Sorgsenheten och vemodet över mr. O klingar så sakteliga av. Istället känner jag mig mer och mer som pojken på den här bilden:
Det som händer med mig är kanske det viktigaste som hänt i mitt vuxna liv. Jag tror inte att det finns en mening med livet, eller ett förutbestämt öde. Det finns bara tillfälligheter, och konsekvenser av våra medvetna och omedvetna val.
Det mesta vi gör i livet sker på autopilot. Autopiloten i sin tur styrs till stor del av känslor, men det beteende autopiloten väljer har inget med konstruktiva effekter att göra. Autopiloten vill minimera smärta och maximera njutning.
Fram till nu har jag till stor del undvikit att titta på hur min autopilot styrt mig, och vad som fick autopiloten att agera så. Nu har jag börat se det, och varje gång jag hittar något jag inte gillar att autopiloten gör så försöker jag hitta sätt att programmera om den.
Jag minns inte när jag började undvika mig själv, men jag vet att det var i samband med att jag utvecklade en starkt extrovert sida.
Sedan dess har det sakta men säkert accelererat. Jag multitaskar allt. Varje stund som jag möjligen kunnat spendera med att se på mig själv, som när jag äter ensam eller åker tunnelbana, har istället spenderts med teve, tidningar, böcker, telefon, surfande och tusen andra småsaker. Fokus ligger alltid på något annat än mig själv. Till och med när jag borstar tänderna så tittar jag på teve eller läser (!).
Inte konstigt att jag byggt upp en självkänsla baserad på prestation. Autopiloten har fått tydliga instruktioner. Prestera. Var extrovert. Ta kommandot. Folk kommer att gilla dig. När alla gillar dig är du sjukt mycket värd. Ända tills någon ogillar dig. Ända tills du hamnar i en situation du inte kan prestera dig ur, eller en relation du inte kan prestera dig in i. Problemet är att autopiloten inte kan göra någon konsekvensanalys, och hittar skyddsbeteenden för att minimera smärtan av att inte duga.
Jag minns inte om jag någonsin ställde mig frågan ”Vem är jag?” när jag var tonåring. Det borde jag ha gjort, för mig hör den frågan tonåren till. Ändå är det, näst efter ”Jag undrar vad som ligger bakom den här känslan jag har?”, den vanligaste frågan som gått genom mitt huvud den sista tiden. Det hela är lite ”Hej, jag heter Micke och jag är trettioetton och ett halvt”.
Hur hamnade jag här? Det började med att jag blev anställd på Hyper Island, gick en UGL, träffade mr. O och fortsätter nu med kognitiv beteendeterapi. Jag har ingen aning om var det slutar, men jag vet att det är på ett bra ställe. Och så sakteliga, när sorgen och vemodet klingar av, kan jag börja njuta av den skräckblandande förtjusningen i resan.
Andras blogginlägg om personlig utveckling, ugl, kbt
