På senare tid har fem unga amerikanska pojkar begått självmord efter att ha blivit mobbade på grund av sexuell läggning. Det är lätt att avfärda som något som bara händer ”over there” i religiösa bibelbältet, men så sent som 2009 pratade FHI om unga HBT-personers hälsa. Fysiskt mår de bra, psykiskt mår de sämre. Självmordsförsök är 2,5 gånger vanligare bland unga kvinnor som är osäkra på sin sexualitet, och mer än 5 gånger vanligare bland dito unga män.
På onsdag 27 oktober vill jag uppmana alla – och framför allt dig som jobbar med ungdomar – att bära något lila. Det räcker med en näsduk synligt virad om handleden, ett halsband eller en mössa. Det viktiga är att det syns. När jag var ung och inte öppet homosexuell önskade jag ibland att det syntes på alla som var homosexuella på något sätt, så jag kunde veta hur många andra som var som jag. Den önskan slog aldrig in, men det näst bästa hade varit om alla som inte såg homosexualitet som något sjukt, konstigt eller äckligt på något sätt visat det. Om så bara för en dag.
Förhoppningen är att så många ska delta och att det ska bli så uppmärksammat att det syns och hörs över hela Sverige, och inte bara i storstäderna. Till dig som undrar vilken konkret skillnad det kommer göra, rekommenderar jag Elin Grelssons blogginlägg som på ett mycket bra sätt konkretiserar evenemanget. Tack Elin!
(cred till Kenneth Lanneskog som gjorde logotypen)
Evenemanget på Facebook. Gå gärna med där och tacka ja, och bjud in vänner. Har du inte Facebook, men tänker vara med får du gärna skicka ett mail till mig och berätta det, eller säg det i kommentarfältet nedan.
Här är min – vår – chans att göra det verklighet för ungdomar idag.
Här är en längre bakgrund:
Jag lever i en lyxbubbla. Jag är öppet homosexuell och har förmånen att kunna vara just öppen. Så har det inte alltid varit. När jag var 14 läste jag i min biologibok att många ungdomar upplever ”homosexuella känslor” och att det går över. Som jag då hoppades, väntade, längtade efter att vakna upp och vara normal. Som alla andra. Som tur var hände det inte. Det som skiljer mig nu från mig då är att frågan ”skulle du vilja bli straight?” idag är ungefär densamma som ”skulle du vilja bli lobotomerad?”
En kombination av en massa saker gjorde att jag hittade styrkan att omfamna det som samhället såg som ett freak. En av de enskilt viktigaste personerna här var min mellanstadielärare, Barbro Lundqvist på Storholmsskolan, som var en av mycket få vuxna som nämnde homosexualitet. Hon var också den enda person jag träffat före 17 års ålder som nämnde det i neutrala ordalag.
På senare tid har fem unga amerikanska pojkar utsatts för mobbing, på grund av att de setts som homosexuella, till den grad att de tagit livet av sig. Har du inte sett detta filmklipp, där Joel Burns pratar om dessa undomar och till andra som befinner sig i samma situation, så rekommenderar jag dig att göra det:
En stor del av utanförskapet och mobbningen har sin grund i att den stora massan är tyst. Inte av ondska, eller för att man håller med dem som ogillar homosexuella, utan för att det för de flesta av oss – inklusive mig själv – är så absurt att behöva säga att ”jag har inget mot homosexuella”. Det känns lite som att säga självklarheter som ”jag är mot krig” och ”jag har inget mot svarta”. Men om den självklarheten hjälper en enda person att omfamna sitt inre freak istället för att fundera på om alternativet är självmord, så gör jag det gärna. Det kostar mig ingenting. Jag hoppas att du hakar på.
Evenemanget är inspirerat av R.I.P. ;; In memory of the recent suicides due to gay abuse, wear purple. och av Fredrik Berggrens ”Toppluva mot Sverigedemokraterna”.
