Jag har inte haft tevekanaler på snart två år. Inte ens ettan, tvåan och fyran. Jag hade massor med kanaler när jag flyttade in, det ingår i hyran. En morgon fanns kanalerna inte där, och jag har inte riktigt orkat ta tag i projektet att fixa det. Jag använder min teve för att kolla på dvd och spela tv-spel. (Påminn mig någon gång om att blogga om det konstiga i att dödsknarket Oblivion ännu inte varit med på löpsedlarna. Jag anar en konspiration.)
På senare tid har jag gått i tankarna att jag kanske vill kolla på teve i alla fall. Det är rätt frustrerande att upptäcka supersköna serier som O.C. eller Desperate Housewives, och försöka berätta för andra om storheten i dessa serier för att bli bemött med ungefär den här attityden. Jag har ännu inte sett ett enda avsnitt av Lost eller Prison Break.
Nu har Populärkultursjunkien gjort funderingen till ett fundamentalt val av typen Neo i Matrix. När jag läste inlägget om Osympatiska Reklampersoner mindes jag varför jag inte saknade tevekanalerna.
För att fortsätta på Matrix-temat: After two years, you know what I realize? Ignorance is bliss. (Det sista sagt med en munfull blodig stek)
Jo, Cypher har rätt. Det är dödsskönt att inte veta. Det är tack vare att jag inte har teve som jag kan använda Vanish Oxygel. Jag har egentligen inga riktiga principer. Men jag har ett (skruvat) sinne för estetik. Eftersom reklamen är här för att stanna så kan jag som konsument bara göra en sak: bojkotta produkter med kackig reklam som gör att jag måste ha skämskudde framför teven. Eftersom vi bevisligen påverkas av reklamen och oftast hugger det märke vi sett mest av (oavsett vad vi gillade reklamen) så är risken stor att man måste begå seppuku när någon upptäcker en Ajax Fete-de-Fleur i ens städskåp. Ska jag bli hjärntvättad så vill jag bli det på ett estetiskt vis.
Jag har inte köpt en Risifrutti sen Pillan glömde starta loppet för att hon inte ätit mellanmål. Ariel var länge en produkt jag inte tog i med tång på grund av ”Det blir inte bara rent, utan ultra-rent”. Jag köpte bara Colgate-tandkräm ett tag när de hade sin tecknade reklam med starka tänder, bara för att något av tandkrämsmärkena slutat med dubbad, tysk fulreklam. Jag var en aktiv reklamkonsument. Jag var det ända fram till Populärkulturjunkiens inlägg fick mig att rannsaka mig själv och inse att jag idag är en clueless reklamkonsument. Jag kollar ju inte på reklam.
Oanandes vad som väntade mig följde jag länken och kollade på Findus reklamfilmer på deras sajt, och nu blir det inga mer Findusprodukter på minst tre år. Grattis Felix!
Jag har inte vågat kolla på Vodafone-blir-Telenor-reklamen, för då måste jag troligen byta telefonabonnemang och det verkar skitjobbigt.
Fler produkter jag bojkottar:
Tom Cruise (En äkta Scientologi-produkt. Jag kan inte sponsra det här.)
Aquafresh (Kommer du ihåg familjen från helvetet som sa ”Det känns så … FRÄÄÄÄÄÄÄSCHT”?)
Boxer (Damien kan slänga sig i väggen. Robert är satans sanne son.)
Dressmann (Långt bortom skämskudden. Att skära sig i handlederna är ungefär rätt avledningsmanöver.)
Riesen (Kom hit så ska du få sportdelen uppkörd så långt i arslet att du kommer ha trycksvärta på halsmandlarna, ungjävel!)
Jamba (Alla inblandade borde få rektoskopi, där kameran är monterad på en pneumatisk borr doppad i saltsyra.)
Red Bull (Hm, vad rimmar på vingar? Kväljningar, kräkningar, hjärnförslitningar. Just det, det är ungefär vad reklamen ger mig.)
Webaid (Jag käkar hellre Bilar tills jag bajsar en ljusgrön krämig sötdoftande gegga än ger pengar till er. Och jag gillar inte Bilar!)
Lutherhjälpen (Ge fan i att fucka upp mitt samvete. Jag köper det dyrt med autogiro till Amnesty och Plan International.)
Philadelphia (Jag äter hellre kukost med rövsmör på än stödjer skiten.)
Vilken reklam hatar du? Och ska jag ta det röda eller det blå pillret?
Shit vad jag har hatat i det här inlägget. Visst är hat en underbar känsla, men jag vill balansera upp det med lite kärlek. Här har ni kärlek, i den här videosnutten. Kan man bli dömd till besöksförbud för att man stalkar någon i en blogg? Jag kanske ska fråga Karolina Lassbo. (Tack Ellen, för länken till videon.)
