Johanna Sällström begick självmord.
Det vet varenda reporter som har skrivit om det, men medierna håller tyst om det. Jag är säker på att varenda inblandad tycker att de är finkänsliga och moraliska som, istället för att skriva att ”Johanna Sällström tog livet av sig”, gör omskrivningar som
Hon hittades livlös i sin lägenhet i Malmö sent på tisdagskvällen. Enligt polisen i Malmö finns inga misstankar om brott.
Formuleringen ovan kommer från DN. Liknande formuleringar har såväl SvD som Expressen och Aftonbladet. ((Som jag förstår det plockas vissa blogginlägg som kommenterar artiklarna hos både DN och SvD bort manuellt. Jag sätter en hundring på att det här inlägget inte kommer synas bland länkarna till bloggar som kommenterar artiklarna.))
Missförstå mig rätt. Det är både moraliskt och finkänsligt. Om man tillhör Världen Idag-kristna. I den stora världen är det snarare okänsligt, skenheligt och oetiskt. Är Johanna Sällströms död mindre tragisk beroende på sättet hon dog på? Blir de anhörigas lidande mindre när de också får brottas med skammen kring självmord, som är en följd av tabut? Kommer Johanna Sällströms dotter att sakna sin mamma mindre för att vi tycker att det är skamligt att prata om psykisk ohälsa?
Johanna Sällströms självmord vittnar om ett enda misslyckande. Ett misslyckande hos svensk psykiatri, då Johanna såvitt jag förstått sökt hjälp för den depression hon led av. Medias tystnad kring självmordet bidrar således inte bara till tabut, och därmed skammen för de anhöriga, tystnaden gör också att det inte blir någon debatt kring psykiatrins och sjukvårdens misslyckande.
Tabut kring att tala om självmord bidrar också till att det finns många vanföreställningar kring ämnet. När en nära väns syster gick i behandling efter depression och ett självmordsförsök skrev hon ett häfte med fakta kring självmord och depressioner. En sak som fastnade för alltid var formuleringen ”Jag ville inte dö. Det gjorde bara för ont att leva”. (Behandlingen hjälpte inte, hennes depression blev värre och hon tog livet av sig.)
Tabut kring självmord får större följder än så. Det man inte pratar om finns inte, och det som inte finns behöver inte åtgärdas. Vi vet att folk dör i trafiken, och vi har också en nationell handlingsplan för att minska antalet döda. År 2002 dog omkring 540 personer i trafiken. Samma år tog 1485 personer livet av sig. Trafiksäkerhetsforskning får mer än 70 miljoner kronor per år. Suicidprevention får 2 miljoner ((Källa: SPES, förening för anhöriga och närstående till personer som begått självmord)). Proportioner, någon?
(Uppdatering: många intressanta kommentarer fick mig att utveckla tankarna kring självmord och tabun lite till i ett eget inlägg)
Andra bloggar om: johanna sällström, media, mediekritik, självmord, tabun