Etikett: london

London(l)ista, plats 1: Beach Blanket Babylon-Brunch

Det finns inte så mycket glam kring bakfylla. Att vakna och känna sig lätt illamående, uttorkad och svullen har en fab-faktor bara snäppet högre än den på ett par crocs. Det är svårt att känna något slags elegans och finess när ens känsloregister reducerats till ”mmm, sex” och ”mmm, flottig mat”. Då är det tur att det finns ställen som Beach Blanket Babylon.

Beach Blanket Babylon

Tänk dig en rätt classy restaurang med dukade bord och trevlig service. Klä sedan ut restaurangen till en Liberace-inspirerad drag queen. Då har du ungefär Beach Blanket Babylon. Om kvällarna är det en populär bar, på söndagsförmiddagar det bästa stället att få boten mot bakfylla: Eggs Benedict.

Att äta brunch på Beach Blanket Babylon skulle skänka gayness och stil till en lönnig tysk med bar överkropp, jesussandaler och midjeväska.

Andra bloggar om: , , ,

London(l)ista, plats 2: Trash-hångel på Ghetto

Det bästa med storstäder är att det finns befolkningsunderlag för det mesta. Piskor med Swarovski-kristaller i handtaget – check. Gayklubbar som spelar trash, pop och grunge och inte ens skulle spela ”I will survive” som en ironisk gest – check. Nattöppna restauranger med bra kök och dukade bord – check.

Jag och Dexo drog till Trash Palace, drack whiskyshots och öl och dansade. Jag övertalade en britt att jag var där för att bedöma hur bra britter är på att hångla, och han ställde upp som referensperson. Jag ger honom en sjua i tungteknik, åtta i läppteknik och en sjua för känsla. Jag har definitivt hånglat med värre. Vi stängde Trash Palace och drog vidare till Ghetto, där jag återigen träffade mitt Trash-hångel. Utan att hångla, den här gången.

Det som är bra med Ghetto är att baren stänger nån gång innan tre. Men stället är öppet till fem. Gott om tid att dricka vatten och nyktra till, vilket är tur. Hade jag fortsatt dricka så kanske jag hade hamnat i säng med bajsmannen.

Bajsmannen kom fram till mig nån gång runt kvart i fem. Inte helt ful, inte helt nykter och ganska rakt på sak. ”Would you like to take a glass of wine at my place?” är väl kanske inte den mest fyndiga raggningsrepliken, men den funkar. Om man inte luktar bajs ur munnen, vill säga. Vi pratar inte dålig andedräkt folks. Vi pratar nyskitet bajs. Koprofager luktar illa ur munnen rätt länge efter en … session. Jag gissar att det beror på att munnen är varm och fuktig, en miljö som är ungefär som en svit på Grand Hôtel för de bakterier avföring innehåller. Och det är en hel del, typ en tredjedel av bajs är bakterier. It’s just something I know.

Civilisation (subst.) -en -erna: när heterosexualitet går från något som är ”normalt” till att bara vara ”vanligt”. På väg till Trash Palace passerade vi en sexklubb, som hade denna skylt utanför:
Heterosexklubb.

Andra bloggar om: , , ,

London(l)ista, plats 3: Balans

Civilisation (subst.) -en -erna: att kunna gå in på en restaurang och äta en vällagad måltid vid ett dukat bord halv sex en söndagmorgon efter en hel natts klubbande.

I Stockholm finns typ pizzerian på Kungsgatan och McDonald’s. I London finns Balans. Jag vet, det är inte rättvist att jämföra en stad med sju gånger så många invånare, men … det är så civiliserat. Vi pratar inte ”cheeseburger and fries”, vi pratar ett cross-over kök som lätt leker i den övre halvan av Stockholms restaurangvärld. Det är inte bara öppet dygnet runt, förutom någon timma på morgonen då de stänger för att städa, det ligger dessutom i Soho och när vi inledde klubbkvällen där omkring 23.30 var klientelet till 95% bögar.

”Stockholms gayliv” förhåller sig till ”civiliserat” som ”Tom Cruise” förhåller sig till ”straight”. Men hey, det kommer en ljuspunkt: nästa onsdag kan du gå på Bögjävlar-fest på Marie Laveau. För 60 spänn får du inträde plus boken Bögjävlar.

Andra bloggar om: , , ,

London(l)ista, plats 4: How I met Ugly Betty

4. How I met Ugly Betty

Hur fördriver man en regnig eftermiddag i London, mellan en ab fab shoppinglunch och en trashig klubbnatt? Man uppdaterar sig på popkulturella företeelser man missat. Dexo presenterade mig för Ugly Betty. Vi hoppade in någonstans mitt i säsongen, precis efter att Daniel blivit dumpad i national tv av Sophia. Kärlek vid första ögonkastet. Scenen där Justin spelar upp Hair Spray för sin pappa på tunnelbanan är förmodligen den bästa homopolitiska scenen i en teveserie hittills.

I gengäld presenterade jag Dexo för ”Heroes” och ”How I met your mother”. Den sistnämnda hade jag aldrig heller sett, men jag visste att Oswald rekommenderar den. Det var inte lika snabb förälskelse som ”Ugly Betty”, men humorn är smart, rapp och jag förstår varför den kallas 00-talets ”Vänner”.

Nä, nu är det dags att plugga in nya Bodypump-releasen i solen.

Andra bloggar om: ,

London(l)ista, plats 5: Mount Gay. Coke Zero. Och facit.

Jag vet att jag utvisade Coke Zero, men så kom Dexo med en ännu bättre idé: reclaim the coke. Istället för att hata Coke Zero för att den är allt det dåliga med ”straight”, så gör vi den gay. Första steget togs i London, då en ny drink föddes. Vi satt på Montgomery Place när jag fick smaka på något som slår min favoritwhisky med hästlängder: rom. Inte rom som i ”bacardi razz och sprite” utan rom som i ”neat” eller, på sin höjd ”on the rocks”.

En klar bonus var att rommen vi drack är betydligt roligare att beställa in än en ”blowjob”: Mount Gay.

Så, numera är det inte rom och cola som gäller, utan ”Mount Gay och Coke Zero”. Namnet på drinken är ännu obestämt. Det tänkte jag du som bloggläsare ska få hjälpa till med. Här är förslagen. Om den görs på Mount Gay och någon annan cola än Zero byts ”gay” ut till ”fruitfly”, eftersom den bara blir truly gay om man har Cola Zero i.

[poll=6]

Apropå ”Blowjob”, så bjöd jag min (straighta) kompis Niklas på en blowjob (drinken alltså) på TGIF en nång för länge sedan. En Blowjob (drinken alltså) består av Bailey’s och Rose’s Lime serverat i två olika shotsglas, man tar bägge i munnen och gurglar, varpå Bailey’s skär sig och får en tjock, klumpig konsistens. Det var efter att han hade gurglat och hade geggan i munnen som Niklas tittade på mig och höjde ett frågande ögonbryn. Då sa jag bara ”Blowjob!” varpå hans min blev helt obetalbar. Men han svalde till slut.

Anyhow, här är facit på de tre tävlingarna:

Filmquiz:
1. Pulp Fiction. Det är John Travolta och Samuel L Jackson som konverserar i filmen regisserad av Quentin Tarantino.
2. Casablanca. Huvudrollerna innehas av Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Repliken som ingen säger är ”Play it again Sam”.

Teveseriequiz:
1. Airwolf
2. The Benny Hill Show
3. Magnum P.I.
4. The Cosby Show
5. Desperate Housewives
6. Friends
7. Melrose Place
8. The A-Team
9. Fresh Prince in Bel Air
10. ALF
11. MacGyver <- Hockeyfrillan! 12. Seinfeld Tribond:
Clownen Beppo, Barbie, Michael Jackson = alla tre har plastnäsa
Fjärrkontroll, Levis 501, hiss = alla tre har knappar
Grus, skiva, ensam = alla kallas även ’singel’
Skuldra, fläkt, rakhyvel = alla tre har blad
Myra, hummer, radio = alla tre har antenn

Andra bloggar om: , , ,

London(l)ista, plats 6: The little differences

6. The little differences

– You’ll dig it the most. But you know what the funniest thing about Europe is?
– What?
– It’s the little differences. A lotta the same shit we got here, they got there, but there they’re a little different.
– Examples?

När jag åker utomlands blir de skillnader jag förväntar mig osynliga. Det är de små, oförväntade skillnaderna som växer och tar plats i minnet.

Till exempel patrullerande poliser. Till fots. I London är det såvitt jag förstått en vanlig syn. Sist jag såg en uniformerad polis patrullera till fots i Sverige var ballongbyxor fortfarande inne. När de dessutom är så snygga som polisen som fikade på Kitchen & Pantry är det storbuns. Vilket för mig in på en annan skillnad:

Den låga fuckables-faktorn. En fuckable är en person tillräckligt snygg för att du ska kunna utbrista ”Ska vi knulla nu, eller vill du dansa först?”. Antalet fuckables från London som jag spontant minns så här i efterhänd är tre. Snyggsnuten på Kitchen & Pantry, servitörssnyggot på Luna Rossa och hunken på Beach Blanket Babylon (som för övrigt var från något av de spansktalande länderna i Sydamerika). Mr Classy från flighten räknas inte, eftersom jag inte vet huruvida han var londonbo, eller bara tillfälligt importerad. Teorin att vikingarna körde en beauty drain på Storbritannien verkar stämma.

”Voyeur” är ett franskt ord, vilket är lite ironiskt med tanke på att det förmodligen finns fler övervakningskameror i centrala London än vad det finns i hela Frankrike. Tunnelbanan, nattklubben, taxin, gatan – du kan räkna med att bli inspelad typ överallt. Inte nog med det, du kan också prenumerera på flödet från ett antal kameror i ditt område via digital-teve. Som grannsamverkan, fast digitalt.

Sist, men inte minst har vi ”Vad är skoluniform?”, som såklart är svaret på Jeopardy-frågan ”Får vanligtvis ointressanta 17-åringar att bli rätt sexiga, framför allt om den bärs med skjotan lite slarvigt uppknäppt och slipsen löst hängandes runt halsen”.

Bubblare: Rökning på krogen (slut från 1 juli), cellofaninslagna kakor på cafeer, adressering till lägenhetsnumret istället för namnet på den som bor i lägenheten.

Andra bloggar om: , , ,

London(l)ista, plats 7: Carol Channing & Fuego Manzana

7. Carol Channing & Fuego Manzana

Det var på Lonsdale jag gjorde bekantskap med först Carol Channing, och sedan Fuego Manzana. Jag erkänner att Carol på ytan inte såg så speciell ut. Om jag bara gått efter utseende så hade jag missat en bra upplevelse. Trots sin ålder visade hon sig vara väldigt fräsch. Sofistikerad. Hon omgavs av en svag doft av hallon och champagne. Det var svårt att inte bli betagen i Carol redan efter första sekunderna. Jag hade lätt kunnat spendera hela kvällen med Falcon Crest-bitchens efternamne, men så råkade jag på Fuego Manzana.

Smaka på namnet. Fuego. Manzana.

Tänker du porrskådis? Det är inte en helt galet tänkt, med tanke på hur het Fuego var. Det var ett flyktigt möte, över på kanske en kvart, men jag kände smaken av honom ända tills jag sköljde bort den med en drink på Montgomery Place.

Jag erkänner att jag inte har varit på speciellt många cocktailbarer, men jag har svårt att föreställa mig någon bättre än The Lonsdale i Notting Hill. Skön mix av snygga lokaler, housig pop och trevlig service. Det finns något otroligt civiliserat över att få bordsplacering för att kunna dricka cocktails.

Carol Channing är gjord på champagne, hallonkonjak (Eau de Vie) och färska hallon. Den skapades 1984 och är mycket riktigt döpt efter skådespelerskan. Fuego Manzana är gjord på rom, färskt granny smith-äpple, hemgjord chililikör och lime. Namnet är spanska och betyder eldäpple.

Om ni är i Notting Hill, missa inte det här fantastiska stället. Mycket bra inledning på partykväll eller som lounge med ett par vänner.

Andra bloggar om: , , , ,

London(l)ista, plats 8: Roka fett japansk mat gör

8. Roka fett japansk mat görroka_small.jpg

Lördagen var skönt dekadent. Shopping på Harvey Nicks och Harrods följd av lunch med champagne, vaktel och gåslever, japanese style. Det enda som kunnat göra lunchen mer dekadent var om vi beställt kobe-biff á 130 pund filén och sedan haft en orgie med femton oskulder på matbordet. Man måste dock beställa kobe-biffen i förväg, och sex med de få oskulderna i restaurangen hade inneburit såväl en omdefinition av ”barnkär” som en längre fängelsevistelse.

Som matupplevelse betraktat går lunchen på Roka direkt upp på topp-två listan, endast slagen av avsmakningsmenyn på Gondolen i Stockholm. Roka har egentligen bättre mat, snyggare inredning och bättre service, medan Gondolen har bättre utsikt som tillsammans med kompositionen måltid-vinval gör att de tar hem segern på mållinjen.

(Under lördagkvällen insåg jag och Dexo att vi bägge gillar Ursula LeGuin, och att vi bägge ogillar Star Wars. Yoda-syntaxen i punkt åtta är således inte bara en korrekt beskrivning av resturang Roka och en måttligt dålig göteborgsvits, det är också en subtil referens som ingen annan fattar.)

Andra bloggar om: , ,

London(l)ista, plats 9: In-flight-flirt med Victor Lang

Listan över intryck från London fortsätter.

9. In-flight-flirt med Victor LangMin heta in-flight-flirt
Well, det var väl inte exakt Gabby Solis-Marquez dejt jag flirtade med hela vägen från att vi köade för att gå ombord på planet, tills att vi klev av det i London, men han var lika stilig. Han hade sällskap av en kvinnlig kollega. Eller möjligen en fru som var otroligt cool med hans flirtande med killar. Jag hade torsdagskvällen oplanerad och såg fram mot en classy drink med mr Almost Lang, men jag lyckades inte hitta honom efter att vi klivit av. Tuff skit.

Istället blev det middag på Luna Rossa i Notting Hill. Mycket italienskt ställe, komplett med äldre upprörd farbror som springer runt och ömsom skriker på italienska till sin personal – som alla verkar vara italienare, som tur är, för det är ju oproduktivt att skälla på folk på ett språk de inte förstår tänker jag – och ömsom klappar på kunderna och undrar om allt är till belåtenhet. Väldigt goda pizzor.

När jag skulle sova fastnade jag framför en brittisk variant av ”gissa ordet”. När jag ser de svenska programmen vill jag slita av mig benet så jag kan improvisera en skämskudde med det, men den brittiska programledaren var bra. Han småsnack var ganska förtrollande. Det fungerade alltså, men jag kan inte sätta fingret på om det är en kulturell skillnad, språklig dito eller om jag bara stötte på ett lysande undantag som bekräftar regeln.

Andra bloggar om: , ,

London(l)ista, plats 10: Språka på engelska

Eftersom jag älskar London, älskar listor och älskar att blogga så måste bloggande av en lista över intryck från London vara kärlek i kubik. Allt detta levererat från ett Oslo så regnigt att om jag bara ignorerar alla söta norrmän och tittar på den fula snubben som sitter tvärs över från mig, så kan jag låtsas att jag fortfarande är i London. Well, det och avsaknadet av heltäckningsmattor och konstiga odörer på flygplatsen.

10. Min engelska accentPrata gotländska annars ...

Jag kan inte härma dialekter. Om du så pekade med en pistol på, säg, en söt kattunge och hotade att skjuta den så skulle min gotländska likt förbannat misstas för ett försök att härma värmländska (har hänt!). Likadant är det med engelska. Jag kan inte medvetet låta som en britt, för att inte tala om australiensare (”Are you from india?”). Däremot börjar jag omedvetet ta efter folks dialekter, vilket gör att jag lätt misstas för idiotturist som försöker låta brittisk. Det händer även på svenska. Om du någonsin tycker att jag tar efter din dialekt eller dina uttryck, är det inte för att driva med dig. Såvida du inte heter Anna Skipper, men då förtjänar du att drivas med.

Andra bloggar om: , , ,