Etikett: I mina skor

Jag ser döden, och plötsligt är livet vackrare

Jag vågar knappt erkänna det, men jag hade inte sett ett enda avsnitt av ”Six Feet Under” fram till för två månader sedan. Första avsnittet var okej, andra var bättre och någonstans mellan tredje och fjärde var jag fast. Jag älskar att serien består av personer som är mänskliga. Personer som jag gillar, skrattar med, blir irriterad på och vill krama om när något jobbigt händer. (Konstigt nog vill jag inte ligga med nån av dem.)

Men mest av allt gillar jag döden i ”Six Feet Under”. Döden har alltid för mig varit som den tuffa, oberäkneliga killen i sexan när jag själv är en tredjegluttare med töntig frisyr och fula skor. Varje gång han ens kan tänkas vara i närheten håller jag bara för öronen och blundar och öppnar dem inte förrän han är borta, för om jag inte märker honom så kanske han inte märker mig.

Jag gillar fortfarande inte honom. Men han kan nu gå förbi mig, och kanske till och med titta åt mitt håll, utan att jag får panik och lägger mig i fosterställning.

En annan bieffekt av att titta på ”Six Feet Under” under två månaders tid är att jag numera är nästan konstant medveten om hur bräckligt livet är. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag ser mitt liv som en inledningssekvens till ett SFU-avsnitt, där jag snubblar på en slängd Punkt SE när jag springer för att hinna med tunnelbanan och bryter nacken, eller där killen i byggnadsställningen jag passerar under tappar skiftnyckeln som krossar skallen på mig, eller där jag får en aneurysm på toaletten och dör innan jag ens hunnit sjunka ihop.

Det som är fint med att vara så medveten om att livet är kort, bräckligt är att jag helt plötsligt ser det vackra i vardagen så mycket oftare.

Som när jag ser den snygga killen på Folkuniversitetets reklam för någon ekonomiutbildning en januarigrå onsdagsmorgon, medan jag omgiven av människor vars hjärnor redan befinner sig på deras fysiska destination åker rulltrappa vid Gärdets tunnelbanestation.

Eller när jag oväntat stöter ihop med en av mina bästaste vänner på Vivo T-Jarlen en tisdagkväll och får skratta som vi alltid gör när vi ses.

Eller när jag väntar på bussen en regnig måndagskväll, slut efter att ha lett ett danspass, och inser att mitt liv just nu bara består av en massa möjligheter. Kanske leder de till nånting, kanske dör de imorgon, men just där, just då har jag möjligheten att få några av de saker jag önskar mig mest under 2008.

Eller när jag läser mina favoritbloggar och får känslan av att inte vara ensam, lite samma känsla som när jag var liten och låg i sängen och lyssnade på när min mamma stökade runt i köket eller kollade på teve.

Okej, nu börjar jag låta som salongsberusad Björn Kellman på en strikt zoloft-prozac-diet. Det är dags att sluta innan jag också börjar slänga mig med saker som ”fånga sin dag och ge den mening” eller ”livsnjutare”.

(Men ni vet att jag älskar er, va?)

Andra bloggar om: , , ,

Sex om fylla

Jag har blivit utmanad av Bobby, Saom och Dexo på samma grej. Eftersom Dexos kommentarer på reglerna kring det hela var så bra så låter jag dem stå kvar.

Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv [Dexo: Alltså, vad räknas som underligt/egendomligt? I f-ing donno. Snacka om att världsbild = självbild. Anyhow. I will go for the bizarre.]. Bloggare som blir tagen [Dexo: Blir tagen?!] ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Slutligen väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit tagna [Dexo: blivit tagna] och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag har druckit en hela Absolut en gång i mitt liv. Det var den 6 augusti 1994, jag drack den tillsammans med apelsinjuice och blev full som en kastrull. Men inte direkt. Jag hann ta mig ner till tunnelbanan och börja åka in för att möta mina kompisar, som väntade i Kungsträdgården (det var Vattenfestival). Jag klev av i Gamla Stan för att gå till Kungsan, men hamnade på några pallar på minitorget som ligger kring Skräddargränd. Jag slocknade där och kräktes. Sen kräktes jag lite till. Jag undvek mirakulöst nog att kräkas på mina apsnygga loggerstövlar i mocka, vilket är den enda tanke jag minns från pallarna. Jag vet inte hur jag hamnade på tunnelbanan, men någon gång kring halv fyra slänger tunnelbaneföraren av mig från tunnelbanan i Norsborg, för tåget ska tas ur trafik. Förvirrad och full (fortfarande som en kastrull) väntar jag in nästa tåg, där jag sätter mig och börjar kräkas. På tunnelbanan. I samma vagn sitter en äldre alkistant på en fyra lite längre bort. Tunnelbaneföraren kommer in i vagnen just som jag har en paus i fjortisspyandet. Han går igenom vagnen och jag tänker ”Åh nej”. Han kommer fram till alkistanten, som har fötterna på sätet mitt emot och säger barskt ”Ta ner fötterna från sätet”. ”ÅH NEJ” tänker jag. Tanten skriker ”Vad fan, han sitter ju där och kräks, då får jag ha fötterna på sätet”. ”ÅH NEJ!” tänker jag, följt av ”Tack för det, kärringjävel”. Sen kräks jag lite till. Tunnelbaneföraren tittar på mig, och säger sen ”Han sitter och spyr. Det kan jag inte göra något åt. Dina fötter kan jag göra något åt. Ta ner dem!”. Jag är än idag tacksam för hans resonemang.

2. Jag jobbade tillsammans med en kille som aldrig drack och skulle testa hur det är en månad, men jag slant och det blev fem alkholfria år. Under de fem åren utgick några från att jag var vegetarian, några fler från att jag var religiös och rätt många från att jag var nykter alkoholist. Det var väldigt få som kunde föreställa sig att det var ett spontant val.

3. Kollar jag tre generationer tillbaka finns det fler alkoholister än icke-alkoholister i min släkt på min pappas sida. Finns det en alkoholistgen så har jag nog den. Ironiskt nog löper jag förmodligen mindre risk att bli alkis än medelsvensson, tack vare min bakfylleångest från helvetet. Det sista jag vill ha när jag har bakfylleångest är mer alkohol.

4. Jag har inte fyllesex sedan en incident då jag hade just det och a) somnade och b) fick flatlöss på köpet. Däremot hånglar jag gärna på fyllan.

5. Första gången jag köpte ut från systemet var jag 16. Det hjälpte förmodligen att jag hade arbetskläder från Din Sko, och att jag handlade till personalfesten vi skulle ha.

6. Jag har halsat en kvarting whisky, och talat sammanhängande i minst 40 minuter efteråt. Sedan tog videobandet slut, och jag gick och la mig. Vi var uppe i en kompis stuga, det var mitt i vintern och när jag senare på natten skulle kräkas (är huvudet dumt …) tyckte jag uppenbarligen att det var för kallt att gå ut. Istället öppnade jag dörren, stack ut huvudet och kräktes på verandan. Dagen efter var jag redigt bakfull, men baksmällan var inte en bråkdel av det straff jag förtjänade för att ha behandlat en fin whisky (The Balvenie) så illa, och för att ha låtit mina kompisar hacka frusna spyor.

Checklista

Det var inte en morbid plan att sista inlägget innan en sjukt hektisk period skulle rubriceras ”Idag blir jag överkörd”. Det var snarare livets ironi. Här är min checklista för de senaste två veckorna:

  • Gå på anställningsintervju för ett jobb som innebär tjänstebil och därmed körkort – CHECK. Vi konstaterade att ett problem var att jag inte hade körkort.
  • Vinna 113 miljoner på lotto.
  • Inte bli överkörd – CHECK.
  • Få ett jobb som innebär tjänstebil och kräver körkort, trots att jag inte har något – CHECK. Körkortet ska fixas, sporrad av Pojkfröken och min lillebror tänker jag ta en kurs i Mora. Bonus och tjänstebil, hur vuxet är inte det?
  • Säga upp mig från IBM (eller rättare sagt, Manpow… förlåt, Addici) – CHECK. Att säga upp sig från ett jobb man trivs på är som att göra slut med någon. Skillnaden är att det är okej att säga upp sig via e-post.
  • Hålla mina vanliga sex pass i veckan och träna in de nya – CHECK. Fyra timmar koreografi med sparkar och slag, knäböj och bänkpress, step touch och speedstep, och inte minst krump, jive och swing ska sitta i ryggmärgen. Minst en timmes träning om dagen i 20 dagar i sträck är galet. Galet. Inte friskt. Kids, don’t do that at home. Jag har kört Bodyjam i sömnen, Bodypump i kön på Hemköp och Bodycombat på perrongen i Slussen.
  • Klösa ögonen ur det våpiga slynludret. ”Legally blonde”? Bullshit. Snarare ”legally dead”.
  • Få reda på att min tvättstuga stänger för totalrenovering i 8 (!) veckor från och med vecka 10 – CHECK. Lite extra krydda är att klockan 20.30 en söndag kväll inse att vecka tio börjar om sisådär fyra och en halv timma och jag har kläder som skulle göra en välsorterad sportbutik stolt i tvättkorgen.
  • Testa min Axbo S.P.A.C. Jag har visserligen använt den, men varit så sluttränad (galet, I tell you!) att jag sovit oroligt och därför vaknat på sköna tider som 04.32 eller 05.17 och inte riktigt kunnat somna om. De få morgnar jag verkligen vaknat av den verkar lovande. Recension kommer nästa helg!
  • Älta koreografi varje ledig stund – CHECK. På bussen. På tunnelbanan. På Saltsjöbanan. I matbutiken. Det ser nog så där friskt ut när någon med hörlurar helt plötsligt börjar trampa runt lite på stället med introvert blick, innan han ser förvirrad ut, bläddrar i ett häfte och sedan börjar trampa igen. Tur att Långbro mentalsjukhus byggts om till bostadsrätter, annars hade jag skrivit det här från en madrasserad cell nära Fruängen.
  • Inse att jag är en lesbisk kvinna fångad i en bögs hjärna – CHECK. Jag går runt och nynnar på ”’Cuz I can”, ”Not dead yet” och ”U + ur hand” mest hela tiden, och gillar att det är så många Pink-låtar i koreografierna jag ska träna in. Jag tycker inte att Måns Zelmerlöw är det snyggaste svenska ligget just nu. Jag tror inte ens jag vill hitta en tredje grej, för då måste jag hångla upp Angelina Jolie sen.
  • Hitta ny favvodrink – CHECK. Gör man alltid en strawberry daiquiri på frysta jordgubbar som isbitar, eller är det en grej de gör på Hotellet? Sjukt gott är det i alla fall. Men den är gammal, den nya favvodrinken heter amaretto sour. Lika god som Martin Rolinski är snygg (och han var sjukt snygg där på Hotellet i fredags).
  • Inte läsa dagstidningar – CHECK. Just nu har jag nio böcker, över 500 blogginlägg, tre nummer av National Geographic och ett nummer av Forskning och Framsteg på min läslista. Jag vet inte vad som har hänt med Sverige, världen eller mina älsklingar.

Vad har ni gjort?

Helgens reflektioner

Jag skrev tidigare att jag saknar ett bra svenskt uttryck för ”razor burn”. Andra engelska uttryck som jag gärna skulle se en exakt svensk motsvarighet till är ”pet peeve”, ”procrastinate” och ”How VERY dare you?”.

Amerikanerna har, i varje fall på västkusten, ett annorlunda kösystem många ställen. I Sverige bildar vi en kö till varje kassa på bio till exempel, medan det där inte är ovanligt med en och samma kö till alla kassor. Man ropas helt enkelt fram till första lediga kassa när det är ens tur. Enda stället jag sett såna köer på i Stockholm är Urban Outfitters. Det känns som om amerikanarnas sätt att köa är effektivare. Framförallt som det i Stockholm börjar bli allt vanligare med att par eller större sällskap delar upp sig och ställer sig i två eller flera köer när köerna är ungefär lika långa. Sedan sluter hela gruppen upp runt den första person som kommer fram till sin kassa. Det medför en del förvirring i alla köer. Jag fattar inte att svenskar, som är så rädda för att välja fel och sticka ut på fel sätt, inte anammat det amerikanska kösystemet – som förutom att vara effektivare, också undviker situationer där man kan tappa ansiktet i förvirringen.

På tal om Urban Outfitters: där jobbar en kille som är så sjukt charmsnygg att jag bara vill grabba tag i hans hängslen, trycka upp honom mot väggen och turbohångla upp honom i brygga. Jag hoppas bara att han är smartare än den snygga tjejen på MQ som rekommenderade min kompis att köpa en sorgslips när han skulle ha tag i en svart, smal vardagsslips. Sorgslips kommer aldrig bli coolt eller kreddigt eftersom det bara vittnar om att man har dålig koll. Dessutom trodde jag att det var kutym att sälja sorgslipsar utan någon större förtjänst, men MQ skulle ha över 200 för sin. Slipsgossen tog 120 när jag köpte min.

Vissa taxiförare är idioter, och jag har träffat deras ledare. Igår gick jag över vägen i mitt bostadsområde när en taxibil från Taxi Stockholm kom farande uppför backen. Istället för att sakta ner gasade han och tutade. Hade jag inte hoppat åt sidan så hade han klippt mig rätt snyggt. Han är på väg mot en återvändsgränd, förmodligen för att hämta upp en körning. Med adrenalinnivåer jag inte varit i närheten av sen mitt första fallskärmshopp drar jag upp dit han parkerat och frågar vad han han håller på med, han höll ju på att meja ner mig. Hans svar var ”Vadådå, du står ju här nu?”. Hade jag haft aningens sämre impulskontroll så hade jag dragit ur honom ur bilen och nitat honom. Istället tog jag registreringsnumret på bilen och hans namn. Sen ringde jag Taxi Stockholm. Tjejen i växeln tog uppgifterna och sa att hon skulle ”anmäla honom”. Vi får väl se vad det innebär. Tills jag hör något från Taxi Stockholm kommer jag välja något av de andra stora bolagen.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

… från Göteborg

När mitt alter ego ändå sitter i biktstolen och har kommit ut som Geektant Prylbög (det är ett namn) så kan jag lika gärna berätta att Geektant Prylbög är från Göteborg. I alla fall när det gäller humor. Jag vet inte vad som gör mig lyckligare: fiffiga prylar, McSteamy’s käklinje och sängkammarblick eller ordvitsar. Notera dock att dessa inte nödvändigtvis är kompatibla. Tanken på sex med McSteamy medan han – eller någon annan – drar ordvitsar är som tanken på att äta Ben & Jerry’s Cookie Dough med laxnigiri i. Var för sig är det underbart, tillsammans ett libidots/smaklökarnas Hiroshima.

En gång i månaden har vår reklambyrå pubkväll för att smörja umgås med sina kunder. Varje kväll genomsyras av ett tema. Igår kväll var temat ”Tomater”, vilket innebar Bloody Marys i baren, tomater på borden, ”Attack of the Killer Tomatoes” på bioduken och tomatposters med tomatskämt på väggarna. Jag gick runt och skrattade förtjust åt den ena ordvitsen efter den andra. De tre bästa:

Q: Why did the tomato turn red?
A: Because it saw the salad dressing

Q:What goes up a fruid and comes down a vegetable?
A: The tomato. Throw it up and it comes down with a squash.

Q: A faucet, lettuce and a tomato were in a race. What happened?
A: The faucet was running, the lettuce was ahead, and the tomato was trying to ketchup.

Jag måste komma ihåg att berätta för dem om avocadoskäraren ifall de skulle ha avocadotema nån gång. Fast drinkar med avocado låter … kinky.

Hur som helst, rätt svar på frågan är alltså avocadoskärare. Direkt in på topp tre-listan över grejer man älskar att ha men aldrig använder. Jag är impad av Peter och Magnus som kunde svaret.
Avocadoskärare

Andra bloggar om: , ,

Dagbok från en dejt, del 4

« Dagbok från en dejt, del 3

Onsdag 20 september
Vad var dealen, egentligen? Jag vet att jag ibland har lätt att bli betagen i personer, men det här kändes löjligt. I alla fall för den rationella delen av mig. Samtidigt kunde jag inte släppa det. Jag gjorde mitt bästa för att kliva av berg- och dalbanan, men den här gången satt jag fastbultad i karossen och fick sköta arbetet medan hjärnan malde. Tur att arbetsuppgifterna innebar mycket rutinjobb. Jag ringde och anmälde mig till streetfunk-klasserna 18.00 och 20.30 på Danscenter, jag behövde något som tvingade hjärnan att jobba med annat.

Jag visste ju egentligen vad problemet var. Ovisshet. Ovisshet är ett långtsamt och effektivt gift för kontrollfreak. Och egentligen visste jag ju också hur det låg till med intresset från M:s sida. ”Fatta vinken” skrek den lilla, lilla rationella delen av mig, och tog i ända från tårna i hopp om att nå fram. Men resten av mig hade förvandlats till Mr Tönt och höll nu för öronen sjungandes ”LALALALALA”. Jag vet att det är klyscha att ”hoppet är det sista som överger en”, men det är sjukt sant i mitt fall. Varje gång jag ser om Brokeback Mountain hoppas jag att Ennis ska gå med på Jacks förslag om att flytta ihop på en gård.

Att inte ringa är den enklaste utvägen för den ena parten, och den svåraste för den andra. Samtidigt kan man ju fråga sig vad man är skyldig efter en dejt. Men i ögonblicket gjorde ovissheten att jag inte hade distans, och kontrollfreaket spelade sin roll väl. Medan jag satt och åt en hälsotallrik på caf?t i hörnet av Götgatan och Folkungagatan mellan lektionerna bestämde jag mig för att sluta låtsas som om jag hade någon stolthet. Hade jag någon, så åt helvete med den. Jag skulle byta bort den för ett avslut.

Jag ringde igen.

Han svarade.

”Tja, det är Micke, hur är läget?”
”Tja! Det är lugnt, jag jobbar”
”Ah, då ska jag inte störa. Jag ville bara höra om du kände för att hänga lite nån kväll?”
”Visst. Jag jobbar nu, lägger du dig tidigt ikväll?”
”Jag är på söder och har en klass till vid 20.30, sen är jag uppe till midnatt i alla fall”
”Okej, jag ringer efter jobbet”

Lektionen gick sjukt bra.

Och nu är klockan 23:41, och han har inte ringt. En rationell sida av mig inser det absurda i situationen. Jag menar, FATTA VINKEN. Det skulle inte kunnat vara tydligare om han så semaforerat budskapet från Globen samtidigt som tio nakna nymfer tolkade det i en dans på Sergels Torg. Tyvärr är den rationella sidan bara passagerare, den kan bara titta på medan något slags masochistiskt överjag har tagit kontrollen och satt kursen på ”MAXIMAL FÖRNEDRING – HÖGSTA HASTIGHET”.

Så vad gör jag? Jag skickar ett meddelande till honom:

hörru marcus, jag vet att jag redan lämnat över bollen till dig, (för att inte tala om att jag med största sannolikhet framstår som en needy jäkel, fast stolthet har å andra sidan aldrig varit min starka sida heller) men jag är inte mycket för att låta saker bara rinna ut i sanden.

jag kan ta ett nej, jag är inte gjord av porslin. men jag har svårt när man ska höra av sig och inte gör det. det lämnar en liksom hängande i ingenstans ett tag.

Den här gången fick jag ett avslut.

hej. förlåt att jag inte är så angelägen. tycker att du verkar vara mkt trevlig och snäll. känner kanske att vi är lite olika. hade en trevlig lördag med trevlig avslutning på den. hoppas att vi kan ses mer ute och hittas på ngt kul.
just nu är jag inte i läge för att starta något nytt än så länge. hoppas att du inte känner att jag är orättvis. ha det så bra. vi ses. kram

Jag säger ju det. När det gäller dejtning så är jag Dr Micke och Mr Tönt. Men jag är i alla fall bra som Mr Micke.

Andra bloggar om: ,

Klimax

Jag har inte haft bloggtorka så mycket som jag har har haft ett enormt späckat schema. Två av mina professionella roller nådde varsitt klimax ungefär samtidigt, på samma gång som höstterminen slog en Koenigsegg i acceleration och toppfart. Egentligen har jag haft massor att skriva om.

Under de två senaste veckorna har jag …

… glatt mig åt att de mobilfria zonerna är en flopp av Friends In Need-karaktär. Folk bryr sig inte om var de sitter när de pratar i mobil, vilket bådar gott för mänskligheten. Synd att Linda Rosing kandiderar för riksdagen och inte landstinget, hon skulle nog öka intelligensnivån om hon kom in i Stockholms Landsting.

… tränat järnet. Jag har köpt årskort på SATS, terminskort på Danscenter, bokat in minst fyra evenemang jag ska delta i under hösten och träffat många av mina favoritinstruktörer. Jag har blivit insvuren i ”The Buffalo Club”, och jag har Bodypump 59, Bodycombat 29, Bodystep 65 och Bodyjam 38.

… sett ”C.R.A.Z.Y.”, ”Snakes on a Plane”, ”Hotet inifrån” och ”John Tucker Must Die”. Alla utom den sista rekommenderas i fallande skala.

… överdoserat Desperate Housewives och drömt att min mamma varit en mördare av Bree möter mrs Applewhite-snitt.

… dejtat. Påminn mig om att berätta om det här, jag har haft mycket funderingar kring dejtande de sista månaderna.

… bestämt mig för att inte ställa upp i Fling. Egentligen tycker jag att jag borde se det innan jag bestämmer mig, men när alla som sett det bestämt säger ”Gör det inte!” så måste jag lyssna.

… haft dåligt samvete över att jag ännu inte berättat för er om min show i Las Vegas, fast jag lovat det. Men snart, så …

… genomfört det evenemang jag arbetat med det senaste halvåret i mitt heltidsjobb. Allt gick bra, och de skavanker som fanns gav mig bara blodad tand till nästa gång. Då ska det bli ännu bättre.

… ännu inte hunnit läsa alla mina favoritbloggare. Men det dämpar separationsångesten från ”Wheel of time” och ”Desperate Housewives” att veta att det finns en massa godis från mina favoriter att läsa i helgen.

Bekräftelse

Jag skulle bara ner till tvättstugan för att hämta tvätten från torkskåpet.

Fan vad hissen dröjer, tänker jag tio sekunder efter att jag tryckt på knappen. Den brukar ju komma på studs. Jag kollar in i hisschaktet. Det verkar som om någon lassar in något i ena av hissarna. Den andra befinner sig högt uppe i huset. Endera dagen måste jag ta reda på var trapporna som leder till tvättstugan finns. Jag bor ju bara på första våningen.

När hissen väl kommer står det en kille på tjugo-nånting i hissen med ryggen mot mig. Hissen har öppningar på bägge sidorna, på bottenvåningen går man ut genom dörren på motsatt sida från våningsplanen sett. Det är alltså det hållet han är vänd mot. När jag går in vänder han sig om och vi hejar med en sån där utsökt balans mellan distans och vänlighet som man gör när man träffar en granne man inte känner.

Det första jag tänker när han hejar är ”Shit vad han är snygg”. Helt plötsligt är jag extra glad att jag bytte om från mjukisbrallorna och sunk-tröjan jag hade på mig när jag tvättade.

Sen hände det.

Istället för att ställa sig med ryggen mot mig igen så ställde han sig lite med sidan mot, och kollade in mig utan att verka för uppenbar. Hade jag inte tyckt att han var sjukt snygg och därför kollat in honom samtidigt så hade jag inte märkt det. När jag tog på mig den där röda t-shirten kändes den lite väl tajt över armarna och bröstkorgen, men de där tvivlen smälte under mr X diskreta blickar.

Han gick ut på bottenvåningen, och hade jag varit religiös hade jag bett en stilla bön om att han verkligen bor i huset. För då lär vi synas igen.

Det är intressant det där med bekräftelse. När den kommer från någon jag inte känner, så betyder det mer om den kommer från någon som ser bra ut, än från någon som är utseendehämmad. Ytligt, säger kanske vissa. Mänskligt, säger jag.

Jag och Jake Gyllenhaal via Casanova och Italien

Jag är släkt med Casanova. Inte nödvändigvis Giacomo Casanova, men väl italienare med namnet Casanova, som flyttade till norra Europa av skatteskäl. Skattesmitare, alltså, och fyllon med tanke på hur välutvecklade alkoholistgener som gått i arv till dagens ättlingar. Om det finns något som helst släktskap med Giacomo så har jag bara ärvt faiblessen för snygga killar, Giacomo var nämligen inte helt främmande för sex män emellan. Jag ärvde definitivt inte det spännande kärlekslivet: där är jag för Giacomo Casanova vad Satan är för Jesus i amerikansk terminologi. Och det, mina vänner, leder oss in på det starkaste argumentet mot eventuellt släktskap: Giacomo ligger inte och roterar i sin grav. Vilket han skulle gjort om någon av hans ättlingar haft ett kärleksliv lika tragiskt som Kevin Federlines låtskrivartalang.

Casanova var enligt historieskrivningen rätt lång och stilig, det senare påpekades ju även av Fredrik den Store. Det är kanske därför det sägs att italienare är så jäkla snygga, vilket är anledningen till att jag inför min Milanoresa hyste stora förhoppningar om de italienska bögarna; ”Bögar är så snygga” + ”italienare är så snygga” = supersnygga italienska bögar. Det visade sig att den snyggaste killen var en (straight) norsk turist. De italienska bögarna var högst ordinära, och rätt stela. När man dansar i Italien rör man endast fötterna lite sida till sida, med armarna fixerade vid överkroppen och ringmuskeln tajt som hade man ett plockepinnspel i ändtarmen. Nä, faktum är att snyggon per minut-faktorn är betydligt högre på Kungsgatan i Stockholm än på Via Monte Napoleone i Milano. Förmodligen är det kulturellt betingat. Så då skulle min besatthet av mitt intresse för Jake Gyllenhaal vara delvis kulturellt betingat: Jake har nämligen svenskt påbrå.

Undrar om det går att hävda som förmildrande omständighet vid stalker-rättegångar?

En studie i smärta (onani på sjukhus)

En av sakerna jag gillar med att vara försöksperson i medicinska studier är att jag får ett kvitto på att jag är fullt frisk, om man med ”fullt frisk” menar ”inga fysiska sjukdomar”. Polarna har spekulerat kring min mentala hälsa när jag berättat att jag är med i medicinska studier, men om jag uppfyller kraven för några av diagnoserna i DSM IV så har det inget med medicinska studier att göra.

Sista studien jag var med i handlade om smärta. Trots ämnet var den mestadels behaglig. Tre och ett halvt dygn på AstraZenecas försöksavdelning, i två omgångar, plus tre besök för kontroller gav mer än 18 000 före skatt. Nu innebär visserligen deltagande i studier vissa restriktioner, bland annat när det gäller träning, alkohol, nikotin och kosttillskott, men såvida man inte är hardcorenikotinist, alkoholist eller elitidrottare så innebär ingendera restriktion något allvarligt problem. Förutom själva smärtstudien som tog drygt en arbetsdag fick vi disponera tiden på försöksavdelningen fritt. Tre sällskapsrum med tv-spel, biljardbord, uppkopplade datorer, dvd-filmer och pingisbord gjorde tillsammans med sällskapet från personalen och de övriga försökspersonerna att tiden förflöt löjligt fort.

Det mest obekväma under studiens gång var såklart smärtan, men den varade inte ens i två timmar. På delad andraplats kom katetern för blodprover som ibland skavde i armvecket, och EKG-telemetrin. Telemetrin innebar att vi som var försökspersoner hade fasttejpade elektroder för EKG, kopplade till en sändare som i sin tur skickade datat till en central server. Kurvorna visades sen på tft-skärmar som hängde i nästan varje rum, så alla kunde hela tiden se varandras puls och EKG-kurvor. Det var småbökigt att duscha med apparaturen, och så fort någons utrustning strulade larmade det i lokalerna. Signalen var oftast av typen diskret dörrklocka, och betydde ”svag eller störd signal”. Ibland fick sändaren för sig att någon saknade puls, då blev larmet mer akut. Liksom personalens respons. Något ingen av oss visste var att systemet också larmade om pulsen steg till en viss nivå. Att vi inte visste det berodde på att vi inte utövade någon större fysisk ansträngning.

Under första omgången på forskningsavdelningen gjorde en incident oss bekanta med pulsnivå-larmet.

En av killarna som var med i den här studien tyckte (uppenbarligen) att det var lite jobbigt att gå i flera dygn utan att få runka. Det fanns få tillfällen för sånt, framförallt med tanke på att det både toalett- och duschdörrar saknar lås. Om något skulle hända oss försökspersoner något så skulle hjälpen aldrig bli fördröjd av en låst dörr. Telemetrin berättade också för personalen var vi befann oss för att kunna hitta oss snabbt i ett nödläge.

Till saken hör också att när man duschade så larmade sändarna oftast, eftersom man kunde komma åt elektroderna medan man tvättade sig. Jag antar att killen i fråga tänkte att duschen var ett utmärkt tillfälle att dra en handtralla, men det han inte tänkte på var att pulsen stiger rätt bra när man är på väg mot orgasm. I hans fall blev det rätt extremt, han lyckades faktiskt uppnå över 180 slag i minuten under själva orgasmen. Hans sändare började larma när han nådde 135, och istället för ”unknown signal” eller ”missing beat” i röd text var larmet ”rapidly increasing heart rate” med pulssiffran blinkandes i orange/rött. Två-tre slag per sekund ökade hans puls till 182, sedan sjönk den med något högre hastighet till hans normala puls. Det rådde ingen tvekan om vad som var på g inne i duschen, varken bland försökspersonerna eller personalen. Killen i fråga var lyckligt ovetande. Inte ens när han kom ut ur duschen och en sköterska frågade �Gick det bra?� med glimten i ögat fattade han. Det var först när glirlingarna från de andra försökspersonerna kom som poletten föll ner. Stackarn blev enormt generad, och det gjorde det såklart roligare att fortsätta med glirlingarna. Att han faktiskt drog en tarzan var coolt. Tyvärr brände han alla statuspoäng genom att skämmas för det.

Visst innebär medicinska studier visst obehag och biverkningar, men det är övergående. På det hela taget är de positiva bitarna klart övervägande, och jag ställer gladeligen upp på fler studier. Om du är inresserad, kan du anmäla dig till AstraZenecas försökspersonsdatabas på www.healthyvolunteers.com

För övrigt …

… så har GE inte haft så mycket fantasi när man designat telemetri-sändarna. Knappen för att kalla på sjuksköterska pryds av en stiliserad bild av en kvinna. Lätt fantasilöst.