första tanke när jag gick runt här var att det är konstigt att något som West Hollywood existerar i ett land där homosexualitet är så kontroversiellt. Sen slog det mig att det är tvärt om: självklart är det här som West Hollywood finns. West Hollywood är den lilla enklav dit man vill förpassa ”de där” så att de kan få vara för sig själva och göra som de vill utan att störa idyllen på Main Street, USA.

Jag är inte säker på att jag skulle vilja bo här.

Medan jag jobbade på Starbucks och utforskade West Hollywood fick jag min första parkeringsbot – och jag lärde mig något på kubben: när man parkerar i USA och står i en backe ska man vrida framhjulen. Utåt om man står med fronten upp, inåt om man står med fronten ner. Gör man inte det riskerar man 15 dollar i böter:

Nu är det dags att sadla hästen och åka kustvägen upp till San Francisco. Vädret är grått och regnigt, men förhoppningsvis slipper jag ”mud slides” och rasade vägar (inträffade häromdagen på flera ställen i LA på grund av regn – det här stället blir lika kaotiskt vid regn som Stockholm blir vid första snön).

Andras blogginlägg om , , , ,

Shopping galore (men glöm inte bilen)

Igår spenderade jag lite tid i olika shoppingcentrum. Det var intressant att se skillnaderna. Beverly Center ser ut att vara ett jättekomplex från utsidan – och nog finns där många butiker. Men det säger mycket om hur bilburna Los Angeles-borna är när huset består av fyra våningar parkering och tre våningar shopping.

Än värre är The Grove, med sju våningar parkering – utsikten från högsta våningen är fantastisk – och en massa butiker på gatuplan. Där ser det ut som om någon med allvarlig julfetisch fått frispel och exploderat, och det luktar som ett horhus. Abercrombie & Fitch kör fortfarande sin grej med hög volym, skum belysning och halvnakna modeller. För två år sedan sålde de sin parfym genom att ha en diskret doft av den i kläderna. Det luktade liksom pojkvän om den t-shirt jag köpte, som om någon annan burit den och doften av hans parfym satt kvar i kläderna. Numera häller de parfymen i ventilationssystemet, och du kan lukta dig fram till butiken på hundra meters håll. Där inne blir det snudd på outhärdligt, men du luktar gott när du kommer ut. Är deras (manliga) modeller alltid lika flirtiga förresten?

Jag har aldrig varit inne i en riktig Apple Store (det finns ingen i Stockholm) och jävlar vad Apple är duktiga på att paketera sin image även i butikerna. I butiken i The Grove fanns inga kassor. Alla blåklädda anställda har portabla terminaler i vilka jag kan betala med mitt kort och få kvittot som PDF via mail. Det var ju precis det jag efterlyste, och det är väl självklart att jag hittar det hos Apple.

Hudvård för män är fortfarande lite främmande här. Varken Macy’s, Bloomingdale’s eller Sephora har mer än några märken och det starkaste verkar vara ZIRH. Däremot har modet närmat sig Europa, i alla fall när det gäller byxor på killar. Det är inte helt ovanligt att se killar med smal passform på byxor. Skjortor som är figursydda är fortfarande ovanliga, av blickarna jag fick när jag hade min Bläck-skjorta att döma.

Jag skulle ha ett par sneakers, men de enda jag gillade vid första ögonkastet fanns inte i min storlek. Däremot hittade jag en sjukt snygg skinnväska på Macy’s. Utifrån kvaliteten på skinnet (hey – jag har trots allt spenderat ett år med att vara ansvarig för Väskshoppen på Din Sko i Skärholmen) gissade jag att den låg nånstans på 2500 svenska. Prislappen sa 133 dollar, och numera bor min Macbook i en grymt snygg skinnväska.

Andras blogginlägg om , , ,

Ingen hemlängtan

Omställningen att komma till en ny stad handlar om de små skillnaderna.

Som ”var köper man kritor?”. Att motorvägarna är av betong. Att alla priser på restauranger måste räknas upp med 20% på grund av dricksen. Att de flesta kör omkring med släckta lysen på dagarna, eftersom det inte finns något krav på tända halvljus dagtid. Att hälsningströskeln är lägre – i Sverige hälsar man knappast på folk när man kliver in i hissen på hotellet. Att the GPS Lady pratar om ”in .8 miles, keep right on I-10 West”, vilket inte säger mig något alls. Jag tror att det är alla de små sakerna som tillsammans skapar känslan av hemlängtan. När jag väl ser dem inser jag att jag inte har någon. Jag längtar inte hem. Det jag längtar efter är mina vänner, familjen och efter att få utforska det som dök upp från ingenstans.

Det är söndag förmiddag, och jag ska ta en sväng på Mulholland Drive och köpa ett par sneakers, och se vilka andra äventyr jag kan stöta på i LA.

Just ja, en specialhälsning till Andy: här är bilen vi ska åka runt med när du kommer hit.

Andras blogginlägg om , , ,

Korthantering, LA style

Jag har döpt The GPS Lady till Cynosura.

Det bästa med Cynosura att hon är grymt lösningsorienterad. Istället för att bli sur när jag missar en avfart eller högersväng så konstaterar hon torrt ”Recalculating” och ger mig den nya rutten. Jag hade inte tänkt ta en GPS från början. Förmodligen hade det kostat mig två-tre timmars extra bilkörning per dag i Los Angeles.

Saker som har förändrats sedan jag senast var här: det är lättare att äta hälsosamt. Igår, när jag trött, groggy och jetlaggad behövde middag på kvällen var ”Jerry’s Diner” det enda alternativet som inte krävde bil. Eftersom jag riskerade att somna bakom ratten var bilen inte ett alternativ. Alltså: en diner i en bowlinghall. Jag såg framför mig friterad ost med gräddsås och knaperstekt bacon, och andra varianter av friterad mat. Jag hade inte räknat med att de skulle ha grillat kycklingbröst med salsa, avocado och ångade grönsaker. (”Low fat”-alternativet på Virgin Atlantic var förresten stekt kycklingbröst utan sås eller kryddning, med ångkokta grönsaker. Low-fat, no-taste.)

Att klara sig utan kontanter i Los Angeles är inte svårare än i Stockholm, med undantag för dricks som inte betalas i samband med en nota. Jag var lite orolig för parkering, eftersom de fortfarande har gammaldags myntmatade, individuella parkeringsmätare på många ställen. Det var dock inga större problem: jag hittade en parkering som tog betalt med kort, och på ett fiffigt sätt. Jag noterade bara vilket nummer min parkeringsruta hade, matade in numret i parkeringsautomaten, drog mitt kort och behövde sedan inte gå tillbaka till bilen med en biljett. Nästan som att använda kortet som parkeringsbiljett.

7-Eleven tog kort utan att ta signatur, kod eller legitimation. Det gjorde Starbucks också. Andra ställen tog både leg och signatur (möjligen för att jag svarat ”No, I don’t live in the States” på frågan ”Would you like a membership card?”). Jag gillar enkelheten i Starbucks- och 7-eleven-fallet, men jag gissar att kortutgivarna och bankerna inte är lika nöjda.

Dagens roligaste: lyckokakan jag fick på den japanska lunchrestaurangen sa ”You will travel far and wide”. Nu är det dags att släpa mig ner till hotellgymmet för att inte somna. Min kroppsklocka envisas med att klockan är strax efter fyra på morgonen, men hon är i själva verket bara drygt sju på kvällen.

Andras blogginlägg om , , ,

The GPS Lady

Klockan är tjugo i sju och solen håller på att gå upp över Studio City, där mitt hotell ligger. Jag har varit vaken sen halv fem och suttit och jobbat. Jag är i Los Angeles, och snart ska jag och the GPS Lady ge oss iväg till första mötet. Men först måste jag berätta om en upplevelse från igår.

När vi lyfte från Heathrow mot Los Angeles var solen på god väg ner. Vi flög i gränslandet mellan solnedgång och skymning. Det var som om natten jagade planet, som i sin tur jagade solen. Efter Grönland verkade det som om mörket skulle vinna, men just då vände vi söderut och det blev ljusare. Ett tag. Sen slukade natten oss.

Det var tur. Att befinna sig 10 kilometer över Las Vegas nattetid är en upplevelse. Mitt i en becksvart öken ligger en ö av blinkande ljus. Det var inte svårt att urskilja the Strip, och blinkandet från neonskyltarna syntes hela vägen upp. Jag kunde till och med identifiera ett av hotellen. Det var surrealistiskt.

Över Los Angeles kom mer surrealism. Stadsplaneringen här i USA är rätvinklig, och uppifrån ger allt ett ganska fyrkantigt intryck. Men mellan dessa kvadrater av ljus går motorvägarna, som inte är räta utan slingrar sig, vägrar falla in i det fyrkantiga mönstret. Motorvägarna var fulla med bilar, så tättpackade att det såg ut som artärer fyllda med ljus som långsamt, trögt, flöt fram.

På transfer-bussen till hyrbilsstället slog det mig hur annorlunda, men ändå samma allt är. Det är precis som dialogen i Pulp Fiction mellan Vincent och Jules:

Vincent: Yeah baby, you’d dig it the most. But you know what the funniest thing about Europe is?
Jules: What?
Vincent: It’s the little differences. I mean, they got the same shit over there that they got here, but it’s just – it’s just there it’s a little different.
Jules: Example?

Trött och sliten efter flyget, lite groggy av att kroppsklockan inte stämde med världen drabbades jag av bluff-syndromet. Jag började undra hur länge det skulle dröja innan någon ställde sig upp och pekade på mig och avslöjade att jag egentligen inte kan det här. Att jag inte är vuxen, utan att jag fejkar.

Två minuter tidigare hade jag satt på mobiltelefonen. Plötsligt började sms strömma in. Det var vänner, familj och arbetskamrater som önskade mig lycka till. Sist in var ett sms från mr L med samma budskap. Kanske var det tajmingen, men det kändes som om var och en av dem kommit fram och kramat mig. Det här skulle bli så grymt bra.

Jag valde att ta en GPS till bilen. The GPS Lady – jag måste komma ihåg att döpa henne – är ett välkommet sällskap. Hon säger precis var jag ska svänga av, vilket behövdes i havet av femfilig motorväg där blinkers verkar vara ”optional”.

Klockan är strax efter sju nu, och det är dags att ge sig iväg. Det här ska bli spännande!”

Andras blogginlägg om , ,

Inside Hilton

San Fransisco var suveränt. Bio på Metreon, clam chowder på Fisherman’s Wharf, där jag också åt Ben & Jerry’s-glass. Jag kunde inte bestämma mig för vad som var bättre: den snygga glassförsäljaren eller ”chocolate therapy” som förmodligen är världens godaste chokladglass. Som avslutning hittade vi till Tangerine, en pan-asiatisk restaurang i Castro som serverade sanslöst bra asiatisk-insipirerad mat. Servicen var professionell och personlig på ett sätt som en straight kille aldrig skulle kunna leverera. Priserna var lika låga som maten var sanslöst god.

Vi tog highway 1 ner från San Francisco till Los Angeles. På ett ställe hade ettan rasat och vi var tvungna att ta en omväg, vilket ledde oss över bergen och in i fantastiska miljöer. Uppe på bergen omgavs vi av molnen, som för oss såg ut som dimma som driver jättefort. All fukt skapade en lummig och grön omgivning och träden bildade korridorer över vägen. Det var snudd på magiskt. Att sen se klipporna och havet när man kör på ”ettan” är nästan lika bra. USA kan verkligen stoltsera med enormt häftig natur.

Hearst Castle är ett kapitel för sig. För en europé som har sett slotten vi har här är det inte lika imponerande som för amerikaner som inte har några riktiga slott. William Hearst hade inte så bra smak, men arkitekten lyckades göra en del bra grejer av det. Jag ska berätta allt om det så fort jag fått sova ut.

Vi är framme vid sista stoppet: Los Angeles. Vi har just checkat in på hotellet vi ska bo på här, ett av hotellen i Hilton-imperiet. Det här är det galnaste hotellet hittills, det är tvårumssviter. Jag har två teveapparater i mitt hotellrum. Och en jäkligt spooky spegel i sovrummet som det passerar skuggor i när sitter här i sängen och skriver på laptoppen. Imorrn är det Universal Studios och sen en koll på nattlivet i West Hollywood.

Andra bloggar om: , , ,